The Cloverfield Paradox Recension

Publicerad den 9 februari, 2018 av bosstime55

the_cloverfield_paradox_ship_interior_3840-0

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

GOD PARTICLE

Shock Me All Night Long

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10

House Of Cards Säsong 5 Recension

Publicerad den 4 september, 2017 av bosstime55

Den första säsongen av House Of Cards blev startskottet för en helt ny distributionsform för TV-serier. För första gången blev det helt legitimt för ett bolag – utanför Hollywood-systemet, att släppa en produkt på helt egna villkor. Den första säsongen av House Of Cards blev ett mindre fenomen och togs emot väl av kritiker och publik.

Och framgångarna som plöjdes upp skulle följas av en flora av nya serier som Orange Is The New Black och Narcos bland andra, alla utrustade med det nya övertaget att kunna leverera kompletta säsonger direkt till tittaren.

House Of Cards var juvelen, då säsong två släpptes år 2014 så satt folk redo att trycka på ’’spela upp’’ bara någon minut efter midnatt.

Urvattnat

Men efter fem säsonger börjar slitaget visa sig. Redan i säsong tre stod det klart att någonting hade förlorats, bristen på energi och finess har blivit mer och mer påtaglig efter dess.

Kevin Spacey känns närmast frustrerad i sin roll som den manipulerande Francis Underwood. Framförandet är nu så stelt och rutinmässigt att agerandet närmast tangerar överspel. Robin Wright lyckas fortfarande göra Claire Underwood både obehaglig men fascinerande, men de vändningar karaktären tvingas igenom är så orimliga att det sänker lite av Wrights hårda arbete.

Klumpig meta

Författaren och en av seriens fäder Beau Willimon, har inte direkt blivit känd för subtila och eleganta referenser till olika dagsaktuella politiska händelser.

Tidigare säsonger har plågats av en känsla av meta, där man enbart lyfter rubriker från dagstidningarna rakt in i sin berättelse. Detta fumliga handlag har bara blivit än värre nu när Willimon lämnat produktionen. Hur serien hanterar sin version av Islamiska Staten känns exploaterande och sensationslystet, det fyller ingen som helst funktion förutom att stöddigt och självgott vältra sig i ett ämne som man uppenbarligen inte kan hantera.

Inte bara Willimon har försvunnit, med tiden har även flera av de mer intressanta birollerna också lämnat skutan. Ersättarna i den slemmiga presschefen Seth spelad av Derek Cecil och Neve Campbells Leeann Harvey saknar några som helst dimensioner och således förmåga att engagera. Samma tomma känsla drabbar Patricia Clarkson som slängs in från ingenstans och mest rör till det i ett redan för stort och icke etablerat galleri av nya personer.

’’Damn it’’

Vändningarna blir allt mer långsökta och börjar tyvärr likna 24 med Kiefer Sutherland där man trött och desperat vrider ut trasan för att extrahera ett par malande säsonger till.

House Of Cards har också dragits med en viss överlägsen känsla som kan beskrivas som arrogant, där serieskaparna verkar tro sig vara lite smartare än vad som kanske är fallet. Men i takt med att materialet tömmas ut kreativt har man inte lärt sig ödmjukhetens läxa, utan kör istället på som om ingen av tittarna någonsin kunde lista ut de mest enkla av vändningarna.

Jag inser efter ett par avsnitt att Netflix måste återfå modet och avsluta serien, detta innan allt spårar ut i någon Dallas-psykos där karaktärer ränner ut ur duschen. Men alla minuspunkter och långsökta förlängningar tyder snarare på att vi har flera obehagliga kallduschar att vänta i flera år framöver.

Betyg 4/10

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

The Witcher Netflix

Publicerad den 19 maj, 2017 av bosstime55

När nyheten nådde oss – om att Witcher skulle filmatiseras och att producenten Sean Daniel – involverad i bland annat Mumien (1999) och Scorpion King (2002), var det lätt att förutspå att en apokalyps stod och väntade runt hörnet. Detta var två år sedan, ungefär samtidigt som The Witcher 3: Wild Hunt hade släppts loss.

Andrzej Sapkowski åtta böcker om monsterjägaren Geralt och hans följe, är komplexa, mångfacetterade historier, som inte lämpar sig i ett komprimerat två eller tre timmars format.

De tre spelen av polska CD Projekt Red, tog ut svängarna rejält på, alla sätt och vis, med enorma karaktärsgallerier och en makalös känsla för detaljer. The Witcher 3: Wild Hunt – i synnerhet, innehåller allt från buskishumor till geniala filmreferenser, vid sidan av det, förekommer politiska intriger och mysterium som slår de flesta kriminalserier på fingrarna. Det kännas aldrig överbelastat eller uppblåst. The Witcher 3 är tillsammans med Rockstars gangsterepos Grand Theft Auto V, den bästa interaktiva upplevelsen jag någonsin upplevt.

