Kategoriarkiv: Marvel

’’Higher Further Faster’’ – Captain Marvel Trailern 

Publicerad den av

captain-marvel-trailer-image-079

Marvel Studios har en förmåga att lämna ett oerhört tomrum då de inte är dagsaktuella. I år har vi fått tre fantastiska filmer från en av världens mest framgångsrika filminstitutioner. Överexponering är aldrig bra och när vi nu ser tillbaka på hur Marvel hade strukturerat sitt premiärschema är det väldigt tydligt att de vet när det skall bullra och när det skall vara tyst. Ant-Man & The Wasp gick upp på bio för två månader sedan, därefter har vi inte hört ett ljud och varken Captain Marvel eller den största elefanten i rummet – Avengers 4/Infinity War Part 2. 

San Diego Comic Con har varit helig mark för Marvel, den legendariska Hall H är den mest eftertraktade platsen att befinns sig på då den historiska mässan går av stapeln varje sommar. Marvel har mellan varven inte valt att medverka, 2018 var ett sådant år… Det här beslutet visade sig vara mycket genomtänkt, då hungern och aptiten för mer information om de kommande filmerna har nått febertemperaturer. 

captain-marvel-trailer-image-054

Som utlovat är Clark Gregg tillbaka i rollen som SHIELD agenten Phil Coulson, denna gång föryngrad med samma teknik som användes på Michael Douglas och Kurt Russel  

Vi försöker att undvika att skriva ingående åsikter eller analyser av promotionmaterial som trailers. Idén om att man bör vara objektiv – under alla omständigheter, är en självklarhet, men samtidigt något som de flesta av oss inte är. En trailer är betydligt mer manipulerande och cynisk än själva filmen, det är nästan en konstform i sig, bra trailers kan liknas med framgångsrika singelspår i musikvärlden, där man lyssnar till det timme efter timme. 

Men för Captain Marvel måste undantaget göras, för ett år sedan publicerade vi en artikel med funderingar och spekulationer kring filmen. Och även om det är över ett halvår kvar tills premiären, så finns det en hel del att börja se över då det kommer till våra spekulationer. 

Som vanligt då det handlar om Marvel så ser det fantastiskt ut visuellt, de där dagarna med ganska platt foto och släta texturer är borta. Rymdscenerna i Marvels filmer kan snart utmana Star Wars då det kommer till visuell flärd. Men det är filmens narrativ som intresserar mest, samtidigt som den avlämnar flest frågor. 

captain-marvel-trailer-image-009

I vår artikel – Tankar och teorier kring Captain Marvel, så nämns den eventuella möjligheten med minnesförlust för Carol Danvers. Brie Larsons berättarröst gör det klart i trailern att förlorad identitet kommer att vara ett av många teman genom filmen. Vi får se Danvers från barnsben till fullfjädrad kosmisk superhjälte, Marvels tidigare filmer har använt tillbakablickar, de har varit sporadiska och långt ifrån centrala i flera fall. Denna gång verkar vi ha att göra med ett mer uppbrutet narrativ, i artikeln från Entertainment Weekley, så gör Kevin Feige (chef för Marvel Studios) det klart och tydligt att detta inte är en berättelse om Danvers ursprung. Doctor Strange sades vara tänkt att utgå från samma idé, en del av publiken har uttryck kritik mot att alltid följa samma mönster där karaktärer introduceras i ett narrativ som egentligen inte har ändrats sedan Superman 1978. 

captain-marvel-trailer-image-065

Captain Marvel och hennes väg till att bli superhjälte är en krånglig och – i ett läge, pervers historia. Att nu bryta upp strukturen och låta oss känna Danvers genom henens egna reflektioner känns intressant, på så sätt gör man också serietidningen rättvisa där Danvers förlorade identitet och minnen alltid stått i centrum. 

