Etikettarkiv: Kenneth Branagh

Shazam! Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman. 

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

Colette Recension 

Publicerad den av

003

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Slarvig och trivial om ett livsviktigt ämne.

Jag begår i och med denna recension ett oerhört misstag, precis som den kända läkareden så borde det finns en snarlik procedur för skribenter och recensenter. Om detta hypotetiska regelverk fanns så skulle förmodligen första kravet lyda; närma dig aldrig ett recensionsobjekt med förutfattade meningar. Vad det än gäller så gör vi på Tiger Film allt för att vara så rättvisa som möjligt. Sedan finns det sådana lägen där objektiviteten tyvärr komprometteras, att tex påstå att jag förväntar mig stordåd från en ny Sharkando eller Transformers-film vore en lögn, vissa saker är empiriska eller åtminstone övervägande ansedda att vara på ett specifikt sätt. Att fastna med fingrarna i bildörren gör ont, surströmming luktar inte gott. Nu kan vi utan problem lägga till att Keira Knightley är dödstråkig som aktör…

005

Hall of fail 

Det känns genuint hemskt att skriva något så starkt och provokativt. Utan att ha varit någon större beundrare av Keiras arbete under nästan två årtionden, så representerar hon – för väldigt många, den moderna filmstjärnan. Men trots sina celebra framgångar så har hon medverkat i ytterst lite  som en kan kallas för godkänt. Pirates Of The Caribbean klarar jag inte ens av att tänka på nästan tio år senare, The Edge Of Love kan fortfarande vara en av de sämsta filmerna någonsin och Anna Karenina är pretentiöst mumbo jumbo där Knightley och Joe Wright försöker flörta med Oscarsjuryn. Att Keira blivit marginaliserad den senaste tiden är därför inget anmärkningsvärt, filmerna hon medverkat i den senaste tiden har varit lika spännande som ett Rolling Stones album post 70-tal.  

Den – som alltid, ’’eminenta’’ Oscarsjuryn såg dock till att få denna skrala flotte till att fortsätta flyta då de delade ut ännu en oförtjänt Oscarsnominering till Knightley i och med The Imitation Game, att man således jämställde hennes snustorra porträtt med Benedict Cumberbatch insats, måste ses som ännu en av många oförrätter denna ständigt klantiga akademi ställt till med. Knightleys person är inte heller guds gåva till mänskligheten, men det har ingen bäring på hennes arbete. 

002

Fool On The Hill

Colette kan knappast kategoriseras som en proper film, om den nu inte hade blivit tilldelad en biodistribution så tvivlar jag starkt på att den ens skulle klara sig halvvägs till den mest undermåliga streamingtjänst. Det här är det närmaste man kommer en flådig Hallmark-film, med självklara beståndsdelar som fult foto, tarvlig dramatik och gräsligt överspel.

För om sanningen skall fram så är det faktiskt inte Keira som är filmens största problem, hon är faktiskt i ganska gott sällskap då det kommer till leverera tveksamma rolltolkningar. Dominic West gick helt ville efter sin insats i den helt mästerliga TV-serien The Wire, trots sitt brittiska ursprung så verkar West vara mycket obekväm med att tala med brittisk accent. Allt mynnar ut i ett gräsligt överspel som liknar ett gycklarspel. Ovanpå det så har West tvingats till att låna Kenneth Branaghs förskräckliga mustasch från Mordet På Orientexpressen. 

001

Piff Och Puff 

Knightley väljer att kontra detta överspel genom att låtsas vara en lågenergilampa, som vanligt är framtoningen iskall och lika lätt att omfamna som en stor pråm lastad med huggormar. Ett par sekvenser använder sig av Knightleys berättarröst, och då verkar Disney ekorrarna Piff och Puff ha suttit i inspelningsbåset. Av någon anledning så låter det som att Knightley inhalerat stora doser av helium, det blir närmast komiskt då hon skall återge de mest dramatiska sekvenserna.     

