U2 Diskografi

Publicerad den 12 september, 2017 av bosstime55

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980)

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10

Bästa spår

I Will Follow

Out Of Control

Into The Heart

The Electric Co

An Cat Dubh

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10

Bästa spår

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10

Bästa spår

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår

Pride In The Name Of Love

Bad

Wire

The Unforgettable Fire

MLK

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen. Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt. Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Angel Of Harlem

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10

Bästa spår

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997)

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår

Last Night On Earth

Betyg 1/10

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd. Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår

Beautiful Day

Walk On

Kite

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation

In A Little While

Betyg 8/10

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10

Bästa spår

Vertigo

City Of Blinding Lights

Miracle Drug

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10

Bästa spår

Moment Of Surrender

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10

Bästa spår

Song For Someone

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

Publicerad den 15 juli, 2017 av bosstime55

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2.

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ?

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert. Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar

Sunday Bloody Sunday 9/10

Vilken start ! 14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

Publicerad den 27 juni, 2017 av bosstime55

coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

Publicerad den 20 maj, 2017 av bosstime55

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare.

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension

Publicerad den 9 maj, 2017 av bosstime55

screen-shot-2017-04-07-at-1-06-16-pm — Photo via @johnmayer Bilden är ej från Stockholmskonserten

Det är minst ett solo för långt. Och det är nästintill kriminellt att Mayer inte spelar hela Dreaming With A Broken Heart. Men bortsett från det, får en – oväntat seg, publik, en superb show som många gånger får Globen i rullning.

John Mayers Sverige-spelningar är så få att de går att räkna på fingrarna. Konserten för tre år sedan, även den på Globen, var första spelningen på ett över ett årtionde. På andra sidan Atlanten hör Mayer till en av de stora arenaartisterna. Han inspirerar samma ohämmade respons som Håkan Hellström. Den relativt unga publiken kan varenda textrad och ackord. För den som behöver bevis på detta, bör ta en titt på den fantastiska liveinspelningen Where The Light Is från 2007.

Osäker och reserverad publik

I Skandinavien har genomslagskraften inte varit densamma. Mayer placeras ofta in i samma kategori som Dave Matthews Band. Båda artisterna/banden, representerar en musiksort som inte slagit rot i oss svenskar. Och tyvärr är responsen, denna söndagskvällen, osäker och i värsta fall iskall. Moderna klassiker (för den amerikanska publiken) som Why Georgia och Your Body Is A Wonderland, möts här med stor reservation.

Material som inte är redo

Det blir också en hastig inbromsning i stora delar utav introduktion. Som i bästa fall är haltande, och i värsta fall ointressant. Problemet grundar sig i Mayers beslut att förlänga och extrapolera sitt nya material. The Search For Everything-materialet gör sig förvisso bra i en live kontext med Mayers superba kompband. Men extravaganser som oändliga gitarrsolon, och annan improvisation bör hållas till det material som publiken känner sig bekväm med. Att Tom Petty covern Free Fallin’, dras ut och justeras är en sak, men material som knappt har hunnit bli ett år gammalt, lämpar sig inte för diverse musikaliska utsvävningar.

En oförglömlig öppning

Men när John Mayer väl får allt att bli rätt så är det nästan obeskrivligt bra. Hela konserten ramas in som en film, med förtexter och eftertexter. Och när väl alla bandmedlemmars namn prickats av och trumslagaren Steve Jordan slår den inledande takten till Waiting On The World To Change, inträffar ett det där ögonblicket som aldrig kommer att lämna minnet .Bara någon timme efter att det franska valresultatet avgjorts, och med det hemska dådet på Drottninggatan , bara någon månad innan konserten. Så är lyriken om mediamanipulation, apati och kampen mot omöjliga odds himmelsk.

Akustisk njutning

Och när Mayer signalerar åt bandet att lämna scenen ene stund, och han endast har japansk träbro som sällskap, börjar magin på riktigt. De långa och svårtuggade gitarrsolona blir istället en mästarlek där John Mayer visar upp gitarrkunskaper som kan utmana de absolut bästa. Rösten är kristallklar och hans fokus skrämmande intensivt. Även om Dreaming With A Broken Heart inte spelas fullt ut, så är sammanslagningen med Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 så utsökt att man nästan glömmer bort att vi snuvats på en av Mayers bästa låtar. Och så kommer Free Fallin… Ett högsta betyg kommer inte ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Detsamma kan sägas om Neon, som är gastkramande.

