Kategoriarkiv: Recensioner

Watch Dogs: Legion Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Ubisoft 2020

Summering: Det blir snarare Assassin’s Creed Brotherhood än det storslagna Odyssey. En duglig men för det mesta en marginal förbättring mot Watch Dogs 2.  

Under en lång tid så var Assassin’s Creed lika återkommande som julafton och dans runt midsommarstången. Denna trend har med åren blivit mindre förekommande. Ubisoft valde istället att ge sina studios mer utvecklingstid. Med Assassin’s Creed Odyssey så var resultatet dramatiskt. För första gången på länge så kändes Assassin’s Creed inte som ett paket Corn Flakes vid frukostbordet – trist och förutsägbart.  

Odyssey var välarbetat, detaljerat och distinkt. Med tanke på denna triumf så var givetvis förhoppningarna att Watch Dogs också skulle få se samma hängivna uppfräschning. Watch Dogs 2 utnämndes av oss till 2016 års bästa spel. Visserligen var detta ett spelår som inte var överfyllt av minnesvärda titlar – tom Naughty Dog stapplade en aning med Uncharted 4. 

Men det är fyra år sedan. Och med en sådan lång utvecklingstid så borde något superbt har framträtt. Men Watch Dogs: Legion känns snarare som ett experiment än en självklar tronföljare till Watch Dogs 2. Istället för att vidareutveckla spelets kärna – möjligheten att göra dataintrång och ta kontrollen över i stort sett allt som har ett kretskort i sig. Så har Ubisoft valt att lägga fokus på ett nytt system som i praktiken enbart ställer till problem.   

I bästa Shadow Of Mordor-anda så har Ubisoft implementerat en avancerad slumpgenerator som tillåter spelaren att rekrytera vem som helst från Londons gator till att bli en del av hackergruppen DedSec. Där denna idé är ambitiös och intressant i teorin så är den i realiteten allt annat än. Ubisoft förtjänar tveklöst en guldstjärna för att de implementerat ett gäng olika attribut i de karaktärer som kan rekryteras. Flera av dem har en distinkt personlighet och alla har tilldelats röstskådespelare. Tyvärr så raseras illusionen om ett helt individuellt London då man snart springer på enäggstvillingar med samma utseende. Detta inträffar även om man är reserverad i antalet rekryter. Den jättelika uppgiften att ge röster och liv åt så många protagonister kommer också med en brasklapp. 

Watch Dogs: Legion har ett rent katastrofalt röstskådespel. Idén med att växla mellan olika rekryter – för att utnyttja deras respektive förmågor, känns knappast attraktivt då majoriteten av dem låter som parodiska versioner av de mest patetiska Guy Ritchie karaktärer. Detta blir inte bättre av ett manus som bäst kan beskrivas som löjeväckande. Nog för att Ubisoft inte haft några skrupler – eller betänkligheter, med att överfalla spelaren med långsökta inslag, se bara till X-Files slutet i Assassin’s Creed 2. Men i Watch Dogs: Legion så verkar manusförfattarna har stämplat in långt innan avslutad arbetsdag. En berättelse som utspelar sig i London, med flera allegorier till stadens – redan, extrema övervakningssamhälle och motståndstrupper borde åtminstone kunna bjuda på någon sorts standardiserad spänning. Men istället så tvångsmatas spelaren med trötta klyschor, usla skurkar och vändningar som är lika förutsägbara som dåligt väder i januari. Att dialogen mestadels består av perversa mängder svordomar får det hela att kännas som en grovhuggen parodi av Little Britain, inte en smart tolkning av George Orwells 1984. 

Inslaget med de multipla spelbara karaktärerna är också det enda riktigt substantiella spelmässiga tillägget. Ubisoft har gjort väldigt lite – mer eller mindre inget, för att uppdatera gameplay eller förfina mekaniken. Det är samma ensidiga pussel – där spelaren tvingas att vrida och vända på digitala avloppsrör för att bryta sig in i diverse system. Tveksam bilfysik, halvdant skjutande och allt för många triviala sidoaktiviteter. Med andra ord är det mest som det brukar vara i Ubisoftland. 

Representationen av London är duglig, men långt ifrån så levande och beundransvärd som de grekiska öarna i Odyssey eller San Francisco i Watch Dogs 2. Londons arkitektur är många gånger ensidig och klaustrofobisk. Och stadens obönhörligt trånga gator gör bilkörning till en plåga under hektiska biljakter. Dessutom så är stadens invånare lika mekaniska som klockor, det saknas något som helst liv eller rörelse i staden. Där exempelvis Rockstar kan skapa världar som förundrar i sin realism och dynamik, så är detta London enbart en glorifierad fasad med stela robotar som invånare.  

