Författararkiv: bosstime55

Toy Story 4 Recension

Publicerad den av
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.  

Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.  

Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan. 

Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.   

Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor. 

Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss. 

Tankar och funderingar om livet 

Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet. 

Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.  

Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv. 

Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera  tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.  

Tekniskt genialitet

Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar. 

Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.

Fartfylld, öm och hjärtskärande 

Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar. 

Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt. 

Ohyggligt fint

Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.  

Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är… 

Betyg 8/10    

Ready Or Not Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Ofokuserad och spretig historia som då och då underhåller med nattsvart humor. 

På gott och ont så är hela Ready Or Not ett virrvarr av diverse genrer, idéer och inspirationskällor. I sina bästa stunder så underhåller man med morbid humor och absurd komik, men mestadels så känns filmen ofokuserad och slarvigt improviserad. 

När det kommer till att besitta någon som helst originalitet så är Ready Or Not lika förlorad som det politiska samarbetet som hette Alliansen. Man tar bitar och delar från bla Jordan Peeles kultfilm Get Out till tortyrorgien Saw. Om vi bortser från filmens vackra viktorianska hus – som filmen utspelar sig i, så finns det inte mycket att bli hänförd över då vi talar om berättande eller godtagbar regi. Escape Room – som kom ut tidigare i år, har redan visat oss hur det skulle se ut om Big Brother var en – än mer, skrämmande upplevelse, där ett antal karaktärer spärras in på en liten yta och tvingas kämpa för sina liv. 

Denna typ av kammarskräck har visat sig vara potent – även i de mest sparsamma av produktioner. Innan Fede Alvarez tände eld på sin karriär med The Girl In The Spiders Web, så levererade denne den nervkittlande och täta Don’t Breathe. Den oundvikliga klaustrofobin som uppstår i en någotsånär isolerad miljö, är strålande att omvalda till ren och skär terror för både publiken och de drabbade karaktärerna. 

Ready Or Not har ett obefintligt intresse för att leverera någon form av adekvat berättande på film. Att bygga upp någon empati till huvudrollsinnehavaren Samara Weavings karaktär Grace, är helt förlorat. Allt som inte har någon betydelse för skräcken – eller chockmomenten avförs illa kvickt. Detta känns som ett slöseri med Weavings förmåga, som trots det menlösa manuset – med än  torftigare dialog, visar upp en viss karisma samt utstrålning. 

Stereotyp hjältinna 

Inget av detta kommer dock till sin rätt då Weaving snabbt reduceras till ett skrikande våp. Efter 80-talets utsatta och våpiga hjältinnor från filmer som Terror På Elm Street eller Jamie Lee Curtis Laurie Strode i John Carpenters Halloween, så kunde man hoppas på att dagens progressiva och mer anständiga syn på kvinnliga huvudroller inom skräckfilmer, borde smittat av sig på Ready Or Not. Men de få tillfällen som kunde blivit stora stunder för Weaving mynnar ut i absolut ingenting. Jean-Luc Godards klassiska citat om att allt man behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, ekar tomt då Ready Or Not försöker sig på detta. 

Som en renodlad skräckfilm – med lätta thrillerinslag, så är Ready Or Not som bäst medelmåttig och i värsta fall menlös. De segment som är menade att chocka med brutalt våld eller smärtsamma kameravinklar på diverse kroppsskador, framstår som ren skåpmat i jämförelse med konkurrensen. Den där livsnödvändiga laddningen och spänningen stannar mils avstånd ifrån biosalongen och dess besökare. 

Oväntat nog så räddas projektet från ett fullkomligt plattfall då regissörsduons Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts beslutit att låta filmen få ändra genre och atmosfär, både en och två gånger. I sina mest bestialiska stunder så kan man utan förvarning göra om allting till en morbid komedi med sann galghumor.

Sporadiska impulser 

Men regin känns ändå som styrd utav tillfälliga impulser. Det finns ingen tanke bakom dessa tvära kast. I mer erfarna och talangfulla händer så hade dessa excentriska kombinationer kunnat fungera och bli till en exotisk mix, men slutresultatet blir överlags grovhugget.