Spränger arenan

Turnén bygger på en beprövad struktur från 2007. Tre olika band-konstellationer visas upp. Den första akten är i ett fullskaligt utförande med kompbandet. Den andra akustik och sedan John Mayer Trio. I den tredje delen, där Mayer, trummisen Steve Jordan och basisten Pino Palladino går loss i Led Zeppelin besläktade monster som Who Did You Think I Was, spränger de tre herrarna sönder Globen. Den – på skiva, anskrämliga versionen av Robert Johnsons Crossroads, har nu stöps om till ett pulserande vilddjur. Trio-sektionen hör till bland det mest intensiva jag sett och hört musikaliskt.

En bitvis bristande final

Efter denna urladdning återvänder hela bandet för en ganska lunkade fortsättning. Den stora besvikelsen blir Why Georgia. Spåret som kan ses som Mayers signaturlåt, tas emot lika väl som felsorterad post. Rosie och Waiting On The Day är inte heller särskilt medryckande.

Men när vi slutligen får Gravity, är vi tillbaka i toppklass. Det är en ren extravagans i gitarrkonster och hela Globen tänds upp med mobilblixtar. Mayer ser ut att stå i kontakt med högre makter då han går loss i sina solon. Det borde vara slut här. Bandet vinkar hej då och det är svårt att tänka sig hur denna musikaliska supernova kan överträffas. Men när extranumret heter Slow Dancing In A Burning Room så gäller inte naturlagar. Framförandet är ett inferno, med sin perfekta melodi, och gitarrsolot som inte är av denna världen. När kören går in i ”yeah,yeah”-delen, tappar publiken andan. Det absolut sista numret framförs Mayer själv på ett piano. Sedan går han (bokstavligt) talat genom scenbygget och konserten är slutt.

Med ett par justeringar vad beträffar längd så hade spelningen kunnat nå legendariska höjder. Nu blir det snarare så att vissa inslag förblir klassiker och summan av kardemumman otroligt bra. Och det tackar i alla fall jag inte nej till.

Betyg 8/10

Bäst: Neon, Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967, allt med John Mayer Trio, Free Fallin’, Gravity, Slow Dancing In A Burning Room och den helt sagolika öppningen i Waiting On The World To Change.

Sämst: Att ljudet börjar krångla på slutet, och att Mayer inte får till ett jämnt flyt genom hela konserten. Att publiken är oväntat loj förhöjer inte exakt stämningen.

Betyg på samtliga låtar

Waiting On The World To Change 10/10

En av de starkaste öppningarna jag någonsin sett. Precis efter valresultatet i Frankrike ställer sig bandet på scenen och levererar ett ögonblick som bara pop – och rockmusik kan visa upp.

Helpless 8/10

Mayer och hans eminenta band får igång ett makalöst gung.

Moving On And Getting Over 6/10

Här blir det för utdraget och snabbt ointressant då Mayer vältrar sig i sitt gitarrsolo.

Queen Of California 7/10

En trevlig stund från Mayers stund ute på landet iklädd cowboyhatt. Återigen dras den ut till oändlighet, helt i onödan.

Changing 6/10

Inget fel på framförandet, men konserten börjar tappa det perfekta tempot i och med allt material från The Seach For Everything, som inte helt anammats av publiken, samt Mayers benägenhet att fortsätta spela livslånga solon.

Emoji Of A Wave 8/10

Hela scenen flyttar på sig bokstavligt talat. Bara Mayer står kvar med sin akustiska gitarr. Oerhört fängslande och snyggt inramat med ett regn av violetta blommor på storbildsskärmen.

Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 9/10

Här plockas den tolvsträngade plåtgitarren fram. Vi får en helt sagolik introduktion med en av Mayers bästa låtar. Dock övergår den illa kvickt i Born And Raised spåret. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men det hanteras så snyggt att man glömmer det mesta.

Free Fallin 10/10

Herregud…..

Your Body Is Wonderland-Neon 10/10

Även om man kan ifrågasätta valet att inte spela en fullkomlig version av, den erotiska favoriten, så är framförandet av Neon så explosivt att det snabbt förglöms. Den sömniga publiken häpnar över attacken i mellanspelet.

Crossroads 8/10

På Heartbreak Warfare-albumet är den vedervärdig. Ikväll däremot ger den laddade trion ett nytt liv åt Robert Johnson låten.

Vultures 10/10

Smyger och tassar fram som ett hungrigt vilddjur.

Who Did You Think I Was 10/10

Har Led Zeppelin återförenats i toppform ? En aggressiv stridsvagn som får hela arenan att skaka. Batteristen Steve Jordan slår nästan sönder sina trummor.