Sedan har vi den mest självklara frågan – vart har hon hållit hus under alla dessa år ? Marvel undviker helst krångla till sina förklaringar, Infinity War kunde ha blivit en enda lång gröt om storyn hade valt att slå knut på sig själv – slutet till The Dark Knight Rises. Att Danvers skulle befunnit sig på jorden alla dessa år ser jag som ytterst tvivelaktigt. Relativitetsteorin kan spela en roll, vi har att göra med en karaktär som – i serietidningen, kan flyga snabbare än ett jetplan och röra sig mellan planeter utan en farkost. Ett par bilder i trailern indikerar att Danvers redan har integrerat sig hos den utomjordiska rasen Kree, vem vet hur tid fungerar ute i Marvels kosmos ? 

captain-marvel-trailer-image-060

Än så länge är det för tidigt att bedöma Brie Larson i rollen, trailern är ganska sparsam med att visa vem Danvers är i denna film. 

Den personliga höjdpunkten sker då vi äntligen får se den där fantastiska hjälmen. Med sina lysande Iron-Man ögon och den klassiska tuppkammen är detta en av de häftigaste huvudbonader jag sett på ett bra tag. 

Carol Danvers är bland det bästa serietidningsvärlden har att erbjuda, om Marvel spelar ut sina kort lika smart som förr, så kan vi ha ännu en kvinnlig ikon.  

Comic Con Stockholm 2018

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.

Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar. 

Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.

Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.

Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.

Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.

Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.

Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…

Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles. 

House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.

Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.

Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.   

Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…

När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.

Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…    

För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.

Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.

Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.

Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas. 

Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den av
marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.  

 Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny  – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt. 

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss. 

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort. 

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY  begravning’’.   

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana   att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare. 

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget  för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe. 

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé. 

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar. 

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet. 

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility 

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt. 

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’ 

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler. 

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en  dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna. 

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter. 

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna. 

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version. 

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist. 

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans  – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action. 

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt  spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.   

marvels-spider-man-screen-02-ps4-us-29mar18.jpeg

Meningslösa småuppdrag 

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.  

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.     

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt. 

Betyg 9/10     

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension 

Publicerad den av
AvengersInfinityWar1_BD_3D_scandi

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.  

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före. 

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan. 

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd. 

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en  allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn. 

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om  om den livsviktiga information som hon bär på. 

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.             

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet. 

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta. 

Betyg 10/10 

AvengersInfinityWar1_screen2

Bild 

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning. 

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika,  ansikten och klädtexturer är rakblads vassa. 

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.  

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått. 

Betyg 10/10   

AvengersInfinityWar1_screen3.jpg

Ljud 

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer. 

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar. 

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom. 

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt. 

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén. 

Betyg 6/10 

AvengersInfinityWar1_screen8.jpg

Extramaterial 

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får –  i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp. 

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.    

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet. 

Betyg 6/10    

Black Dog Comics Berlin 

Publicerad den av

SAMSUNG CSC

Adress: Rodenbergstraße 9, 10439 Berlin, Tyskland

Hemsida 

Facebook 

Det gjordes mer i Berlin än att bara se på en historisk rockkonsert med Pearl Jam. Där storstäder som London och New York har ett multum av butiker som stolt kan bara ’’nördstämpeln’’, så är Berlin fortfarande i sin linda då det kommer till mer specialiserade butiker med produkter som samlarstatyer eller serietidningar. 

Den enda platsen i Berlin – som idag, har en fysisk butik med ett stort sortiment utav Sideshow och Hot Toys är CineCollectibles. Olyckligtvis har butiken sporadiska öppettider och är inte heller särskilt lätt att ta sig till. Och om man har oturen att närma sig butiken från fel håll så hamlar man  mitt i Berlins sämsta kvarter – med en myriad utav sexaffärer, där det visas upp piskor och andra mindre trevliga tillhyggen. 

Så med begränsad tid i kombination med udda de öppettiderna så hamlade fokus istället på att uppsöka tre utav stadens serietidnings butiker.  

Tursamt nog så visade sig den första anhalten också vara den bästa utav de tre. För att som hastigast summera de andra två; 

Grober Unfug, relativt liten med ett snävt utbud av amerikanska serier, något för strikt också då de helt förbjuder någon som helst användande utav telefoner.  