Och precis som så många andra spel som behövt genomlida en utveckling under pandemin, så är Watch Dogs: Legion en buggfest utan dess like. Vi har i dagsläget fortfarande problem med att få dialogen att fungera korrekt. Många gånger så hakar den upp sig som en vinylskiva som fått smaka på grovkornigt sandpapper. Ett par uppdrag har kraschat och gjort det omöjligt att avsluta dem. Spelets AI är mer eller mindre värdelös. Dessutom presterar Legion bedrövligt på en standard Playstation 4. Även om Ubisoft utlovat förbättring till nästa generations konsoler, så finns det ingen ursäkt för att   Legion blir till en diabildsvisning då man far genom staden i hög fart .   

Men trots dessa fel och brister så kvarstår ett fundament som många gånger gör spelet underhållande. Att kunna infiltrera platser på olika sätt drar tankarna åt Deus Ex och Dishonored. Och även om uppdragsstrukturen snart blir igenkännbar så är möjligheterna att skapa oreda med hjälp av verktyg som exempelvis drönare alltid tillfredsställande. 

Watch Dogs Legion är knappast det massiva steget som man hade kunde önskat efter så många års väntan. Detta är snarare en spirituell släkting till Assassin’s Creed Brotherhood, det vill säga en marginell förbättring som snarare påminner om en expansion än ett fullvärdigt spel. Skillnaden är bara den att Brotherhood kom ut ett år efter sitt Assassin’s Creed 2 medan Legion anländer nästan ett halv decennium efteråt… 

Betyg 6/10 

Ghost Of Tsushima Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Sucker Punch 2020

Summering: Stark estetik och solida strider kompenserar inte för en repetitiv struktur. 

Det är en minst sagt otacksam uppgift. Att behöva ställa sig på scen efter Naughty Dogs grandiosa mästerverk The Last Of Us Part II, är som att behöva följa upp Bruce Springsteen eller The Beatles. Det är en omöjlig uppgift, inte långt ifrån att försöka trotsa tyngdlagen. Det blir än mer beklämmande då Ghost Of Tsushima blir det sista Sony exklusiva spelet för denna generation. Men även då vi jämför med andra exklusiva Playstation 4 titlar, så är Ghost Of Tsushima långt ifrån oförglömligt.  

För ett tag sedan så valde Sony att skapa ett paraply namn för alla sina förstaparts studios – Playstation Studios. Många var snabba med att dra paralleller med Disneys kolossalt framgångsrika Marvel Studios. Men det finns en god anledning till varför Sony har valt att understryka – och så tydligt markera, sina förstaparts studios. Från att ha kämpat med en mycket komplicerad och krånglig konsol i Playstation 3, så har Sony rest sig ur askan. Där Microsoft hade ett järngrepp kring förra konsolgenerationen, så har det nu blivit ombytta roller. Sony Santa Monica, Naughty Dog och Guerilla Games, är bara några av aktörerna som skänkt Playstation 4 en helt unik identitet. Ett Sony exklusivt spel är numera förknippat med en oerhört hög lägsta nivå. 

Men i en generation där karaktärer som Kratos, Aloy och en äldre Ellie, har förtrollat spelare. Så har Sucker Punch inte lyckats med nå samma höjder som sina studiokollegor. Infamous: Second Son var förvisso inte dåligt, men det sakande karaktär och kändes inte helt genomarbetat, framförallt då vi nådde slutet. Det har gått 6 år sedan dess, och istället för att fortsätta med Infamous-serien så har Sucker Punch valt att påbörja en ny resa. En resa som tagit dem till det feodala japan. I ett spel som bär med sig tydliga influenser från Akira Kurosawa. Och det är ingen som helst debatt kring att Ghost Of Tsushima har en stark läggning för stil. Ur en teknisk synpunkt så är det långt ifrån samma visuella under som The Last Of Us Part II. Men designen, stilismen och färgvalen är många gånger spektakulära att betrakta. Första gången spelaren släpps fri, ridandes på en häst och då höstlöven blåser över protagonisten Jin, så kan man inte låta bli att häpna. 

I de stunderna så glömmer man nästan bort att vissa animationer är stela som lyktstolpar, eller att vissa texturer är förvånansvärt lågupplösta. Den öppna spelvärlden som Sucker Punch målar upp är många gånger lika inkonsekvent som grafiken. Ytan må vara enorm och det finns gott om saker och ting att upptäcka och se. Men då man jämför med valfritt Rockstar spel eller tom Horizon Zero Dawn, så är spelvärlden i Ghost of Tsushima förankrad i en stel Ubisoft-modell. Detta innebär att det finns ett överflöd av saker att samla, flertalet system som samverkar och oändliga fiendeläger som måste elimineras. 

Ubisoft lyckades överkomma sin egen förutsägbarhet i Assassin’s Creed Odessey, genom att korvstoppa spelet med olika funktioner och attiraljer. Detta ledde till att man kunde ha ett visst överseende med den rigida och alltför stelbenta designen som drev spelet. Ghost Of Tsushima saknar detta ’’djup’’/överfyllnad, något som gör att de många olika sidoaktiviteterna snabbt blir outhärdligt repetitiva och tråkiga. Det här förvärras utav att de belöningar man tilldelas för småaktiviteter – som att leta reda på rävgryt eller klyva bambu med sitt svärd, efter ett tag slutar att ge relevanta belöningar. Det enda incitamentet att fortsätta blir en artificiell checklista, som inte ger någon som helst utdelning. Men mer substantiella sidouppdrag dras också ned av repetitiv design. 