Rosie 5/10

Anonym efter explosionen i förra akten.

Waiting On The Day 6/10

Mayer pratar ett bra tag om hur viktig Paradise Valley skivan varit för honom personligen. Ljudet svajar rejält och Mayers sång dränks i missljud.

In The Blood 8/10

Stark och skärpt.

Why Georgia 8/10

Responsen borde vara större och mer ohämmad. Där den orsakar tumult i USA blir den här snarare en parantes. Synd då den känns skräddarsydd för arenaallsång.

Gravity 10/10

Ett gitarrmästerverk där Mayer bara öser på med sina enorma kunskaper i att både böja strängar och golva publiken.

Slow Dancing In A Burning Room 10/10

Mayers moderna mästerverk. En perfekt fusion av blues och pop som inte går att få nog av.

You’re Gonna Live Forever In Me 8/10

En fantastisk innerlig och fin avslutning med Mayer själv på scenen, spelandes ett piano.

Årets bästa konsert 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

gettyimages-524311222

När Bruce Springsteen drar ut på turné är matchen praktiskt taget över för övriga. Även den sämsta Springsteen konsert är fulländad i jämförelse med majoriteten av de flesta live artister och band.

Att välja en av årets många galor med mannen från New Jersey är inte lätt. Men segern får ändå tas ut av de två kvällarna i Brooklyn.

Prince hyllningen i den gastkramande covern av Purple Rain borde räcka som motivation. Men när estradören även bjuder på hela The River-albumet samt en final som knappt går att beskriva är det lätt att konstatera att ingeting slår ett laddat E Street Band.

De där tre saknade Ullevi spelningarna

Publicerad den 5 december, 2016 av bosstime55

aqh_xvrt6kbdpw9nbbs-nouvpjc

Det blev ingen proper recension på någon av de tre kvällarna Bruce Springsteen återvände till Ullevi för att ännu en gång pröva byggfundamentet. Vad som följer är en sammanslagen recension av de tre kvällarna som fick sin start i juni och slutade i juli 2016.

Den kritiska massan har blivit mer och mer ouppnåelig för bossen de senaste åren. Samtliga Ullevi konserter har hyllats som grandiosa och gudomliga händelser. 2012 i synnerhet känns som den punkt där alla hämningar släpptes. 28 juli 2012 förblir för många den ultimata konserten. Ett textboksexempel på att rockmusik kan skaka mer än bara betong och mark. Att den kan omforma människans inre och röra oss djupt.

I mina ögon var 2012 strålande men nådde aldrig upp till samma frälsande nivå som den där juni kvällen i Madrid samma år. Jag vågar knappt tänka på vad som hände efter de där nästan fyra timmarna. Känslorna, minnena och nostalgin kväver nästan verkligheten. Madrid 2012 är det största jag någonsin sett.

2012 skulle sedan avslutas med tre makalösa galor på Giants (Metlife) Stadium, där den första spelningen närmade sig Madrid-klass. Ullevi hamlade lite i kläm. 28 Juli i synnerhet, efter ett rent perverst ösregn som vägrade sluta, som i sin tur skulle leda till två hemska veckor i sjuksängen för egen del.

Ullevi 2016 var personligen vid flera tillfällen ännu bättre än 2012.

Wrecking Ball turnén drogs med styrkan och svagheten att vara byggd kring ett tight narrativ.

My City Of Ruins och Tenth Avenue Freeze-Out fick nytt liv i och med Clarence Clemons hyllningarna. Inte olik från The Rising rundan (som jag inte såg) där flera nummer blev cementerade och väl repeterade. Efter att ha blivit van vid Magic och Working On A Dream svängarna kändes det något stelt att We Take Care Of Our Own (underbar), Wrecking Ball (oerhörd) och slutligen Death To My Hometown (usel) konstant följde i samma ordning. Det ledde till en ytterst liten känsla av stelhet. Att ha tältpinnar i ett set är såklart nödvändigt, men det hade varit intressantare om Springsteen valt att förlägga det mer obekanta materielet till senare delar i konserten, likt Long Walk Home år 2008 som fick värma upp publiken inför Badlands.

The River turnén 2016 var en återgång till det vansinniga och vidöppna som Magic turnén blev känd för. Enbart superklassiker får stå som grundstruktur. Ingen kan nog klaga på att få höra The River, Sherry Darling och Hungry Heart som ’’stapelvaror’’, det är som att klaga på att få pommes frites i världsklass serverade till varje måltid.