Modern Graphics, en utav tre butiker, den i stadsdelen Kreuzberg sägs vara den bästa, bohemiskt men med ett stort fokus på tyska serier. Fullt godkänt men för min egen del ganska ointressant. 

SAMSUNG CSC

Black Dog Comics ligger norrut och nås enkelt genom Berlins – komplicerade, men effektiva tunnelbana U och S Bahn. Berlin är känt för att vara bohemiskt och stora delar är luggslitna och bär spåren efter både andra världskriget och då landet och staden var delat i två. Området som angränsar till butiken är dock en kombination av det mer frispråkiga Berlin samtidigt som en rustik ålderdom skänker de omgivande moderna Unibail köpcentrumen och butikerna mer identitet än de vanligtvis brukar ha. 

Butiken ligger på en lugnt belägen gata och brukar ha en timid schäferhund som mottar vid ingången. Tyvärr så var maskoten inte på plats denna gång, men utbudet och personalen kompenserade mer än väl för detta. 

För att falla in på fördomens spår, så är det ett nöje att möta tysk ordning och reda. Personalen kan inget annat än att få beröm för sin hjälpsamhet och vänlighet. Sorteringen hör till bland de bästa jag sett, varenda tidning har arkiverats och att be om samtliga J.Scott Campbell omslag är därefter inga problem. 

SAMSUNG CSC

Detta året har min personliga ’’hitlist’’ – för serietidningar, varit Wonder Woman #47 Variant Edition, Captain Marvel (2014) #2 och Batgirl #23 Variant Edition. Och efter att ha kastat mig raka vägen mot Wonder Woman sektionen så drar jag som ett lyckligt barn fram omslaget där Diana och Supergirl – med ett stort leende, äter glass. Med andra ord är en tredjedel av kampen redan avslutad. 

Då jag efterfrågar samtliga nummer på min önskelista så hjälper personalen mer än gärna till att leta rätt på vad de har. Det blir en hel del inköp, däribland flertalet J. Scott Campbell omslag, Batman, Batgirl och en myriad av Marvel tidningar.  

Men så kommer vi till den stora elefanten i rummet, finns Captain Marvel #2 Variant Edition ? Med hårt hållna tummar framkommer det att tidningen faktiskt finns… 

Kanske är det den galna manikern i mig som kan likna det med känslan med att göra mål i fotboll eller utföra ett riktigt bra slag på golfbanan. Serietidningar har bara blivit mer och mer populära i och med Marvel Studios framgångar, vissa omslag säljer slut på timmar och ibland även minuter. 

SAMSUNG CSC

Ingen av de numren som införskaffas har egentligen något större ekonomiskt värde, däremot har det ett personligt värde och i slutändan är det viktigast . ’’Köp det du älskar’’ sade Steve Sansweet, ägare och förvaltare utav en av världens största Star Wars samlingar. 

Utöver att flera tidningar nu kan kryssas av på min lista, så är Black Dog Comics en fantastiskt trevlig institution som är väl inredd, har trevliga medarbetare och ett suveränt utbud. Utanpå det tillåts vi även ta bilder, något som inte händer särkilt ofta. 

Även om Batgirl #23 Variant fortsätter gäcka, så är det ett nöje att veta att det finns såhär bra oaser för fantaster även i Europa.

Ant-Man And The Wasp Recension 

Publicerad den av
002

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

Summering: En oemotståndligt rolig återkomst med några av filmvärldens mest sympatiska karaktärer, en liten men fullfjädrad avslutning för Marvels legendariskt framgångsrika 2018.   

Efter en av de mest spektakulära och storslagna urladdningarna i filmhistorien är det dags att avsluta det sagolikt framgångsrika år som är 2018 för Marvel. Ant-Man And The Wasp är egentligen bara ett embryo sett till sin storlek, om vi jämför med storsyskonet Avengers: Infinity War, men storleken har ingen betydelse, det här är en strålande slutknorr på en saga som verkar ha oändligt med kreativitet och värme. 

