Kategoriarkiv: Marvel

Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU ! 

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar. 

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken. 

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel. 

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid. 

Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg. 

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken.  Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film. 

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.   

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams. 

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant. 

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:  

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker. 


Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för  biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär. 

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken. 

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.  

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen. 

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna. 

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse. 

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman. 

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin. 

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.  

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.   

Spider-Man Far From Home Teori

Publicerad den av

Nu har det passerat tillräckligt med tid för att vi skall våga spekulera och fundera vad som väntar i och med Tom Hollands fjärde (eller femte?) omgång som Peter Parker/Spider-Man. Marvel står inför det mest hårdnackade och bedrövliga året någonsin…. Ja, ur PR synpunkt. 

Avengers: Endgame är ca två månader ifrån att få svensk premiär, och trots två smygtittar (en hemlighetsfull trailer och samt en TV-spot), så är Endgame fortfarandeen jättelik Enigma, med ett gigantiskt frågetecken på sin ovansida.  

Slutet i Infinity War kommer sent glömmas bort, nu balanserar Marvel Studios på en tunn lina, minsta lilla bildruta kan avslöja för mycket. Trailern till Spider-Man: Far From Home bryr sig inte om att förklara varför Peter Parker inte är grus på planeten Titan. 

Och detta är inte ett spekulationsdokument om Endgame, istället är det Far From Homes antagonist Mysterio, som fått mig att kläcka en vansinnig tanke. Och eftersom det är underhållande att delta i detta filmiska spekulationsspel, då det – förhoppningsvis, inte ruinerar en likt en sen kväll på ett casino, så är det lika bra att ta tjuren i hornen. 

Härmed varnas alla läsare för en uppsjö av spoilers, både från serietidningar och samtliga Marvel filmer – även utanför MCU. 

Mysterio är en bluff, en humbug, skojare, använd vilken term som helst. Sedan introduktionen år 1964, så har mannen med en fiskskål på huvudet, varit en bluffmakare som nyttjat alla möjliga knep för att förvirra och förleda myndigheter och i synnerhet Spider-Man. Quentin Beck (Mysterios egentliga identitet) är i serietidningarna en före detta specialeffekts guru. Alla brott och prövningar Mysterio utsätter Spider-Man för är förankrade i teknologiska illusioner. Alltifrån avancerad robotar till verklighetstrogna hologram ingår i arsenalen. 

Slutpoängen är alltid densamma, Mysterio är en mästare att förvilla och bedra. I trailern för Far From Home ser vi tre nya antagonister, dessa är slående lika Hydro-Man, Sandman och Molten Man, då vi läser promotionmaterialet så betecknas dessa tre som The Elementals. Mysterio sägs i sin tur arbeta för S.H.I.E.L.D. – den ständigt återkommande spionorganisationen. 

Tanken är inte ny, men något är uppenbarligen i görningen. Spider-Man: Homecoming gav en föraning om Sinister Six – en grupp superskurkar som slår sig ihop för att en gång för alla tillintetgöra Spider-Man. 

I den alltid återkommande extrascenen, så får vi se Michael Keatons Adrian Toomes och Michael Mondos Mac Gargan, konferera om ett potentiellt samarbete. Scenen är inte märkvärdig, men det kan vara en indikation på att denna klassiska supergrupp är på ingång, för de som spelat Spider-Man PS4 känner Mac Gargan som superskurken Scorpion. 

Toomes team av skrotsamlare, är – gissningsvis, fortfarande på fri fot. The Tinkerer – i Homecoming kallad Mason, uppfann Toomes mekaniska vingar, och om vi lyssnar noga då Mysterio gör entre och attackerar Hydro Man, så hörs ett bekant ljud, inflygningsljudet är skrämmande likt det ljud som Keatons gigantiska apparatur avgav. Därför är det kanske inte alltför långsökt att anta att vi återigen har att göra med någon avart av Chitauri-teknologi. 

Redan nu har kritik riktats mot filmen, misstaget från Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 2 – där man överöste tittaren med antagonister, varav ingen hade relevans, verkar återupprepas med denna kavalkad av superskurkar. 

Jag vågar inte gissa på den narrativa mekaniken, men Mysterios inhopp som hjälte känns som en tveksamhet. Och så kommer vi till själva kärnan av teorin, att The Elementals är en del av Mysterios bluff. 

