All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Snart är det jul, och vi börjar rulla ut lite klappar redan nu. Vi har ett par exemplar av Ocean’s 8 på Blu Ray att tävla ut.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 9 november 2018.
Lycka till !
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge.
1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt.
Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle.
From The Pinnacle To The Pit
Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla.
Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om.
Devil Church
The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall.
James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga.
Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.
”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”
Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen.
Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska.
En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog.
’’To procreate the unholy bastard’’
Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun.
Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning.
’’Smells of dead human sacrifices’’
Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den.
The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet.
Betyg 2/10
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Vi kör ytterligare en sommartävling, filmen är den helt strålande The Disaster Artist.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 20 juli 2018.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: En riktigt sunkig och fantasilös nyversion utav en av 2000-talets mest överflödiga filmserier.
Riktigt så illa som den gräsliga versionen av Ghostbusters från 2016 blir det aldrig. Ocean’s 8 har en fullt godkänd episod då man utför själva kuppen, men med det ur vägen så befinner sig filmen på bottnen av en djup avgrund där meningslöshet och riktigt mediokert skådespeleri skriker efter fler själar att sluka.
Steven Soderberghs tre filmer om gentlemannatjuvarna bestående av bla. George Clooney och Brad Pitt, är inte direkt den bästa kandidaten då man tänker på något som kan kallas acceptabel filmkonst. Soderbergh är en regissör vars humor är så obefintlig att till och med Stefan Löven framstår som Mel Brooks i högform. Alla scener som försöker lätta på stämningen faller lika platt som sämsta sorten av ’’roliga historier’’. Det är så taffligt att man lika gärna hade kunnat byta ut försöken till humor med att visa upp hur tapetklister blandas ihop.
Ocean’s Eleven hade åtminstone en någotsånär röd tråd som gick att acceptera om man gick med på att lämna logiken därhän. Uppföljaren Ocean’s Twelve är praktexemplet på vad som händer då man släpper loss helt – med Clooney och Pitt som undantag, menlösa och överbetalda Hollywood aktörer att bedriva lekstuga i nästan två timmar.
Idag har filmlandskapet förändrats. Vi börjar äntligen få se duglig representation av etniciteter och motsatta könet, det faktumet kan man inte kritisera. Men varför just Ocean’s-serien helt plötsligt skall gå i bräschen som en kandidat för jämlikhet är obegripligt. Det finns idag stora tillgångar och inspirationskällor där de kvinnliga karaktärerna är välskrivna och genomtänkta. Ingen kan nog motivera varför just denna loja filmserie skall göras om på nytt med en kvinnlig ensemble.
Fossiler
När man nu skall ställa sig i det progressiva lägret så borde regissören Gary Ross och filmbolaget Warner Brothers haft modet att rollbesätta nya, aktuella och relevanta aktriser i rollerna – ett antal bra exempel är Carrie Coon eller Lupita Nyong’o. Istället så har man hyrt in en trupp av arkeologer som grävt fram ett antal av filmvärldens mest dammiga fossiler – Sanda Bullock och Anne Hathaway. Både två har lyckats roffa åt sig oförtjänta Oscarsstatyetter för motbjudande utstuderade porträtt som skräddarsytts för att kunna ställa guldstatyer i hemmet, både The Blind Side och Les Misérables är exempel på filmer som borde få stå i skamvrån.
Bullock och Hathaway gör inte heller särskilt mycket för att övertyga, Hathaway verkar tro att detta är den tredje filmen i filmserien En Prinsessas Dagbok och spelar över så det stänker om det. Sandra Bullock besitter inte en promille av den charm eller karisma som behövs. Förutom dessa två undermåliga insatser så får vi en Cate Blanchett som är så nonchalant och ointresserad att det faktiskt provocerar. Blanchett verkar helt oförmögen att prestera då hon inte blir lockad med båtlaster utav prisceremonier och hysteriska hyllningar.
Helena Bonham Carter spelar – i vanlig ordning, en vilsen virrpanna som känns lika passande för ett välplanerat brott som ett avhugget hästhuvud på en vegansk middagsbjudning. Resten av rollerna består av ’’rutinerade proffsaktörer’’ som popsnöret Rihanna och talkshowvärden James Corden… Enbart Sarah Paulson verkar anstränga sig i denna skamligt mediokra samling av så kallade ’’superstjärnor’’.
