Etikettarkiv: Recension

Doctor Strange Recension 

Publicerad den av

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa. 

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel 

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor 

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning 

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10 

Elle Recension 

Publicerad den av

elle_01

Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10 

Nocturnal Animals Recension

Publicerad den av

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10 

Manchester By The Sea Recension 

Publicerad den av

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10 

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Publicerad den av

imagen-sin-titulo

Setlisten ser på på papper ut som en ganska förvirrad historia. Det blandas hej vilt mellan The River och Born In The U.S.A. Mer udda rariteter som Drive All Night och I Wanna Marry You får ge plats åt breda hits som Glory Days och Darlington County.

Men vad bossen väljer att spela har aldrig tidigare haft så liten betydelse som den här klimat perfekta kvällen i den spanska öknen.

2012 såg jag den kanske största konserten i mitt liv. Madrid 2012 var så astronomiskt bra, att jag fortfarande, nästan ett halvt decennium senare, har svårt att summera den i ord. Att upprepa den kändes på förhand som ett hopplöst försök.

Skulle det bli nåt att ha ? Jag förmodar att svaret redan går att gissa.

Jordbävning

Precis som förra gången väljer estradören att pumpa igång spelningen med Badlands. En version som fullkomligt förnedrar allt jag tidigare sett. San Siro, Ullevi och Olympiastadion i Berlin framstår alla som tama studenter från en sömning söndagsskola. Att bevittna närmare 60 000 tusen spanjorer skrika och hoppa i takt med det klassiska Darkness On The Edge Of Town spåret går inte att sätta ett pris på, det skulle orsaka ekonomisk kollaps världen över.

Publiken här nere förtjänar allt och desto mer. Iron Maidens basist Steve Harris nämnde en gång att han gärna hade tagit med sig de bästa fansen, resa med dem och befolka samtliga spelningar på turnén.

Jag kan bara ställa mig stum till den här publiken och salutera dem med att de vunnit samtliga titlar i tävlingen världens bästa publik. Allt förvandlas till guld i det här havet av lycka.

Oförglömliga bilder 

Och sådär fortsätter det. Standard spår som Waitin’ On A Sunny Day förvandlas från sönderspelad rutin till en helt gastkramande upplevelse där en liten gosse får komma upp på scenen och kramar Springsteen i minut efter minut samtidigt som tårarna rinner.

Han är inte ensam, versionen av Wrecking Ball slår till och med tappningen från Giants Stadium 2012. Med tanke på att detta kanske var den sista galan på Real Madrids legendariska mark (arenan är just nu i diskussion om att renoveras till ett konservmonster likt Friends Arena) blir texten om parkeringsplatser och förlorade minnen ännu starkare.

När Wrecking Ball går in i sin final med spårar allt ur, allsången hörs kilometervis, folk dansar loss för kung och fosterland på planen. Psykologiskt känns det som om man någonstans tar en stol och sätter sig bredvid och bara gapar som en fåne.

Det är också sådär lagom självbelåtet att jag kan konstatera att 2012 års största personliga favoriter återvänder. My Love Will Not Let You Down sätts in redan som andra låt och även om jag saknar den mullrande blåssektionen är den nästan lika monumental som då. Because The Night är magnifik men når kanske inte ända fram till den där overkliga versionen för fyra år sedan.

Världens bästa final 

Finalen som inleds med Born In The U.S.A och avslutas med en helt vild Twist And Shout hör till det absolut bästa jag någonsin sett. Born To Run får varenda åskådare att kännas odödlig och evig. Glory Days har aldrig,ALDRIG låtit så här bra. Tenth Avenue Freeze-Out svänger så sten lejonen nere vid Plaza de Cibeles spricker. Och Bobby Jean……..

Sången om vänskapen,åren som gått och det oföränderliga slutet, om det gick skulle jag frysa ned det här och kräva att den får existera för alltid.

När Bruce avslutat med en akustik Thunder Road – där kamerorna ännu en gång fångat en av de starkaste bilderna jag sett på en konsert, där ett ungt par längst fram kramar om varandra och gråter. Fortsätter den ordlösa Badlands-melodin in i betong korridorerna och ut i den unga Madrid aftonen. Euforin vägrar att lämna under den långa promenaden hem. Ingen i sällskapet säger ett ord. Det går inte att få fram en stavelse som ens börjar att beskriva de tre timmarna som just gått.

Gigantiskt,mästerligt, förkrossande, bäst.

Betyg: 10/10

Bäst: Publiken,publiken,publiken. Badlands,Born To Run,Point Blank, Bobby Jean,Glory Days, etc.

Fråga: Finns betyget 11/10 ?

Betyg på samtliga låtar 

Badlands 10/10

Exploderar,ingen står still, allsångspartiet skjuter spelningen upp mot stratosfären.