Kväll ett inledes med den helt förödande starka The Promise. En låt som kallats en gömd skatt och bossens kanske mest oförlåtliga beslut – att välja bort den från Darkness On The Edge Of Town. Pianoversionen som Ullevi får höra får alla hårdhudade och cyniska Springsteen-experter att helt kapitulera.

Sen kallas ’’the mighty’’ E Street Band upp på scenen och pumpar igång Badlands. Detta monster, denna koloss, tjuren som rusade genom Madrid, bulldozern som krossade samtliga tre delstater på Barclays Center i Brooklyn, New York blir på Ullevi… INGENTING.

Publiken vägrar att aktiveras. Reaktionen är som att en röd Volvo passerat på e4’an vid rusningstid. Det är som att hela Ullevi är drabbad av en allvarlig koma. Om det är midsommarspriten som vägrat lämna blodådrorna eller en besprutning av valium, går inte att avgöra. Faktum kvarstår dock att detta är den sämsta publiken jag någonsin upplevt på en Springsteen konsert sedan den där isboxen som var Leipzig 2013.

Första kvällen hålls vid liv av en otrolig Bruce som gör allt för att tina upp en publik som tidigare blivit legendarisk för sin entusiasm. Den stora höjdpunkten i den första akten blir My Hometown, trots att ett lätt regn faller är den odödliga texten om en döende småstad så vacker att den värmer upp själen. Efter en standardiserad sektion med en ösig Johnny 99, Youngstown

och stenhård Murder Incorporated så kommer ännu ett oförglömligt ögonblick

i American Skin (41 Shots). Denna kontroversiella hymn om dödskjutningen i Bronx, New York får nu representera de offer och liv som lämnat världen i och med vansinnesdådet i Orlando, Florida. E Street Band drar ut och förlänger mästerverket i evighet. Varenda not slår som en pålkran mot hjärtsträngarna. När de startar om den igen med ett ännu större klimax spränger bossen alla gränser. Konserten börjar äntligen få igång någon som helst puls från publiken i och med ett riktigt publikfrieri med Working On The Highway och Waitin’ On A Sunny Day.

Och så kommer den numera givna Ullevi klassikern Drive All Night. Återigen så kapitulerar alla sinnen. Vemodet och ömheten förstärks i den vackraste versionen som någonsin spelats. När Bruce viskar fram de sista textraderna finns det inga ord eller formuleringar som kan fånga ögonblicket.

Precis då gör E Street Band en klassisk ’’kör över alla igen’’ uppvisning i en helt otrolig version av Tunnel Of Love, låten som fått vila sedan 2008. Ikväll är den perfekt, perfekt. Från det inledande aggressiva trumintrot till Nils Lofgrens helt sinnessjuka solo.

De här två låtarna blir konsertens hjärta.

När den tredje akten väl inledes med Born In The U.S.A och avslutas med en vild Shout så kommer äntligen publiken på fötter. Då släpper koman och apatin och ger en liten, liten aning om vad en Springsteen konsert skall vara. Seven Nights To Rock har aldrig låtit bättre och är så brutal att jag måste blunda.

Thunder Road i akustik form får avsluta en kväll som helt räddas av E Street Bands energi och gränslösa hängivenhet.

Nästa afton ärver samma väder från kväll två 2012. Regnet gör hela Göteborg våt och kallt. Vädergudarna skonar dock publiken genom att undvika mer än duggregn under konserten. Som alltid får kväll två mer fokus på kalenderbitare. Redan som låt nummer fem kommer

Something In The Night. Det riktigt svarta materialet från Springsteens hårdaste album,

Darkness On The Edge Of Town. Kväll två skall kantas av rariteter och undangömda mästerverk. The Price you Pay som äntligen nåt en perfekt version dras fram, även den helt underbara Jole Blon, ett cover-ögonblick med Gary U.S Bonds får sig en sväng om.

Hela kväll två får snabbt signalementet som en frälsning för de mest inbitna, en som vanligt helt andlöst stor Racing In The Street och en turné premiär av den intensiva Lucky Town. Men precis som den första kvällen så är det Tunnel Of Love ögonblicket som står sig som starkast.

Tougher Than The Rest spelas för första gången i Sverige sedan 1988. Återigen får vi en klassiker serverad som får mig att buga djupt av tacksamhet och repsekt.

Jungleland får en repris från 2012 och är monumental men inte så överväldigande (en omöjlig sak) som gången Springsteen chockade en hel värld då den debuterades som en super special sista kvällen 2012.