Filmserier dras ofta med ett stigma där allting måste växa sig större och större (ursäkta alla ordvitsar om storlek), Fast And Furious-serien skulle i dagsläget aldrig kunna gå tillbaka till att bara låta Vin Diesel köra racingbil på nattetid och senare sno DVD-spelare. Tom Cruise utför fortfarande mer och mer extrema dödslekar med helikoptrar och skutt mellan olika höghus i den kommande Mission Impossible: Fallout, allting skall bli större, farligare och mer bombastiskt. 

Marvel har inte bara blivit obestridda mästare på att göra storbudgetfilmer som utklassar konkurrensen, Kevin Feige som står som befälhavare, har också hittat ett sätt att kommunicera med publiken både i filmerna men också utanför. Feige och hans medarbetare vet hur man kan justera publikens förväntningar, Ant-Man And The Wasp handlar inte om att rädda världen eller hitta ett botmedel mot förkylningar, det är en enkel film delar en hel del likheter med ett riktigt bra avsnitt i en TV serie, det förändrar inte helheten men gör ett utomordentligt jobb inom de givna ramarna. 

021

From Small Things (Big Things One Day Come)

Ensemblen i Infinity War var så stor att inte ens ett par jordklot räckte till för att rymma alla, bröderna Anthony och Joe Russo genomförde en bragd då de lyckades skapa en film där samtliga personer kändes välutvecklade och relevanta. Peyton Reed som återvänder som regissör  tar ett klokt beslut då man behåller fokus på Paul Rudd, Evangeline Lilly och Michael Douglas. Birollerna består till största del av karaktärer som vi redan känner. Det börjar bli en klyscha nu, men karaktärerna är filmens hjärta. 

Berättelsen i sig är snarare en katalysator för att lösa upp karaktärernas försummade relationer, Thor: The Dark World och Iron Man 2 förvandlades till byggstenar för det enorma universumet, ingen av dem känns särskilt vettiga som efterföljare eller ens marginella utvecklingar. Ant-Man And The Wasp hårdrar aldrig referenser till tidigare filmer, detta är en fristående men ändå familjär berättelse som står på egna ben. 

Evangeline Lilly sade i en frågestund med sina fans att samtliga Marvel arbetare – skådespelare och personer bakom kulisserna, är som en enda stor familj. Peyton Reed – i synnerhet, sägs ha skapat en arbetsmiljö där alla känt sig välkomna och bekväma. Den avslappnade och hjärtliga stämningen har fått följa med ut till biograferna och även publiken. 

Ant-Man And The Wasp är utan tvekan årets absolut roligaste film, humorn genomsyrar varenda beståndsdel, som alltid så behövs det ett stort mått utav självdistans då man har att göra med en film där män och kvinnor krymper i storlek och bekämpar tjuvar och banditer. Där Infinity War gjorde oss andlösa med sina hysteriska strider och historiska möten mellan serietidningsmyter, så är detta en enda lång skrattfest där man blandar all tänkbar humor i ett oemotståndligt bål som avväpnar den mest bittra och förgrämda människa. 

014

Bugs and cars 

Flera action moment är båda roliga och underhållande men det är filmens biljakten som sticker ut allra mest. Så fort det förekommer fordon i snabba hastigheter så briljerar Marvel, det verkar nästan ha blivit till ett utav studions största expertisområden, den vi får se här är lyckas till och med överträffa den nerviga och våldsamma jakten i Sydkorea från Black Panther. Filmens relativt kortspeltid på knappt två timmar kan tyckas oroväckande kort, men ännu en gång så har Marvel hittat ett perfekt format där man får in en bra balans mellan action, drama och humor. 

Filmen flyter på utan några som helst gupp eller trafikstopp, då man inte behöver ödsla tid på alltför många karaktärsintroduktioner så behåller man ett mycket bra tempo som aldrig blir utmattande. Helhetsintrycket är inget annat än enastående och man kan bara känna stor beundran för att Marvel Studios. 

Då rollistan inte ändrats märkbart är det således svårt att anmärka på någon av aktörerna. Paul Rudd är lika sympatisk och dumdristig som senast, Michael Douglas är luttrad och får några utav filmens mest syrliga repliker. 

