Kategoriarkiv: Spel

Oron för Mass Effect Andromeda 

Publicerad den av

mass-effect-gamescom

Jag har en längre tid funderat på att skriva ned mina åsikter om Mass Effect Andormeda, och den oro jag känner inför nästa del i Biowares älskade spelserie. Och nu har vi äntligen fått ett mars datum då det är dags att gör återinträde i rymden.

Jag kan utan problem stolt stå fast vid att Mass Effect-trilogin hör till bland det bästa jag spelat och i synnerhet Mass Effect 2.

Listan skulle bli olidligt lång, om en rangordning skulle ske över de bästa ögonblicken i spelserien.

När Mass Effect kom för nästan tio år sedan tog Bioware och förfinade samt raffinerade sin spelstruktur och spelformula från Star Wars: Knights Of The Old Republic – en personlig favorit. Och från och med Knights Of The Old Republic till Mass Effect 3 betydde Biowares stämpel alltid något extra. Inte helt olikt Naughty Dog eller Rockstar. Idag ser den tidigare mytomspunna studion väldigt annorlunda ut.

Efter det flagranta snedsteget med slutet till Mass Effect 3 verkar hela Bioware ha silats ned till en mycket tunn sås som skriker efter mer substans. Del tre i sagan om Commander Shepherd är i min mening ett fantastiskt spel, fram till den den där olyckliga sista spurten.

Rabiata och ondsinta fanatiker tog tyvärr hela debatten till en sådan extrem nivå att dödshot blev en del av Bioware anställdas vardag. Samtidigt rådde en allmän skepsis mot uppköpet av studion som Electronic Arts gjorde år 2007. Det skulle bli början till slutet för det ’’gamla’’ Bioware.

Grundarna och de diplomerade doktorerna Ray Muzyka och Greg Zeschuk lämnade plötsligt sina tjänster inom företaget. 2011 släppte studion uppföljaren till Dragon Age: Origins, ett spel som mötte stark kritik i och med sin korta produktionstid och slarviga helhet.

Biowares första steg in i den nuvarande generation skedde i och med Dragon Age Inquisition, som hyllades i USA, för att sedan stöta på patrull bland europeiska medier.

Inquisition är ett bitvis sorgligt spel. Dragon Age må alltid ha spelat andra fiol till rymdoperan i Mass Effect, men Inquisition känns som en ofärdig prototyp. Det alltid förvirrande stridssystemet från tidigare delar känns sämre än någonsin, i sin repetitiva ’’håll in knappen och vänta’’ design.

Precis som Halo serien, gör Bioware misstaget att välja en antagonist som bara förekommit i seriens periferi, mer exakt en nedladdningsbar expansion till Dragon Age 2.

Det största synden i Inqusition är dock studions beslut att helt börja centrera spelet i ett system, som påminner om de sämsta free-to-play otyg som härjar ute i mobilvärlden. Kartan som spelaren tvingades använda för ’’strategiska’’ beslut, fick mig att förlora allt förtroende för spelvärldens framtid. Att implementera en funktion där spelaren tvingas vänta i flertalet verkliga timmar för att vinna statistik på en tavla, kan höra till bland det sämsta denna generationen. Den här sjukdomen förekom även i mindre utsträckning i Mass Effect 3.

Lägg sedan till ett rent sjukligt fokus på att samla blommor, kondoleansbrev och allt annat mellan himmel och jord. Så blev Dragon Age Inqusition ett tydligt tecken på att Bioware nu är något helt annat än felfria mästare.

Bioware har varit ytterst skygga och tillbakadragna i sin marknadsföring av Mass Effect: Andromeda, vi fick först se ’’riktigt’’ gameplay vid annonseringen av Playstation 4 Pro. Vad som då visades kan bara beskrivas som uselt. En kort sekvens genom en korridor och sedan ett hologram, för att sedan ta slut. Säg goddag då…

Spelet har också försenats lika många gånger som ett SJ tåg kring jul. Och därifrån tappat spelregissören Casey Hudson som varit en drivande kraft i tidigare spel.

Ett tag senare visades en mer informativ video där spelets funktioner och struktur förklarades. Och visst är det strålande visuellt, både tekniskt och arkitektoniskt. Dice flexibla Frostbite-motor blir bara mer och mer imponerande. Men det faktiska spelet övertygar inte för en sekund.

