John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension

Publicerad den 9 maj, 2017 av bosstime55

screen-shot-2017-04-07-at-1-06-16-pm — Photo via @johnmayer Bilden är ej från Stockholmskonserten

Det är minst ett solo för långt. Och det är nästintill kriminellt att Mayer inte spelar hela Dreaming With A Broken Heart. Men bortsett från det, får en – oväntat seg, publik, en superb show som många gånger får Globen i rullning.

John Mayers Sverige-spelningar är så få att de går att räkna på fingrarna. Konserten för tre år sedan, även den på Globen, var första spelningen på ett över ett årtionde. På andra sidan Atlanten hör Mayer till en av de stora arenaartisterna. Han inspirerar samma ohämmade respons som Håkan Hellström. Den relativt unga publiken kan varenda textrad och ackord. För den som behöver bevis på detta, bör ta en titt på den fantastiska liveinspelningen Where The Light Is från 2007.

Osäker och reserverad publik

I Skandinavien har genomslagskraften inte varit densamma. Mayer placeras ofta in i samma kategori som Dave Matthews Band. Båda artisterna/banden, representerar en musiksort som inte slagit rot i oss svenskar. Och tyvärr är responsen, denna söndagskvällen, osäker och i värsta fall iskall. Moderna klassiker (för den amerikanska publiken) som Why Georgia och Your Body Is A Wonderland, möts här med stor reservation.

Material som inte är redo

Det blir också en hastig inbromsning i stora delar utav introduktion. Som i bästa fall är haltande, och i värsta fall ointressant. Problemet grundar sig i Mayers beslut att förlänga och extrapolera sitt nya material. The Search For Everything-materialet gör sig förvisso bra i en live kontext med Mayers superba kompband. Men extravaganser som oändliga gitarrsolon, och annan improvisation bör hållas till det material som publiken känner sig bekväm med. Att Tom Petty covern Free Fallin’, dras ut och justeras är en sak, men material som knappt har hunnit bli ett år gammalt, lämpar sig inte för diverse musikaliska utsvävningar.

En oförglömlig öppning

Men när John Mayer väl får allt att bli rätt så är det nästan obeskrivligt bra. Hela konserten ramas in som en film, med förtexter och eftertexter. Och när väl alla bandmedlemmars namn prickats av och trumslagaren Steve Jordan slår den inledande takten till Waiting On The World To Change, inträffar ett det där ögonblicket som aldrig kommer att lämna minnet .Bara någon timme efter att det franska valresultatet avgjorts, och med det hemska dådet på Drottninggatan , bara någon månad innan konserten. Så är lyriken om mediamanipulation, apati och kampen mot omöjliga odds himmelsk.

Akustisk njutning

Och när Mayer signalerar åt bandet att lämna scenen ene stund, och han endast har japansk träbro som sällskap, börjar magin på riktigt. De långa och svårtuggade gitarrsolona blir istället en mästarlek där John Mayer visar upp gitarrkunskaper som kan utmana de absolut bästa. Rösten är kristallklar och hans fokus skrämmande intensivt. Även om Dreaming With A Broken Heart inte spelas fullt ut, så är sammanslagningen med Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 så utsökt att man nästan glömmer bort att vi snuvats på en av Mayers bästa låtar. Och så kommer Free Fallin… Ett högsta betyg kommer inte ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Detsamma kan sägas om Neon, som är gastkramande.

Spränger arenan

Turnén bygger på en beprövad struktur från 2007. Tre olika band-konstellationer visas upp. Den första akten är i ett fullskaligt utförande med kompbandet. Den andra akustik och sedan John Mayer Trio. I den tredje delen, där Mayer, trummisen Steve Jordan och basisten Pino Palladino går loss i Led Zeppelin besläktade monster som Who Did You Think I Was, spränger de tre herrarna sönder Globen. Den – på skiva, anskrämliga versionen av Robert Johnsons Crossroads, har nu stöps om till ett pulserande vilddjur. Trio-sektionen hör till bland det mest intensiva jag sett och hört musikaliskt.

En bitvis bristande final

Efter denna urladdning återvänder hela bandet för en ganska lunkade fortsättning. Den stora besvikelsen blir Why Georgia. Spåret som kan ses som Mayers signaturlåt, tas emot lika väl som felsorterad post. Rosie och Waiting On The Day är inte heller särskilt medryckande.

