Månadsarkiv: november 2015

He Named Me Malala Recension

Publicerad den av

malala

Ett makalöst ämne fördummas och förenklas 

När vi blickar tillbaka på Oscarsgalans mest frustrerande val av vinnare, borde regissören Davis Guggenheim ansluta sig till den osmickrande skaran av vansinnesvinster som upptas av mediokra aktörer och filmmakare som Paul Haggis,Julia Roberts och Anne Hathaway, för att nämna några. Guggenheim tilldelades sin statyett i och med aprilskämtet An Inconvenient Truth.

Powerpoint presentation 

Det kan diskuteras om vad som är godkänt att stämpla som en dokumentärfilm. En av mina personliga favoriter The September Issue tangerar nästan TV-dokumentär och existensberättigandet med en biografvisning var ytterst tveksam. Men om R.J Cutlers film om det massiva september utgåvan av amerikanska Vogue var otvetydig i sin genre som dokumentärfilm, så är An Inconvenient Truth ett rent lagbrott. Hur man ens kan belönas med de mest magra av betyg för att filma en Power Point presentation frångår mitt fulla förstånd. Det bjöds inte på några unika insikter eller filmiska perspektiv för att rättfärdiga biljettpriset på etthundra svenska kronor för en filmad konferens.

Alltid förlorad potential 

Guggenheim mördade också musikdokumentären It Might Get Loud med sina pretentioner. Att lyckas samla The Edge,Jack White och Jimmy Page i ett rum för att diskutera elgitarren – tre av världens absolut främsta gitarrister, för att sedan dyka ned i sina egna självgoda idéer där varje individ fick berätta kassa anekdoter utan någon som helst betydelse. Den besvikelsen sitter kvar än. De filmade sekvenserna där de tre virtuoserna interagerar klipps ned till ett fåtal minuter.  Vetskapen om att den där ’’riktiga’’ filmen finns kvar någonstans långt bak i ett arkiv, får mig att vilja leka Pete Townshend gitarrförstörelse med närmsta tillgängliga föremål.

Nu tar Guggenheim och väljer Malala Yousafzai som ämne. Byggstenarna finns där, Malala och hennes gärningar är ett makalöst ämne att göra en dokumentär av. Ingen gick oberörd när attentatet mot henne genomfördes. Det borde vara omöjligt att inte fånga och trollbinda. Men Guggenheim gör återigen självmål i sin pretentiösa vilja att göra spelfilm av verklighet.

Falskt och fel 

Precis som i sina tidigare eskapader tappar Guggenheim bort kärnan i filmen. Han insisterar på att förtydliga allt med genuint usla animerade klipp som känns förolämpande simpla. Ingeting lämnas åt publiken för reflektion eller eftertanke, varenda känsla och uttryck skall köras ned i halsen. Filmen tappar hela sin mänsklighet genom dessa katastrofala beslut, i ett fåtal scener hittar Guggenheim någon kärna eller substans – som de gångerna Malala och hennes bröder talar varmt och lekfullt om varandra. Dessa höjdpunkter är bara korta tillfälligheter och omringas av obekväm känslomanipulation. Flera sekvenser som borde beröra – känns tråkigt malande och oengagerande.

Ofärdigt slut 

Ännu värre är filmens sista akt som bara kan ses som ofärdig. Helt plötsligt hastar Guggenheim genom helt avgörande faser i Malalas liv;  hennes FN-tal och det kanske mest otroliga – han delegerar vinsten av Nobels fredspris till eftertexten.

Att Malala är ett fenomen och en ikon för frihet och styrka borde den mest cyniska av personer se och förstå. Så att smutsa ned och idiotförklara detta makalösa ämne borde klassas som straffbart. Som helhet är hela projektet ett bittert och onödigt nederlag, magin som kunde ha varit lämnas i kanten. Vi får helt enkelt söka oss till YouTube klipp och hennes författade böcker för att verkligen förstå briljansen och styrkan i Yousafzais budskap, det är både billigare och bättre, så mycket bättre.