Finalen är identisk med kväll ett, förutom Ramrod som äntligen får Ullevi att skrika ’’bosstime !’’.

Kväll två är bättre men återigen så vägrar publiken delta och göra den odödlig.

Finalen sparas en hel månad och får hela Sverige att återigen vallfärda till Ullevi. Kväll tre har haft en konstig plats i Springsteens senaste historik. Förutom ett par undantag som Giants Stadium 2008 så har den tredje kvällen alltid haft svårt att hitta en plats, de blir ofta en udda mix som inte alltid tillfredställer efter allt godis från kväll två. Den extra månaden hjälper till att ta bort den mest extrema udden av förväntningar.

Spekulationerna förblir dock vilda fram till sista minuten och frågan alla ställer är; ’’skall The River spelas i sin helhet ?’’

Svaret kommer redan efter Meet Me In The City, bossens längsta album skall spelas i sin helhet. Detta resulterar i en show som till stor del är identisk med de två jag bevittnade i Brooklyn i April. Spontaniteten försvinner samt spänningen. Men vem kan egentligen klaga när vi får ett av världens bästa album framförda av ett E Street Band som vill toppa alla förväntningar och skapa ännu en klassiker ?

Höjdpunkterna blir en helt galen Cadillac Ranch, en strålande Independence Day, The Price You Pay och som förra gången Drive All Night som inte ens kan betygsättas.

Och tillslut får vi en publik som kan tillåtas stämplas som sann Ullevi publik. Engagemanget och energin är påtagligt större än de där två sömnsessionerna i juni.

När The River är slut och finalen inleds är det fokus på fullt ös. Candy’s Room är blodröd av intensitet där Max Weinberg nästan slår sönder sina trummor. Badlands som äntligen får publiken att röra sig.

Finalen är förutsägbar men effektiv, jag kan dock tycka att något oväntat extranummer kunde fått göra entré (Detroit Medley vart är du !?). Men alla petitesser till invändningar förvandlas till lacknafta som dunstar då Twist And Shout slutligen gör sin premiär. Allt spårar ut och exploderar. Äntligen skakar marken så våldsamt att jag börjar bli rädd för att Ullevi ännu en gång ska få se sig mördat av E Street Band. Bossen vill inte sluta, Twisten blir en gigantisk allsångsövning, sedan ett massivt stampande hopp och slutligen totalt kaos – på bästa sätt.

Det vägrar att ta slut, extasen accelererar bortom all sans.

Kväll tre bli tillslut den bästa av de tre och känns slutligen som en sann Ullevi saga.

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Publicerad den 30 maj, 2016 av bosstime55

imagen-sin-titulo

Setlisten ser på på papper ut som en ganska förvirrad historia. Det blandas hej vilt mellan The River och Born In The U.S.A. Mer udda rariteter som Drive All Night och I Wanna Marry You får ge plats åt breda hits som Glory Days och Darlington County.

Men vad bossen väljer att spela har aldrig tidigare haft så liten betydelse som den här klimat perfekta kvällen i den spanska öknen.

2012 såg jag den kanske största konserten i mitt liv. Madrid 2012 var så astronomiskt bra, att jag fortfarande, nästan ett halvt decennium senare, har svårt att summera den i ord. Att upprepa den kändes på förhand som ett hopplöst försök.

Skulle det bli nåt att ha ? Jag förmodar att svaret redan går att gissa.

Jordbävning

Precis som förra gången väljer estradören att pumpa igång spelningen med Badlands. En version som fullkomligt förnedrar allt jag tidigare sett. San Siro, Ullevi och Olympiastadion i Berlin framstår alla som tama studenter från en sömning söndagsskola. Att bevittna närmare 60 000 tusen spanjorer skrika och hoppa i takt med det klassiska Darkness On The Edge Of Town spåret går inte att sätta ett pris på, det skulle orsaka ekonomisk kollaps världen över.

Publiken här nere förtjänar allt och desto mer. Iron Maidens basist Steve Harris nämnde en gång att han gärna hade tagit med sig de bästa fansen, resa med dem och befolka samtliga spelningar på turnén.

Jag kan bara ställa mig stum till den här publiken och salutera dem med att de vunnit samtliga titlar i tävlingen världens bästa publik. Allt förvandlas till guld i det här havet av lycka.

Oförglömliga bilder

Och sådär fortsätter det. Standard spår som Waitin’ On A Sunny Day förvandlas från sönderspelad rutin till en helt gastkramande upplevelse där en liten gosse får komma upp på scenen och kramar Springsteen i minut efter minut samtidigt som tårarna rinner.

