Författararkiv: bosstime55

Bruce Springsteen på Barclays Center,Brooklyn 23,25 April 2016 

Publicerad den av

Bruce Springsteen and the E-Street Band concert, Los Angeles Memorial Sports Arena, Los Angeles, America - 17 Mar 2016

Det borde egentligen vara två recensioner, två gigantiska och långa. Så makalösa är spelningarna som utspelade sig i Tri-state orten Brooklyn, som bossen så sällan besökt. Men samtidigt har jag aldrig sett två spelningar som är i sådan paritet som dessa två.

Vi vet alla myten kring de där mytomspunna Ullevi-kvällarna 2003,2008 och nu senast 2012. Den andra kvällen är alltid bättre, alltid.

Men när den grandiosa mästaren drar med sig sitt mest efterfrågade album, blir setet både mer uppstyrt och dramatiken än mer slipad.

Jag kan såklart hänga upp mig på det faktum att Springsteen går tillbaka till The Rising-turneringens system med fasta punkter, regisserade monologer och manövrar. Men vem bryr sig i realiteten då vartenda nummer är som skickat från olympen ?

När en något Bruce försenad går upp på scenen så är det med den sin sunburst telecaster, och inte det ikoniska butternut monstret. Capo är satt på tredje bandet, arenan är svart, den sedvanliga öppningen Meet Me In The City verkar för första gången på USA svängen ha fått kliva åt sidan, men åt vad ?

Och så faller ett par diskreta noter och vrålet blir öronbedövande. Prince hyllningen i Purple Rain som följer är så mäktig,stor och skör att det skär i varenda nervände. När en ovanligt laddad amerikansk publik hojtar med i ’’wooo’’ partiet har Springsteen redan vunnit matchen. Allt därefter går i turbo hastighet. Genomspelningen av The River presenteras snabbt och det tar inte lång tid innan bandet nått sällsynta mästerverk som Independence Day och Wreck On The Highway. Bomber som Hungry Heart och Out In The Street drar ned taket på den nybyggda superarenan som är Barclays Center – en byggnad som är så långt ifrån som tänkbart möjligt från skräckfilmer som Friends eller Tele2 Arena.

Chocken över att hela E Street Band fortfarande spelar som om de vore 40 år yngre förställer tittaren i trans. De mer långsamma bitarna som Point Blank och Drive All Night är i det närmsta perfekta. Att skivan nu fått spelas in och repats till perfektion märks, inte en triol sitter fel. I det långa dramatiska pianointrot till Point Blank ställer sig Springsteen emot kameran och poserar likt Batman mot den bakre delen av publiken. Känslorna,stämningen och dramat går inte att värja sig ifrån.

Spår som den udda och esoteriska The Price You Pay känns äntligen som en förlorad broder till The Promised Land. När skivan är klar rör sig inte en själ på scen. Pauser är bara att kassera. Då följer Badlands……

Detta monster, denna gigant……… Trycket som uppstår på planen rusar igenom både New Jersey och New York som tjuren från Wall Street. Extasen,explosionen, den euforin, ja, det må vara sagt men köp biljetten och se det.

Den sista timmen hör till det absolut bästa jag sett genom alla år av konserter och evenemang, i synnerhet med E Street Band. Born To Run till den avslutande Shout krossar allt i sin väg. När bossen startar om Shout för tredje gången bryts alla barriärer, här behövs det konstrueras nya mätstickor för att dela ut betyg.

När spelningen väl är slut så känns det som om jag gått tre matcher mot en ung och kaxig Cassius Clay. Varenda del av kroppen värker efter nästan fyra timmars massaker av kropp och sinne.

Kväll 2 återgår till formulan som de tidigare spelningarna gjutits i. Höjdpunkterna från kväll nummer ett står sig precis lika starka. Point Blank,Drive All Night och The Price You Pay känns än mer helgjutna och genomtänkta.

Setet får nytillskott genom Prove It All Night och rariteten Loose Ends. Purple Rain läggs som extranummer innan den livsfarliga finalen. Och så brakar det loss igen, från och med att lamporna lyser upp hela arenan i ett dagsljus och fyrtiotusen händer är i luften läggs en till växel in. Rosalita förvandlas till något från en magisk saga, den låter så bra att den faktiskt utmanar de där förödande versionerna från 70 och 80-talet.