Betyg 4/10 

Bäst: Det går inte att värja sig från Malalas karisma och de få ljuspunkter som ibland skimrar till.

Sämst: Övertydligheten, de obegripliga besluten och att sänka en magisk möjlighet.

Dishonored Definitive Edition Recension

Publicerad den av

dishonored

Usel nyversion av det geniala spelet från 2012 

Dishonored är för mig rent exemplariskt när vi talar om ’’gameplay’’. Spelet borde vara ett skolexempel på hur man bygger upp spelstrukturer, logik och kurvtagning i spel. Arkane Studios studerade spel som Deus Ex noggrant och skar ned det till en republikansk biståndsbudget. Med detta lyckades studion få fram ett spelsystem som jag fortfarande trånar efter i ofantligt större titlar som Metal Gear Solid 5.

Mästerliga möjligheter 

De flöden spelaren kan bygga upp i Dishonored känns fortfarande lika fantastiska och energigivande som för tre år sedan. Jag studsar runt och undviker varenda fiende med teleport-kraften ’’blink’’, jag tar över fiskar och tar mig in genom ogenomträngliga försvar, sedan stannar jag tiden och springer förbi allt vad faror heter.

Arkane Studios låter spelaren få leka och experimentera utan att någon gång försöka styra in på ett inplanerat spår. Istället tillåts man som spelare böja hela spelet efter sin egen spelstil. Den fantastiska logik som spelet fastslår tidigt – tydliga markeringar om när du blir sedd eller inte, bistår också i att reducera den frustration smygspels-genren dragits med.  Om något verkar möjligt så är det också det, sandlådan som vi blir givna är fortfarande ljuvlig.

Grå måndag 

Spelets svagare delar såsom story och presentation är inte det minsta bättre nu, de är precis lika bleka och tråkiga som en grå måndag i Januari. Den märkliga ’’ond eller god-mätaren’’ som spelet trycker in i munnen på spelaren i den absoluta finalen är fortfarande frustrerande och går emot hela spelets filosofi om spelarens personliga val. Den säregna designen av Half Life-hjärnan Viktor Antonov är förvisso intressant att iaktta men det platta berättandet och den knapphändiga hämndhistorien med ett av spelvärldens sämsta namn – Corvo Altano, är de faktorer som sänker Dishonored från att nå den där åtråvärda supertoppen.

Vidrig version 

När det kommer till den här ’’nyversionen’’ är den närmast ett hånfullt skämt. Grafiken är marginellt förbättrad med högre upplösning, men här krävs det sida vid sida tester för att egentligen kunna deducera vad som är vad. Den visuella stil spelet använder har åldrats riktigt illa och ser rejält krasslig ut i sina karaktärsmodeller och animationer. Inte ens laddningstiderna har reducerats med en enda sekund. Det är inget annat än en sömnig port vi har att göra med.

Således kan vi också helt räkna bort härligheter som 60 lena rutor eller ’’New game plus’’ läget jag själv har drömt om. Obegripliga val då Deus Ex: Human Revolution lyckades åtgärda flera av sina skavanker i den ’’directors cut’’ Eidos Montreal släppte för att par år sedan. Även om spelet säljs till ett rabatterat pris får jag en dålig eftersmak av att Arkane har mage att kalla en ytterst medioker port en definitiv version. Om spelet enbart hade existerat som ett digitaltköp genom Sony eller Microsofts onlineaffärer hade existensberättigandet ökat. Som det är nu kan man bara sucka över att det här ses som acceptabel affärspraxis.

Trots det är Dishonored fortfarande värt priset för en åktur, spelstrukturen är perfekt och möjligheterna oändliga. Nu får vi bara hoppas på att Arkane sänker hornen och stångar iväg oss med sin kommande uppföljare, då når dem toppen.

Testad version: Xbox One

Betyg: 8/10 

Bäst: Den makalösa spelstrukturen och lekfullheten i spelarens möjligheter att experimentera.

Sämst: Slappheten i att inte göra en genuin re-master och storyn och berättandet lämnar fortfarande de flesta sorgsna och eländiga.