Visserligen verkar vi få ett betydligt bättre system för att skjuta och manövrera oss, men det saknas flöde och intensitet. Flera gånger ser striden ut att helt bli stillastående då man närmar sig fiender för att nyttja närstridsattacker. Det ser helt enkelt stelt ut.

Flera stunder vekar samtidigt helt kopierade från Inqusition. Fordonet Nomad ger en klump i magen då det ger otäcka minnen då jag blev sittandes på en stelbent häst i en oändligt stor öken. Insamlandet av resurser framkallar även den starkt obehag, om det innebär samma tristess som i Inqusition.

Så det är svårt för mig att ställa mig något sånär positiv till Andromeda. Om Bioware lyckas överraska oss, där vi ännu en gång fångas av karaktärerna och berättandet sitter de i en säker båt. Tyvärr verkar chanserna för det vara mycket, mycket små.

Dishonored 2 Recension 

Publicerad den av

dishonored-2-emily-high-quality-wallpapers

Hämnden är bitvis ljuv men samtidigt så sval i och med Arkane Studios uppföljare 

Först och främst en ursäkt, den här recensionen är kraftigt försenad. Men vi har därför också kunnat ge Dishonored 2 klart mer tid än det ursprungligen var planerat. Efter tre genomspelningar och över trettio timmar känner vi att en recension slutligen kan publiceras.

Vi skall inte spendera allt för lång tid kring mina åsikter om den förgående delen i Dishonored- serien. Arkane Studios skapade ett mindre mästerverk när det kom till gameplay. Den öppna strukturen som erbjöds tog de bästa bitarna från Warren Spectors Deus Ex och förstorade samt förhöjde dem till obeskrivliga höjder. Såhär fyra år efteråt, är Dishonored fortfarande överlägset i sitt genomförande att tilldela möjligheter för spelaren.

Därför är det med en olustig känsla jag konstaterar att uppföljaren flera gånger känns som ett steg tillbaka.

Soldränkt stad 

Det har inte hänt mycket sedan vi först fick stiga ut på staden Dunwalls smog fyllda gator. Estetiken som designern Viktor Antonov ritade upp för fyra år sedan är precis lika udda och fascinerande. Nu transporteras vi ställe till den soldränkta och medelhavs liknande staden Karnaca. Det franska 1800-talet möter hård industrielldesign i en trollbindande och ibland genuint obehaglig scenproduktion.

Tyvärr så har tekniken också inte rört på sig en millimeter, karaktärsmodellerna är lika livlösa som sillkonserver, texturerna tangerar tragedi och inte ens bilduppdateringen håller sig kring trettio rutor i sekunden.

Obegripliga brister 

Om Arkane hade instituerat 60 silkeslena rutor och minimala laddningstider, hade det såklart varit en mer godtagbar anledning till varför Dishonored 2 ser ut som det gör. Men så är inte fallet.

Flera gånger har bilduppdateringen kraschat ned till diabildsnivå (en viss förbättring har skett i och med de senaste uppdateringarna). Laddningstiderna är förbluffande långa – för ett spel som bygger på att ladda om och konstant testa nya vinklar är det katastrofalt.

Arkane har lagt in ett mycket välkommet tillägg – en funktion som låter spelaren snabb-spara och ladda. Det är därför konfunderande varför laddningstiderna tar en smärre evighet ?

Stålmannen som vakt ? 

Bristerna fortsätter visa sig i det gameplay som tidigare varit lika solitt som betongfundament. Det är helt förståeligt varför beslutet har tagits att trimma upp vaksamheten i den artificiella intelligensen. I den första delen kunde spelaren inprincip ställa till med så mycket oreda att seismologiska stationer gav utslag, medan fiender knappt kunde besvära sig med att blinka.

Men vad vi istället får är en frustrerande och inkonsekvent AI. Vid flera tillfällen verkar det vara Stålmannen som sköter säkerheten i spelet. Ofta ser jag varningsindikatorer om att någon sett eller hört mig trots att jag befinner mig flera våningar ovanför sagd vakt. Detta gör det snudd på outhärdligt för den som vill genomföra sin session som en pacifistisk skugga.