Ett spel för galleriet för att positionera sig för någonting i berättelsen, en sorts extrem version av wallraffning. Detta skulle underlätta den narrativa flexibiliteten, ett scenario där tre av skurkarna  enbart är imaginära kan knappats ses som en överlastning, snarare en förlängning av Mysterios förmågor. 

Så där har vi teorin, The Elementals är Mysterio skapelse och tekniken som används för det grundar sig i den som Chituari armén lämnade bakom sig i The Avengers (2012). Om fem månader har vi svaret, tack och lov så har jag bara satt mitt anseende på spel i och med denna utsago… 

Årskrönikan 2018

Publicerad den av

Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år. 

De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus. 

All images courtesy and copyright of XM Studios 2018

Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända  författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär. 

All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism. 

All images courtesy and copyright of Sony Playstation/ Santa Monica Studios 2018

Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag. 

Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar. 

Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva. 

All images courtesy and copyright of Pearljam.com 2018

Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret. 

Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Lucasfilm 2018

Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.      

Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer. 

Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.  

Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga. 

Även om det  är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.

Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt. 

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog   

Spider-Man: Into The Spider-Verse

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt. 

Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna. 

Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.

Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss  med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002. 

Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas. 

Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.     

Hängiven källmaterialet      

Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga. 

Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution. 

Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen. 

Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn. 

Stan Lees hjärtefrågor

Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla. 

Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl. 

One, But Not The Same 

Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt  världsherravälde. 

Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna. 

Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor. 

Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.

Betyg 9/10      

Sci Fi Mässan Älvsjö 17-18 november 2018

Publicerad den av

Jag citerar Mark Hamills Joker från filmen Batman: Mask Of The Phantasm, ’’For once, I’m stuck without a punch line…’’

Avengers: Infinity War är 2018 års största film, Star Wars lever igen och nördkulturen frodas som aldrig förr. Men på Älvsjömässan den 17 november 2018 så står klockorna stilla… Jag låter som ett trasigt videoband – gnälligt och hemskt, men förutom att träffa fantastiska vänner som Björn från Elm Studios och Paul och Cynthia från Lost In Collectibles – som tillsammans med Sci-Fi Shop är de enda som säljer något av värde, så finns det ingenting att bli glad över. 

Detta är ingen mässa, det är en loppmarknad där man säljer vad som helst, till vilka priser som helst. Bara det har minmal anknytning till science fiction så trycks det in i överfylla hyllor fyllda med strunt. Tappra själar som 501st garnisonen är lika ihärdiga och godhjärtade som alltid med sin outtömliga passion för Star Wars och välgörenhet. Tyvärr så har denna fantastiska organisation fått en monter som jag upplever som något mindre än tidigare. Bredvid dessa fantastiska människor, så säljs det lastgamla mjukisdjur från diverse Disney filmer och än äldre Star Wars rymdskepp med gulnad plast. 

Antalet kvalitetsprodukter går numera att räkna på fingrarna, att vi faktiskt hittar det mycket snygga Hulk vs Wolverine dioramat från Sideshow måste ses som ett under. Därefter så är det hundratals kvadratmeter med PVC leksaker som påminner om någon förskräcklig utställning på det gamla leksaksmuseet i Stockholm. 

Comic Con Stockholm drabbades i år av flera svåra avbokningar, Sci-Fi World – årgång 2018, har haft samma problem, Jason Momoa från kommande Aquaman och Game Of Thrones fick i våras avboka i sista minuten pga personliga skäl. 

För Stockholmsmässans så var Lance Henriksen påtänkt att gästa, men bara några dagar efter att han annonserats så avbokade skådespelaren. Ersättaren blev Michael Madsen, men denne drabbades av den fruktansvärda branden som härjar i Kalifornien och kunde därför inte heller medverka. 

Guy Henry som hade till uppgift att återuppliva Grand Moff Tarkin/Peter Cushing, sitter nästan helt ensam, detsamma gäller för Kevin Sussman och Helen Slater, bara Tobin Bell har en någotsånär lång kö. 

Egentligen finns det ingen poäng att fortsätta med denna surmagade kritik, med tanke på inträdespriset på nästan 200 kronor, så kan detta bara kategoriseras som bedrövligt.  

Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10 

Stan Lee 1922-2018

Publicerad den av

ABC's

Det har gått en dygn sedan vi fick beskedet att Stan Lee inte längre är med oss… De frön som tillslut skulle bli det idag världsomspännande Marvel imperiet, såddes årtionden innan flera av oss ens var embryon. 

Saknaden och tomrummet som Stan Lee lämnar kommer aldrig att fyllas. Med sina vapenbröder Steve Ditko och Jack Kirby, så skapade denna trio karaktärer och berättelser som idag är en självklar del av vårt kulturarv och vår moderna mytbildning. 

Spider-Man och Iron Man är längre någon del av en obskyr subkultur, de är ikoner som är minst lika välkända och älskade som Musse Pigg eller Darth Vader. 

Om vi reste ett Mount Rushmore över den moderna kulturens största ikoner, så har Lee en given plats bredvid C.S Lewis och J.R.R Tolkien, samtliga kreativa jättar som kärade ned sig i fantastiska berättelser. Eskapismen är en gemensam nämnare för dessa tre, även om Midgård ständigt är hotat av det onda landet Mordor, så är sagolandets befolkning av fagra alver och gemytliga hober, inget annan än skrivna dagdrömmar om en plats där idyllen realiserats genom oändlig fantasi. 

Wakanda och Latveria är en liknande parallell. Wakanda är ett paradis där västvärlden står i skuggan gentemot det afrikanska drömlandet. Latveria å andra sidan är en diktatur med en härskare som drivs av girighet och maktbegär. 

Antalet berättelser, anekdoter och evighetslånga vänner som skapats av pga Lees arbete är oräkneliga. Där elitiskt kultursnobberi som Svenska Akademin splittrar och särar på samhället, så har Lee, Kirby och Ditkos arbete flätat samman alla de som antingen läst serietidningarna eller suttit hänförda framför filmerna. 

Man talar ibland om en broder eller syster från en annan livmoder, Stan Lee var den som tillslut förde oss samman, detta ses på mässor och premiär runtom i världen. Genus frågan är som utplånad vid dessa tillfällen, hur man än ser ut eller vad man tycker, så föreans vi i biosalongen eller i en svettig mässhall. Kevin Feige som är chef för Marvels film divison, har själv erkänt att hans ögon tårades då han såg skådespelaren Paul Bettany uppklädd till roboten Vision, en reaktion som nog många delar då vi får de första smygtittarna på en hjälte som Black Panther eller Captain Marvel i filmform.  

Jag slutas inte att förbluffas över styrkan och aktualiteten i Lees arbete, hur det under alla dessa år har utvecklats och ständigt varit i takt med tiden, men aldrig förlorat sina grundvärderingar. 

Stan Lee må inte vara med oss kroppsligt längre, men hans ständiga entusiasm, glädje, själ och passion lever kvar tills den dagen solen slocknar…

I Marvel universumet samlades alla då Captain Marvel (ej Carol Danvers) låg inför döden i sviterna av cancer. I en av de mest klassiska illustrationerna står alla Lees kreationer runtom i en cirkel och sörjer sin bortgångna vän. 

Och den 12 november 2018 gjorde världen detsamma, vart vi än befann oss så höll vi varandras imaginära händer, det var inte på en uppmaning från världssamfundet, EU eller FN… Det var det osynliga band men obrytbara som Stan Lee gett oss…        

            

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

Publicerad den av

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

Venom Recension

Publicerad den av

008

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film. 

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon  instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor. 

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln. 

015

We Are The World 

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring. 

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar. 

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom 

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?  

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises. 

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant. 

020

Mummel murvel 

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin. 

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed. 

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.  

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog  

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna  skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk. 

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta. 

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.   

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin  titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter. 

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor. 

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial. 

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta. 

Betyg 2/10  

Bäst: Hardys monologer 

Sämst: Allt annat… 

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?  

 

Tävling: Deadpool 2 Blu Ray

Publicerad den av

N083292BSP01-BD-ps

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Hösten är här, därför drar vi igång tävlingarna igen. Denna gång har vi ett exemplar av Deadpool 2 på Blu Ray. 

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 5 oktober  2018. 

Lycka till !