Michael Peña är seriens största komiska tillgång, så fort den energiska aktören drar igång sina snurriga utspel så spårar det ut – på bästa sätt, i helt tokiga utläggningar och resonemang som både är löjliga men träffsäkra. 

Hannah John-Kamen är sårbar och empatisk som en av filmens antagonister. Efter Black Panthers Killmonger, den galne titaten Thanos och även Michael Keatons Vulture, verkar det som att Marvel äntligen löst problemet med helt menlösa skurkar. Kamens karaktär Ghost både kapabel och fascinerande där hon låter en ungdomlig och rastlös naivitet komma fram. De nyanlända  veteranerna Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne är båda två så solida som man kan förvänta sig av två så rutinerade skådespelare, men att säga mer än så vore att avslöja för mycket. Till och med barnskådespeleriet är högkvalitativt i och med Abby Ryder Fortsons färgstarka insats som Rudds dotter Cassie.

013

Acrobat

Den största uppgraderingen tilldelas Evangeline Lilly som äntligen får dra på sig kostymen och bli Wasp, Lilly är något mer allvarlig och eftertänksam än sin motsvarighet i serietidningen, men så fort Wasp far in i stridens hetta står det lika klart som en vacker sommarhimmel att detta är en kämpe att räkna med. 

Lilly far runt som en skottspole och genomför rena rama baletter som avslutas med hårda slag och sparkar. All action har fått sig ett ordentligt lyft, koreografin har blivit mer genomtänkt och jag förvånas av att Marvel fortfarande kan skapa actionscener som glädjer och överraskar. Den hantverksmässiga standarden är exceptionell med förstklassiga specialeffekter och produktionsdesign som innehåller oräkneligt många diskreta men geniala detaljer. 

006

Småfel

Finns det fel ? Jodå, självfallet så kan man hitta en hel uppsjö med detaljer som kan kritiseras och diskuteras, humorn får som sagt alltid stå i första ledet och för de som fann Guardians Of The Galaxy Vol. 2 och Thor Ragnarok för humoristiska kommer finna samma problem här. Då och då är det också lite för förutsägbart, en alltför avslöjande trailer hjälper inte heller till på den punkten. Walton Goggins som spelar en korporativ och girig svarthandlare är till en början platt och inte alls lika genomtänkt som Ghost. Filmen kan liknas med den bästa av berg och dalbanor, köerna är långa men den korta åkturen är himmelsk och kompenserar för de svagheter som finns.  

Ant-Man And The Wasp är inte filmen som höjer insatserna och får Infinity War att framstå ynklig. Detta är en fotsättning på konceptet om en koncentrerad, rolig och smart typ av film som är väldigt sällsynt i dagsläget. Med sin fantastiska humor, innovativa actionscener och sympatiska karaktärer, så har man återigen skapat filmiskt guld som inte går att få nog utav.  

Betyg 9/10 

Black Panther (2K) Blu Ray Recension 

Publicerad den av
BlackPanther_BD_3D_scandi.jpg

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe upptill Avengers Infinity War, flera detaljer ur Black Panther kommer att diskuteras ingående. 

Filmen 

Majestätisk… det är det mest passade ordet att tillskriva den magnifika triumf som är Black Panther. Då jag skrev ned mina teorier kring 2018 års filmer och dess eventuella framgångar, så signalerade flera institutioner att Black Panther var på väg mot något stort, riktigt stort… 

regissören Ryan Coogler var som skräddarsydd för detta projekt. Han hade successivt jobbat sig fram med filmer som Fruitvale Station – som jag personligen aldrig höll särskilt högt, och senare den fantastiska Creed. Coogler har en jordnära registil där han med stor noggrannhet tar hand om sina karaktärer. 

Några skrupler finns inte i Cooglers filmskapande, det är rakt på sak och det finns ingen som helst tvekan om vad som skall vara på plats. Möjligheterna till succé var därefter stora, men att Black Panther skulle bli ett världsfenomen som nu befäst sin självklara position i filmhistorien kunde man bara drömma om. 