De mest talangfulla utvecklare hittar sätt att kamouflera sin ensidighet. Antingen i ett bra narrativ eller intressanta belöningar. Ghost Of Tsushima har dock valt att presentera majoriteten av sina sidouppdrag med en distanserad och iskall kamera som inte placerar sina subjekt i närbild. Istället så visas allt i vidvinkel. Detta gör att det är helt omöjligt att få någon som helst relation till många av de karaktärer som man möter genom sin resa. Själva inramningen är också malande och identisk från uppdrag till uppdrag, vilket gör att spelet känns mekaniskt och dött.

Men det blir bättre då man endast håller sig till spelets kampanj. Förvisso är den berättelse som Ghost Of Tsushima berättar inte den mest omtumlande, men presentationen och mellansekvenserna antar i alla fall en aningen mer kvalitativ form än de vi tvingas genomlida i sidouppdragen. De scenarion som spelaren placeras i känns också mer öppna och genomtänkta i kampanjen. Genom spelet så erbjuds spelaren att antingen smyga sig igenom uppdragen eller att slå upp dörren till ett bokstavlig slakteri. Det mer våldsamma och direkta sättet är dock att föredra, då fiendernas artificiella intelligens lämnar en hel del att önska. Självbevarelsedriften oscillerar mellan måttlig till obefintlig, det är en AI som kan vilseledas med löjeväckande enkla metoder. Men då man drar blankpolerat stål och ger sig i kast med att besegra mängder av fiender så försvinner dessa problem. Det är ganska långt ifrån FromSoftwares kompromisslöst svåra Sekiro: Shadows Die Twice, men det finns ett djup och behag i det sätt som Ghost Of Tsushimas strider fortlöper. Spelaren uppmanas att ständigt byta taktiker, använda kastvapen, rökbomber och våldsamma komboattacker för att uppnå seger. Även om striderna också hade varit i behov av aningen mer variation, så är detta den mest polerade och kompletta delen av spelet. Däremot så är spelets boss-strider en återgång till stela och inrutade 3D-fighting spel. Här fråntas spelaren valmöjligheter och flexibilitet, endast för att skapa artificiell spänning och dramatik. 

Tyvärr så blir detta enbart frustrerande då ännu en spelmässig brist blir uppenbar – nämligen kameran. Då man rör sig över de stora vidderna eller duellerar på öppna ytor, så är kameran mestadels duglig. Men det finns stunder då den är alltför närgången och gör det mer eller mindre omöjligt att se inkommande attacker. Detta är fullkomligt förödande i bossbataljer, detta då svårighetsgraden skruvas upp avsevärt. Det finns inget mer frustrerande än att misslyckas med att parera eller göra en undanmanöver för att kameran inte lyckas visa vad som händer. Det skall också nämnas att spelets repetitiva tendenser löper amok dessa stunder. Boss-striderna ramas in med en identisk filmsekvens – med oföränderlig musik, något som snart blir oerhört prövande för tålamodet. 

Den här recensionen har inte varit nådig gentemot Sucker Punch och deras senaste alster. Men det vore inte heller rättvist att helt och hållet bedöma spelet i ett vakuum. Nivån för öppna spelvärldar har höjts markant sedan Infamous: Second Son kom ut. Det räcker inte längre att presentera stelbenta system som samverkar utan någon som helst individualism eller trovärdighet. Ghost Of Tsushima är ambitiöst och det råder inget tvivel om att en uppföljare kan råda bot på många av spelets problem. Det solida stridssystemet och vackra estetiken gör att betyget kan höjas ett snäpp över godkänt, men på det hela är det förvånansvärt tamt och tjatigt. 

Betyg 7/10                    

Birds Of Prey Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers. 

Film 

Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande. 

Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll. 

Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…       

Betyg 1/10 

Bild 

Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är. 

Betyg 8/10   

Ljud 

Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.

Betyg 4/10 

Extramaterial 

Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade. 

Betyg 2/10  

The Last Of Us Part II Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Naughty Dog 2020

Summering: Ett emotionellt mästerverk med en berättelse i världsklass. Naughty Dog har gjort sitt bästa spel med en upplevelse som sent kommer glömmas. Bara tårar och eviga minnen återstår då allt tar slut.

Naughty Dog har alltid varit en kvalitetsutvecklare i mina ögon. Min relation med studion sträcker sig tillbaka till sent 90-tal. Detta då jag och en stor andel klasskamrater spelade igenom Crash Bandicoot 3: Warped. När studion gick vidare till att utveckla Jak & Daxter samt dess två uppföljare, så verkade Naughty Dog ha ställt in sig på att förverkliga drömmen om det perfekta plattformsspel. Men i och med Playstation 3 så sadlade studion om. Istället så gav man sig i kast med att producera – aningen, mer jordnära spel, utan talande djur och tidsresor. 