Fråga: Kan detta vara den svagaste nyversionen någonsin ?

Big Father,Small Father And Other Small Stories Recension

Publicerad den av

Tråkig och fullkomligt obegriplig film som försätter publiken i djup sömn. 

Jag minns när asienvågen drog igenom filmvärlden för över tio år sedan. Zhang Yimou satte eld på alldaglig Hollywood-action med sin grandiosa Hero. Sedan fortsatte succén med sydkoreanska

Old Boy som lyckades ta kritiker och publik med storm. Manin kring Hong Kong, Sydkorea, Gong Li och allt som hade riktningen år öst var fullkomlig. Ingeting skulle kunna stoppa framfarten, spjutspetsen för bra film kom öster ifrån, så var det bara.

Men sedan försvann allt det där i tomma luften. Intresset nåde sin topp och gummibandet åkte tillbaka till västvärlden och skriverier om Brangelina. Trots uppföljare och flera goda försök lyckades östvärlden inte återta sin plats hos den stora massan, övermättnad,variationsbrist ?  Vem vet.

Vietnamesiska Big Father,Small Father And Other Small Stories försätter dock mitt personliga intresse för asiatiska filmer i ett koma tillstånd.

Snyggt är det i alla fall

Vi kan lika gärna börja i den lilla (lilla) positiva delen av den här hopplösa soppan. Visuellt är det bitvis starkt. Ett fantastiskt foto med bra komposition och snyggt ljus. Men där slutar det roliga.

Det är faktiskt svårt att avgöra vad Big Father,Small Father And Other Small Stories vill eller vad den ens har för grundläggande synopsis, berättande är katastrofalt i sin otydlighet och ointresse.

Obehagligt seg

Redan i den oroväckande introduktionssekvensen – med årets förmodligen längsta och tråkigaste förtext, börjar de rödglödgade varningslamporna lysa i biomörkret. Regissören Dang Di Phan verkar ha tittat minst en gång för mycket på Nicolas Winding Refns hysteriskt usla Only God Forgives. Samma vedervärdiga estetik genomsyrar en handfull scener på en nattklubb och får mig genast att anta någon slags skyddade fosterställning.

Phan har på det hela svårt att styra upp filmen, ingen av karaktärerna är tillgängliga, deras motivationer obefintliga. Filmen rör sig i ett plågsamt långsamt tempo och försätter största delen av publiken i Törnrosa dvala. Trots det minst sagt ’’låga’’ tempot är ingeting begripligt och än mindre intressant. Filmen vill i ena stunden vara en Slumdog Millionare, med sina slitna plåthus och skildring av fattigdom och kärnfamiljen, för att sedan slå över till ett mörkt drama som påminner om den rumänska abortfilmen 4 Månader,Tre Veckor Och Tre Dagar – bara tråkigare och utan någon som helst struktur. Det blir rent outhärdligt efter ett kort tag. Att försöka hitta någon slags logik i filmen förgår mitt tröga sinne, man får nog söka efter den med ett teleskop i Hubble-storlek. Filmen är ett virrvarr av förvirring,irritation och genuin provokation i i sin oförmåga att presentera något som kan kallas acceptabelt berättande.

Frustrerande och helt obegriplig 

Mot slutet är frustrationen total, tänderna har filats ned till små kalkstenar av tandgnisslandet. När jag går ut från biografen och inser att jag just blivit berövad på 100 minuter av dagen känner jag ilskan bränna som saltsyra. Man kan bara sucka och drömma tillbaka på tiden då folk gladeligen betalde hutlösa summor för importerade DVD-exemplar av vad som då var filmvärldens intressantaste rike. Men Big Father,Small Father And Other Small Stories är inte ens värd att följa med valfri månatlig tidskrift som en gratis bonus, inte värd en enda liten gäspning, inte värd några underhållande förolämpningar, den är just värd vad den är – ingenting.

Betyg 1/10 

Bäst: Det visuella.

Sämst: Det helt obegripliga berättandet. De usla karaktärerna, det sega tempot och att 100 minuter ägnats åt precis ingenting.