Colette ligger bra till i tiden – tematiskt, det tidiga 1900-talets utbredda sexism och rasism var otäcka självklarheter, med det speglar också vår egen nutid allt för väl. Men den allegorin spolas bort då allt presenteras med sådan nonchalans. Wash Westmoreland har tidigare visat att han kan hantera allvarliga ämnen som Alzheimer i Still Alice. Den filmen har förvisso sina rötter i gräslig sentimentalitet, men där finns det scener som verkligen sticker ut. Den tyngdpunkten är bortblåst i Colette, istället blir att ett evigt tjafs om ingeting där samtliga karaktärer mest går runt och gnäller. 

Den enorma orättvisorna som Knightleys karaktär genomlider blir aldrig mer än ekande ihåligt, detta hjälps inte av att filmen ständigt försöker trivialisera saker som svek, otrogenhet, till och med tvångsisolering. 

Alla konfrontationer och ödesmättade klimax känns snarare som hämtade ur ett avsnitt av Javisst, Herr Minister, ingenting känns genuint passionerat. Fler problem med filmens presentation radas också upp, musiken som komponerats av Thomas Adès, är fullständigt barrock och är lika övertydlig som skrivna skyltar med kommandon som brukar förekomma på diverse Talk Shows.  

0082

Don’t Believe The Truth 

Något som också måste kritiseras är filmens struktur. Colette avhandlar lite mer än ett decennium på knappt två timmar, och här klipps den röda tråden i två delar. Viktiga personer och relationer avhandlas på några sekunder, sedan försvinner dessa nyckelpersoner för alltid. Allting går praktiskt taget käpprätt åt helvete, tillslut står man bara och skyfflar på med allt man kan komma på; sex- och spritorgier, gräslig romans samt lite cancan dans… Man bibehåller dock att filmen är baserad på verkliga händelser, men detta framstår mest som en gräslig skröna från puben. 

Colette är en slarvig, rörig och en tragisk ursäkt som ett inlägg i den livsviktiga debatten om kvinnors rättigheter.  

Betyg 2/10 

Mute Recension 

Publicerad den av

002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10 

Mordet På Orientexpressen Recension 

Publicerad den av

0014

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

För de som redan vet hur historien slutar är filmen bara en ytlig axelryckning, för den skaran som inte är bekanta med denna mordgåta är för kompakt och tråkigt. Trots en ensemble med fantastiska aktörer så går Mordet På Orientexpressen på total tomgång.  

Hur elegant och stiligt det än må vara, så kommer inte denna nytolkning av Agatha Christies klassiska novell någonstans. Det som borde vara en biljett i förstaklass blir lite av en pina, inte helt olikt att fastna på tågspåret ett par ynka kilometer ifrån slutdestinationen.

Sidney Lumets filmversion från 1974 är antagligen den mest välkända av de flertal adaptioner som gjorts av Christies bok. Den versionen är sannerligen inte perfekt med sitt makliga tempo och högst ordinära produktion. Den tar däremot igen på en otrolig finess och elegans. En hårt sminkad Albert Finney gör ett suveränt porträtt av den legendariske privatdetektiven Hercule Poirot. Varenda replik levereras med eftertryck och precis rätt mängd syrlighet. Finalen – där alla kort läggs på bordet, är ett utmärkt exempel på hur man kan genomföra en spännande mordutredning i filmformat.

Lumets version transporterar publiken till en idealistisk period då verkliga jättar inom skådespelaryrket vandrade på vår jord. Ingrid Bergmans bortkomna svenska missionär tillförde också en stor dos välbehövlig humor.

Kenneth Branagh som står som både regissör och huvudrollsinnehavare har valt att inte helt efterlikna denna klassiska version. Strukturen är annorlunda och en hel del utfyllnad har tillkommit i form av en konstig exkursion i ett ganska ruttet intro. Tekniskt  är denna version betydligt mer sofistikerad, fotad i det numera exklusiva 70mms formatet och välsignad med med en helt otrolig produktionsdesign så kan ytan delvis beskrivas som mycket snygg.