Men när vi slutligen får Gravity, är vi tillbaka i toppklass. Det är en ren extravagans i gitarrkonster och hela Globen tänds upp med mobilblixtar. Mayer ser ut att stå i kontakt med högre makter då han går loss i sina solon. Det borde vara slut här. Bandet vinkar hej då och det är svårt att tänka sig hur denna musikaliska supernova kan överträffas. Men när extranumret heter Slow Dancing In A Burning Room så gäller inte naturlagar. Framförandet är ett inferno, med sin perfekta melodi, och gitarrsolot som inte är av denna världen. När kören går in i ”yeah,yeah”-delen, tappar publiken andan. Det absolut sista numret framförs Mayer själv på ett piano. Sedan går han (bokstavligt) talat genom scenbygget och konserten är slutt.

Med ett par justeringar vad beträffar längd så hade spelningen kunnat nå legendariska höjder. Nu blir det snarare så att vissa inslag förblir klassiker och summan av kardemumman otroligt bra. Och det tackar i alla fall jag inte nej till.

Betyg 8/10

Bäst: Neon, Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967, allt med John Mayer Trio, Free Fallin’, Gravity, Slow Dancing In A Burning Room och den helt sagolika öppningen i Waiting On The World To Change.

Sämst: Att ljudet börjar krångla på slutet, och att Mayer inte får till ett jämnt flyt genom hela konserten. Att publiken är oväntat loj förhöjer inte exakt stämningen.

Betyg på samtliga låtar

Waiting On The World To Change 10/10

En av de starkaste öppningarna jag någonsin sett. Precis efter valresultatet i Frankrike ställer sig bandet på scenen och levererar ett ögonblick som bara pop – och rockmusik kan visa upp.

Helpless 8/10

Mayer och hans eminenta band får igång ett makalöst gung.

Moving On And Getting Over 6/10

Här blir det för utdraget och snabbt ointressant då Mayer vältrar sig i sitt gitarrsolo.

Queen Of California 7/10

En trevlig stund från Mayers stund ute på landet iklädd cowboyhatt. Återigen dras den ut till oändlighet, helt i onödan.

Changing 6/10

Inget fel på framförandet, men konserten börjar tappa det perfekta tempot i och med allt material från The Seach For Everything, som inte helt anammats av publiken, samt Mayers benägenhet att fortsätta spela livslånga solon.

Emoji Of A Wave 8/10

Hela scenen flyttar på sig bokstavligt talat. Bara Mayer står kvar med sin akustiska gitarr. Oerhört fängslande och snyggt inramat med ett regn av violetta blommor på storbildsskärmen.

Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 9/10

Här plockas den tolvsträngade plåtgitarren fram. Vi får en helt sagolik introduktion med en av Mayers bästa låtar. Dock övergår den illa kvickt i Born And Raised spåret. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men det hanteras så snyggt att man glömmer det mesta.

Free Fallin 10/10

Herregud…..

Your Body Is Wonderland-Neon 10/10

Även om man kan ifrågasätta valet att inte spela en fullkomlig version av, den erotiska favoriten, så är framförandet av Neon så explosivt att det snabbt förglöms. Den sömniga publiken häpnar över attacken i mellanspelet.

Crossroads 8/10

På Heartbreak Warfare-albumet är den vedervärdig. Ikväll däremot ger den laddade trion ett nytt liv åt Robert Johnson låten.

Vultures 10/10

Smyger och tassar fram som ett hungrigt vilddjur.

Who Did You Think I Was 10/10

Har Led Zeppelin återförenats i toppform ? En aggressiv stridsvagn som får hela arenan att skaka. Batteristen Steve Jordan slår nästan sönder sina trummor.

Rosie 5/10

Anonym efter explosionen i förra akten.

Waiting On The Day 6/10

Mayer pratar ett bra tag om hur viktig Paradise Valley skivan varit för honom personligen. Ljudet svajar rejält och Mayers sång dränks i missljud.

In The Blood 8/10

Stark och skärpt.

Why Georgia 8/10

Responsen borde vara större och mer ohämmad. Där den orsakar tumult i USA blir den här snarare en parantes. Synd då den känns skräddarsydd för arenaallsång.