En tyst helg

Publicerad den av

Vi har skrivit det så många gånger nu, vi diskuterar inte politik eller samhälle. Men att överhuvdtaget publicera något idag och låtsas vara oberörd av de terrordåd som skedde igår i Paris skulle vara så mycket mer än fel.

Planen var att publicera en lång artikel om Steven Spielbergs filmografi i och med visningen av hans senaste film Bridge Of Spies. Vi har lagt alla dessa planer på is under denna helg och fram tills nästa vecka. Vi ber alla att använda helgen till reflektion och omtanke om gårdagens offer och deras nära.

”There is a light don’t let it go out” – Song For Someone, U2

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Publicerad den av

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad.   

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

”I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City

”Vi kommenterar inte rykten”

Publicerad den av

OBS: Spoilers för The Dark Knight Rises

Japanska Sony brukar ha den där frasen som en vara på lager. Och det borde vara en term att leva efter. Det finns inget så upprivande och frustrerande än den sfär av rykten vi presenteras varje dag. Efter att Christopher Nolan avslutat sin Batman-trilogi gick ryktena heta om att Joseph (Divan) Gordon Levitt skulle ta över rollen i en ny serie filmer om Gothams hämnare. Detta visade sig vara falskare än ICA’s ommärkta köttfärs.

Det finns ännu fler exempel på dessa typer av vansinnesrykten både i spel och filmvärlden – Tillbaka Till Framtiden remaken, att Dr Doom skulle vara en kvinna i årets kalkonversionen av Fantastiska Fyran, att nedlagda Prey 2 skulle ha räddats av Dishonored studion Arkane.

Det här är bara ett fåtal av de falska och i ärlighetens namn tokiga idéer som verkar födas ur den mest grumliga och ogästvänliga pöl av mytomani och hycklare.

Att publicera en världsnyhet som Batman rollbesättning ger klick och besökare, det säger sig självt. Sidan som först publicerar nyheten blir refererad och således uppmärksammad. Om någon besitter tålamodet och kunskaperna att skapa ett diagram, så vore det intressant att se hur många av filmsidan Latino Reviews påstådda och bombsäkra rykten som visat sig vara falska. Jag skulle gissa på minst 25 % och då är jag generös. Jag ogillar starkt att kritisera någon person eller institution direkt, men när en plats blir en så uppenbart skyldig till majoriteten av falska nyheter, känns det fullt berättigat att ifrågasätta hur vi faktiskt vill hantera framtida nyheter.

När ryktet gick om att den amerikanska millennium-uppföljaren skulle spelas in bara månader efter The Girl With The Dragon Tattoo hade gått upp på bio nådde jag min spärr av tålamod. Det fanns ingen som helst praktiskt möjlighet att dra igång ett så stort projekt bara efter några månader. Detta sker bara om du sitter på en arbetsplan som Sagan Om Ringen eller Pirates Of The Carribean. Ryktet muterade dock vidare och ett år senare gick sägnen om att Daniel Craig skulle sparkas ut och budgeten skulle reduceras. Vi sitter nu över två år senare och har nu fått in flaskposten om att Sony planerar ännu en omstart och denna gång med gråsparven Alicia Vikander som Lisbeth Salander, ett rykte som jag gärna ser vara falskt.

Jag har stark empati med att folk vill drömma och diskutera möjligheter för kommande projekt, vem vill inte det ? Hela den här malande bloggen är baserad på analys och spekulationer. Men när dessa fantasier omvandlas till nyheter som sätter städer i brand, känner jag en stark längtan att börja gallra och mota tillbaka allt vad rykten och spekulationer heter.

Någonstans måste det här få ett slut, jag vet inte hur många gånger vi måste ta in information från exploateringstidningar som brittiska The Daily Mail, för att kort därefter deducera att uppgifterna är helt uppåt väggarna. Ta de den där förmodade återupplivningen av Peter Cushing i Star Wars Rouge One med en nypa salt kära läsare.

