IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension

Publicerad den 10 september, 2017 av bosstime55

Testad på en Playstation 4, EJ PRO

I ett rafflande och nervpirrande sidospår från Nathan Drakes äventyr, så visar Naughty Dog upp sina absolut största styrkor. Detta kan vara ett av seriens absolut starkaste uppvisningar.

Ingen kan egentligen säga emot följande påståenden om utvecklaren Naughty Dog; fantastiska berättelser med varma och sympatiska karaktärer, spjutspettsudden av världens bästa teknik och design.

Presentationen har sedan Jak-serien varit närmast perfekt. Naughty Dog har en otrolig förmåga till att få digitala karaktärer att kännas som delar av ens egen familj. Elena Fisher, Victor Sullivan och nu senast Drakes bror Sam, hör alla hemma i spelhistoriens finrum.

En serie med både positivt och negativt bagage

Uncharted-serien har gjort sig känd för att placera sina spelare mitt i den bästa av actionfilmer. Alla har sin favorit, men sekvensen i Uncharted 4: A Thief’s End där spelaren släpas bakom lastbilar och frenetiskt försöker ta sig upp på flaket, för att senare hoppa mellan olika bilar, är mitt personliga favorit minne.

Men i och med dessa stora iscensättningar, följer också en hel del problem för spelmekaniken. Trots att man gjort ambitiösa försök till att bryta upp den mycket linjära strukturen, så kan Naughty Dogs spel kännas lite som snygga korridorer där man tvingas att gå framåt.

I del fyra försökte man öppna upp sin spelvärld, men det resulterade snarare i att tempot förlorades. I ett annat spel hade ett sökande efter rätt utgång känns naturligt, men när jag spelar vad som egentligen kan klassas som en äventyrssimulator, så finns det inget värre än när jag som spelare möts av stagnation.

Försöken till att sänka tempot kändes snarare som en stor klumpig pausmeny, pusslen är lite för långsamma och invecklade för att hålla uppe flåset. Och de ständiga plattforms kollapserna blev nästan löjliga.

Så för min egen del har det varit svårt att helt knäböja inför en serie som jag enbart kan beskriva som splittrad.

Aldrig varit så polerat

Men med The Lost Legacy har man löst flera av tempo problemen genom att göra spelet kortare. A Thief’s End gick på konstgjord andning under hela sin tredje akt, där spelaren tvingades flytta lådor, åka runt i en seg båt och utföra ödesskutt minst en gång för mycket.

Här jobbar man med halva speltiden, och det gör att man helt har tagit bort övervikten. Istället för att stanna upp och konstalt försöka klämma ut fler timmar ur speltiden, kör man på som en ångvält.

Redan i introduktionen blir det tydligt att vi kan glömma att få andrum eller ens tillfälle för någon reflektion. I ett makalöst renderat Indien får vi se de grafiska musklerna spännas. Återigen har Naughty Dog skapat det vackraste spelet (hittills) som vi någonsin sett, och detta på en vanlig PS4. De små animationerna som när Chloe rättar till sitt hår eller att byter vapen, är bara små exempel på en sällan skådad fingertoppskänsla för både grafik och design.

De vidder vi får se som indiska skogar och dess animaliska befolkning, får mig att helt stanna upp och dra efter andan. Även om grafik inte är allt i ett spel, så är det en viktig komponent för ett verk som är så beroende av trovärdighet och närvaro.

Sedan har vi ljudet, som är en otrolig uppvisning. Spelaren slukas upp av naturen, vinden som blåser, leran som rinner av från jeepens hjul, smattret från maskingevären får det att slå lock för öronen. För alla er som är lyckligt lottade nog att ha en surrond rigg, bör överväga att sänka volymen om ni inte vill riskera att bli vräkta från er bostad.

Två suveräna huvudpersoner

Den lite kortare speltiden kunde ha inneburit att karaktärerna fick stå i andra ledet. Men så är inte fallet, Chloe Frazer återvänder och slår sig samman med den kyliga och stele Nadine Ross – legosoldaten och antagonisten från Uncharted 4. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som med hjälp av det skickligt skrivna manuset av Josh Scherr och Shaun Escayg, får dela på några av seriens varmaste och mest genuina ögonblick. Vissa konflikter och dispyter löses kanske lite väl snabbt, men vi diskuterar faktiskt ett actionäventyr här och inte en uppsättning av Scener Ur Ett Äktenskap.

Genom att välja två kvinnor i huvudrollen får man fram en helt annan dynamik än den Nathan Drake hade med sina närmaste. Dialogen som sker i transportsträckorna i den skramliga fyrhjulsdrivna jeepen, är värmande och charmig, jag skulle till och med kunna kalla den finstämd.

Att låta Chloe Frazer få stå som huvudperson ger också lite nytt liv till serien då Drakes berättelse redan kändes komplett i och med del tre. Som alltid så levererar Claduia Black ett helt fantastiskt porträtt av Chloe, hon är precis lika charmig, slug och vass som vi minns henne.

Det låter som om Cate Blanchett tagit på sig äventyrsskjortan och hängt på sig automatkarbinen, detta om Cate Blanchett hade varit kapabel till att släppa sitt uppblåsta ego och giriga sökande efter mer ytliga hyllningar. Vid Blacks sida står kameleonten Laura Bailey som tar Nadine Ross från en ganska argsint skurk till något mer mångbottnat och empatiskt.

Problemen kvarstår

Spelmässigt har det inte skett några enorma förändringar, skjutvapnen är fortfarande lite för klena och vissa fiender har en tendens att kännas som skottsäkra bunkrar. Och Plattformspartierna framkallar en rejäl svindelkänsla, särskilt då man omges av rasande byggnationer och kulor som viner förbi en.

