Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Thor Ragnarök Utställning

Publicerad den 2 november, 2017 av bosstime55

Ännu en Marvel Studios premiär är över och således ännu en av våra utställningar. Som vanligt tog den sin plats på Filmstaden Täby. Allting blev inte som det skulle, avsaknaden av en Thor staty var en gigantisk brist som vi får ta fullt ansvar för. Beta Ray Bill fick ta över taktpinnen som herren med hammaren. Doctor Strange och en arg Hulk fick flankera.

Vi vill passa på att återigen tacka den fantastiska personalen nere på Filmstaden Täby speciellt Gustav som ordnande det logistiska.

Nu återstår bara en enda premiär kvar innan årets slut, en liten sådan vid namn The Last Jedi…

Vi ses förhoppningsvis då !

Thor Ragnarök Recension

Publicerad den 30 oktober, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer.

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

Spretigt och obekvämt i början

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

Sanslös underhållning

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

’’Still mad…’’

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

Risktagande som fungerar

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken. Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

”Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Thor Ragnarok

Årets Bästa Filmer 2017

Thor Ragnarök Utställning

Thor Ragnarök Recension

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen