Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 17 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före.

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan.

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd.

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn.

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om om den livsviktiga information som hon bär på.

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet.

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta.

Betyg 10/10

Bild

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning.

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika, ansikten och klädtexturer är rakblads vassa.

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått.

Betyg 10/10

Ljud

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer.

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar.

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom.

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt.

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén.

Betyg 6/10

Extramaterial

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får – i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp.

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet.

Betyg 6/10

The Predator Recension

Publicerad den 13 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En förkastligt usel och desperat film som slår in sista spiken i kistan för en filmserie som aldrig blev någonting utanför sitt original.

Detta är egentligen inte en recension, det är en dödsannons. Minnestexten lyder;

’’1987 föddes en liten och – på förhand ointressant film som utvecklades till ett fenomen, sedan så följde svåra, svåra år för den utomjordiska jägaren. Det majestätiska rovdjuret gick från att vara en ostoppbar mördarmaskin till att bli en utskrattad clown som for runt i storstadsdjungeln och i leksakspyramider. De sista åren levde storjägaren en hårt liv med tre usla produktioner. Slutligen stupade denna magnifika varelse år 2018… Vila i frid… ’’

0031

Älskat monster

Predator-monstret må vara älskat, den första filmen av John McTiernan är fortfarande en fullt godkänd upplevelse såhär trettio år senare. Måhända så skrattar man ganska rejält åt alla – numera, legendariska Arnold Schwarzenegger repliker, ingen kan ha undgått kommentaren om den där helikoptern.

Predator uppfyller samtliga fördomar om hur 80-talets actionfilm såg ut, kvinnorna är våp, männen byggda av så mycket muskler att de knappt kan rotera sin överkropp. Det som ger Predator en plats i sci-fi genrens Hall Of Fame är dess antagonist, den bortgångne specialeffekts-gurun Stan Winston skapade ett kreatur som – visuellt, var så distinkt och skräckinjagande att karaktären har lyckats leva vidare, trots att serien inte har gett oss någonting av värde sedan 1987.

0131

Början på slutet

Vad som skedde under det tidiga 00-talet vill ingen levande – rymdvarelse eller människa, minnas. Alien Vs Predator slog ihop den intergalaktiska jägaren med H.R Gigers otroliga skapelse numera kallad Xenomorph. Både Alien och Predator-serierna var nedkörda i bottnen redan innan det anskrämliga spektaklet som var Alien Vs Predator anlände.

Och fjorton år senare har varken Gigers eller Winstons skapelse fått någon form av upprättelse. Ridley Scott fortsätter att förnedra sig själv och fansen med pretentiösa och menlösa sömnpiller som Prometheus och Alien: Covenant. Predator har haft det ännu tuffare, för åtta år sedan gjordes ett försöka att återuppliva serien med Predators, den flitiga arbetshästen Robert Rodriguez producerade, resultatet var bedrövligt.

008

’’It’s all bull&%&% all of it !’’

The Predator har inte ingett några goda föraningar. Hela marknadsföringen har lämnat både mig själv och så många andra helt iskalla. Det enda mikroskopiska hoppet har varit regissören Shane Black, från sitt arbete med Dödligt Vapen till Iron Man 3, så har Black alltid levererat underhållande och roliga filmer. Iron Man 3 må vara kontroversiell, men efter misslyckandet med del två så kändes Blacks fräcka hantering av materialet uppfriskande. Black medverkade även i originalet från 1987, således fanns det ett litet hopp om att The Predator skulle kunna ingjuta lite energi i en filmserie som legat i koma.

Innan vi går vidare till själva recensionen så kan man inte undgå att nämna den kontrovers som nyligen figurerat i media. I en bortklippt scen sägs huvudrollsinnehavaren Olivia Munn tvingats till att spela in en sekvens med en ökänd sexförbrytare – Steven Wilder Striegel.

Munn sägs ha blivit utfryst av sina med skådespelare och Shane Black efter att hon rapporterat och krävt att scenen skulle tas bort. Black och Striegel sägs båda känna varandra privat. Denna alarmerande nyhet gör en redan katastrofal film ännu sämre.

Det påstås att filmens tredje akt behövde göras om till följd av tekniska problem, med facit i hand hade det kanske varit bäst att göra om hela filmen då man ändå höll på…

Att det återigen har blivit en katastrof är sorgligt då inledningen drar tankarna åt Guardians Of The Galaxy, med den explosiv scen i yttre rymden. Så fort berättelsen förankras till fastlandet så går går allting åt skogen. Publiken kastas rakt in i ett händelseförlopp som aldrig riktigt förklaras. Det är som att Black inte vet vad han vill göra, de flesta scenerna är meningslösa och introducerar karaktärer som inte har någon som helst betydelse och försvinner efter några korta scener. Själva storyn känns improviserad och osäker.

Mellan varven så dyker Black ned i den hemlighetsfulla mytologin som – på film, aldrig har utforskats på allvar under dessa decennium. Till en början är detta en styrka då vi äntligen verkar få en extra dimension till dessa stumma dödsmaskiner. Men sedan så tappar både Shane Black och publiken intresset, precis som Alien: Covenant så handlar det inte om att utforska och utveckla, det är en totalt demolering av allt som hänt tidigare.

