Etikettarkiv: Batman

Årskrönikan 2016 

Publicerad den av

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Batman V Superman: Dawn Of Justice Recension 

Publicerad den av

Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.

Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.

Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.

Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.

För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.

Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.

Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.

Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.

Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.

Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.

När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.

Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’

Betyg 1/10 

Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.

Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.

wonderwoman_by_els3bas

’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’ 

Marvels värsta fiende

Publicerad den av

Mer hjältar och mer nörderi. Igår kom trailern till 2016 års första riktigt stora koloss, Batman V Superman:Dawn Of Justice (Puh!).

Jag har som alltid inte sett någonting förutom den alldeles för avslöjande och destruktiva Comic Con snutten Warner Brothers skamset fick sända ut, efter att ha misslyckats med att hålla mässhallen i San Diego smartphone fri.

Men i och med den nya snutten där DCs finaste trio av hjältar sammansluter sig har överväldigande kritik börjat komma. För alla militanta fans som försvarat regissören Zack Snyders samtliga beslut – som Gal Gadots rollbesättning, den sedvanliga Snyder-estetiken, och såklart den där Frank Miller inspirerade Batman-dräkten, verkar det nu som om hybrisen eller den naiva optimismen slutat.

På flera håll och kanter rasar nu kritiken, allt ifrån att trailern gett iväg för mycket (varför får jag för mig att jag hört det där förut ? Ursäkta arrogansen) till att Jessie Eisenbergs Lex Luthor känns forcerad och fel.

Alla vet vad jag anser om de kommande DC satsningarna, Zack Snyder har egentligen aldrig producerat något som fallit mig helt i smaken. Måhända att Watchmen fungerar, men det är primärt för den råa styrkan som återfinns i Alan Moores geniala story, filmiskt är den precis lika steril,torr och stel som alla Snyders projekt.

Flera analytiker,experter och regissörer spår gärna serietidningsfilmens död. Stora tänkare som Steven Spielberg pekar på en otäck likhet med 60-talets westernfilmer. Andra skriker högt och spår domedagen i och med Age Of Ultrons något svagare inkomster kontra del ett.

Döden kan komma men inte genom några av dessa faktorer. Att Age Of Ultron inte rusade ifrån sin föregångare är ingen konstighet i ett nuvarande klimat där inprincip varenda film har underpresterat mot sina tidigare eskapader, titta bara på Hunger Games och Spectre. Den amerikanska ekonomin är fortfarande en osäker plats där hyror ökar drastiskt och suger upp stora delar av kassan för bio.

Om döden kommer så gör den det via DC eller 20th Century Fox.

Deadpool ser lika intressant ut som nästa års skattedeklaration och Suicide Squad har jag redan satt cirkelsågen i. Kvalitet spelar stor roll, Ant-Man kämpade upp sig upp på otroliga 500 miljoner dollar genom positivt  ’’word by mouth’’, Fantastic Four (årets sämsta film, alla kategorier) dog på samma princip.

De infektioner eller skador som usla eller misslyckade satsningar kan innebära är det virus som kan komma att slå hårdast mot Marvel och deras fortsatta framgångar. För utanför denna cirkel av dedikation och nörderi på hög nivå, skulle jag gissa att en stor del av publiken inte sitter och kategoriserar och analyserar om filmen kommer från Warner Brothers stall eller Marvels.

Det hela kan i värsta fall slut med att den generella publiken klumpar ihop allt som en enda sammanlagd middag där det välsmakande rätter blandas med pulver-såser och mos.

För oss som växt upp med figurer som Spider-Man,Captain America eller Batman har 2000-talet varit en dröm. Christopher Nolan välsignade oss med visioner vi aldrig kunde ha drömt om för bara ett par år sedan. Marvel gjorde det omöjliga i och med den första Avengers-filmen. Jag kan bara ana att det skulle göra ont i fler hjärtan än mitt eget om klantar och klåpare som Josh Trank och David Ayer innebär digerdöden för denna historiska era.

batsignal

”Alla som ser ljuset får se mig gratis….”

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Publicerad den av

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad.   