Han är inte ensam, versionen av Wrecking Ball slår till och med tappningen från Giants Stadium 2012. Med tanke på att detta kanske var den sista galan på Real Madrids legendariska mark (arenan är just nu i diskussion om att renoveras till ett konservmonster likt Friends Arena) blir texten om parkeringsplatser och förlorade minnen ännu starkare.

När Wrecking Ball går in i sin final med spårar allt ur, allsången hörs kilometervis, folk dansar loss för kung och fosterland på planen. Psykologiskt känns det som om man någonstans tar en stol och sätter sig bredvid och bara gapar som en fåne.

Det är också sådär lagom självbelåtet att jag kan konstatera att 2012 års största personliga favoriter återvänder. My Love Will Not Let You Down sätts in redan som andra låt och även om jag saknar den mullrande blåssektionen är den nästan lika monumental som då. Because The Night är magnifik men når kanske inte ända fram till den där overkliga versionen för fyra år sedan.

Världens bästa final

Finalen som inleds med Born In The U.S.A och avslutas med en helt vild Twist And Shout hör till det absolut bästa jag någonsin sett. Born To Run får varenda åskådare att kännas odödlig och evig. Glory Days har aldrig,ALDRIG låtit så här bra. Tenth Avenue Freeze-Out svänger så sten lejonen nere vid Plaza de Cibeles spricker. Och Bobby Jean……..

Sången om vänskapen,åren som gått och det oföränderliga slutet, om det gick skulle jag frysa ned det här och kräva att den får existera för alltid.

När Bruce avslutat med en akustik Thunder Road – där kamerorna ännu en gång fångat en av de starkaste bilderna jag sett på en konsert, där ett ungt par längst fram kramar om varandra och gråter. Fortsätter den ordlösa Badlands-melodin in i betong korridorerna och ut i den unga Madrid aftonen. Euforin vägrar att lämna under den långa promenaden hem. Ingen i sällskapet säger ett ord. Det går inte att få fram en stavelse som ens börjar att beskriva de tre timmarna som just gått.

Gigantiskt,mästerligt, förkrossande, bäst.

Betyg: 10/10

Bäst: Publiken,publiken,publiken. Badlands,Born To Run,Point Blank, Bobby Jean,Glory Days, etc.

Fråga: Finns betyget 11/10 ?

Betyg på samtliga låtar

Badlands 10/10

Exploderar,ingen står still, allsångspartiet skjuter spelningen upp mot stratosfären.

My Love Will Not Let You Down 10/10

Bruce verkar vilja ödelägga hela Madrid. Nästan lika euforiskt vild, kär och galen som 2012

Cover Me 8/10

Publiken tvekar, lite,lite, inför den här fartfyllda svängen från Born In The U.S.A.

The Ties That Bind 9/10

Och så var det tillbaka till ’’nutsville’’ ute i publikhavet.

Sherry Darling 10/10

Full fest överallt.

Two Hearts 9/10

Börjar bli svårt att andas nu, spelningen fortsätter öka i hastighet.

Wrecking Ball 10/10

Finner inte orden.

My City Of Ruins 8/10

Wrecking Ball-rundans stora dramatiska stund kommer tillbaka i en lite mindre men fortfarande sakral och vacker tappning.

Hungry Heart 9/10

Springseen och Jake Clemons rusar ut i publiken. Responsen är sjuk.

Out In The Street 10/10

Ett uppenbarelse.

The Promised Land 9/10

Skulle kunna spelas i en av de vidriga toaletterna på innerplan och ända knäcka.

Trapped 7/10

Årets version är de starkaste någonsin.

The River 10/10

Arenan tänds i ett hav av mobillyktor, kyrkan är född igen. Övrig motivation irrelevant.

Point Blank 10/10

Publiken är osäker, men versionen är den bästa någonsin. Från Roy Bittans dramatiska piano intro till den helt förödande finalen.

Downbound Train 10/10

Stor sorg och smärta fyller arenan.

I’m On Fire 9/10

Publiken tillåts äntligen en sektion där vi verkligen kan vila. Vacker och öm version.

Darlington County 8/10

Nu börjar vansinnet igen.

Working On The Highway 8/10

Här svänger det. Dansgolvet imploderar, alla tappar förståndet.

Waitin’ On A Sunny Day 10/10

Ja vad händer här egentligen ? Masspsykos, temporär galenskap ? Strunt samma, detta är gigantiskt, i slutet är över hundratusen armar i luften.