Uncharted-serien är en mastodont inom spelvärlden. Dess tekniska kompetens och oerhörda charm har gett Naughty Dog en närmast gudalik status inom spelindustrin. Uncharted har alltid varit fartfyllt, tekniskt fulländat och underhållande. Men spelens linjära och utsvarvade banor har – för min egen räkning, gjort det svårt att helt omfamna spelen. Många gånger så blir de grandiosa och explosiva actionscenerna alltför regisserade och snäva. Då spelaren misslyckas sekvenserna får ett abrupt avslut, så kan man se sömmarna. För att få ut det mesta ur Nathan Drakes eskapader bygger så krävs en närmast perfekt genomspelning. Utan misstag eller omstarter. Då The Last Of Us släpptes så ägde jag inte längre någon Playstation 3. Det ledde till att spelet blev aningen tandlöst då jag väl fick möjligheten att spela det på Playstation 4. Berättelsens vändningar och överraskningar hade redan blivit avslöjade genom otaligt många – spoilerfyllda, diskussioner runtom i media och på nätet. 

Min egen upplevelse med The Last Of Us Remastered kan endast beskrivas som steril. Det enda som återstod var gameplay, det mest essentiella – berättelsen, var närmast skadeskjuten efter väntetiden på ett år. Jag var inte heller helt förtjust i hur Naughty Dog försökte implementera utdragna pussel och alltför strikta sekvenser där spelaren mer eller mindre blev slussad genom olika narrativa sekvenser, där det spelmässiga helt fick ställa sig åt sidan. 

The Last Of Us Part II har inte haft någon smärtfri utveckling. Ett antal av de mest centrala personerna inom Naughty Dog har lämnat. Utvecklingen har pågått i 6 år. Ovanpå det så drabbades studion av ett dataintrång som ledde till att stora delar av berättelsen läckte ut på förhand. 

Och då vi lever i en tid då allting dissikeras och överanalyseras – vilket institutioner som Tiger Film är högst ansvariga för. Så har dessa läckor snabbt förvandlats till ett gift. Där jag själv har undvikit en stor del av marknadsföringen – och givetvis läckan, så har det inte gått att undgå den illvilja som spelet utsatts för på förhand. Redan nu känns The Last Of Us Part II som spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Men vad allmänheten tycker är – tack och lov, inte relevant i denna recension. Frågan om kreativ frihet och ägandeskap får diskuteras en annan gång. Och att beröra något annat än hur chockerande briljant The Last Of Us Part II är, borde leda till en livslång vistelse i skamvrån. 

Öppna landskap 

Det finns linjära – och öppna spel. Det andra alternativet är mer kompatibelt med mina personliga preferenser. The Witcher 3: Wild Hunt, Grand Theft Auto 4-5 och Red Dead Redemption har alla en evig plats i mitt hjärta. Linjära spel förlitar sig på en dramaturgi som har mycket gemensamt med film – och teatervärlden. Där ett öppet spel blandar strikt narrativ med inslag av slump och simulation, så är ett linjärt spel regisserat och mer preciserat vad gäller att skapa engagemang för de narrativa händelserna. För att återgå till Uncharted så blir detta kontrollerande ramverk aningen bekymmersamt för mig själv. 

Det känns som en enorm berg och och dalbana där allting måste fungera felfritt. Framförallt så är Uncharted serienshysteriska tempo många gånger problematiskt. De tillfällena då spelaren fastnar är oftast detsamma som total katastrof. Då spelaren gång på gång misslyckas med plattformsmomenten, så är det som att Indiana Jones, mitt under Raiders Of The Lost Ark, råkar hoppa fel och flyger rakt ned i ett bottenlöst hål. Men istället för att filmen slutar i ett bisarrt antiklimax, så får vi i Uncharted spela om det tills vi hamlar rätt. Livligheten, intensiteten och spänning blir tillslut som bortblåst då man repeterar den episka sekvensen för tredje eller femte gången.  

’’Take a walk outside’’

I Part II så har Naughty Dog äntligen hittat en formula som gör att ett misslyckande inte är detsamma med att illusionen bryts. Detta löses i huvudsak genom att spelet har reducerat sina laddningstider. Inom bara ett fåtal sekunder så ges spelaren en chans att försöka igen. Detta gör att man bibehåller ett pulserande tempo. Att man också valt att ta bort stressiga moment som att fly från fallande byggnader, bidrar också till att spelaren inte motas fram. Där utforskande och upptäckande i Uncharted – och många andra spel, mest känns som en jakt på trivialt trams, som bara tjänar till att låsa upp trophies eller achievements. Så är varenda lugn stund i The Last Of Us Part II precis lika tillfredställande och imponerande som de sekvenser då helvetet brakar loss. 

Att söka efter ammunition eller resurser, som möjliggör överlevnad, är både tillfredställande och inlevelsefullt. Det känns aldrig som ett utdraget knapptryckande med menlösa belöningar. Justeringen av tempot gör att spelaren faktiskt kan utforska och ta sig god tid att söka runt i de detaljrika miljöerna. Harmonin mellan gameplay och detta geniala tempo är inget annat än snillrikt. Naughty Dog har lyckats dräpa den drake som gjort att linjära spel ofta kan kännas som en lång korridor. 