Det må låta arrogant och uppkäftigt men vi kommer aldrig,aldrig att kommentera eller analysera kring rykten innan nyheten är bekräftad till fullo. Ni läsare förtjänar den respekten, ingen person på jorden skulle känna sig särskilt nöjd att ha läst igenom en tusenteckens skrift som senare visare sig vara helt irrelevant.

Policyn som råder är; när kamerorna rullar kan vi diskutera, analysera och studera, allt innan dess förpassas helst till skamvrån och med stark Leif GW Persson skepsis.

”I’am vengeance, I’am the night I’am……. not Batman……..” 

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Att leva på en lögn

Publicerad den av

Pearl Jam (världens näst bästa band ) och deras sångare och poet Eddie Vedder skrev det redan 1998 i och med skivan Yield och det stora mästerverket Do The Evolution – ’’It’s herd behavior’’.

Jag minns mycket väl tiderna då årets Oscarskandidater ramlade in i webbläsaren. Allt skulle ses, de slog alla möjliga rekord på tomatmätaren hos Rotten Tomatoes, hysterin var total, de var mästerverk och andra stordåd som väntade. Filmer som Crash,Milk,Capote och Transamerica älskades och lovordades av varenda person som hade tillgång till ett tangentbord. Om du inte gick med i kollektivet ’’fullpott på allt’’ var du lika välkommen som en allvarlig sjukdom.

Det är ett tag sedan de där filmerna kom, ung och ännu dummare än idag föll jag för masspsykosen som omgav dessa och så många andra kritikerfavoriter. Minnet av att sitta igenom Bennet Millers ytterst mediokra Capote och rent skräp som Transamerica, för att sedan komma ut springandes ut ur salongen, trycka igång datorn och sätta ett toppbetyg på IMDB, sitter kvar som ett ärr. Ärligheten och integriteten var som bortblåst under denna mörka period. Det lämnade en tomhet inombords som inte ens finansmannen Jan Stenbecks ökända potatismos ( bestående av smör,Beluga kaviar och vispgrädde) skulle kunna mätta.

Flera år senare skulle poletten trilla ned. Insikten kom tillslut – man tjänar ingenting på att lura sitt eget tycke eller omdöme. Ett självklart koncept för de många, men det är sannerligen inte trevligt att stå där i periferin i oerfarna dagar. När varenda artikel och expert talar varmt om föregående års bästa filmer. Ekonomen och tänkaren Adam Smith myntade iden om att människan är ett socialt djur som inget hellre vill än att uppfattas i positiv dager och delta i en gemensam grupp.

Att få delta i den sammanslutning som sker kring tilldelningsceremonier som Golden Globe och Oscarsgalan, när du sitter där inpå småtimmarna med kaffe,kex och ilska över fel vinnare, så känns det bra att tycka om allt och flina åt att alla de platta skämten som värdarna drar. Som Smith sade – människan vill bli omtyckt.

Jag återkommer ofta till alla de där tillfällena då grupptrycket fick ta kontrollen över omdömet, och jag både skäms och grimaserar bara på tanken över filmer som; Star Wars Episode 3,Avatar,

The Queen,The Departed, Frost & Nixon, listan kan fortsätta.

Flera av dessa filmer minns jag bara ytligt andra inte alls – den kanske bästa mätaren på en films kvalitet, i fallet Star Wars föll jag pladask ned i en lejonkula att grupptryck och nattpremiärs-rus. Flera gånger inser jag hur lyckligt lottad jag har varit som inte har några av dessa vansinnes betyg utlagda på internet.

Nuförtiden är instinkten allt, hur känns det när eftertexterna rullar ? Vad är känslan av trailern,klippet eller bara den samlade gruppen av regissör och aktörer ?

Det är inte alltid lätt att gå emot skaran, vårt betyg på Metal Gear Solid 5 är nog ett av världens lägsta. Jag vet inte hur mycket förolämpningar och ruttna ägg vi kommer att få ta för den mediokra femma i betyg som spelet tilldelades. Trösten får jag finna i att jag inte behöver få kramp och ångest varje gång jag ser över recensionen. Du kan bara leva så länge på lögner, fråga bara Volkswagen.