Efter Shout slängs den underbara Bobby Jean in. En sista serenad och hyllning till publiken, om kärlek och vänskap.

Den enda minimala kritiken jag kan framföra är att vi gott kunde fått ett Detroit Medley,Jungleland,Kitty’s Back eller den sakrala versionen av Twist And Shout (som jag redan nu spekulerar i kommer sparas till Ullevi).

Två kvällar som står sig som perfekta. Det där overkliga betyget som Expressen satte på den 28 Juli 2012 i Göteborg känns som det enda rätta i det här fallet. Sanslöst………..

Betyg 10/10   

Bäst: Point Blank,Drive All Night,Born To Run,Rosalita (Come Out Tonight),The Price You Pay, Shout.

Sämst: Skulle väl vara avsaknaden av något riktigt exklusivt extranummer.

Fråga: What’s a poor boy to do to hear Kitty’s Back ?

Djupdykningar

Point Blank 

Dramatiken i det förlängda piano introduktionen drabbar hårt och brutalt båda kvällarna. En plågsamt vacker berättelse om total förödelse och krossade visioner. Den kanske största tragedin är publiken som verkar fly för alla låtar under 900 BPM.

Rosalita (Come Out Tonight)

Den låter MAGNIFIK. Inte en mun är stängd, inte ett ben är kvar på marken. En total massaker.

Badlands 

Finns det något som kan stoppa det här ? Spränger allt i sin väg, så mycket brutalt eufori i perfekt lyrik och kanske galaxens hårdaste trummor.

Purple Rain 

Den självklara Prince hyllningen är så vacker att den river hål i själen.

No Surrender 

Den lyckliga serenaden om uppväxt och kärlek till allt som är musik har aldrig låtit bättre.

Backstreets 

Den borde inte kunna vara såhär stark, en helt otrolig serenad om förlorade älskare.

Batman V Superman: Dawn Of Justice Recension 

Publicerad den av

Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.

Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.

Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.

Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.

För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.

Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.

Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.

Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.

Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.

Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.

När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.

Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’

Betyg 1/10 

Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.

Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.

wonderwoman_by_els3bas

’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’ 

Vad blir det av AC/DC ? 

Publicerad den av

AC/DC har nedmonterats bit för bit över de senaste året. Först föll Malcolm Young offer till demens, sedan batteristen Phil Rudd som lyckats med att själv-avrätta sin karriär genom mordhot och drogmissbruk.

Båda har ersatts, AC/DC har tuffat på hela förra året med sin världsturné. Men idag kom beskedet om att Brian Johnson tvingats ta en paus från turnerandet eller riskera att förlora hörseln. De närmaste USA datumen har lagts om till hösten och skall enligt AC/DCs hemsida genomföras med en gästsångare.

Vi vet ingenting om vad som sker just nu, vilken behandling Johnson får och hur detta kan utvecklas. Bandet må ha överlevt det mesta, men detta bakslag känns som den sista spiken i kistan. Att förlora sångaren Bon Scott och resa sig ur askan med albumet Back In Black sker bara en gång. Inte ens om det vore självaste Adele som skall stå statist för sången går det att kompensera för Johnsons frånvaro, han och Angus Young är gruppens centrum och motor, den odödliga duon.

Självklart vore det naivt att helt räkna ut gruppen, vi får vänta och se. Men det går inte att fly undan de helvetes klockor som slår, bränslet som bränns ut, reservdelarna som verkar mindre, ibland måste acceptansen och uppenbarelsen att ett adjö är oundvikligt.

57th GRAMMY Awards - Show”Forget the hearse ‘cause i’ll never die” 

Tack och adjö Lionhead 

Publicerad den av

2051080-727971_20130820_003

Vi borde sett tecknen i skyn. Fable Legends hör till ett av spelvärldens mest bisarra och vilsna projekt. Mönstret var identiskt från eran då den fabulerande Peter Molyneux sålde in vartenda Lionhead projekt som det största sedan luftkonditionering och hjulet.