Johnny 99 8/10

Den så vanligt bespottade rockversionen av Nebraska mörkret är ikväll helt oemotståndlig.

Because The Night 9/10

Okej, når inte hela vägen fram till den utomjordiska versionen från 2012 men tar silverplatsen lika lätt som Miljöpartiet sparkar ministrar.

Spirit In The Night 8/10

Personligen något sönderspelad och förutsägbar, men i den här euforiska miljön hade till och med 57 Channels And Nothin On’ framstått genial.

Human Touch 8/10

Patti Scialfa får sin duett med maken Springsteen, otroligt solid, främst mot slutet. Men nog hade jag hellre sett något från albumet Tunnel Of Love.

The Rising 8/10

Bibliskt stor och mäktig ikväll. Dock inte i klass med versionen från Brooklyn för en månad sedan.

Land Of Hope And Dreams 10/10

Bruce, öppna en kyrka och håll öppet 24 timmar om dygnet. Ren perfektion i tio helt makalösa minuter.

Born In The U.S.A 10/10

Stenhård. Den bästa versionen jag någonsin hört.

Born To Run 10/10

Helt…………..

Glory Days 10/10

Jäkla…………….

Dancing In The Dark 10/10

Obeskrivligt……….

Tenth Avenue Freeze-Out 10/10

Vi hoppar över motivationen.

Bobby Jean 10/10

Betyget är för lågt.

Twist And Shout 10/10

Citera det här ’’AHHHHHH…. AHHHHHH…. Aaaaaaaaaaah !’’

Thunder Road 10/10

Fyll i valfria superlativ.

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016

Publicerad den 5 maj, 2016 av bosstime55

waespi_stockholm290416_23

Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.

Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.

Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.

Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.

Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.

När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.

Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.

Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.

Betyg 8/10

Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.

Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams

Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?

Recension av hela låtlistan

Hello ?/10

Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.

One And Only ?/10

Se Ovan

Hometown Glory 8/10

En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.

Rumor Has It 8/10

Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.

Water Under The Bridge 8/10

Oväntat stark version av det något anonyma spåret.

I Miss You 6/10

Det svalnar något.

Skyfall 10/10

Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.

Million Years Ago 8/10

Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.

Don’t You Remember 8/10

Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.

Send My Love (To Your New Lover) 2/10

Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.

Make You Feel My Love 7/10

Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.

Sweetest Devotion 8/10

Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.

Chasing Pavements 8/10

En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.

Someone Like You 8/10

Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.

Set Fire To The Rain 10/10

En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !

All I Ask 8/10

Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.

When We Were Young 10/10

Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.

Rolling In The Deep 8/10

Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.

Bruce Springsteen på Barclays Center,Brooklyn 23,25 April 2016

Publicerad den 2 maj, 2016 av bosstime55

Bruce Springsteen and the E-Street Band concert, Los Angeles Memorial Sports Arena, Los Angeles, America - 17 Mar 2016

Det borde egentligen vara två recensioner, två gigantiska och långa. Så makalösa är spelningarna som utspelade sig i Tri-state orten Brooklyn, som bossen så sällan besökt. Men samtidigt har jag aldrig sett två spelningar som är i sådan paritet som dessa två.

Vi vet alla myten kring de där mytomspunna Ullevi-kvällarna 2003,2008 och nu senast 2012. Den andra kvällen är alltid bättre, alltid.

Men när den grandiosa mästaren drar med sig sitt mest efterfrågade album, blir setet både mer uppstyrt och dramatiken än mer slipad.

Jag kan såklart hänga upp mig på det faktum att Springsteen går tillbaka till The Rising-turneringens system med fasta punkter, regisserade monologer och manövrar. Men vem bryr sig i realiteten då vartenda nummer är som skickat från olympen ?

När en något Bruce försenad går upp på scenen så är det med den sin sunburst telecaster, och inte det ikoniska butternut monstret. Capo är satt på tredje bandet, arenan är svart, den sedvanliga öppningen Meet Me In The City verkar för första gången på USA svängen ha fått kliva åt sidan, men åt vad ?

Och så faller ett par diskreta noter och vrålet blir öronbedövande. Prince hyllningen i Purple Rain som följer är så mäktig,stor och skör att det skär i varenda nervände. När en ovanligt laddad amerikansk publik hojtar med i ’’wooo’’ partiet har Springsteen redan vunnit matchen. Allt därefter går i turbo hastighet. Genomspelningen av The River presenteras snabbt och det tar inte lång tid innan bandet nått sällsynta mästerverk som Independence Day och Wreck On The Highway. Bomber som Hungry Heart och Out In The Street drar ned taket på den nybyggda superarenan som är Barclays Center – en byggnad som är så långt ifrån som tänkbart möjligt från skräckfilmer som Friends eller Tele2 Arena.