Och irritationsmomenten fortsätter att dyka upp längs med färden; som en stor svårighet att se vad som är interaktivt i miljön. Att jag hade möjligheten att krossa vissa fönster förstod jag först vid min andra genomspelning. Objekt som träskåp står som orubbliga pansarstrukturer, medan andra ting exploderar vid närmsta beröring.

Till och med kontrollen känns opolerad, där den klassiska förflyttningsmanövern Blink/ Far Reach ofta är trubbig och svår att utläsa. Oräkneliga gånger har jag fallit ned som en otymplig klumpeduns, för att markören inte varit tillräckligt tydlig. Även rörelseschemat känns förlegat. Dubbelhoppet är på gränsen till trasigt, där spelaren fastnar på minsta lilla kantlist eller tröskel.

Värst är de felen som faktiskt gör spelet obrukbart. Sparfiler försvinner, en genomspelning med högt kaos (moralsystemet från förra gången återvänder) har svängt om och blivit till lågt kaos. Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Bristen på en vettig karta gör det också onödigt svårt, då fiender är så snarlikt färgsatta att det många gånger inte går att särskilja dem från de bittra och gråa miljöerna. Självfallet finns den standardiserade radar-förmågan att införskaffa sig – som tillåter spelaren att se genom väggar. Men allt detta ackumulerar till att det fantastiska flöde som fanns för fyra år sedan, inte förkommer fullt så ofta som jag hade önskat.

The Ties That Bind 

Den största nyheten är i valet att spela som den ursprungliga protagonisten Corvo Attano eller hans dotter, Dunwall kejsarinnan Emily Kaldwin.

För den som förväntar sig ett äventyr i Bioware-anda där berättelsen snyggt böjs och individualiseras efter vald karaktär får se sig om på annat håll. Vi talar om en total spegling i berättandet som bara kan åtskiljas i röstskådespelet och en och annan replikändring.

Corvo och Emily har dock förmågor som gör dem unika. Vissa är identiska eller snarlika (Far Reach och Blink), men skillnaderna i huvudförmågor är stora. Emily känns aggressivare och mindre anpassad till tyst smygande, där Corvos krafter att ta över fienders kroppar samt att stanna tiden lämpar sig bättre.

Emilys bästa hjälpmedel är den helt nya Domino förmågan – som tillåter spelaren att länka samman flera fiender där de drabbas av samma effekt/öde. Här blir äntligen Dishonored 2 suveränt. Att se ett helt rum fullt av fiender falla samman på någon sekund är en upplevelse man sent glömmer.

Jag ställer mig däremot mycket skeptisk till valet att gömma förmågor, som att själv kunna slöjda uppgraderingar/bonecharms bakom ännu en stig av skill points allokering.

Samma fantastiska möjligheter

Men trots all kritik och problematik så finns den där fantastiska kärnan kvar av kreativa spelmöjligheter. Ingeting kan liknas med den känslan som infinner sig då man med elegans rör sig över hela nivån utan att avslöja sig för en enda sekund.

I och med sitt nya tillägg i ett klockrent New Game Plus läge som lagts till (december 2016) så blir multipla genomspelningar ett ännu större nöje. De otaliga mängder kombinationer som kan varieras och skifta får sinnet att kapitulera.

Dishonored 2 må vara till stor del vara en bristande uppföljare.

Arkane får snarare spelet att kännas som en expansion än en fullfjädrad efterträdare – som faktiskt tagit fyra år att nå oss. Man kan undra om det hade funnits ett större värde i att släppa spelet till den förra konsolgenerationen istället. Med tanke på att studion faktiskt serverade två mycket innehållsrika tillägg i The Knife Of Dunwall och The Brigmore Witches så känns det riktigt snålt att en uppföljare inte erbjuder mer.

Men det är svårt att motstå alla lockande möjligheter och den enorma ödmjukhet som ges till spelarens fantasi. Men nästa gång måste vi få mer.

Betyg 7/10  

Bäst: Den legendariska flexibiliteten och den storstilade designen.

Sämst: Att stora delar känns opolerade och ofärdiga.

Årets sämsta spel 2016

Publicerad den av

2k_mafia3_e3_city_drive1

Året bjöd säkerligen på än värre spel än Mafia 3. Hangar 13’s tafatta spel är säkerligen empiriskt bättre än den överflödade marknaden för digitala otyg som finns på Steam eller Apples App Store. Men ställd mot sina trippel-A konkurrenter är Mafia 3 en usel produkt.