Vem minns inte den där (i efterhand) vanvettiga förhandstitten på Fable 2. Molyneux lovar ett spel som skall nå skyarna, individualiserad musik, dynamiska strider etc. Resultatet ett par år senare står sig som en rumphuggen bluffprodukt. Uppföljaren Fable 3 borde ha varit ett sent och dåligt aprilskämt, ett ännu enklare spelsystem, skrattretande kampanj och än fler påklistrade skräp funktioner.

Nu kom alltså beskedet att Microsoft dragit ut kontakten ur hela studion och Fable Legends begravs. Spelet har ändrat form och skepnad så många gånger att jag inte orkar räkna. Kombinera detta med att det nu är ett ex antal år sedan tuannonseringen skedde, så borde det inte vara en överraskning. Ju mer vi sett av Legends desto mer desperat och splittrat har det verkat. Bara iden att tillskriva – vad många anser vara ett topp IP för Microsoft, som ett gratisspel var varning nog för vilken krasch som väntade.

Det finns inte så mycket mer att reflektera kring, förutom att önska alla anställda lycka till och slutligen inse att manin och hybrisen slutligen tog kål på det stolta lejonet.

 

Och där dog en filmserie till…

Publicerad den av

Ghostbusters årgång 2016 har kantats av kontroverser och förvirring. Jag minns fortfarande då det sades att Bill Murray var den enda individ som hindrade original ensemblen att återförenas. Det var cirka tio år sedan. Utvecklingshelvetet har sedan greppat tag i serien och den tredje filmen specifikt. Allt har svängt fram och tillbaka som ett ynkligt segel i en den värsta av orkaner. Ena dagen skulle det bli en nostalgifest för att sedan bli en remake.

Till slut fick någon hos Sony nog och tryckte på avtryckaren. En remake blev det med en kvinnlig ensemble. Att säga att jag varit skeptisk vore en ren lögn då jag inte haft det minsta intresse för det här projektet.

Det känns som om den döda hästen ruttnat och blivit damm sedan år tillbaka. Trailern anlände idag och den hör till en av de få gånger jag brutit min egen trailer-policy – främst då jag cyniskt inte kunde se något att spoliera, den föraningen visade sig vara sann.

Vad vi presenteras signalerar katastrof – ’’crossing the beams’’ – domedag, välj passande term själva. En plastig och billig estetik som påminner om de tragiska försöken att göra långfilm av Scooby Doo blandat med Michael Bays groteska Turtles adaption som vi fick serverade för två år sedan. De vassa skämten verkar ha bytts ut mot stojande,skrik och en låg nivå som sjunker under de flesta kyrkogårdar. Att filmen sedan verkat kopiera skämt och sekvenser rakt av från originalet – hopp-skrämseln i slem attacken, spökanstormningen, får mig att sucka djupt.

Härmed gissar jag på total undergång för en serie som aldrig borde ha fortsatt efter sin första eskapad. Den enda lilla positiva noten kan väl dock vara att vi återigen får höra det där ondskefullt klatschiga temat dock i en remix och allmän förvrängning.

Skärmavbild 2016-03-03 kl. 20.20.11.png

 CROSS THE BEAMS AND GET IT OVER WITH !

 

Bruce The Biography 

Publicerad den av

BTR-700x1057

Det där kom från vänster. Vi hörde rykten och viskningar, men att management och personal lyckats knipa igen tills nu är ändå ganska otroligt. Bruce släpper i höst den mytomspunna självbiografien som bara figurerat som något mytiskt objekt likt förbundsarken.

Jag är fortfarande i en mindre chock över annonseringen, vem hade trott att karln arbetat på projektet i över sju år samtidigt som han vält arenor och fått hela kontinenter att sjunga med och skrika hasen ur led. I och med att Peter Ames Carlin släppte sin godkända biografi trodde nog jag och många andra att den genuina självbiografin integrerats.

Carlins bok kan bara klassas som medelmåttig för att hålla det trevligt och snyggt. Flera gånger kändes det som att läsa en snyggare Wikipedia artikel, avsaknaden av riktig karaktär eller djupdykningar i Springsteens sakralt välskrivna texter och låtar, ledde till en ofta förutsägbar och ointressant läsning. Men nu, äntligen, får vi den riktiga varan. Om detta blir bra eller inte är svårt att säga. Men just nu spelar det ingen roll, förväntningarna är redan genom taket, trots att logiken och hjärnan skriker om mer fotfäste på jorden. Men om turen och korten spelar rätt kan detta bli mästerligt.