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

”I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City

”Vi kommenterar inte rykten”

Publicerad den av

OBS: Spoilers för The Dark Knight Rises

Japanska Sony brukar ha den där frasen som en vara på lager. Och det borde vara en term att leva efter. Det finns inget så upprivande och frustrerande än den sfär av rykten vi presenteras varje dag. Efter att Christopher Nolan avslutat sin Batman-trilogi gick ryktena heta om att Joseph (Divan) Gordon Levitt skulle ta över rollen i en ny serie filmer om Gothams hämnare. Detta visade sig vara falskare än ICA’s ommärkta köttfärs.

Det finns ännu fler exempel på dessa typer av vansinnesrykten både i spel och filmvärlden – Tillbaka Till Framtiden remaken, att Dr Doom skulle vara en kvinna i årets kalkonversionen av Fantastiska Fyran, att nedlagda Prey 2 skulle ha räddats av Dishonored studion Arkane.

Det här är bara ett fåtal av de falska och i ärlighetens namn tokiga idéer som verkar födas ur den mest grumliga och ogästvänliga pöl av mytomani och hycklare.

Att publicera en världsnyhet som Batman rollbesättning ger klick och besökare, det säger sig självt. Sidan som först publicerar nyheten blir refererad och således uppmärksammad. Om någon besitter tålamodet och kunskaperna att skapa ett diagram, så vore det intressant att se hur många av filmsidan Latino Reviews påstådda och bombsäkra rykten som visat sig vara falska. Jag skulle gissa på minst 25 % och då är jag generös. Jag ogillar starkt att kritisera någon person eller institution direkt, men när en plats blir en så uppenbart skyldig till majoriteten av falska nyheter, känns det fullt berättigat att ifrågasätta hur vi faktiskt vill hantera framtida nyheter.

När ryktet gick om att den amerikanska millennium-uppföljaren skulle spelas in bara månader efter The Girl With The Dragon Tattoo hade gått upp på bio nådde jag min spärr av tålamod. Det fanns ingen som helst praktiskt möjlighet att dra igång ett så stort projekt bara efter några månader. Detta sker bara om du sitter på en arbetsplan som Sagan Om Ringen eller Pirates Of The Carribean. Ryktet muterade dock vidare och ett år senare gick sägnen om att Daniel Craig skulle sparkas ut och budgeten skulle reduceras. Vi sitter nu över två år senare och har nu fått in flaskposten om att Sony planerar ännu en omstart och denna gång med gråsparven Alicia Vikander som Lisbeth Salander, ett rykte som jag gärna ser vara falskt.

Jag har stark empati med att folk vill drömma och diskutera möjligheter för kommande projekt, vem vill inte det ? Hela den här malande bloggen är baserad på analys och spekulationer. Men när dessa fantasier omvandlas till nyheter som sätter städer i brand, känner jag en stark längtan att börja gallra och mota tillbaka allt vad rykten och spekulationer heter.

Någonstans måste det här få ett slut, jag vet inte hur många gånger vi måste ta in information från exploateringstidningar som brittiska The Daily Mail, för att kort därefter deducera att uppgifterna är helt uppåt väggarna. Ta de den där förmodade återupplivningen av Peter Cushing i Star Wars Rouge One med en nypa salt kära läsare.

Det må låta arrogant och uppkäftigt men vi kommer aldrig,aldrig att kommentera eller analysera kring rykten innan nyheten är bekräftad till fullo. Ni läsare förtjänar den respekten, ingen person på jorden skulle känna sig särskilt nöjd att ha läst igenom en tusenteckens skrift som senare visare sig vara helt irrelevant.

Policyn som råder är; när kamerorna rullar kan vi diskutera, analysera och studera, allt innan dess förpassas helst till skamvrån och med stark Leif GW Persson skepsis.

”I’am vengeance, I’am the night I’am……. not Batman……..” 

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Bildgalleri

Publicerad den av

Vi fortsätter på vår spartanska och enkla väg, vi har nu öppnat vårt bildgalleri där de första bilderna är från årets Gamex/Comic Con. Vi är oerhört glada att få göra denna minimala expansion. Detta galleri kommer få se stora uppdateringar med tiden och vi lovar att förbättra oss när det kommer till kvalitet och mängden bilder.

Slutligen ett stort tack till alla er cosplayare som vara generösa nog med sin tid.

DSC_0092

”I’m no Picasso but…’’ – Jack Nicholson/ The Joker, Batman (1989)