Framgångarna har varit historiska, ekonomiskt har Black Panther fått tillträde till den exklusiva 

1-miljard dollars klubben, ett ytterst sällsynt medlemskap som bara ett fåtal kan stoltsera med. Responsen från publiken har varit lika monumentalt lyrisk, uttrycket ’’Wakanda forever’’ har blivit en modern version av de klassiska ’’may the force be with you’’.

Karaktärer som Letitia Wrights moderna Oppfinnar-Jocke – Shuri och Danai Guriras elitsoldat Okoye är också stora favoriter och vi kan nog räkna med en stor mängd utav cosplay. Coogler satte samman en helt utsökt samling skådespelarensemble som utgör en av genrens absolut mest talangfulla och minnesvärda. 

Dramatiken är helt genialisk och de stunderna där Michael B. Jordan får briljera som den luttrade Erik Killmonger går inte att tröttna på. Aggressiviteten och intensiteten är enastående, det räcker med att Jordan sätter sig ned i tronen för att ingjuta respekt. 

Ryan Coogler har en känsla för detaljer – både för sina karaktärer och det visuella. Coogler är en historieberättare som vet hur man skall implementera vändningar, djup och ambivalens. Detta är tredje gången jag ser Black Panther och fortfarande så kan jag finna detaljer som bara förstärker känslan att Coogler gått igenom sin film med förstoringsglas för att sedan ta bort allt som kan vara ett potentiellt hål. Att allting ser fantastiskt ut behöver inte heller påpekas ännu en gång.  

Black Panther är ett kulturfenomen som sent kommer glömmas, med sina fantastiska skådespelare, karaktärer och actionscener. Den står som ett skolexempel för hur man kan kombinera stort allvar med häpnadsväckande underhållning, man kan egentligen bara gapa över slutresultatet. 

Betyg 9/10  

Bilden 

Återigen så är det en fullträff för Disney och Marvel Studios. Detta är en helt extraordinär bildkvalitet som kombinerar allt man kan önska ifrån en referenskopia. Skärpan är lika vässad som en spjutspets utav det fiktiva materialet vibranium. Flera scener i Black Panther utspelar sig nattetid, men det finns inte ett spår av artefakter såsom överdrivet gryn eller brist på skärpa.

Ansikten och kostymer har ett djup och detaljrikedom som utan problem kan lura den mest erfarne bildexpert att denna 1080p kopia är en 4K version. Flera gånger används färgfilter, London är fångat i ett kyligt och stålblått sken som tydligt avviker från den soliga och varma savannen i Wakanda. Bedriften ligger i hur naturligt bilden uppträder och att dessa estetiska val alltid presenteras på bästa sätt. Detta är fullkomligt enastående vad beträffar bildkvalitet. 

Betyg 10/10    

Ljudet 

Där bilden är fläckfri så är Black Panthers DTS HD Master Audio-ljudspår ytterst medioker. Jo, ni läser rätt, det verkar som att man någonstans har glömt bort att en film utgörs av både ljud och bild. Ljudspåret på 2K versionen känns som en slarvig eftertanke – viktigt att notera är att 4K utgåvan utrustats med ett Dolby Atmos spår, något som kan innebära ett bättre ljud. 

Andra Marvel Studios filmer som Captain America: Civil War och Doctor Strange kan se sig som obestridda härskare då det kommer till ljuddetaljer och intelligent användande av bas, Black Panther låter aldrig levande utan dras med instängd ljudbild som till en början får mig att undra om något är fel i vårat ljudsystem. 

Ludwig Göranssons musik innehåller flera dynamiska element som sångare, elgitarrer, stridstrummor och gigantiska körer, alla dessa dimensioner borde förmedlas i ljudet, det låter som om alla dessa delar har mixats ned till oigenkännlighet, i den sekvensen där sångaren Baaba Maal skall ta ton i ett klassiskt Lejonkungen-rop, så låter det som att rösten fastnat någonstans mellan förstärkaren och högtalarna. Volymen är fullkomligt absurd på så sätt att vår testrigg måste höjas med flera decibel för att det ens skall gå att förnimma detaljer såsom omgivningsljud eller få någon känsla för akustiken. Basen är dessutom skallrande och ihålig, närvaron uteblir helt i denna ljudmix. 