0051

Stop This Train 

Oturligt nog så är det just bara en tunn yta som utgör det bästa filmen har att erbjuda. Branagh verkar inte vara helt säker på vad han vill göra. Introduktionen är en ojämn och väldigt fånig matiné som drar tankarna åt den sämsta av Indiana Jones-kloner. Försöken till ansträngd humor drar tankarna till riktigt dålig slapstick, det är inte heller i linje med en i övrigt allvarlig och dramatiskt tung film. När vi slutligen lämnar introduktionen bakom oss och stiger på det instängda lokomotivet så försvinner lite av det här velandet.

Någonstans här börjar också Mordet På Orientexpressen ta form visuellt. Det taffliga introt – i ett märkbart iscensatt Jerusalem, försvinner och ersätts men den täta kammaren som tåget får utgöra. Den slutna miljön tillåter delar av den fantastiska produktionen att verkligen lysa. Varenda kupédörr, tallrik och nattlinne känns utstuderade och noggrant valda.

Men det finns även visuella fläckar i den här annars skinande solen, det analoga fotot är inte ens i närheten så bra som i Christopher Nolans Dunkirk. Där använde man upplösningen och det naturliga grynet till att skapa en autentisk upplevelse, Haris Zambarloukos som fotograferat Mordet På Orientexpressen belyser flera scener med ett ljus som ger en platt och tråkig framtoning. När man försöker blanda in digitala specialeffekter så påminner filmen om Guy Ritchies snedvridna version av Sherlock Holmes.

0042

’’Running Right Of The Track’’ 

I ett såhär intimt spelrum krävs det framförallt två ingredienser, suveräna aktörer som kan hålla igång publikens intresse och en berättelse som trots sina snäva möjligheter till miljövariation överraskar. Dessa två element är inte närvarande här. Ensemblen – som beskrivits som en av de mest imponerade någonsin, är ojämn och skådespelare som Johnny Depp och Michelle Pfeiffer verkar tro att detta är en lekstuga där de kan ränna runt i tidstypiska kostymer.

Branaghs version av Hercule Poirot porträtteras som en superhjälte med övernaturliga förmågor, här löser han komplexa mordpussel i sömnen. Prestationen från den adlade Shakespeare veteranen ligger någonstans mellan Saturday Night Live parodi och fånig radioteater. Albert Finney framhävde Poirots karisma och slutledningsförmåga, Branagh går helt in för att göra ett mer ’’intellektuellt’’ porträtt, där han gärna grubblar och tystlåtet gör några riktigt krystade A Beautiful Mind liknande slutledningar.

0063

Slow Train 

Den äldre och mer erfarna skaran skådespelare bestående av Derek Jacobi och Judi Dench klarar sig enbart på ren pondus. Den yngsta gruppen med bland andra Daisy ”Rey” Ridley varierar från spända till mer eller mindre förfärliga. Tom Bateman gör en utav årets mest överspelade karaktärer och passerar gränsen för vad som faktiskt är uthärdligt.

Men för det mesta faller det mesta till att bara bli en axelryckning, trots fantastiska aktörer som Willem Dafoe och Penelope Cruz så känns det mesta återhållet och allmängiltigt. Karaktärerna är ansiktslösa och magra till innehållet sett.

Christies berättelse är till grunden en väldigt stabbig och rörig historia. Motiven och händelseförloppet är krystat och närmast löjeväckande. Det här är givetvis ingeting man kan råda bot på när man väl adapterar, men det löser inte problemet med att den här berättelsen inte fungerar i modern tid. Mot slutet känns det som om att man forcerar alltifrån logiken till trovärdigheten, det görs inte ens en ansats till att sätta upplösningen i en lite mer överraskande kontext.

0073

On A Downbound Train 

Mordet På Orientexpressen känns som ett stort frågetecken, den saknar energin för att attrahera en yngre och eventuellt helt ny publik. För de som redan är bekanta med historien blir den snygga ytan bara en tillfällig ljuspunkt som sedan kulminerar i en film som sömnigt famlar fram till ett tråkigt avslut. Jag har haft mer uppfriskande uppresor på ett Intercity tåg utan luftkonditionering.

För att citera musikern John Mayer;

’’Stop this train I wanna get off and go home again’’

Betyg 4/10