Mafia-serien har haft svårt att etablera sig i en tid där Rockstar helt äger varje genren som är den moderna gangstersimulatorn, vare sig vi talar om ett laglöst vilda västern eller cyniska gangstersagor i Los Angeles.

Mafia 2 var ett fullt dugligt spel. Utvecklaren Illusion Softworks/2K Czech lämnade efter del två serien. Arbetet fick istället tas över av den nystartade studion Hangar 13 med hjälp från Illusion.

Mafia 3 känns som en ofärdig b-produkt som helt saknar existensberättigande.

Från helt bisarra spelmoment som innebär att köra i cirklar för att fylla en mätare, repetitiva uppdrag som knappt går att separera från varandra efter en timme och helt bedrövlig grafik.

Inte blev det bättre av en steril och död spelvärld som vi tvingades till att köra runt om i evigheter. En plåga precis som resten av spelet.

Årets bästa spel 2016 

Publicerad den av

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

 

Watch Dogs 2 Recension 

Publicerad den av

wd2_thumbnail_gp_wt_265508

Ubisoft lär sig ödmjukhetens läxa och ger oss ett av sina absolut bästa spel 

Många må ha gillat del ett. Men för min egen del föll Watch Dogs för den klassiska

Achilles-hälen i att ha marknadsförts för tidigt och för mycket. Det gick från att se mystiskt och vackert ut till att bli en allt mer kompromissad och likgiltig produktion som ofta kändes som ett potpurri av Ubisofts greatest hits, lite Assassins’s Creed, lite Far Cry.

Spelet var överfyllt av frustrerande fogmassa såsom urtråkiga sidouppdrag, repetitiv struktur och som alla vet en usel huvudkaraktär i Aiden Pierce.

Del två har på förhand sett ut som en klar förbättring. Borta var pretentionerna och högmodet. Istället för ett för stort och oinspirerat Chicago flyttades vi till San Francisco.

Och nog är det med stor förvåning jag konstaterar att Watch Dogs 2 är ett av årets mest underhållande spelupplevelser.

Ödmjukt och mindre pretentioner 

Ödmjukhet är det första som slår mig med Watch Dogs 2. Ubisoft har äntligen lyssnat till idén om att mindre är mer. De helt värdelösa brottsuppdragen slängs ut – där man jagade efter en slumpmässig medborgare, det fåniga allvaret avrättas tyst på en gårdsplan. Mallen att låsa upp delar av kartan med Ubisofts klassiska ’’klättra upp på hög höjd’’ är också oskadliggjord. Istället är det lek och underhållning som blir fokus.

Berättelsen är en underhållande skröna där man övertydligt pekar på övervakningssamhället och det allt mer reducerade privatlivet. Det funkar som bäst när samhällskommentarerna får spela andra fiol. I det värsta av stunder blir det skrattretande likt regissörens Oliver Stones paranoia som kan ses i filmen om mordet på president Kennedy.

MTV karaktärer 

Hjälten Marcus Holloway och hans entourage av excentriska hackers har ofta tendensen att bli enerverande och fåniga i sitt barnsliga MTV-beteende, men med en stor dos ironi och syrlig humor blir det uthärdligt i det ganska långa enspelarläget.

Delen där spelaren ställer till hyss i världen med hjälp av sin smarta telefon är till en början bökigt- spelet hänvisar till ikoner och förkortningar, jag kan samtidigt ställa mig frågande till varför Ubisoft valt en så krånglig metod för att fjärrstyra bilar.

Drönaren är din bästa vän 

Men ett par timmar in är allt invant och hyfsat bekvämt. Watch Dogs 2 öppnar upp sin uppdragsstruktur och tittar på Deus Ex och Dishonored i att flera uppgifter går att lösa ur flera vinklar. Personligen har jag knappt rört mig ur min svarta Lamborghini kopia då spelets två drönare fått göra allt jobb.

Det är svårt att inte bli underhållen då man löser scenarion –  som i de flesta fall skulle sluta i massaker, med att tyst styra sin drönare genom en hel kontorslokal fylld med vakter och övervakningsutrustning.

Problem uppstår dock då Ubisoft inte helt vågar anamma en öppen struktur. Flera gånger uppstår komplikationer då spelet förväntar sig att man fysiskt skall befinna sig på specifika områden. Frustrationen över snyggt ha manövrerat sin drönare genom en hinderbana av fiender, för att sedan få en kalldusch att allt måste göras om igen, är lika kul som en kraftig huvudvärk på en Heavy Metal konsert. Det skall också tilläggas att vissa uppdrag flera gånger är bedrövligt otydliga. Ett bra exempel på detta är ett pussel som till synes verkade omöjligt och där lösningen helt enkelt låg i en vinkel som inte kunde ses, i dessa situationer är Watch Dogs 2 uselt och ogenomtänkt.

Stealth biten är också trubbig och delvis provocerande. Att styra in drönare i lejonkulan är inprincip det enda sättet att verkligen kunna utföra allt som en tyst ninja.

Så fort jag stampar in med Marcus spårar allt ur, vakter ser mig på kilometers avstånd och förstärkningar kallas in blixtsnabbt. Enbart en väldigt klumpig närstridsattack finns till förfogande som ofta slutar i att halva vakstyrkan ser dig då den tar en evighet att utföra. Det enda distans vapnet som kan nyttjas för pacifisten är en helt bedrövligt usel elpistol.

Arkadfysik

Att köra runt i San Francisco är mestadels dugligt, det finns ingen realistisk bilfysik att tala om, istället väljer Ubisoft att helt anamma ett arkadsystem med bilar som saknar vikt och tyngd. Det är inte optimalt men i jämförelse med den katastrofala bilkörningen från del ett så är detta himmelriket.

De ’’Souls’’-inspirerade invasionerna då andra spelare tar sig in och försöker stjäla data återvänder. För det mesta leder det till hyfsade jaktsekvenser då man desperat söker efter sitt mål. Irritationen uppstår då jag blivit nedskjuten minst en gång för mycket då jag enbart försökt utforska spelvärlden. Värst tillfället har varit den gången jag blivit avrättad på håll när jag varit sekunder ifrån att lösa ett av spelets många underhållande mini-pussel. Dessa går lyckligtvis att stänga justera i inställningarna.

Mer intressant är då spelare blir inbjudna att delta i polisjakter när andra spelare orsakat överdrivna mängder illegala aktiviteter. Att se uppåt tre spelare hämningslöst söka upp sin måltavla är oerhört tillfredställande.

Ubisofts bästa på åratal 

Watch Dogs 2 erbjuder för första gången på länge en roande och underhållande stund med ett Ubisoft spel. Mycket utfyllnad har tagits bort och fokus får ligga på den lekstuga en öppen spelstruktur erbjuder.

Det saknar finessen och skärpan för att ens kunna nämnas i samma meningen som Rockstars åtskilliga grandiosa mästerverk. Men de skorna försöker inte Ubisoft heller fylla. Watch Dogs 2 är opretentiöst och ödmjukt samt underhållande.

En av årets trevligaste överraskningar.

Betyg 8/10

Bäst: Underhållningsfaktorn, den perfekta storleken på spelvärlden och Ubisofts vilja att lyssna till kritiken.

Sämst: Otydliga uppdragsmål och oviljan att helt våga öppna upp strukturen likt Dishonored eller Deus Ex.

Fråga: Kommer Ubisoft ha lärt sig läxan till del tre och behålla fokus ?

Tack och adjö Lionhead 

Publicerad den av

2051080-727971_20130820_003

Vi borde sett tecknen i skyn. Fable Legends hör till ett av spelvärldens mest bisarra och vilsna projekt. Mönstret var identiskt från eran då den fabulerande Peter Molyneux sålde in vartenda Lionhead projekt som det största sedan luftkonditionering och hjulet.

Vem minns inte den där (i efterhand) vanvettiga förhandstitten på Fable 2. Molyneux lovar ett spel som skall nå skyarna, individualiserad musik, dynamiska strider etc. Resultatet ett par år senare står sig som en rumphuggen bluffprodukt. Uppföljaren Fable 3 borde ha varit ett sent och dåligt aprilskämt, ett ännu enklare spelsystem, skrattretande kampanj och än fler påklistrade skräp funktioner.