The Witcher blir inte en lätt historia att adaptera. Beslutet att använda sig av ett längre format som i Netflix-modellen, kommer förhoppningsvis innebära att få kompromisser och nedskärningar måste ske. Tomas Baginski som varit involverad i att regissera introduktionssekvenser, till samtliga tre spel och trailern till CD Projekt Reds kommande Cyberpunk 2077, skall få uppdraget att regissera ett avsnitt per säsong. Om Baginski klarar av att ta steget från digitalt till film, lika lekande lätt som Blur Studios grundaren Tim Miller – regissör till Deadpool, återstår att se.

Av den minimala informationen vi mottagit, verkar det också som att vi talar om en adaption av böckerna. Ett beslut som jag tolkar som sunt. Spelens mer yviga och öppna struktur vore omöjligt att överföra.

Men orosmolnen blir större då vi faktiskt börjar titta närmare på saker och ting. Sean Daniel har under de senaste åren stått bakom filmiska bilolyckor, exempel på detta är The Wolfman från 2010 och den helt anskrämliga Rat Race. Och med den astronomiskt stora floppen i och med Ben-Hur remaken i bagaget, är det väldigt svårt att lugnt luta sig tillbaka i och med Daniels involvering.

Att författaren Andrzej Sapkowski själv är delaktig i processen, är inte heller ett automatiskt vunnet lopp. Se bara på hur J.K Rowling kämpade med att manusarbetet till Fantastic Beasts And Where To Find Them. Det är också ironiskt då Sapkowski total sågat idén på att ett medium kan gifta sig med ett annat.

De fantastiska porträtt vi fått av Yennefer Of Vengerberg, Cirilla Fiona Elen Riannon, Triss Merigold och såklart Geralt Of Rivia – i spelformat, känns som de definitiva versionerna av dessa karaktärer. Att föreställas sig Geralts raspiga röst, göras av någon annan än röstskådespelaren Doug Cockle, är nästintill omöjligt.

The Witcher är inte heller en serie böcker, där man kan hålla tillbaka på utgifterna. Det kommer krävas stora resurser för att kunna visa upp alla de monster och varelser, som befolkar denna mörka fantasivärld. Netflix har lyckats bäst i sina temporära serier, som House Of Cards och Orange Is The New Black. När de börjar närma sig de mer surrealistiska, har resultaten inte varit särskilt smickrande. Marco Polo som marknadsfördes som en kolossal händelse, klarade sig inte ens förbi två säsonger, och sägs ha varit orsaken till en förlust på 200 miljoner dollar.

Och som vi tidigare diskuterat, inte ens Netflix Marvel satsningar har fungerat felfritt. De flesta är eniga om att varken Luke Cage eller Iron Fist ens passerar gränsen för mediokert. De framgångsrika serierna som Daredevil och Jessica Jones, dras med att kännas fattiga och billiga.

Därför är det inte med någon varm känsliga i magen, som jag mottar nyheten. Sedan kvarstår det där otäcka faktumet att vi har att göra med något som kan associeras med dödsdomen – TV-spelsadaption, en term som har varit lika med döden.

Formatet känna bra, produktionen synnerligen tveksam. Nu återstår det att vänta och se. Och även om det är böckerna vi talar om, så vore det naivt att inte tro att Netflix vill – och kommer, luta sig mot spelen, beslutet att ta med Baginski är ett tidigt tecken på detta.

Men precis – som till mycket annat, är jag allt annat än positiv. När man har blivit bränd så många gånger, av allt från Uwe Boll till förra årets pina Assassin’s Creed, måste – tragiskt nog, cynismen få vinna.

Jessica Jones Recension

Publicerad den 28 november, 2015 av bosstime55

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad.

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?

Jessica Jones W.I.P

Publicerad den 26 november, 2015 av bosstime55

jessica_jones2

Det är lite knivigt att recensera serier. Mängden tid som måste hänges är enorm och med tanke på hur många toppar och dalar en säsong kan innehålla är det inte helt lätt att summera allt som ett paket.

Men ci jobbar på en stor recension av Netflix andra stora Marvel satsning, den kommer imorgon. Jessica Jones bjöd på en av de bästa trailers jag någonsin sett. Förväntningarna har dock hållit sig på en ljummen nivå då Daredevil var ytterst ordinär och utan några speciella överraskningar.

Hittills har Jessica Jones varit ’’bra skräp’’ för att citera Nils Petter Sundgren. Snygg och lättsam men samtidigt fylld med riktigt risigt skådespeleri och svagt manus. Mer än så kommer jag inte notera förrän vår recension imorgon.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Netflix