Chocken över att hela E Street Band fortfarande spelar som om de vore 40 år yngre förställer tittaren i trans. De mer långsamma bitarna som Point Blank och Drive All Night är i det närmsta perfekta. Att skivan nu fått spelas in och repats till perfektion märks, inte en triol sitter fel. I det långa dramatiska pianointrot till Point Blank ställer sig Springsteen emot kameran och poserar likt Batman mot den bakre delen av publiken. Känslorna,stämningen och dramat går inte att värja sig ifrån.

Spår som den udda och esoteriska The Price You Pay känns äntligen som en förlorad broder till The Promised Land. När skivan är klar rör sig inte en själ på scen. Pauser är bara att kassera. Då följer Badlands……

Detta monster, denna gigant……… Trycket som uppstår på planen rusar igenom både New Jersey och New York som tjuren från Wall Street. Extasen,explosionen, den euforin, ja, det må vara sagt men köp biljetten och se det.

Den sista timmen hör till det absolut bästa jag sett genom alla år av konserter och evenemang, i synnerhet med E Street Band. Born To Run till den avslutande Shout krossar allt i sin väg. När bossen startar om Shout för tredje gången bryts alla barriärer, här behövs det konstrueras nya mätstickor för att dela ut betyg.

När spelningen väl är slut så känns det som om jag gått tre matcher mot en ung och kaxig Cassius Clay. Varenda del av kroppen värker efter nästan fyra timmars massaker av kropp och sinne.

Kväll 2 återgår till formulan som de tidigare spelningarna gjutits i. Höjdpunkterna från kväll nummer ett står sig precis lika starka. Point Blank,Drive All Night och The Price You Pay känns än mer helgjutna och genomtänkta.

Setet får nytillskott genom Prove It All Night och rariteten Loose Ends. Purple Rain läggs som extranummer innan den livsfarliga finalen. Och så brakar det loss igen, från och med att lamporna lyser upp hela arenan i ett dagsljus och fyrtiotusen händer är i luften läggs en till växel in. Rosalita förvandlas till något från en magisk saga, den låter så bra att den faktiskt utmanar de där förödande versionerna från 70 och 80-talet.

Efter Shout slängs den underbara Bobby Jean in. En sista serenad och hyllning till publiken, om kärlek och vänskap.

Den enda minimala kritiken jag kan framföra är att vi gott kunde fått ett Detroit Medley,Jungleland,Kitty’s Back eller den sakrala versionen av Twist And Shout (som jag redan nu spekulerar i kommer sparas till Ullevi).

Två kvällar som står sig som perfekta. Det där overkliga betyget som Expressen satte på den 28 Juli 2012 i Göteborg känns som det enda rätta i det här fallet. Sanslöst………..

Betyg 10/10

Bäst: Point Blank,Drive All Night,Born To Run,Rosalita (Come Out Tonight),The Price You Pay, Shout.

Sämst: Skulle väl vara avsaknaden av något riktigt exklusivt extranummer.

Fråga: What’s a poor boy to do to hear Kitty’s Back ?

Djupdykningar

Point Blank

Dramatiken i det förlängda piano introduktionen drabbar hårt och brutalt båda kvällarna. En plågsamt vacker berättelse om total förödelse och krossade visioner. Den kanske största tragedin är publiken som verkar fly för alla låtar under 900 BPM.

Rosalita (Come Out Tonight)

Den låter MAGNIFIK. Inte en mun är stängd, inte ett ben är kvar på marken. En total massaker.

Badlands

Finns det något som kan stoppa det här ? Spränger allt i sin väg, så mycket brutalt eufori i perfekt lyrik och kanske galaxens hårdaste trummor.

Purple Rain

Den självklara Prince hyllningen är så vacker att den river hål i själen.

No Surrender

Den lyckliga serenaden om uppväxt och kärlek till allt som är musik har aldrig låtit bättre.

Backstreets

Den borde inte kunna vara såhär stark, en helt otrolig serenad om förlorade älskare.

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Musik

U2 Diskografi

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension

Årets bästa konsert 2016

De där tre saknade Ullevi spelningarna

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016

Bruce Springsteen på Barclays Center,Brooklyn 23,25 April 2016