Och mycket mer än så kan man inte att säga om Ready Or Not, det är en spretig och löjlig historia som med nöd och näppe undkommer att slängas ned i kalkonhelvetet genom sina snabba genrebyten och vackra scenografi.    

Betyg 4/10 

Angel Has Fallen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vedervärdig kavalkad i klyschor och en Gerard Butler som är redo för omedelbar – och permanent, pension från actionfilmer. 

Gud hjälp oss och led oss genom detta… Det finns inga stadgar som bestämmer eller kontrollerar på vilket sätt filmindustrin tillåts göra film – än mindre actionfilm. Action genren är bredare och mer varierad än vad många vill få den att verka, man kan se prov på bredden i skillnaden mellan exempel som den hämningslösa Mad Max: Fury Road eller den mer komiska Dödligt Vapen. 

En actionfilm måste inte alltid leverera balanserad perfektion som Avengers: Endgame eller James Camerons Aliens. Paul Verhoeven blandade både trams, plumpa skämt och brutal action i Total Recall, och resultatet förblir en klassiker. 

Om huvudrollsinnehavaren Gerard Butler hade haft Arnold Schwarzeneggers eller Sylvester Stallones pondus så hade det kanske gått att ha visst överseende med att hela Angel Has Fallen är en förolämpning mot alla som någon gång satt sin fot i en biograf. Tyvärr är så inte fallet… 

Obegriplig existens

Hur serien ens kunnat klara sig till sin tredje episod är obegripligt. Olympus Has Fallen hade åtminstone meriten att vara regisserad av Antoine Fuqua, förvisso är denne långt förbi sina glansdagar, men iden om en moderniserad tolkning av Die Hard utav Training Day-regissören, såg på pappret ut att vara någotsånär attraktiv. Det slutgiltiga resultatet var tyvärr lika lättglömt som det mesta Fuqua regisserat under 00-talet. 

Och om det hade varit permanent stop efter detta så hade Olympus Has Fallen snabbt fallit i glömska som en stor trist parentes, men eländet har tyvärr fortsatt plåga biografrepertoarer i sex långa och svåra år. Uppföljaren – London Has Fallen, var – om möjligt, än mer fantasilös, ointressant och malande. När det ”tillslut” blivit högtid för del tre i serien så liknar denna följetong allt mer någon utkavlad bröddeg som är så tunn att man kan se rakt igenom den. 

Idiotförklarar allt och alla 

Nog för att premissen med Gerard Butler som oförstörbar actionhjälte är måttligt attraktiv, men 

Angel Has Fallen lyckas på konststycket få sina äldre syskon att framstå som intellektuella mästerverk. Det krävs inte mycket bränsle eller kraft för att få den genomskinliga intrigen att komma igång, men regissören Ric Roman Waugh är fullt övertygad om att publiken aldrig har hört talas om några typer av berättarmässiga vändningar. 

Det är rent förbluffande hur filmens oändliga och sönderkörda klyschor, presenteras som om det vore lika nyskapande som då färgfilmen lanserades under början av 1900-talet. Filmen slår – gång på gång, sin publik över huvudet med dessa banala föreställningar. Tillslut så känns allting som en ren och skär förolämpning. Waugh är helt övertygad om att publiken aldrig tidigare sett en spelfilm i hela sitt liv, något som bara blir än mer tragikomiskt då detta är en uppföljaren i en serie som inte direkt är känd för att vara innovativ på den narrativa fronten.  

Må så vara att storyn har logiska hål som är tillräckligt stora för att förse en hel världsdel med rymliga bostäder, men det faktiska genomförandet av ”petitesser” som actionscener eller skådespel är så pass undermåligt och inspirationslöst att jag anar framtida krämpor för hela filmmediet. 