Spelvärlden har också öppnats upp markant. Det finns något naturligt och självklart i varenda miljö. Stunderna från det första spelet, då spelaren tvingades att flytta fler stegar än en byggnadsarbetare, eller skapa flottar, har reducerats och i många lägen tagits bort helt och hållet. Bandesignen är så pass intuitiv, att de pussel som kräver eftertanke, aldrig blir frustrerande eller långsökta. Varje avklarat pussel – och framsteg, känns betydande och relevant. Det är inte längre en barrikad endast fungerar som ett hinder för att skall fortsätta.  

City Of Ruins 

Denna spelmässiga harmoni ackompanjeras av en helt besinningslös hängivenhet till detaljrikedom och tekniskt djup. Vare sig spelaren söker efter bandage, eller en plattform – som kan föra en vidare, så har Naughty Dog fyllt spelet med dialog, unika animationer och otäckt stämningsfull musik, som går igång i precis rätt tillfälle. Att röra sig igenom de söndrade och förfallna miljöerna är en upplevelse i sig. Dialogen mellan karaktärer och deras makalöst uttrycksfulla kroppsspråk får tiden att stanna. 

The Last Of Us Part II tar stark inspiration från HBO-serien Chernobyl och Andrej Tarkovskijs Stalker vad gäller sin stämning och utseende. Det finns en stor reservation och betänksamhet i spelets narrativt. Visuellt så vilar det ett tydligt filmgryn över hela spelet. Frågan om spel kan förmedla samma emotionella tyngd och påverkan som en film eller pjäs har nu besvarats. The Last Of Us Part II innehåller några av de mest kraftfulla och finstämda scener jag någonsin upplevt, oavsett medium. Neil Druckmanns manus är inte helt befriat från klyschor eller förutsägbar struktur, men det är inte väsentligt. 

Doctor Strange regissören Scott Derrickson talade om att de bästa berättelser är simpla men innehållandes en ensemble utav intressanta karaktärer. Inget kunde vara mer träffsäkert då vi talar om The Lat Of Us Part II. Ashley Johnson – i rollen som Ellie, gör sitt livs roll, och den mest nyanserade och hängivna rolltolkningen som någonsin skådats i ett spel. Ellie är vuxnare och betydligt mer luttrad än sist. Trots att Ellie enbart består utav tusentals rader med kod, så är hon en av de mest fascinerande, trovärdiga och empatiska karaktärer jag någonsin haft nöjet att uppleva en berättelse tillsammans med. Det spelar ingen roll att Ellie omges av något så klyschigt som zombies. Berättelsen har ett hjärta stort nog att pumpa ut blod för hela vida världen. Johnsons ackompanjeras av ett gäng utomordentliga rolltolkningar, som alla agerar prestigelöst och med full hängivenhet till projektet. Vartenda ögonblick känns relevant, och varje sår eller skada som karaktärerna ådrar sig skapar ett hål i magen.   

Berättelsen är helt befriad från överdådighet eller pretentioner. De mest oförglömliga stunderna överträffar – med råge, de flesta filmer som belönats med en Oscar för bästa film de senate åren. Media och industrin talar ofta om ’’vuxna’’ spel. Vad det faktiskt betyder har aldrig klargjorts, men The Last Of Us Part II är både modigt och moget då man aldrig är rädd för att gå emot konventioner och förväntningar. 

’’Oh, the pictures have all been washed in black’’

Det här inte inte berättelsen som fansen ville ha, men det är den vi behöver – för att stjäla och parafrasera Gary Oldmans James Gordon från The Dark Knight. Det är häpnadsväckande hur stilla och tysta stunder blir till dramatiskt guld. Man förvånas och imponeras hur Neil Druckmann många gånger låter sina karaktärer vara icke verbala. Istället uttrycker deras anleten mer än ord någonsin skulle kunna. 

Även de – få, moment som kan tyckas var aningen överdramatiserade, sopar mattan med allting som exempelvis Alfonso Cuarón försökte sig på i Children Of Men. Gång på gång river The Last Of Us Part II ut spelarens hjärta och slår sönder det med ett järnrör. Spelupplevelsen är så utmattande och mörk att man känner sig dränerad efter långa sessioner. Men precis som efter hård fysisk träning så väntar en rush av endorfin och upphetsning efteråt. 

’’Still alive. Do I deserve to be? And if so, if so… Who answers?’’

Den negativa reaktionen gentemot Part II är också intressant då en stor del av spelets tematik berör hat och hämnd. Hämnden och aggressiviteten föder ondska, som i sin tur blir okontrollerbar. Även om berättelsen är mörk som en svensk vinternatt, så finns det en hoppfullhet som framträder i karaktärerna. Trots att de är känslomässigt ruinerade och förstörda utav den brutala omvärlden. Så bibehåller de en essens av mänsklighet där de drivs av kärlek och hängivenhet. Berättelsen känns därför som en en reflektion kring vår egen situation. I en värld där död och svek har blivit vardag , så känns det som att Neil Druckmann och hans karaktärer tror – och hoppas, på en emotionell fridfullhet. Där  grundvärderingar berörande hederlighet och ömhet, kan bli vår väg mot att frigöra oss från ondskans klor.                                