My Love Will Not Let You Down 10/10 

Bruce verkar vilja ödelägga hela Madrid. Nästan lika euforiskt vild, kär och galen som 2012

Cover Me 8/10 

Publiken tvekar, lite,lite, inför den här fartfyllda svängen från Born In The U.S.A.

The Ties That Bind 9/10 

Och så var det tillbaka till ’’nutsville’’ ute i publikhavet.

Sherry Darling 10/10 

Full fest överallt.

Two Hearts 9/10 

Börjar bli svårt att andas nu, spelningen fortsätter öka i hastighet.

Wrecking Ball 10/10 

Finner inte orden.

My City Of Ruins 8/10 

Wrecking Ball-rundans stora dramatiska stund kommer tillbaka i en lite mindre men fortfarande sakral och vacker tappning.

Hungry Heart 9/10 

Springseen och Jake Clemons rusar ut i publiken. Responsen är sjuk.

Out In The Street 10/10 

Ett uppenbarelse.

The Promised Land 9/10 

Skulle kunna spelas i en av de vidriga toaletterna på innerplan och ända knäcka.

Trapped 7/10 

Årets version är de starkaste någonsin.

The River 10/10

Arenan tänds i ett hav av mobillyktor, kyrkan är född igen. Övrig motivation irrelevant.

Point Blank 10/10 

Publiken är osäker, men versionen är den bästa någonsin. Från Roy Bittans dramatiska piano intro till den helt förödande finalen.

Downbound Train 10/10 

Stor sorg och smärta fyller arenan.

I’m On Fire 9/10 

Publiken tillåts äntligen en sektion där vi verkligen kan vila. Vacker och öm version.

Darlington County 8/10 

Nu börjar vansinnet igen.

Working On The Highway 8/10 

Här svänger det. Dansgolvet imploderar, alla tappar förståndet.

Waitin’ On A Sunny Day 10/10 

Ja vad händer här egentligen ? Masspsykos, temporär galenskap ? Strunt samma, detta är gigantiskt, i slutet är över hundratusen armar i luften.

Johnny 99 8/10 

Den så vanligt bespottade rockversionen av Nebraska mörkret är ikväll helt oemotståndlig.

Because The Night 9/10 

Okej, når inte hela vägen fram till den utomjordiska versionen från 2012 men tar silverplatsen lika lätt som Miljöpartiet sparkar ministrar.

Spirit In The Night 8/10 

Personligen något sönderspelad och förutsägbar, men i den här euforiska miljön hade till och med 57 Channels And Nothin On’ framstått genial.

Human Touch 8/10 

Patti Scialfa får sin duett med maken Springsteen, otroligt solid, främst mot slutet. Men nog hade jag hellre sett något från albumet Tunnel Of Love.

The Rising 8/10 

Bibliskt stor och mäktig ikväll. Dock inte i klass med versionen från Brooklyn för en månad sedan.

Land Of Hope And Dreams 10/10

Bruce, öppna en kyrka och håll öppet 24 timmar om dygnet. Ren perfektion i tio helt makalösa minuter.

Born In The U.S.A 10/10 

Stenhård. Den bästa versionen jag någonsin hört.

Born To Run 10/10 

Helt…………..

Glory Days 10/10 

Jäkla…………….

Dancing In The Dark 10/10 

Obeskrivligt……….

Tenth Avenue Freeze-Out 10/10 

Vi hoppar över motivationen.

Bobby Jean 10/10 

Betyget är för lågt.

Twist And Shout 10/10 

Citera det här ’’AHHHHHH…. AHHHHHH…. Aaaaaaaaaaah !’’

Thunder Road  10/10 

Fyll i valfria superlativ.

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016 

Publicerad den av

waespi_stockholm290416_23

Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.

Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.

Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.

Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.

Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.

När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.

Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.

Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.

Betyg 8/10 

Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.

Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams

Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?

Recension av hela låtlistan 

Hello ?/10

Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.

One And Only ?/10 

Se Ovan

Hometown Glory 8/10

En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.

Rumor Has It 8/10 

Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.

Water Under The Bridge 8/10 

Oväntat stark version av det något anonyma spåret.

I Miss You 6/10 

Det svalnar något.

Skyfall 10/10 

Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.

Million Years Ago 8/10 

Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.

Don’t You Remember 8/10 

Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.

Send My Love (To Your New Lover) 2/10 

Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.

Make You Feel My Love 7/10 

Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.

Sweetest Devotion 8/10 

Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.

Chasing Pavements 8/10 

En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.

Someone Like You 8/10 

Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.

Set Fire To The Rain 10/10 

En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !

All I Ask 8/10 

Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.

When We Were Young 10/10 

Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.

Rolling In The Deep 8/10 

Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.