Produktionens övergripande kvalité befinner sig också på en obeskrivligt låg nivå. Samtliga   actionsekvenser osar av katastrofal green screen och skamlig klippning – för att dölja hur uselt koreograferade slagsmålen är. Vad beträffar Gerard Butler så börjar dennes drömmar och förhoppningar om att bli en ikonisk actionhjälte – i bästa 80-tals anda, snarare likna Steven Seagal, med allt vad det innebär med fåniga utspel med knivar och bedrövliga försök till karatesparkar.    

Nick Nolte i bushen 

Men denna outhärdliga smörja blir plötsligt till någon sorts intergalaktisk buskis då Nick Nolte dyker upp som en skräckinjagande gubben i lådan. Nolte – som ser ut att ha legat i ide sedan 48 Timmar, utför hela sitt skådespel med stämband som svetsats ihop med ett helt kråkbo. Noltes helt bisarra inhopp får mitt psyke att rämna. Iklädd en hutlöst ful flanellskjorta och ett vildvuxet tomteskägg, så står Nick Nolte för den enda formen av – ofrivillig, underhållning genom de två horribla timmarna. När en skogstokig Nick Nolte kan kategoriseras som det bästa en film har att erbjuda, så vet man att slutet är nära för den västerländska civilisationen…

Betyg 1/10 

Rammstein Stockholm Stadion 14-08-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land. 

Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt… 

Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen. 

Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…  

Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten. 

De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.

Grå och ful kväll 

Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara. 

Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten. 

’’Krasch, bang, boom !’’ 

Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen… 

Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare. 

Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.  

Starkare än någonsin på de största arenorna 

Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017. 

Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.  

I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar. 

Perfekt setlist 

Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis  ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.   

Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti. 

Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare. 

Rekord i höjdhopp 

Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre…  Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning. 

Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori. 

Popmonster 

Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre. 

Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik. 

Über allen

När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’. 

Betyg 10/10    

Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.

Sämst: Pussy. 

Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ? 

Betyg på samtliga låtar 

Was Ich Liebe – 8/10 

Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning. 

Links 2 3 4 – 9/10 

Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet. 

Tattoo – 8/10 

Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng. 

Sehnsucht – 7/10 

Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad. 

Zeig Dich – 8/10 

Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund. 

Mein Herz Brennt – 10/10 

Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd. 

Puppe – 9/10 

Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera. 

Heirate Mich 6/10 

Aningen blek efter briljansen i föregående spår. 

Diamant – 7/10  

Fin och tyst liten brandfilt. 

Deutschland – 10/10 

Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig. 

Radio – 9/10 

Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster. 

Mein Teil – 8/10 

Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar. 

Du Hast – 10/10 

Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ? 

Sonne – 10/10

Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol. 

Engel – 7/10

Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten. 

Ausländer – 9/10   

Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.  

Du Rieschst So Gut 10/10 

Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna. 

Pussy – 4/10

Pubertalt tjafs. 

Rammstein – 10/10 

Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting. 

Ich Will – 10/10    

’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin… 

Tävling: Pet Sematary Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2019

Ytterligare en tävling som kanske kan råda bot på eventuell sorg efter semesterslutet. Denna gång tävlar vi ut Pet Sematary på Blu Ray. 

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD

Alternate ending – Deleted / Extended scenes – Night terrors – Over 90 minutes of Bonus Content

För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas ned 19/8 och vinnarna kontakts per email. 

Pet Sematary släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 19/8 

Fråga

Detta är inte första gången Jason Clarke är involverad i en remake eller nyversion. 
2013 medverkade Clarke i Baz Luhrmans The Great Gatsby, vilken brittisk aktris spelade den kvinnliga huvudrollen i den filmen ? 

Tävling: Shazam! Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Sommaren drar mot sitt slut. Tyvärr kan vi inte göra mycket åt det trista faktumet, men en tävling kan i alla fall inledas. Denna gång tävlar vi ut Shazam! på Blu Ray. 