The Last Of Us Part II är dock inte berövad från att vara ett underhållande spel bara för att det besitter en mästerlig berättelse. Kombinationen av intensiva eldstrider, skräckfyllda moment i kusliga byggnader eller de stunder då vi endast får beskåda bedårande vacker utsikter, blandas ihop med ypperlig precision. Då spelaren tvingas till att använda all sin list och tänka snabbt, i de moment då vi möter de infekterade horderna, eller de rövarband som patrullerar gatorna. Så pumpar adrenalinet, med hjälp av sin helt obeskrivligt vackra grafik och kusligt levande animationer. Varenda blodig konfrontation blir till en skräckblandad eufori, där varje tryck på avtryckaren har avgörande betydelse. 

’’And now my bitter hands cradle broken glass… Of what was everything’’

Där andra spel hanterar döden med nonchalans, så djupdyker The Last Of Us Part II ned i frågeställningar om liv och död. Där man i Call Of Duty skjuter ned horder av fiender utan självbevarelsedrift, så är fienderna i Part II otäckt mänskliga. Kulor sliter sönder organ och lemmar. Vad som sedan följer är horribla skrik som skär i öron och själen. Part II är helt kompromisslöst vad gäller våld. Och där alltför många mediala uttrycksformer gör brutalt våld till en ytlig exhibition i det vulgära och magstarka, så gör The Last Of Us Part II raka motsatsen. Allra mest stötande är fiendernas reaktion över sina fallna kamrater. Varje AI-karaktär har ett namn, och varje död innebär ett emotionellt slag mot resterande fiender. Återigen så måste spelets animationer belysas, avrättningar och närstrider skildras med en sådan realism och brutalitet att man blir skakig.  

Utan att avslöja någonting om den briljanta berättelsen, så blir denna studie utav mord och uppoffring än mer potent desto längre spelet löper. Och intensiteten då vi möter de infekterade horderna är precis lika imponerande. Då spelaren flyr från massiva horder, eller tvingas uppleva att ens vapen klickar och multum av fiender rusar mot en, går inte att beskriva med futtiga formuleringar. Handsvett och mental utmattning är de allra mildaste symtomen som följer en en session med Part II. AMCs The Walking Dead framstår som ett smärre skämt då det ställs bredvid Naughty Dogs geniala skapande. Den terror och hjälplöshet som spelaren utsätts för, får kollegor som Resident Evil att vackla.   

Vackert som en tavla 

Självfallet går det inte att skriva en recension om ett Naughty Dog spel utan att nämna det tekniska och grafiska. Som vanligt så har tekniken tagits till sin spjutspets. Animationerna är – som nämnt, enastående. Ljussättningen och den övergripande designen är också av första klass. Flera stunder är så slående vackra att man lämnas med andnöd. Men precis som med berättelsen så är ingeting överdrivet eller exhibitionistiskt i det visuella. Istället blir det vardagliga och enkla poetiskt vackert. Gitarrer, solnedgångar eller stillastående vatten är som en tavla. Det är endast i några tveksamma texturer som vi påminns att även solen har sina fläckar. 

Inte ens i sina svagaste stunder är The Last Of Part II det minsta frustrerande eller ointressant. Där berättelsens struktur har sina stunder av stagnation och förutsägbarhet, så har det ingen effekt på den emotionella kraften som väller ur spelet. Då viss repetition kan tyckas vara nalkandes, så kastar Naughty Dog in överraskningar och nyheter som ändrar spelreglerna, vilket övervinner de mikroskopiska felen. 

’’Let me run into the rain… To be a human light again’’

Med en berättelse som kan kategoriseras som en framtida klassiker. En emotionell resonans som står sida vid sida med de mest dramatiska ögonblicken i kulturhistorien, så är The Last Of Us Part II en kärleksförklaring till genialiskt berättande och oförglömliga karaktärer. Det linjära spelet har uppnått perfektion och det är svårt att veta om Naughty Dog någonsin kommer kunna överträffa sig i efter detta. Då slutet väl kommer och eftertexterna rullar så finns det inga ord. Bara känslor, minnen och funderingar som räcker för ett par livstider framöver. Man lämnas tom, sorgsen, förstörd och helt knäckt. The Last Of Us Part II är ett mästerverk som stolt kan triumfera sig som mästarnas mästare.       

Betyg 10/10 

Batwoman Säsong 1 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman. 

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Netflix The Witcher Säsong 1

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Billig, tillkrånglad och ointressant adaption. Solid litteratur och världens bästa spel förtjänar bättre än detta. 