Nu kom alltså beskedet att Microsoft dragit ut kontakten ur hela studion och Fable Legends begravs. Spelet har ändrat form och skepnad så många gånger att jag inte orkar räkna. Kombinera detta med att det nu är ett ex antal år sedan tuannonseringen skedde, så borde det inte vara en överraskning. Ju mer vi sett av Legends desto mer desperat och splittrat har det verkat. Bara iden att tillskriva – vad många anser vara ett topp IP för Microsoft, som ett gratisspel var varning nog för vilken krasch som väntade.

Det finns inte så mycket mer att reflektera kring, förutom att önska alla anställda lycka till och slutligen inse att manin och hybrisen slutligen tog kål på det stolta lejonet.

 

Vansinne från danska IO Interactive

Publicerad den av

hitman-2016

Danska IO Interactive kan summeras i ett ord bökigt. Idéerna är stora och konceptet attraktivt. Tyvärr har inget studion gjort funkat personligen. Hitman-serien borde vara dom skräddarsydd för mig, planera,utför och stick snabbt som bara den från platsen där du utfört illdåd för minst tre livstiders strafftid.

Problemet är allt där emellan. Kontrollen har sedan början varit en smärre migrän att hantera. Det är oprecist,klumpigt och saknar all form av logik. Och sådär kan man fortsätta, den kassa artificiella intelligensen, bisarra sparpunkter, horribel story etc.

När den fjärde/femte delen i serien Aboslution släpptes hoppades jag på en total renovering. Alla förhandsvisningar tydde på att IO slutligen skullen lyckas slå ihop paketet utan att använda sig av motorsåg och limpistol.

Återigen föll det. Trots större sandlådor och löftena om mer möjligheter, begränsades spelaren till att inte längre kunna välja arsenal innan varje nivå. Kontrollen spökade igen där en plågsam brist på precision gjorde flera sekvenser till en ren ohyra.

Vid där här laget borde jag ha gett upp. Och det har jag, men det har varit svårt att inte snegla på den femte/sjätte delen i serien som verkar starta och börja om allt. Chansen fanns återigen att rätta till alla synder och fel. Men istället verkar det här försöket förvandlats till en lika stor och förvirrad röra som Lionheads Fable Legends.

Den sedvanliga förseningen var knappast något att se som alarmerande, men vad som sker just nu kan bara klassas som en total härdsmälta. Spelet gick från ett traditionellt trippel-A spel till att helt plötsligt bli episod baserat. Detta kan vara den sjukaste vändningen jag sett sedan Russell Wilson avrättade Seattle Seahawks chanser till sin andra Super Bowl vinst år 2015 genom en plötslig interception. Att helt riva upp ett projekt och börja paketera det i småbitar – framstår såhär ett par månader innan den första episoden – som rent vansinne.

Utan att ha spelet en sekund av produkten, känns detta som något slutgiltigt bevis på att den här serien aldrig kommer tygla sig till mina bisarra smaker och önskemål. Den där drömmen om att klättra upp på hög höjd, packa upp det ljuddämpade sniper-geväret och få jobbet illa kvickt, verkar förbli just en dröm.

 

Årets Spel 2015 

Publicerad den av

the_witcher_3_wild_hunt_the_ashen_haired_girl_ciri_1418728895-copy

Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.

Fallout 4 Recension 

Publicerad den av

image

Det tog sin tid, men nu är vi äntligen redo att sätta betyg på Bethesdas enorma rollspel.

Att recensera Fallout 4 har varit en konstig upplevelse. Ytterst få gånger har jag tvingats delegera bort arbete för att hinna med att bedöma en produkt. Tiger Film har fått stå stilla på tok för ofta i och med denna recension, och för det ber vi om ursäkt.

På förhand visste vi om spelets monumentala storlek, den inbyggda ångestframkallande klockan som loggar totala antal spelade timmar är nu över trettio timmar. Trots det finns det mer att se och göra i det förfallna Boston.

Gigantiska världar 

Vi vet redan att Bethesda gör spel i gigantisk skala. De satte ribban för de flesta när de 2006 släppte lös The Eldar Scrolls IV: Oblivion. En vacker värld med oändliga möjligheter. Det spelet har fått ligga grund till så mycket i den nutida spelvärlden.