”It’s herd behavior – It’s evolution baby !” – Pearl Jam,Do The Evolution

”There is light side, don’t let it go out”

Publicerad den av

Det diskuteras inte politik eller samhälle på den här sidan. Sådana ting lämnas åt mer intelligenta skribenter än jag själv. Men behovet av att ryta till om den kommande Star Wars policyn som införts på flera av USAs biografer är för stor. De flesta biografkedjor har bestämt sig för att bannlysa masker,smink och allt som kan liknas vid ett vapen på premiärvisningen av The Force Awakens. Amerikanska besökare kommer alltså få avstå från stora bitar av cosplay om de önskar se filmen.

De två förfärliga dödsskjutningarna som skett i anslutning till olika premiärvisningar det senaste åren, är inte bara vulgära och frånstötande illdåd, det är en attack mot hela vårt fria samhälle.

Att vi nått en punkt i samhället där inte ens en så enad sak som en bioupplevelse får vara helig borde skrämma oss alla. Jag tror ingen gick oberörd när vi fick nyheterna om vad som hade hänt i och med visningen av The Dark Knight Rises i Colorado för tre år sedan. Mitt starkaste minne är av den man som hade gått med sin son bara för att få ut några timmar av underhållning och gemenskap, i ett känslosamt tal i TV borrar sig repliken ’’ vi ville bara se en Batman-film’’ in och fästs med en hård plugg.

Beslutet om förbud mot masker och vapen är nu taget hos flera av de stora biografkedjorna i det stora landet i väst. Giganten AMC är helt tydliga med policyn på sin hemsida – om du kommer med en mask kan du vända i dörren.

Att amerikanska biografer vill göra säkerheten till högsta prioritet kan vi inte klandra dem för. Detsamma kan sägas för alla andra publika evenemang. Ingen skall någonsin behöva känna sig rädd eller ängslig för att få drömma bort sig i ett fåtal timmar med sin favorit musiker eller skådespelare. Som U2 frontmannen Bono säger i live spelningen från Paris under Johsua-Tree Turnén – ’’ No one gets hurt at a U2 concert’’.

Att ljussablar och hemsnickrade Mauser-pistoler får ligga kvar i lådan är en sak, de riskerna behöver vi inte ta. Men när det kommer till att förhindra och skada cosplay känns det lika fel som när The Rolling Stones gick med på att censurera sig själv när de genomförde sina första spelningar i Kina. Att se ett av världens största rockband lägga sig platt för en enstats diktatur sitter kvar som en brännmärke varje gång jag spelar Gimme Shelter.

Säkerheten skall alltid gå först, men när vi börjar introducera förbud och bestämmelser som faktiskt skadar de ting som drar oss samman – som cosplay, låter vi monstren ta kontroll över oss, ännu ett U2 citat ’’bli inte ett monster för att bekämpa ett monster’’ .

En Star Wars premiär är något vackert, förväntningarna är så höga att man kan känna dem med sina bara händer. Stormtroopers ställer upp på bilder med småbarn, vars drömmar om en egen TK 421-tag föds. Vi kan inte låta dessa magiska stunder förtas av sadister och psykopater vars högsta önskan är att splittra och krossa vårt gemensamma samhälle.

Vi behöver Stormtroopers, olika Darth’are och intergalaktiska prisjägare på plats den 16 december. Låt inte ’the dark side’’ ta det ifrån oss.

Burnt Recension

Publicerad den av

Osmaklig sörja som får en att föredra ett tjugo dagar gammalt pulvermos av lägsta kvalitet. 

Visuellt trevligt 

Regissören John Wells kan en sak –  göra sina verk visuellt attraktiva, det är den enda delen av hans filmskapande som inte kraschar vid första försöket att sätta igång tändningen. Varje sig det är ett sargat Boston i The Company Men eller de varma fälten i Oklahoma i August Osage County, lyckas Wells hitta en estetik som gifter sig bra med filmens teman. Det är faktiskt en liten bedrift, även om den inte hjälper till att rusta upp det ruckel till konstruktioner Wells har låtit publiken ta del av i och med sina sista två filmer.