En notis; som en försiktighetsåtgärd tog vi efter vårat test och läste flertalet andra recensioner av Blu Ray-utgåvan – något som aldrig tidigare skett då vi starkt värderar individuella åsikter och inte vill bli påverkade av externa faktorer. Detta gjordes dock – för att med full säkerhet, kunna avgöra om någonting hade gått snett på vårt håll – med antingen teknik eller inställningar, vi kan – efter att ha läst ett antal andra recensioner, konstatera att flera andra recensenter också upplevt bristen på bas och en överlag platt ljudbild. 

Betyg 4/10    

Extramaterial 

Det är samma historia som med övriga Marvel Studios filmer, vi får en och annan minimal dokumentär som bara skrapar på ytan. Intervjuerna och inblickarna blir för korta och stora delar av den skapande processen finns inte att hitta. Hur man kan ha glömt att belysa musik och foto förblir ett mysterium. 

Ofta kan detta magra innehåll kompenseras utav – det som alltid, medföljande regissörs- kommentarsspåret. Efter att fått höra Taika Waititis helt galna upptåg i Thor: Ragnarok så är ribban hög, Ryan Coogler och produktionsdesignern Hannah Beachler delget oss få intressanta insikter kring filmen. Det mesta ägnas åt att förklara självklara detaljer som inte ger oss en ordentlig inblick i hur Coogler resonerar som regissör. Spåret påminner mer om en risig uppvärmning där det mest spännande berättelserna kommer återges senare, tyvärr så blir det inte fallet. 

Utgåvans höjdpunkt – från extramaterials perspektiv, är diskussionen mellan Ryan Coogler, producenten Nate Moore och ett flertal av de författare som ansvarat för serietidningarna. Dessa fascinerande tjugo minuter lyckas beröra det mesta som har med T’Challla och hans anhang att göra. Delvis diskuteras karaktärens debut som skedde i en tid då USA stod inför ett paradigmskifte där den svarta minoriteten äntligen var på väg att slå sönder segregeringen och allmänhetens alltför förkommande vardagsrasism. Dessa tjugo minuter hade gärna fått ha utökats till ett par timmar. 

Slutligen medföljer en liten blooper reel som knappt pågår i tre minuter, och ett par borttagna scener som alla håller förvånansvärt hög kvalitet – något som är en indikation på hur skarpsinnig filmen och Ryan Coogler är. 

Betyg 6/10 

Deadpool 2 Recension 

Publicerad den av
affisch_5afc69584dedd.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera. 

Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan. 

Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några. 

Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person. 

pressbild_5afc69527d9f3.jpg

Rough Justice 

Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl. 

Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån. 

Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo.  Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser. 

pressbild_5afc695518e77.jpg

Street Fighting Man 

Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången. 

Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.  

En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak. 

Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.

005

Kick Out The Jams

Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande. 

Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig  blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde. 

Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.

Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.    

Betyg 7/10 

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden. 

Publicerad den av
085

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

02

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen       

Avengers: Infinity War Utställning 25-04-2018

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Årets första och enda utställning är nu avklarad. Avengers Infinity War är årets största film och förväntningarna var enorma runtom alla landets biografer. Vår plan var att ta i än mer och fylla hela lobbyn med statyer och föremål från den tio år gamla (Marvel Cinematic Universe) filmserien. 

Responsen var god och även om vi gärna hade fått in ett par karaktärer till så kan vi utlova att vårat gig för Avengers 4 kommer bli än större och betydligt mer interaktivt. 

Som alltid är det roligt och intressant att diskutera statyer och Marvel i alla dess former med er besökare. 

Tack till den fantastiska personalen på Filmstaden Täby som alltid ställer upp till fullo och gör detta samarbete till ett rent nöje. 

Vi ses förhoppningsvis nästa år.