0151

’’One ugly…. ’’

På de mest krystade sätt så försöker Black ändra hela seriens logik och innebörd. Den nya informationen vi får är så fasansfullt dålig att man nästan kan höra hur filmens hjärta slutar slå. Det finns en tydlig brist på respekt gentemot fansen när man tramsar och flamsar bort element som kunde ha lett fram ill något konstruktivt. Den ökända vändningen i Iron Man 3 är ingeting i jämförelse med vad som sker här.

Från Dödligt Vapen till The Nice Guys har Shane Black alltid skrivit svordomsfylld och grabbig dialog som fungerat då han sätter sina karaktärer i makabra scenarion. Till och med en brutal tortyrsekvens blev till en skrattfest i Blacks händer. Karaktärer som Martin Riggs eller Harry Lockhart är skapelser som med stolthet bär Blacks signum; stöddiga, vilda och tokiga.

Nu har man samlat ihop en grupp gökar som inte går att tycka om under några som helst omständigheter. Detta team av busar – som skall efterlikna Arnolds överdrivet maskulina supertrupp, kan vara några av de mest burdusa och smaklösa människor jag sett på ett bra tag. Humorn är så låg att man svettas av skamkänslor.

0012

Ljushuvuden

Om dessa ljushuvuden i alla fall spelats av acceptabla aktörer så hade kanske denna dagishumor gått hem. När man nu bara har en samling b-aktörer till sitt förfogande så kraschar man rakt ned. Man skall aldrig sparka på någon som redan ligger ned, men Olivia Munn i rollen som doktorerad forskare går inte att ta på allvar. Att kontroversen fortfarande är glödhet verkar Black inte bry sig om, Munn behandlas illa i ett flertal sekvenser där hon enbart blir en katalysator för pubertala sexanspelningar.

Olivia Munn behöver dock inte skämmas då hon agerar mot Keegan-Michael Key. För de som tvingades genomlida Keanu och Friends from College vet vad som väntar. Key presterar så illa att det knappt går att beskriva, han blandar överspel med usel komisk tajming, till och med Gary Busey i Predator 2 framstår som en superstjärna i jämförelse.

Men det slutar inte här, Jacob Tremblay har återigen blivit rollbesatt efter typ, den introverta, utsatte och ensamme pojken har han redan gjort i Wonder – och där mycket bättre. Just Tremblays karaktär är problematisk då han är diagnostiserad med autism. Det är svårt att kritisera Tremblay för slutresultatet, men sättet Shane Black trivialiserar och leker med detta tillstånd känns ytterst osmakligt då filmen närmar sig sitt slut.

0091

’’Don’t stick around’’

Men spänningen då ? Jodå, vi får lite joggande i mörkret och lite skottlossning och inte så mycket mer… Det måste också sägas att ambitionen till att göra The Predator till en – tydligt markerad, barnförbjuden historia, inte fungerar. Blodet sprutar bara man vidrör någon i denna verklighet, tillslut liknar det talkshowvärden Conan O’Briens inslag där han blir huggen med ett låtsas svärd.

Det enda positiva är rovdjurets utseende, i en helt fantastisk blandning mellan praktiska och digitala specialeffekter, skapar man det snyggaste rovdjuret vi någonsin sett. Men inte ens det håller då Black ändrar riktning i filmens mitt – att säga mer vore att avslöja lire för mycket.

Efter trettio år är det helt uppenbart att Predator är lika slut som chokladdrycken O’boy sensommaren 2018. Gräv ett hål och ta fram kistan, det här filmmonstret förtjänar i alla fall att vila i frid…

Betyg 2/10

Unga Astrid Recension

Publicerad den 13 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant.

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia.

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar.

004

Vilsen i Villekulla

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia.

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar.

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig.

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd…

0011

In i snickerboa

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna.

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet.

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän.

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt.

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier, aldrig berörs.

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare.

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10

Mile 22 Recension

Publicerad den 8 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.

Peter Berg borde – likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL.

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar.

0051

Army Reserve

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar.

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ.

014

En sorglig kliche

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter.

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet.

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås.

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle.

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person.

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets.

010

Pliktskyldig konspiration

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder.

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier.

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna.

009

Action In The Streets

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer.

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler.

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter.

Betyg 1/10

The Nun Recension

Publicerad den 7 september, 2018 av bosstime55

Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge.

1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt.

Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle.

019

From The Pinnacle To The Pit

Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla.

Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om.

002

Devil Church

The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall.

James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga.

Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.

020

”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”

Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen.

Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska.

En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog.

015

’’To procreate the unholy bastard’’

Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun.

Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning.

0121

’’Smells of dead human sacrifices’’

Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den.

The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet.

Betyg 2/10

BlacKkKlansman Recension

Publicerad den 7 september, 2018 av bosstime55

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont.

005

’’One man to overthrow’’

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig.

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor.

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan.

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama.

007

”One man he resists”

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven.

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning.

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.

012

Brist på djup

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss.

Betyg 7/10

Tiger Film

Est. 2015

Månadsarkiv: september 2018