Bridge Of Spies Recension

Publicerad den av

ST. JAMES PLACE

Spielberg underhåller men missar på mållinjen genom osäkerhet och trevande

Flera kommer ha invändningar mot följande tes…. Spielberg är bäst i sina berättelser från historieböckerna. Solens Rike, Schindlers List,Rädda Menige Ryan,Lincoln och nu Bridge Of Spies. Demonregissören verkar ha roligare och mer intresse för att återigen berätta en del av amerikansk historia, med patriotism och stora svepande penseldrag. Det är långt ifrån så bra eller fulländat som hans största stunder, men det är en oförskämt underhållande och välgjord resa som vi får ta del av.

Egentligen borde kritiken vara stor mot Bridge Of Spies. Den är ofta förenklad, onödigt övertydlig  och minst tjugo minuter för lång. Men Spielberg får mig ofta att glömma dessa invändningar genom den nyfunna energi som han verkat fått från sin överraskande skarpa film om president Lincoln.

Stor underhållning

Underhållningsfaktorn och Spielbergs glada berättande räddar filmen ur sina största fallgropar. Filmen överraskar genom att vara relativt avslappnad och lättsam i sin ton, långt ifrån den apokalyps Spielberg målade upp i München eller klassiska Schindlers List, bröderna Cohen står till stor del för detta glättigare inslag med sitt manus, men det lyckas vara återhållsamt genom att undvika överdrivet maniska och uppskruvade scener som bröderna tenderar att inkludera i sina egna komiska filmer.

Som alltid får vi ett suveränt hantverk med Spielbergs sedvanliga vapendragare som fotografen Janusz Kaminski och ett par ny förvärv i och med Thomas Newman som får ersätta John Williams för musiken.

Olika vägar och förlorade chanser 

Allting rullar på som på E4ans bästa sträckor. Allt är solitt och bra men det når aldrig himmelska toppar, skavankerna är för många för det. Tom Hanks är lika jämngrå och opersonlig som alltid, flera karaktärer som borde kunnat stärka filmen försvinner snabbt som Amy Ryans hustru, filmens kanske viktigaste biroll med Mark Rylance saknar udd. Vissa trådar börjar vävas men slutförs inte, flera intressanta frågor får förbli stående. Det är långt ifrån fulländat.

Filmen ändrar också riktning ett par gånger för mycket för sitt eget bästa. Vad som startar som en thriller blir snart ett rättegångsdrama som går in i att bli en historia med Mad Men vibbar om USA på 50-talet och om paranoia samt skräck för fullkomlig utrotning av mänskligheten. Detta kan kan ses som en allegori över dagens laddade diskussioner om terror och förföljelse, något som känns obehagligt aktuellt i och med illdåden i Paris. Men även detta intressanta spår lämnas kvar och först i mitten av filmen verkar Spielberg hitta riktning. Då skrotas alla dessa idéer och blir istället en effektiv thriller med politiska inslag. Men det känns både osäkert och förvirrande att filmen måste ta alla dessa omvägar för att slutligen hitta till sitt mål. En veteran som Spielberg borde ha regisserat och hanterat fordonet bättre.

Tjugo minuter för lång 

Flera scener kunde med enkelhet ha reducerats eller klippts bort. Introduktionen är laddad men är för lång för att kunna explodera i ett tillfredställande klimax. Det är dock mycket anmärkningsvärt att Spielberg lyckas hålla spänningen och dramat relevant, trots att han denna gång bara har sitt manus och ett par enkla maktkorridorer att skapa elektricitet med – de där chockerande spurterna av våld som han demonstrerat tidigare finns inte att finna den här omgången.

Bridge Of Spies känns som Spielbergs fortsatta vilja och intresse att berätta 1900-talets historia. Filmen passar in mellan hans andra världskrigets epos (minus den vulgära 1941) och München. Det är patriotiskt,stort och lagom svulstigt för att kunna underhålla de flesta utan att någonsin kännas överdrivet inställsam. Kontentan är en solid och underhållande film som aldrig når de höjder den så många gånger indikerar.

Betyg 7/10 

Bäst: Spielbergs berättarglädje, det solida maktspelet och hantverket.

Sämst: Filmens oförmåga att hitta riktning fram tills andra hälften.

Fråga: Kommer lyckan och Hollywood-politiken hålla så långt att Spielberg faktiskt får göra Ready Player One med denna vitalitet och glädje ?

Woman In Gold Recension

Publicerad den av

Woman-in-Gold_poster_goldposter_com_6

Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren. 

Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt   över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.

Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.

Sömnigt och slappt 

Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.

Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.

En Philomena kopia 

Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.

Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.

Tomgång och tomhet 

Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.

Betyg 4/10 

Bäst: Den solida grundberättelsen

Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.

U2 Globen 17-21-22 September 2015

Publicerad den av

Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.

Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.

Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.

Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.

Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.

Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.

Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.

Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.

Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.

För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.

Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.

I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.

När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.

Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet –  låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.

Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.

Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.

Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.

Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.

Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.

Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.

One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.

Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att  ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.

Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………

Betyg: 7/10 

Djupdykningar

Bäst

Where The Streets Have No Name 

Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.

Iris Hold Me Close 

Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence. 

Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways 

Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.

Bullet The Blue Sky 

Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.

I Will Follow 

Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än

pansar-brytande skott.

Pride (In The Name Of Love)

Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.

Sämst

Invisible 

Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.

The Sweetest Thing 

Kort och gott usel.

Bonos frisyr 

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.

Ljudet

Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.

Det stela setet

De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.

Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?

Iron Maiden The Book Of Souls Recension

Publicerad den av

De kommer……. Det har varit lika självklart som att Ferdinand kommer dofta på blommar den 24 december.  Men nu har alltså en stor vikt lyfts, de brittiska supermusikerna väljer Göteborg och dess klenod Ullevi över den fullkomligt anskrämligt hemska Friends Arena som förhoppningsvis ruttnar bort likt någon hemsk sjukdom som gula febern.

Det är ungefär en dryg månad sedan Iron Maiden släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Det vore en Berlusconi-lögn om jag sade att jag var imponerad efter första lyssningen. Flera spår kändes som inspirationsfattiga karbonkopior. Men efter dubbelsiffriga avlyssningar kan jag bara konstatera att The Book Of Souls stolt kan ställa sig bredvid bandets andra superba 2000-tals skivor som startade med ’’återföreningen’’ Brave New World.

Från det öppnande spåret If Eternity Should Fail – som för tankarna till David Leans Lawerence Of Arabia episka proportioner – med sitt synth-mellanöstern-intro, står det klart att Iron Maiden vägrar stå stilla och istället fortsätter bygga på de idéer som gjort att bandet forfarande kan stoltsera sig som det bästa inom sin genre enligt mig själv.

Gitarristen Janick Gears har ofta uttryckt sin avsky för musik utan melodi, denna filosofi verkar ha hängt som ett plakat på väggen under inspelningarna. Den där aggressiva galoppen, hejarklacksallsången och de ’’varma smör’’ gitarrerna finns där som en flirt med allt som gjorde bandets gamla hörnstenar som Piece Of Mind och Powerslave till genre definierande epos.

Många spår är som uppföljare eller gensvar gentemot materialet från A Matter Of Life And Death och den senaste skivan The Final Frontier. Detta hade kunnat falla snabbt men bandet lyckas väva ihop sitt material med sällsynt hög kreativ energi – som alltid håller musiken intressant och på tårna. Death And Glory för tankarna till älskade Aces High, The Great Unknown är som en enäggstvilling till gigantiska Brighter Than A Thousands Suns.

Bäst i skaran är dock Robin Williams hyllningen Tears Of A Clown som förmodligen har blivit välsignad med Iron Maidens bästa lyrik….. någonsin. Det andra kärnkraftverket är The Red And The Black – som förutom sin ojämna övergång till ’’ohoh’’ refrängen i slutet, hör till det absolut bästa Iron Maiden någonsin gjort. Den enda fläcken är skräp singeln The Speed Of Light som bara kan liknas med mardrömmar och förkylningar. Toppbetyget kanske är i det lite väl generösa laget men i en värld där sampling och omelodisk tortyr står sig som störst, känns det som ett måste att verkligen utnyttja den tid vi har kvar med musiker i den här klassen.

I februari drar de igång sin anslutande turné, att få djupdyka i setlisten blir en försenad julklapp. Att Hallowed By Thy Name borde göra en stor återkomst känns som det enda självklara just nu – efter att ha varit förpassad till förvaringslagret sedan 2011.

Följande är djupdykningar i vissa spår på skivan:

The Red And The Black 

Kanske inte helt mjuk i sina multipla övergångar, men vem kan värja sig då de lägger in högsta växeln ? En helt perfekt melodi och sedan det där mitt partiet……. Oj, oj, oj.

Tears Of A Clown 

Makalöst vacker om depression och hopplöshet. Iron Maidens lyrik har aldrig varit starkare och får mig att drömma om den dag då de låter texterna få vara såhär gripande.

The Book Of Souls 

Titelspåret har begåvats med utsökt orkestrering och ännu en melodi som får den mest stelbente att skutta runt som en Duracell-kanin.

Betyg: 9/10

Bäst: The Red And The Black, Tears Of A Clown och The Book Of Souls

Sämst: Speed Of Light är inget annat än tandsten.

Fråga: Vad är deras planer på setlisten ? Enligt herr Dickinson utlovas en blandning av både nytt och gammalt. Är seten från 2011 något vi kan gå på ? Eller kommer de köra över publiken som i fallet A Matter Of Life And Death ?