Med detta betyder också att de problem som fanns i Uncharted 4 består. De där tillfällena av stagnation slår till lite för ofta, ibland är det otydligt om jag skall hoppa fram eller enbart klättra ned. Och även om det kan verka som om den öppna hubbvärlden inger en känsla av total frihet så är den enbart en kuliss som inte tillåter någon form av fritt utforskande. De återkommande puzzlen är lite för bökiga för att inte kännas som vägspärrar. Finalen är som koncept helt genial, men tyvärr så kommer spelmekaniken emellan och gör vad som kunde varit årets häftigaste actionsekvens till lite av en blandad kompott.

Men allt som allt är Uncharted: The Lost Legacy en makalös åktur som faktiskt vinner på att bara vara hälften så långt som sina föregångare. Jag sitter som klistrad fram tills eftertexterna och hoppas på att Naughty Dog fortsätter göra dessa mer koncentrerade upplevelser. Det är smart, koncist och helt gastkramande.

Betyg 8/10

Borg Recension

Publicerad den 8 september, 2017 av bosstime55

Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen inte ens kan klassas som medioker.

En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.

Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.

Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.

Ett komplett manuskaos

Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.

Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.

En iskall maskin

Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.

Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.

Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.

I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.

Sovjetisk historielektion med censur

Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.

Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.

Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.

Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.

Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.

Betyg 4/10

Lady M Recension

Publicerad den 6 september, 2017 av bosstime55

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna.

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.

Betyg 8/10

Tävling: Alien Covenant

Publicerad den 6 september, 2017 av bosstime55

Det är nu dags för september månads fösta tävling. Vi börjar med att tävla ut tre exemplar av Alien Covenant på Blu Ray, ett stort tack till 20th Century Fox Sverige som bidragit med exemplaren. Som alltid är det bara att skicka ett mail till stromsonab@gmail.com med namn och adress så är ni med i tävlingen. Vinnarna kontaktas via mail den 13 september 2017.

Lycka till !

House Of Cards Säsong 5 Recension

Publicerad den 4 september, 2017 av bosstime55

Den första säsongen av House Of Cards blev startskottet för en helt ny distributionsform för TV-serier. För första gången blev det helt legitimt för ett bolag – utanför Hollywood-systemet, att släppa en produkt på helt egna villkor. Den första säsongen av House Of Cards blev ett mindre fenomen och togs emot väl av kritiker och publik.

Och framgångarna som plöjdes upp skulle följas av en flora av nya serier som Orange Is The New Black och Narcos bland andra, alla utrustade med det nya övertaget att kunna leverera kompletta säsonger direkt till tittaren.

House Of Cards var juvelen, då säsong två släpptes år 2014 så satt folk redo att trycka på ’’spela upp’’ bara någon minut efter midnatt.

Urvattnat

Men efter fem säsonger börjar slitaget visa sig. Redan i säsong tre stod det klart att någonting hade förlorats, bristen på energi och finess har blivit mer och mer påtaglig efter dess.

Kevin Spacey känns närmast frustrerad i sin roll som den manipulerande Francis Underwood. Framförandet är nu så stelt och rutinmässigt att agerandet närmast tangerar överspel. Robin Wright lyckas fortfarande göra Claire Underwood både obehaglig men fascinerande, men de vändningar karaktären tvingas igenom är så orimliga att det sänker lite av Wrights hårda arbete.

Klumpig meta

Författaren och en av seriens fäder Beau Willimon, har inte direkt blivit känd för subtila och eleganta referenser till olika dagsaktuella politiska händelser.

Tidigare säsonger har plågats av en känsla av meta, där man enbart lyfter rubriker från dagstidningarna rakt in i sin berättelse. Detta fumliga handlag har bara blivit än värre nu när Willimon lämnat produktionen. Hur serien hanterar sin version av Islamiska Staten känns exploaterande och sensationslystet, det fyller ingen som helst funktion förutom att stöddigt och självgott vältra sig i ett ämne som man uppenbarligen inte kan hantera.

Inte bara Willimon har försvunnit, med tiden har även flera av de mer intressanta birollerna också lämnat skutan. Ersättarna i den slemmiga presschefen Seth spelad av Derek Cecil och Neve Campbells Leeann Harvey saknar några som helst dimensioner och således förmåga att engagera. Samma tomma känsla drabbar Patricia Clarkson som slängs in från ingenstans och mest rör till det i ett redan för stort och icke etablerat galleri av nya personer.

’’Damn it’’

Vändningarna blir allt mer långsökta och börjar tyvärr likna 24 med Kiefer Sutherland där man trött och desperat vrider ut trasan för att extrahera ett par malande säsonger till.

House Of Cards har också dragits med en viss överlägsen känsla som kan beskrivas som arrogant, där serieskaparna verkar tro sig vara lite smartare än vad som kanske är fallet. Men i takt med att materialet tömmas ut kreativt har man inte lärt sig ödmjukhetens läxa, utan kör istället på som om ingen av tittarna någonsin kunde lista ut de mest enkla av vändningarna.

Jag inser efter ett par avsnitt att Netflix måste återfå modet och avsluta serien, detta innan allt spårar ut i någon Dallas-psykos där karaktärer ränner ut ur duschen. Men alla minuspunkter och långsökta förlängningar tyder snarare på att vi har flera obehagliga kallduschar att vänta i flera år framöver.

Betyg 4/10

De Bedragna Recension

Publicerad den 1 september, 2017 av bosstime55

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood.

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10

Tiger Film

Est. 2015

Månadsarkiv: september 2017

IT Recension

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension

Borg Recension

Lady M Recension

Tävling: Alien Covenant

House Of Cards Säsong 5 Recension

De Bedragna Recension