Desperate times calls for desperate measures. Vi missar att recensera allt för mycket mellan varven. Att skylla på faktumet att vi är en liten organisation är inte en adekvat anledning till varför vissa recensioner och analyser uteblir. Därmed tänker vi inte heller skylla på pandemin för uteblivit material. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa vi kan för att leverera texter, men av något annorlunda karaktär. Serier och filmer vi er hunnit recensera får vi nu äntligen möjlighet till att uttala oss om.  

Då hela världen har stannat upp, och tvingas att hålla sig inomhus och på långt avstånd ifrån vänner och familj. Så har de flesta av oss kapitulerat till någon utav de många streamingtjänster som finns till hands. 

Det är svårt säga om Tiger King hade kunnat bli till ett så pass stort fenomen, utan den förskräckliga pandemin. Det är nu mer än fem månader sedan säsong ett av The Witcher lanserades på Netflix. Detta gör att saker som spoilers och alltför ingående analyser kring berättelsens framtid, kan utforskas. Att min skepsis mot serien var stor gentemot serien – redan på ett tidigt stadium, går inte att sticka under stol med. 

Netflixs bästa serier har – Stranger Things undantaget, haft problem med när de kräver ansenlig budget och teknisk expertis. Så fort det nalkas specialeffekter, komplexa miljöer eller fantasirika landskap, så springer flera Netflix-serier in i en vägg. En barriär som består av budgetbegränsningar och en uppenbar brist på rutin. Där HBO konstant höjer ribban för vad som är möjligt inom TV-formatet, med exempel som Westworld och Watchmen. Så tycks Netflix mestadels göra utmattade försök att hinna ikapp. Och med den nyanlända Apple TV +, så har den tekniska diskrepansen bara blivit än mer märkbar. I serier som House Of Cards eller Orange Is The New Black, så kvittar det om några specialeffekter eller digitala miljöer ser tveksamma ut. Men då man väljer att adaptera The Witcher så duger inga halvmesyrer eller genvägar.      

Framgångssagan för den polska spelstudion CD Projekt Red är inget annat än makalös. Sedan det första Witcher-spelet släpptes 2007, som fungerande som en uppföljare till Andrzej Sapkowskis bokserie. Så har serien bara ökat i popularitet och attraherat mer och mer uppmärksamhet bland fans och media. The Witcher 3: The Wild Hunt, som avslutade monsterjägaren Geralts interaktiva saga, är fem år senare, fortfarande det bästa spelet jag någonsin haft nöjet att uppleva. TV-seriens ambitioner var aldrig att kopiera spelet. Istället så är det Sapkowskis böcker som – påstås, vara enväldig inspirationskälla. 

Det här försöket till att skapa distans mellan CD Projekt Red och Netflix kunde ha varit förståeligt och förlåtligt. Att försöka iscensätta en adaption – utav en adaption, där man har två ursprungskällor – böckerna och spelen, är som uppgjort för ett kreativt kaos utan dess like. 

Därför är det med viss förvåning att mycket i The Witcher känns som slapphänt plagiat, och i värsta fall piratkopiering. Seriens musik är en karbonkopia utav det igenkännbara soundtracket från spelen. Med sina skrikande körer och harmoniska harpor. Redan här uppstår stor förvirring, då man så ogenerat lånar något så pass ikonsikt som spelens soundtrack. Och det är inte bara i musiken som serien framstår suspekt. The Witcher är inte den typ av berättelse som tillåter genvägar eller budgetära besparingar. Det är en värld som är fylld av stora monster, magiska kreatur, sex och skoningslöst våld. 

Kombinationen av gyttja, smuts och magiska krafter, skapar en ogästvänlig men fascinerande plats. Det som sker i mörka grottor och hemliga rum är minst lika spännande som de stora bataljerna eller brutala konfrontationerna med hänsynslösa monster. Det är därmed inte en vision som kan överföras till ett rörligt medium utan stor kompetens och minsta lika stor budget. Och min fasa då producenten Sean Daniel annonserades som en av de kreativa hjärnorna för serien, har tyvärr förverkligats. 

Daniels som har haft ett fasansfullt kvalitetspann i sin karriär. Daniels har de senaste åren gjort en djupdykning ned i träsket för skandalös B-film. Och tyvärr ’’superproducenten’’ dragit med sig det sämsta från skamliga skräpfilmer som The Mummy (2017), eller ’’mästerverket’’ The Scorpion King: Book of Souls. Daniels två Mumien-filmer från 1999 respektive 2001, har en produktion som enklast kan summeras med; Hallmark möter History Channel. Med plastrekvisita, genomusla specialeffekter och skådespelare som alla verkar ha erbjudits valium för att orka ta sig igenom förnedringen. 

Man får i alla fall ge Daniels det faktum att hans signum alltid går att känna igen. The Witcher lider av precis samma B-doftande produktion. Vi bjuds på leksaksvärd, Buttericks kostymer och smink, som inte ens skulle vara godtagbart på Halloween. Därefter tillkommer kulisser som verkar ha plockats direkt från folkparkens mest taffliga teaterproduktion. Landskapet från Sapkowskis böcker, eller CDPRs spel, är sannerligen inte bildskönt. Men det är inte detsamma som livlöst. The Witcher misslyckas kapitalt med att skapa en värld eller omgivning som ens känns måttligt spännande. Vare sig det är befolkade städer eller snuskiga träskmarker, så är allting lika dött som en testzon för nukleära vapen. Att fotot dessutom är smetigt och platt, gör inte saken bättre. 

Om det nu bara varit visuella problem som plågade The Witcher, så hade man eventuellt kunnat kompensera med bra manus, engagerade berättande och minnesvärda rolltolkningar. Men det berättarmässiga är precis lika miserabelt som det visuella. Henry Cavills extremt stela och livlösa skådespel, kan i praktiken fungera för Geralt. Ständigt stoisk och reserverad, så behöver varken Cavill eller karaktären uttrycka särskilt mycket. Tyvärr så verkar producenter, regissörer och manusförfattare helt ha missat att Geralt, under den bistra uppsynen och hårdföra ytan, har makalöst torr humor och slagfärdiga gensvar. De tillfällen som man försöker skapa humor så blir effekten istället komiskt patetisk. Interaktionen mellan Cavill och Joey Batey i rollen som barden Dandelion, är rent förfärlig. dDet finns varken någon kemi eller trovärdighet i det udda förhållandet mellan den tjattrande barden och den robotliknande Geralt. Något som både böckerna och spelen lyckats förmedla. 

Bristen på någon som helst kemi eller karisma, plågar varenda aktör i serien. Anya Chalotra i rollen som Yennefer är både anonym och ointressant. Det tillkommer ett antal sektioner för Yennefer som adderats exklusivt för TV-serien. Dessa är menade att tillföra ett djup och en starkare sympati för en karaktär som i både skriven – och digitalform, är både arrogant, kylig och ytterst överlägsen. Tilläggen borde således ge en större insikt i karaktären och hennes diverse egenheter. Men scenerna med den yngre Yennefer, fullkomligt kapsejsar pga tveksamt skådespel och den undermåliga produktionen. Aspirationerna och ambitionerna att bli det nya Game Of Thrones är tydliga. Det känns närmast desperat då man förvandlar varenda actionscen till ett blodbad, där inälvor och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Tyvärr så når man inte ens halvvägs till Westeros utan fastnar på medeltidsveckan i Visby. 

Och mitt i det här kaoset av oacceptabelt dåligt skådespel och ruttna produktionsvärden. Så krånglar seriemakarna till allting ytterligare genom att implementera ett uppbrutet berättande. Serien kastar sig mellan olika tidsperioder, och verkar helt övertygad om att man iscensätter något lika klurigt och uppfinningsrikt som HBOs Westworld. Men där Westworld är en sublim show, vars manus och produktion hör till industrins bästa, så blir  tidshoppen i The Witcher endast förvirrande. Berättandet förtas då majoriteten av  berättandet känns irrelevant. När publiken väl lagt ihop pusselbitarna, så är slutresultatet endast tillkrånglat.

Först i seriens sista avsnitt så börjar man släppa på det absurda mantrat med att förvrida till sin kronologi. Och i ett par ögonblick så känns några actionscenerna och de dramatiska integrationerna, som vaga skuggor utav det vi vant oss med från spelen eller litteraturen. Men på det stora hela så är The Witcher en uppblåst lajv sammankomst, helt befriat från entusiasm, korrekta kostymer eller någon som helst relevans. 

Betyg 2/10 

Metallica Ullevi 09-07-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album. 

Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’. 

Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt. 

Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet. 

När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn. 

Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel. 

Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.  

Den svenska sommaren spökar

Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset. 

Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning. 

Festförstörare

Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden. 

Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna. 

Galen och oväntad cover

Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. 
Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från 
And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve. 

Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med. 

”DIE !”

Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig. 

Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så  övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit. 

Vackraste syskonskapet

Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin. 

Betyg 8/10 

Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman

Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.   

Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?  

Betyg på samtliga låtar 

Hardwired 6/10 

Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna. 

The Memory Remains 8/10 

Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör. 

Ride The Lightning 8/10 

En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon. 

The God That Failed 7/10 

James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.   

The Unforgiven 8/10 

Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ? 

Here Comes Revenge 6/10 

Starkt framförande, halvdan låt. 

Moth Into Flame 9/10 

Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow. 

Sad But True 8/10 

Detta är definitionen av tungung.

Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10 

Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer. 

Frantic 2/10 

Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.  

One 8/10 

Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom. 

Master Of Puppets 10/10 

Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.  

For Whom The Bell Tolls 9/10 

Lyckan och energin bara fortsätter. 

Creeping Death 10/10 

Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk. 

Seek & Destroy 10/10 

Folkfest och pulserande masspsykos. 

Spit Out The Bone 6/10 

Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande. 

Nothing Else Matters 8/10  

Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad. 

Enter Sandman 10/10 

Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final. 

Chernobyl Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

Hellboy (2019) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt hör hemma i helvetet.

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

House Of Cards Säsong 6 Recension

Publicerad den av


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10