 

Vansinne från danska IO Interactive

Publicerad den av

hitman-2016

Danska IO Interactive kan summeras i ett ord bökigt. Idéerna är stora och konceptet attraktivt. Tyvärr har inget studion gjort funkat personligen. Hitman-serien borde vara dom skräddarsydd för mig, planera,utför och stick snabbt som bara den från platsen där du utfört illdåd för minst tre livstiders strafftid.

Problemet är allt där emellan. Kontrollen har sedan början varit en smärre migrän att hantera. Det är oprecist,klumpigt och saknar all form av logik. Och sådär kan man fortsätta, den kassa artificiella intelligensen, bisarra sparpunkter, horribel story etc.

När den fjärde/femte delen i serien Aboslution släpptes hoppades jag på en total renovering. Alla förhandsvisningar tydde på att IO slutligen skullen lyckas slå ihop paketet utan att använda sig av motorsåg och limpistol.

Återigen föll det. Trots större sandlådor och löftena om mer möjligheter, begränsades spelaren till att inte längre kunna välja arsenal innan varje nivå. Kontrollen spökade igen där en plågsam brist på precision gjorde flera sekvenser till en ren ohyra.

Vid där här laget borde jag ha gett upp. Och det har jag, men det har varit svårt att inte snegla på den femte/sjätte delen i serien som verkar starta och börja om allt. Chansen fanns återigen att rätta till alla synder och fel. Men istället verkar det här försöket förvandlats till en lika stor och förvirrad röra som Lionheads Fable Legends.

Den sedvanliga förseningen var knappast något att se som alarmerande, men vad som sker just nu kan bara klassas som en total härdsmälta. Spelet gick från ett traditionellt trippel-A spel till att helt plötsligt bli episod baserat. Detta kan vara den sjukaste vändningen jag sett sedan Russell Wilson avrättade Seattle Seahawks chanser till sin andra Super Bowl vinst år 2015 genom en plötslig interception. Att helt riva upp ett projekt och börja paketera det i småbitar – framstår såhär ett par månader innan den första episoden – som rent vansinne.

Utan att ha spelet en sekund av produkten, känns detta som något slutgiltigt bevis på att den här serien aldrig kommer tygla sig till mina bisarra smaker och önskemål. Den där drömmen om att klättra upp på hög höjd, packa upp det ljuddämpade sniper-geväret och få jobbet illa kvickt, verkar förbli just en dröm.

 

Katastrofal Super Bowl 

Publicerad den av

rtx25wix

Den amerikanska fotbollen är den enda sport jag någonsin fastnat för. Jag vet inte varför, regelverket är svårt, tiderna är anskrämliga, men det finns inget som når upp till denna amerikanska nationalklenod. Mängden strategi, planering och utförande är oöverträffat. Igår natt avslutades 2015 års säsong med den femtionde upplagan av den gigantiska Super Bowl. En del ser den för matchen,andra för den påkostade reklamen. Det finns alltid något att finna i detta enorma arrangemang.

Med New York Giants utslagna och nedbrutna var det bara att sätta alla pengar på Denver Broncos, där Manning senior spelar.

Tyvärr var gårdagen upplaga en smärre katastrof när det kom till själva matchen. De upphaussade och förhandstippade Carolina Panthers verkade ha glömt bort att det var i finalen och inte en pre-season match som utspelade sig. Den minst sagt svåra Cam Newton gick in som någon olympisk gud – flera i den så vanligt övertända expertpanelen hyllade honom som den bästa quarterbacken någonsin –  de där prognoserna måste kännas lika pinsamma som en valfri väderprognos i juni från SMHI.

Newton spelade uselt, kort och gott. Precision,tempo och självkänsla saknades i vartenda kast. Denvers otroligt stadiga pass-rush fullkomligt körde över den ynkliga offensivlinjen som skulle skydda Newton. Flera gånger kändes det som om vi bevittnade en nybörjar-quarterback i sin första tränings session, så illa var det.