Vid sidan av flaggskeppet Eldar Scrolls har deras fortsättning på den gamla Fallout-serien varit klart mer polariserande och splittrande. Fallout 3 var splittrat,fult och i många gånger riktigt skräpigt. Det konstanta irrandet i jämngrå ödemark tog ut sitt välkomnande alldeles för snabbt.

Kritiken om att Fallout enbart är ett Eldar Scrolls med annorlunda färgschema känns helt berättigat.  Men Betheda har alltid lärt sig av sina misstag, när den unisont älskade Skyrim släpptes återtog de återigen en hög position bland västerländska rollspel, de rättade till de flesta fel, förenklade det alldeles för spretiga nivåsystemet och skapade en slankare och effektivare produkt. Jag hoppades verkligen att Fallout 4 skulle få samma behandling. Att alla skavanker skulle rätts ut och att vi efter så länge kunde få den ultimata domedagssimulatorn.

Det vi dock har fått är ett spel som i stunder briljerar,underhåller men också frustrerar och irriterar.

Katastrofal teknik 

För alla som har drömt om en revolution i spelsystemet eller motorn får se sig slagna redan i spelets standardiserade öppning. Det är samma procedur som alltid när Bethesda öppnar dörrarna till sitt verk – karaktären sätts ihop,du väljer utseende och förmågor. Men redan här syns skadorna och hålen. Grafiskt är Fallout 4 inget annat än förfärligt, visserligen är den futuristiska femtio-tals designen både underhållande och fyndig, men vad hjälper det när allt ser ut som ett spel som minst är 10 år gammalt. Det är så chockerande låg nivå på texturer,karaktärsmodeller och ljussättning att man nästan undrar om det är något genuint fel i spelets motor.

Med denna usla visuella presentation kunde vi åtminstone hoppats på bra prestanda och en spelupplevelse utan hinder. Men även här faller det, Fallout 4 har kraschat minst 10 gånger under vår samlade speltid,sparfiler har gått sönder,flera skript som skall aktiveras gör ej det – en gång resulterade detta i att vi knappt kunde fortsätta i spelet. Bethesda har inte ens lyckats låsa bilduppdateringen till 30-rutor och flera gånger sjunker spelet under 15-rutor.

Det har nästan aldrig hänt att jag blivit så upprörd och irriterad på ett spels bristfälliga teknik. Det är helt enkelt bedrövligt.

Mer hemskheter skall ske när det kommer till spelets faktiska gameplay. Precis som i del tre kan du dra med en följeslagare som hjälper dig i strid och mellan varven fäller någon syrlig kommentar under de stela dialogerna – mer om det senare, där de usla karaktärsmodellerna rövar bort stora delar av mitt engagemang. Tyvärr så är dessa A.I styrda kumpaner lika användbara som en hög med gamla disketter år 2015. De fastnar ofta i miljön, lyckas inte förstå de kommandon som man utfärdar och är en allmän plåga att ta hand om då de lyckas slå ut sig själva gång på gång.

Usla menyer och brutna löften 

Även den mycket haussade funktionen att bygga bostäder och fristäder är en mindre terror att försöka sig på. Interfacet är genomuselt, det saknas fågelperspektiv för att snabbare kunna bygga och få en överblick, och be mig inte ens börja beskriva den pers som är att bygga ett elnät.

Det är rent provokativt att Bethesda inte lyckats skapa något som ens liknar en färdig produkt. Med tanke på spelets undermåliga teknik är det bara än mer frustrerande att inte ens spelets rudimentära gameplay fungerar smärtfritt.

Ett annat ytterst tveksamma beslut är att gömma flera av spelets nya funktioner bakom en vägg där oerhört höga nivåer och färdigheter krävs för att ens kunna låsa upp saker som handelsrutter och modifiering av vapen.

Den primära storyn är både intressant och fyndig fram tills sin mitt, då känns det återigen som om nått inte står helt rätt till och spelets klimax känns som en örfil, där säcken knyts ihop slarvigt och utan någon som helst tyngd. Sidouppdragen bjuder inte heller på någon magnifik storhet när det kommer till berättelser, efter CD Projekt Reds helt besinningslösa arbete med sidouppdrag i The Witcher 3, känns Fallout 4 stelt och dött.