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD

More Than 90 Minutes of Supercharged Special Features Including: An Exclusive Motion Comic SUPERHERO HOOKY • Alternate Opening and Ending • Deleted Scenes • Gag Reel • Audition Footage • On Set with Zachary Levi • Shazam!’s Backstory

För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress – och namn till vår email. Tävlingen avslutas den 16’e augusti och vinnarna meddelas via email.

Shazam! släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 12/8 

Fråga
Djimon Hounsou är en av få aktörer att både medverka i både en DCEU och MCU-film. Vilken roll spelade han i Guardians Of The Galaxy och även Captain Marvel ? 

Scary Stories To Tell In The Dark Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obehagliga monster och en genial producent räddar inte en förutsägbar och mediokert agerad film. 

Man kan fråga sig hur tacksamt det är att faktiskt regissera en renodlad skräckfilm då Guillermo Del Toro står som producent. Nog för att den norske regissören André Øvredal inte är helt utan meriter – Trollhunter, men alla inblandade blir aningen mindre betydelsefulla då Del Toro sätter sitt namn på en skräckhistoria, som dessutom baseras på ett omtalat och kontroversiellt litterärt material. 

Vad som gör Del Toros kunskaper som filmmakare så lämpade för just skräckgenren, är dennes förmåga att förvandla sin publik till häpna små barn, som då de för första gången fick höra storslagna sagor om monster, drakar och hjältedåd. Del Toro transporterar tittaren till fantasirika världar, som framstår helt trovärdiga med hjälp av fantastisk design, utsökt foto och hundraprocentig övertygelse från Del Toro själv.  

Därför kan man förstå varför CBS Films valt att sätta Del Toros namn på filmaffischen. Det är helt enkelt för inbjudande att inte marknadsföra Scary Stories som en renodlad Del Toro-produktion. Och flera inslag känns igen från den mexikanska regissörens största stunder, en stor del av Scary Stories handlar om mytbildning, mardrömmar och monster som gör den mest härdade tittaren svettig av obehag. 

Men nu är det inte den Del Toro som regisserar projektet utan André Øvredal. Och detta märks av – och det inte positivt menat. Där Del Toro är en mästare på att trollbinda, så känns det som att Øvredal kämpar för att hålla jämna steg med sin visionära producent. 

Stranger Stories 

Utan att ha läst de diverse berättelserna från novellerna med samma namn, så är Øvredal mer intresserad av att leka Matt – och Ross Duffer – Stranger Things skaparna, än att berätta en modern barnsaga. Inledningsvis så känns hela filmen som ett första utkast till ett alternativt avsnitt av den populära Netflix-serien. De sedvanliga arketyperna är på sin plats; den stöddige och vågade, översittaren och såklart en aspirerande och hoppfull drömmare. 

Om Netflix succén inte hade funnits så hade dessa pinsamma likheter varit aningen mer överskådliga, men då vi nyligen också fått se Stephen Kings IT i långfilmsformat, så känns hela det narrativa fundamentet aningen tjatigt och fantasilöst. 

Dessutom så visar sig ingen av huvudrollsinnehavarna  vara minnesvärda. Att kritisera unga och oerfarna skådepelare är aldrig lätt, men tyvärr så är hela den samlade ensemblen en anonym och – många gånger, osympatisk skara. Austin Zajur – som får stå för filmens mest uppkäftiga och skruvade person, blir på rekordtid odräglig, utan någon som helst charm eller förmildrande kvalitéer. Øvredal gör inte heller något galant arbete med själva personregin, de få ögonblick där karaktärerna kunde givits mer djup eller identitet, blir klyschiga och plågsamma av bevittna. 

Vackra skräckskapelser utan vettigt användningsområde 

Känslan av att hela projektet är gjort utan någon genuin entusiasm eller passion, blir bara mer och mer uppenbar ju längre filmen pågår. Skräcken är likaså torftig och repetitiv. Ett antal av filmens mest fasansfulla skräckskapelser borde nyttjas mer frikostigt, men istället så faller man in på det trista spåret att bada i ”hoppa till effekter” – kontra psykologisk terror. 