På Denvers håll var inte anfallet heller någon Goya målning att bevittna, att Peyton Manning både har ont och tappat sin udd märks tydligt, varenda fysisk ansträngning verkade plågsam och svår. Det är dock svårt att sätta samma motorsåg i Peyton som Newton då karln gått igenom mer operationer är Michael Jackson och till stor del består av konstgjorda lemmar och ben.

Hela matchen reducerades snabbt till en ganska utspäd historia som sövde snabbare än ett järnrör mot huvudet. De båda anfallen lyckades aldrig få igång något som ens kan benämnas som acceptabelt. Aldrig har den där tesen om att försvar vinner hela rubbet kännas mer korrekt. Förutom den skrattretande odisciplinerade Aqib Talib – som gav Carolina mer chanser och möjligheter än någon på Panthers anfall, genom sin övertända och groteska brutalitet – så kunde hela matchen summeras i Denvers försvar.

Efter förra årets fantastiska upplaga kan matchen i sig bara kategoriseras som usel.

Dock så kompenserades detta något i den helt strålande reklamen. Påkostad,rolig och ofta smart var detta kvällens höjdpunkt – den där Marvel snutten står sig som en av de största och trevligaste överraskningarna på år och dagar.

Andra frågor som uppstod var kring den så vanligt emotsedda halvtidskonserten. Coldplay borde ha kunnat välta hela åbäket som är Levis Stadium med sina arena-vänliga melodier, istället slarvas allt bort i konstiga gästinhopp och ännu mer besynnerliga medleyn. Hur man kan visa geniala framförande som Bruce,U2 och McCartney på videoskärmen samtidigt som Bruno Mars och Beyonce brölar ut sömnpiller i sångform står sig lika udda som Julia Roberts Oscars-statyett.

På det hela en förlorad kväll. Nu ser vi vidare på 2016 års säsong.

Noteringar

Cam Newton 

Det känns aldrig kul att helt flambera en atlet, främst en som spelar i NFL – de besitter mer fysisk förmåga i sin fingerspets än ett samlat samfund av gym-knarkare. Men Cam Newtons usla spel och hans än värre beteende på presskonferensen – där en bitter och barnslig quarterback vägrar ta ansvar eller den kalla sanningen att han presterar sämre än hela fackförbundet Kommunal – får mig att vilja spola hela munnen med listerine.

Peyton Manning 

Trots de senaste årens motgångar är Peyton en legend. Den där platsen i Hall Of Fame känns reserverad sedan år tillbaka. Den fysiska nedgången är blev dock ytterst påtaglig igår. Den där makalösa precisionen och explosionen är helt borta, bollen flyger åt alla håll utan någon som helst riktning. Ofta såg Peyton helt desperat ut i sina kast. Pensionen kanske inte kommer idag, imorgon eller… Ja och den där gamla visan, men slutet på en era borde vara självklart, man kan inte begära mer.

Levis Stadium   

Jag må vara partisk, Giants Stadium (MetLife vad ? ) är en skönhet, klassisk,stor och så ståtlig att alla ansvariga för Friends Arena borde skämmas och donera sina fortsatta inkomster till välgörenhet. Jag har aldrig satt en enda fiber av min kropp på Levis Stadium, 49’ers ägaren Jed York har lovordat och prisat arenan som de modernaste någonsin. Det må vara hänt, men den monstruösa arkitektur som denna arena står för borde sättas i fängelse på livstid. Den där kontorsbyggnaden på ena gaveln ser lika hemsk ut som den samlade truppen av mutanter i Paul Verhoevens Total Recall. 

TV3s sändning   

Det såg mörkt ut ett tag, men tillslut gick NFL Gamepass igång. Den amerikanska sändningen och dess reklam är en stor del av nöjet. Viasat Sport må göra sitt absolut bästa men efter att ha hört ordet ’’springspel’’ för tionde gången höll min eget förstånd på att få spel.

Coldplay

En enda fråga, Paradise och en cover på Uptown Funk framför Every Teardrop Is A Waterfall,Speed Of Sound eller The Hardest Part ??????????????????

 

2015 Års 5 Bästa Filmer 

Publicerad den av

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut 

010

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man 

029

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro 

021

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens 

035

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol 

008

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.