Risiga vapen och transportsträckor 

Problemet med dötid i transportsträckor återstår också från tidigare Bethesda spel. Kartan och samtliga av spelets menyer är gräsliga, otydliga,diffusa och tandgnisslande sega. De där bedrövliga sektionerna där jag enbart vandrar genom fula miljöer och irrar bort mig då kartan eller pekpinnen inte lyckas guida ordentligt förekommer minst en gång för mycket. Att spelet har mage att kräva en spenderad erfarenhetspoäng för att förbättra lokaliseringen får blodet att koka i mina ådror.

Striderna i spelet är också en mycket mixad påse av bra och dåligt. Vi får en definitiv uppdatering från det rent anskrämliga systemet från Fallout 3, du kan äntligen sikta ordentligt och vapnen känns tyngre och mer effektiva. VATS-systemet har som vi alla sett blivit försvagat och saktar nu enbart ned tiden. VATS känns fortfarande oerhört viktigt då Bethesda inte helt och hållet fått till ordentlig feedback eller hit-detection. Flera gånger har jag skjutit rakt på fiender som bara befinner sig någon meter ifrån mig och trots det missat. Det är långt ifrån mer polerade action-rollspel som Mass Effect eller The Witcher 3.

Fantastiska höjdpunkter 

Men så finns de där höjdpunkterna som får mig att bita ihop och bara vilja njuta. De nya systemet för att uppgradera vapen och annan utrustning blir för mig spelets stora dragplåster. Jag letar runt överallt efter skruvar,limm och fiberoptik och jag fångas helt av suget efter att konstant förbättra min karaktär. Valet att ge huvudkaraktären en röst är också något jag ser oerhört positivt på, det bryter av den väldigt stela känslan Bethesdas tidigare spel har dragits med, måhända är systemet för dialogval både för platt och ibland otydligt, men det är en klar förbättring i vilket fall som helst.

Sedan återfinns den där makalösa känslan av oändliga timmar av uppdrag och uppgifter. Det går knappt att röra sig ett par meter innan hela din uppdragslogg är fylld till bristningsgränsen.

Här uppstår förvisso ett problem då Bethesda beslutat att inte göra spelet progressivt, vissa uppdrag resulterar direkt i massaker och det enda valet är att komma tillbaka senare med en mer formidabel karaktär. Detta dödar tempot och flytet, det blir tillslut så att jag bara håller mig till spelets primära story för att spara allt annat tills efteråt.

Men trots dessa invändningar kan jag inte slita mig, jag skall bara ha den där förmågan att dyrka upp vartenda lås, jag vill ha min laserpistol kraftfullare än någonsin. I dessa stunder är Fallout 4 så genialt som det utlovades.

Splittrat och illa sammanhållet 

Fallout 4 är en splittrad upplevelse, där det briljerar väntar ett minus. Jag hade verkligen hoppats att Bethesda skulle täppa till samtliga hål och leverera samma polerade praktverk som den gången de släppte lös Skyrim. Men vad vi har är istället ett spel som bitvis är fantastiskt i sin storhet där jag kämpar för varje nivå och nästa perk, frustrerande i sina tekniska begränsningar och en helhet som lämnar så mycket att önska.

Betyg 6/10      

Testad version: Xbox One 

Bäst: Storleken,mängden innehåll och det fantastiska uppgraderingssystemet.

Sämst: Den genomsula tekniken, slappheten i att inte få bort gamla vårtor och finnar samt det extremt otillfredsställande slutet.

Fråga: När skall den mardröm som är tekniska problem faktiskt sluta ? Och skall inte två uppdateringar på sammanlagt en gigabyte lösa de värsta problemen ?

Uppmaning: Vänta med ett inköp så länge ni kan och låt spelet repareras till ett spelbart skick.

Into the wasteland

Publicerad den av

please_stand_by_by_angelenesdreams-d86y98u-e1433273373996

Det kommer bli tyst ett tag framåt. Vi har kämpat och försökt med att få ihop vårt schema och producera artiklar av högsta klass, men Bethesdas monsterspel Fallout 4 måste få ta sin tid. Imorgon sätter vi igång vad som sägs vara en 100-timmars resa.

Vi lovar att återkomma med ännu mer recensioner och artiklar, och ständigt förbättra oss. Men just nu väntar ödelandskapet i Boston.