Detta är ett massivt svinn då Scary Stories To Tell In The Dark innehåller ett par av de mest effektiva exemplen på så kallad ”Body Horror”. Att filmen kunnat släppas igenom som ”barntillåten” i USA är fullkomligt absurdt, här finns ett antal ohyggliga stunder där kroppar förvrids och utsätts för chockerande våld. 

Skrämmande dåligt manuskript 

Men inte ens detta uppväger att filmen sammantaget känns splittrad. Allting summeras enklast med ett jättelikt – ”jaha…” Där man kunde djupdykt i sin egen mytologi, så begås misstaget att stöpa hela filmen i den mest tråkiga av mallar. Finalen som borde skaka om, blir till en total travesti där uruselt skådespel och lika oacceptabelt manuskript skrämmer mer än något annat i filmen. 

Betyg 4/10

Gyllene Tider Stockholm Stadion 27-07-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Det är så här en riktig svensk folkfest ser ut ! Gyllene Tider må inte vara det bästa bandet på vår jord – eller ens i Sverige, men denna perfekta sommarkväll så blir bandets enkla – och även fåniga låtar, en riktig sommarmatiné som är som gjord för alla åldrar. 

Senaste gången jag såg Per Gessle framföra sitt svenska material – live, var för 15 år sedan, på Stockholm Stadion. Gessle hade just gjort det bejublade soloalbumet Mazarin, och hade föregående år också genomfört en mycket framgångsrik turné – som fortfarande är det bästa han gjort som artist. Med materialet som blev över från Mazarin, så spelade Gyllene Tider in Finn Fem Fel för sitt planerade 25 års jubileum. Finn Fem Fel var en passande sammanslagning av det varma och okonstlade soundet från Mazarin och Gyllene Tiders distinkta ljud med Göran Fritzons ylande Farfisa-orgel. 

Turnén med Gyllene Tider – år 2004, blev en jättelik succé och hela Sverige uppslukades av framgångssagan, förväntningarna och publikresponsen var närmast sagolik. Turnén sågs av hela 500 000 personer, en osannolik siffra som fortfarande står sig som en av de mest imponerande i skandinavisk musikhistoria. 

2004 – En rockgala av klass 

Spelningen på stadion 2004 var en rockgala av hög dignitet, publiken gick på högvarv och vädret strålade. Men därefter så började fanns det inga möjligheter att tangera dessa två succéår för Gessle. Hans uppföljare på Mazarin – En Händig Man, var en blek och menlös historia, och sedan följde det tafatta försöket att återuppliva Roxette, där Marie Fredriksson slet sig fördärvad efter sin tuffa kamp mot en hjärntumör. 

Halmstad-bandet gjorde sedan en comeback 2013. Albumet – som användes som turné-ursäkt – Dags Att Tänka På Refrängen, kan vara det sämsta Gessle någonsin skrivit – vilket säger en del. Produktionen, låtarna och hela inramningen var så olidlig och menlös att jag helt avstod att se bandet den omgången. Och där 25 års jubileet var ett fenomen, så blev 2013-turnén  mest ett trött utspel. Publikresponsen var ofta dämpad, nollställd och aningen blasé – något bandet själva kommenterade i en dokumentär om turnén. 

Denna här gången så finns det däremot ett syfte, efter 40 år så är det slut med serenaderna om flickor på TV 2 och hjärtan som brinner. Turnén har inte några som helst ambitioner att bli en lika stor framgång som 25 års jubileet, den tiden är ’’ slut och passé’’. 

Gräslig grafik 

Visuellt så finns det inte mycket som indikerar att detta är den stora finalen. Det komiska sketcher där Robert Gustafsson parodierar Gessle – som en genomsnål och gniden galning, får ytterligare en komisk dimension då showen – trots stora LED-skärmar, befinner sig någonstans mellan en tradig skolavslutning och sunkig PowerPoint presentation. Gessle har aldrig varit någon större poet i sina sånger om tuffa tider eller anstormande känslor på en och samma gång, men vad  ’’När Vi Två Blir En’’ åsyftar råder det inget större tvivel om. Därför är genant att varje låt ackompanjeras av grafik hör till det gräsligaste som någonsin visats på en storbildsskärm. 