Burnt följer i samma visuella fotspår, det är oerhört vackert,skarpt och maträtterna som presenteras är fantastiska att beundra – även om man kan spara in den där dryga hundralappen på att bara slå på TV-apparaten och leta rätt på valfritt matlagningsprogram med en budget på över 40 svenska riksdaler. Men snyggt är det.

Horribla karaktärer 

Där slutar alla former av plus eller mildrande omständigheter för Burnt. Det här kan utan tvivel vara årets mest provocerande filmupplevelse. Alla karaktärer från Bradley Coopers rent psykotiska och onda huvudperson Adam Jones till Emma Thompsons stereotypa och fattiga psykolog, hör till den värsta skaran av osympatiska monster jag beskådat sedan The Wolf Of Wall Street. Cooper väljer att göra sin karaktär till en bålblandning av en skogstokig Gordon Ramsay mixat med filmvärldens värsta psykfall. Cooper kör sitt vanliga protokoll med syrliga repliker och självsäkerhet på bristningsgränsen till grotesk arrogans. Man kan inget annat än hata Adam Jones genom hela filmen, hans handlingar är i flera gånger så onda att jag finner mig själv önskandes att se honom flamberas hårdare än ingredienserna i stekpannan.

Detsamma kan sägas för alla övriga karaktärer, Daniel Brühls hotellägare är lika osympatiskt självgod och så iskall att jag får blodsmak i munnen. Sienna Millers oerfarna köksmästare är till en början den enda lilla komponent som ger den här filmen någon slags mänsklighet. Men Millers amatörmässiga skådespel och filmens vilja att styra in på en förutsägbar väg, förtar den lilla oasen som gav någon slags paus i denna tornado av hiskeliga figurer.

’’Lucky I didn’t tell them about the dirty knife’’

Sedan kan jag bara undra vad Michelinguiden har att säga om den rent förolämpande porträttering som de får dumpade över sig som en hink med saltsyra. Hela sidospåret som har att göra med de kräsna superkännarna är som hämtat ur någon av Monthy Pythons sämsta stunder.

De bästa av filmer och TV-serier kan porträttera osympatiska och rent anskrämliga karaktärer men ändå engagera och i sina mest oväntade stunder underhålla. Se bara på strålande exempel som; The Sopranos,Gudfadern,Undergången: Hitler Och Tredje Rikets Fall, för att bara nämna några. Om du besitter ett fokus och ett bra berättande kan även de värsta av monster fungera i vilken story som helst, utan att få publiken att vilja slita sitt hår.

Men Burnt trampar fram som någon förvuxen dinosaurie och river ned allt på sin väg. Allt som kan benämnas som kvalitet kapsejsar direkt och springer mot kullarna för att aldrig ses igen. Wells återupprepar sitt misstag från August: Osage County och klämmer in allt han kan komma på; en romans, lite hämnd, ett kasst inhopp med urtrista Alicia Vikander och slutligen ett helt bombat patos. Att filmen också känns minst en timme längre än vad den faktiskt är, talar rätt mycket för varför samtliga biobesökare bör undvika detta som nötkött med galna kosjukan.

Uslare än ruttna musslor 

I en scen vrålar Bradley Cooper att om det inte är perfekt så skall rätten inte ens serveras. Om detta ändå bara hade varit ett ledord för hela alla involverade i Burnt hade vi kanske inte blivit serverade en film som är så enerverande,provocerande,rutten och allmänt värdelös. I sitt slutliga försök till en moralkaka känner jag att en miserabel och rå hamburgare från det sämsta av gatukök skulle kännas trevligare i gommen och själen än det vi just behövt genomlida.

Bäst: Fotot

Sämst: De hemska karaktärerna, moralpredikan i slutet och det helt idiotiska manuset.

Fråga: Hur kan man idiotförklara så många välrenommerade etablissemang som The Langham Hotel och Michelinguiden på så kort tid ?

Betyg 1/10