’’The Women In This Town Are being Misused’’
Faktum är att det är sorgligt att man inte tagit tillfället i akt och skapat mer fängslande karaktärer än den samling lyktstolpar som ockuperade tidigare filmer. Man har enbart ändrat kön och slarvigt placerat in dem i tidigare utforskade roller, vi får en ficktjuv, en hacker etc. De yngre – och helt ansiktslösa, aktörerna får alla bara infinna sig i detta. Filmskaparna verkar också räkna med att publiken har sett de tidigare filmerna så många gånger att de kan dem utan till. Vid varje tillfälle så slängs det in referenser och vinkningar som lämnar de flesta iskalla.
Innovationsnivån är ungefär den samma som den geniala iden att skapa Lilla Jönssonligan eller James Bond Jr. Det är slarvigt, tråkigt och tragiskt att man inte tar och leker med förväntningarna. Det hade varit roligt att få se ett gäng kvinnor utklassa grabbarna grus, nu får de istället bara stå i männens skugga.
Desperate Housewives
Sedan gör man inte heller dessa karaktärer någon gentjänst då flera av dem behandlar tjänstefolk och servicepersonal som utgångna köttprodukter. Även om jag kan gilla inblickar i New Yorks mest glamorösa affärer och hotell, så påminner flera utav montagen – med lyxkläder och glassiga hotellrum, vara hämtade från Sex And The City.
För att vara en film som vill framhålla en glamorös yta så är genomförandet utan någon som helst elegans. Själva kuppen mot New Yorks Metropolitan museum är filmens enda minnesvärda sekvens, det kan ha att göra med att någonting faktiskt händer då. Men något försök att förnya eller överraska går självfallet inte att överväga ens här. Till och med Jönssonligans kupp mot IKEA var mer innovativ än detta.
Ocean’s 8 är som en ett enda långt och meningslöst segerlopp efter ett lopp där man tävlat mot sig själv. Det är något mer intressant än Soderberghs gräsliga uppföljare, och ett av de celebra gästinhoppen måste erkännas som riktigt roligt. Men överlag är det man ser det man får, och det är inte särskilt vackert i det här fallet.
Betyg 2/10
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox
Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera.
Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan.
Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några.
Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person.
Rough Justice
Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl.
Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån.
Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo. Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser.
Street Fighting Man
Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången.
Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.
En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak.
Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.
Kick Out The Jams
Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande.
Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde.
Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.
Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.
Betyg 7/10
Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018
X-Men Dark Phoenix
X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.
X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.
Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.
Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.
Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.
Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar
Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.
Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %
The Favorite
Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.
Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %
Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018
Venom
Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.
Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.
Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.
Fortsättning följer i del 4
Tomten kommer snart, den svenska vinterkylan har också börjat visa upp sig på allvar. Kort och gott kan man säga att vintern är här och då finns det väl inget mer passande än att tävla ut två exemplar av den sjunde och näst sista säsongen av Game Of Thrones på Blu Ray ?
Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers och HBO Sverige för de här mycket generösa bidragen. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 15 december.
Lycka till !
All Images Copyright Of Warner Brothers 2017
Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök.
Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.
Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.
Historien bakom…
Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.
Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.
Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.
Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.
Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.
Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.
Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.
Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…
Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer – Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor.
En katastrofal produktion
I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.
På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.
Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.
Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.
Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.
Everybody knows the good guys lost…
Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.
Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.
När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.
Stacked Actors
Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.
Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.
Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.
I’ve seen the future it is murder…
Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.
Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.
Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.
Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.
And stuff it up the hole In your culture
Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.
Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.
Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.
Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.
There’s no one left to torture
Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.
Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.
Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’
Betyg 2/10
Copyright HBO/Warner Brothers Pictures 2017
Tack vare ett mycket vänligt bidrag från HBO och Warner Brothers Sverige kan vi nu tävla ut ett exemplar av den fantastiska TV-serien Westworld på Blu Ray. Tävlingen avslutas tisdagen den 13’e november. Som vanligt behöver ni enbart skicka ett mail till vår adress stromsonab@gmail.com och ange ert namn och adress för att delta. Vinnaren kontaktas sedan direkt av oss.
Lycka till !
Copyright 20th Century Fox Sverige 2017
Återigen är det dags för en tävling. Denna gång tävlar vi ut ett exemplar av den animerade Justice League Dark. Vi tackar 20th Century Fox Sverige för bidraget.
Tävlingen avslutas onsdagen den 12 april. Från och med nu kommer vinnaren annonseras här på hemsidan, samt kontaktas direkt via email.
Maila namn och adress till stromsonab@gmail.com vinnaren slumpas fram.
Lycka till !
Copyright 20th Century Fox Sverige 2017
”Med Diana i farten, behövs det ingen doktor i staden” – (Sent aprilskämt)
Tiger Film 