Det passerar bilder på flygande hjärtan som omges av eld, dansande dykarhjälmar i ’’Dansar Inte Lika Bra Som Sjömän’’, och någon skräckinjagande utomjordisk organism i ’’När Vi två Blir En’’. Att bandet – efter 40 år på scen, är lika spontana som en noga regisserad teaterpjäs är ofattbart. 

Under kvällen ges bandet och Gessle flera möjligheter att improvisera, kasta om i låtlistan eller bjuda på en överraskning eller två, men detta är lika otänkbart som världsfred eller flygande grisar.    

Och introduktionen med ’’Skicka Ett Vykort, Älskling’’, är svag, ingen av bandmedlemmarna är riktigt på hugget och Per Gessles influensa – som lett till att bandet behövt omboka två tidigare konserter, är märkbar, då sångaren kämpar med ett antal noter. Men så fort denna trista uppvärmning är avslutad så börjar entusiasmen krypa fram i ’’Juni, Juli, Augusti’’. 

Lagom 

Detta sommar-anthem kittlar nostalgi-tarmen och får sakteliga publiken att börja le. Konsertens första tredjedel placerar sig som ett utmärkt exempel på vårt världskända koncept om ’’lagom’’. Spelningen tuffar på med klassiker som ’’Puls’’ och den monstruöst horribla ’’Flickorna På TV2’’. Ett par nummer utmärker sig dock – som det starka framförandet av ’’Vandrar I Ett Sommarregn’’, som ger en indikation på vad Gessles lyrik kunde ha utvecklats till om han inte – i vuxenålder, snöat in på att knåpa ihop berättelser om ’’att bli yr’’ och ’’att stå på fyllan bakom hyllan som en Bob Dylan’’.   

Att det råder en galen diskrepans mellan gruppens nya material och de klassiska hitsen, blir tydlig i ’’Det Kändes Inte Som Maj’’, som passerar likt en bris, Mike Syds inhopp som frontfigur i ’’Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!’’, är ett helt ypperligt tillfälle att justera öronpropparna eller uppsöka närmaste badrum. 

Allsångs eufori 

Men efter detta hopplösa spex, så är det slut med de pliktskyldiga inslagen från albumet Samma Skrot Och Korn. Då bandet avfyrar ’’Kung Av Sand’’ – som senare följs upp med ’’En Sten Vid En Sjö I En Skog’’, så börjar konserten likna det vi kunde såg för femton år sedan. Publiken går plötsligt igång och börjar hoppa jämfota och sjunga med som om det vore nationalsången under en VM-match. 

’’Ljudet Av Ett Annat Hjärta’’ är ett energiknippe och ’’Det Är Över’’ nu är ypperlig konsertdramatik. Men det är i konsertens sista fas som det slår gnistor om hela Stadion. ’’När Vi Två Blir En’’ fullkomligt exploderar i allsångs eufori och sedan kommer det alla väntat på – ’’Sommartider’’. Det blir sista dansen till denna ökända sommarplåga, hela arenan börjar koka och ståplatser som sittplatser börjar leva livet. Att denna gamla dänga fortfarande kan framkalla sådan hysteri är nästan rörande, och någonstans där står det klart att få saker är så potent och effektfullt som Gyllene Tider under sommarmånaderna juni, juli och augusti.

Betyg 7/10      

Bäst: Juni,Juli, Augusti, Ljudet Av Ett Annat Hjärta, När Vi Två Blir En, Sommartider, Vandrar i Ett Sommarregn, Flickan I En Cole Porter Sång. 

Sämst: Den helt obegripliga inledningen med Skicka ett Vykort, Älskling och gruppens oförmåga att vara lösa och lediga samt Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!  

Carmen Och Lola Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Stel och tråkig historia om omöjlig kärlek. 

Med sin gladlynta affisch så är det lätt att ursäkta den som tror att det väntar ett dramatiskt men ändå roligt relationsdrama i bästa Pedro Almodóvar-stil. Carmen Och Lola visar sig istället vara en gråmulen, glåmig och torr berättelse om omöjlig kärlek, som trots sina försök att framstå trovärdig och genuin, faller på ett manus fullt av klyschor. 

Berättelser om omöjlig kärlek har haft en lika stor plats i dramatikens historia som konflikter eller tragedi. Den har porträtterats på otaliga sätt, i alla tänkbara konstformer som film, teater, litteratur och musik. Carmen och Lola drar initialt tankarna åt Lukas Moodyssons Fucking Åmål, med två unga kvinnor i huvudrollerna, där bägge är osäkra på sin sexuella läggning. 

Precis som för Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, så är berättelsens duo vitt skilda människor. Rosy Rodriguez som spelar Carmen är utåtriktad och social, medan Lola – spelad av Zaira Romero är skygg, tystlåten och osäker. Att slå ihop två personliga motpoler är inte heller något revolutionerande, och denna fortsatta brist på originalitet blir filmens oundvikliga fall. 

Undangömd kultur 

Genom att låta samtliga av filmens karaktärer vara romer, så fanns möjligheten att låta oss få en inblick hos en folkgrupp som mer eller mindre ignorerats av filmmediet. De bästa regissörer lyckas med att ge publiken insikt och empati gentemot de människor vi möter, även om deras kulturer och normer är främmande för oss. Ken Loachs En Öm Kyss, är ett lysande exempel på svår kärlek, där kulturer krockar med varandra. Men där Loach är en mästare att engagera sin publik och skapa sympatiska karaktärer, så är Arantxa Echevarría bara en hoppfull amatör som enbart har en enda film i bagaget. 

Den romska kulturen används mest som en ställföreträdare för att skapa friktion i romansen. Det hade lika gärna kunnat handla om förbjuden kärlek i ett amish samhälle.  

Risigt utkast 

I mångt och mycket så är hela Carmen Och Lola ett risigt utkast som varken känns genomtänkt eller relevant. För att återknyta till Almodóvar, så har denne visat hur man kan blanda kolsvart dramatik med än mörkare humor. Om Echevarría hade valt att lätta på trycket, och porträttera svårigheterna med fler nyanser, så hade det gått att förlåta att hela manuset är både förutsägbart och avslaget.  

Och då man skall porträttera eldfängd och gränslös kärlek mellan de båda huvudpersonerna, så görs det med samma finkänslighet som då en rivningskula demolerar ett ruckel. Alla motgångar, hinder och kriser känns krystade och uppenbara. 

Ett silikonimplantat 

I sin överdrivna och klena final så försöker man dessutom liva upp filmen med hjälp av båtlaster av dagisdramatik som helt och hållet underminerar Echevarrías föreställning om att skapa ett mänskligt och jordnära drama. Carmen Och Lola vill vara insiktsfull och emotionellt drabbande, men lyckas framstår lika genuin som ett silikonimplantat. 

Betyg 4/10   

Captain Marvel Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Captain Marvel på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS  

Film

När den svagaste filmen i ens årliga utbud, landar på ett snudd på perfekt betyg, så vet man att någonting har gått rätt. Captain Marvel når inte samma extraordinära höjder som Avengers: Endgame eller Spider-Man: Far From Home, men trots det så har vi att göra med en helt lysande film med kolossala mängder positiv energi, personlighet samt humor. 

Captain Marvel går tillbaka på fler än ett sätt. Utöver att filmen utspelar sig under mitten av 90-talet, så är strukturen och berättandet besläktat med de allra tidigaste filmerna från Marvel Studios – Iron Man och Captain America: The First Avenger. Detta innebär mindre explosiv action,  fokus ligger istället på filmens protagonist – Carol Danvers/Captain Marvel. Trots att man återgår till mer traditonella banor, så känns filmen långt ifrån förutsägbar eller formgjuten. 

Mycket av Danvers tidiga liv, reduceras till snabba tillbakablickar, ett smart drag som gör att filmmakarna kan bibehålla fokuset Danvers men ändå leverera en berättelse som inte är fastkedjad vid specifika hållpunkter, som så kallade ’’origin-stories’’ ofta kan vara. 

Filmens introduktion är aningen skakig, med ett skådespel som inte känns helt klockrent, men i och med att filmen fortgår så märks det hur regissörsduon Ryan Fleck och Anna Boden blir alltmer bekväma. Deras tidigare erfarenheter som regissörer till mycket små och koncentrerade berättelser om diverse livsöden på film, märks av i flera sekvenser, men det är i den helt fantastiska återföreningen mellan Brie Larson och Lashana Lynchs karaktärer då allt faller på plats; här injiceras perfekt dramatik, lysande skådespel och ofiltrerade känslostormar. Och därifrån så spurtar man fram till målsnöret med ett leende på läpparna. Kemin mellan Larson, Jackson och Lynch är lysande och Ben Mendelsohn i rollen som Skrull-ledaren Talos är trollbindande, tom Jude Law får godkänt, vilket är en mindre bedrift och katten Goose förblir oförglömlig. 

Plattformen – för den kommande uppföljaren, kunde inte varit bättre. Captain Marvel må inte ha det största spektaklet, men briljerar med färgstark personlighet, starkt skådespel och utomordentlig humor. 

Betyg 9/10  

Bild

Som ett brev på posten – eller försenade SJ avgångar, så levererar Disney en utgåva som får tittaren att häpna över den bildkvalitén. Captain Marvel innehåller ett antal mycket mörka scener, men detaljrikedomen och klarheten påverkas överhuvudtaget inte. Fotot är denna gång något plattare och mindre färggrant än filmer som Thor Ragnarok eller Guardians Of The Galaxy, men någon brist på skärpa är det inte tal om, hudfärger och ansikten återges med genial precision, pigment och andra detaljer är påtagliga genom varje scen oavsett belysning. 

Återigen så återstår det bara att dela ut ett toppbetyg för ännu en utomordentlig teknisk presentation. 

Betyg 10/10 

Ljud

Under slutet av 2017 så började Disney strypa sitt Blu Ray-ljud. Thor Ragnarok blev lite av en kalldusch då bas och diskant var kraftigt reducerade. Varför detta beslut togs har vi aldrig fått något konkret svar på. Men efter denna svacka så gick Disney – äntligen, tillbaka till sina igenkännbart dånade ljudspår i och med Ant-Man And The Wasp på Blu Ray. 

Captain Marvel är en anstormning av mullrande bas och strålande akustik. Scener ombord på diverse rymdskepp är distinkta och mer instängda än de sekvenser som utspelar sig i ett hus med träväggar. Utöver det så är dialogen mästerligt mixad, hur mycket musik och explosioner som än förekommer, så är vartenda ord glasklart. Den enda minimal kritiken är att det saknas detaljer, Doctor Strange – som besitter Marvels mest detaljerade ljudspår, har ett större mått av detaljer i actionscenerna. Trots det så kan ingen känna sig snuvad på ljudlig konfekt efter att ha upplevt Captain Marvel på Blu Ray. 

Betyg 9/10      

Extramaterial 

Och här var det tomt och klent… Igen… Marvel och Disney väljer fortfarande att ge oss skrala och opersonliga inblickar bakom kulisserna. Intervjuerna med skådespelare och regissörer är sterila och tillrättalagda, de inblickar vi får är så ytliga och korthuggna att det känns som hämtade ur ett riktigt menlöst presskit. 

Något oväntat är hur bra de borttagna scenerna är. Fleck och Bodens talang för att skapa dramatik är påtagligt i detta potpurri av alternativa och bortslängda sekvenser. Slutligen får vi ett kommentarspår som är det enda som kan kallas substantiellt på fronten för extramaterial. 

Betyg 5/10