Gravity 10/10

Ett gitarrmästerverk där Mayer bara öser på med sina enorma kunskaper i att både böja strängar och golva publiken.

Slow Dancing In A Burning Room 10/10

Mayers moderna mästerverk. En perfekt fusion av blues och pop som inte går att få nog av.

You’re Gonna Live Forever In Me 8/10

En fantastisk innerlig och fin avslutning med Mayer själv på scenen, spelandes ett piano.

En stor dos skepsis mot X-Men Dark Phoenix

Publicerad den 6 maj, 2017 av bosstime55

OBS ! Innehåller spoilers från X-Men serietidningen samt alla utgivna X-Men filmer.

Och så börjar gnället igen…

Nu är det mer eller mindre helt klart (saker och ting kan alltid ändras), att vi förutom New Mutants -som kommer regisseras av Josh Boon – också kommer få en X-Men Apocalypse-fortsättning i och med Dark Phoenix, detta enligt en artikel i Entertainment Weekly. För de som aldrig intresserat sig för serietidningar, kan berättelsen om Jean Greys resa från oskyldig student hos Professor Xavier, till ett fullfjädrat kosmiskt monster, enbart beskrivas som en klassiker.

De mest inbitna fansen fick se sig komplett lurade på konfekten, då berättelsen ”adapterades” i och med Brett Ratners groteska X-Men: The Last Stand. Ratners trea är lika ökänd som Sam Raimis motbjudande Spider-Man 3. Två filmer som representerar serietidningsfilmen då den är som sämst.

Därför är det också ganska respektlöst att såhär på förhand kalla Dark Phoenix för en nyversion.

Med med det sagt, så är min oro stor inför vad 20th Century Fox har i kikaren. Studion kämpar redan med att styra upp en filmserie, som – tyvärr, tappar i relevans. Marvel Studios intåg i filmvärlden har skrivit om alla regelböcker för storfilmsproduktionen. Till och med fantastiska filmer som Raimis två första Spider-Man filmer, blir svåra att återbesöka, efter något som bara kan kallas en revolution i sättet att göra franchisefilmer.

Marvel Studios har under nästan tio år lagt ett kreativt pussel, som fått den mest oinitierade Marvel kännaren att lydigt sitta kvar under livslånga eftertexter, för att sedan få ta del av nästa ledtråd i vad som eventuellt kan stå på tur.

Lekfullheten i kombination med den enorma disciplinen Marvel Studios visat upp, i både lyckade – och misslyckade fall, har skapat något unikt. När det är som bäst, är det rena folkfester där stora som små njuter i fulla drag.

Bryan Singers två första X-Men filmer hamlar i kläm på samma sätt som det tidiga 2000-talets Spider-Man. Det mesta är fortfarande strålande, framförallt X-Men 2, men plötsligt är det som att ett helt spektrum av överraskningar och explosivitet saknas. Något Marvel Studios alltid kunnat bolla med i och med sin oändliga tillgång på karaktärer och berättelser.

Finansiellt kan vi också se att X-Men filmerna inte orkar hålla taken med Marvel Studios. Days Of Future Past, som räknas till en av de mer framgångsrika filmerna i den långa serien, drog ’’endast’’ in 233 miljoner dollar i USA. Detta är i paritet med Marvels Doctor Strange. Skillnaden ligger dock i att X-Men är en filmserie som pågått i nästan tio år, och som vid det här laget borde ha en klart större marknad, än en helt ny – och för många udda karaktär som Strange.

Även Fox egen Deadpool sprang cirklar kring allt i X-Men serien med sina otroliga 363 miljoner dollar i USA. Och här har vi att göra med en barnförbjuden och inte heller – för massorna, känd karaktär. Deadpool gjordes också för en minimal budget på 58 miljoner dollar. Något som gjorde vinstmarginalen enorm. X-Men Apocalypse drog bara in hälften. Detta är minst sagt alarmerande.

X-Men (2000) och X-Men 2 (2003) innehåller ett par fantastiska sekvenser som definitivt kan stoltsera i nördens Hall Of Fame. Slutet i Singers första film – där Patrick Stewarts Charles Xavier och Ian McKellens MFagneto diskuterar framtiden och sin egen fientlighet över ett parti schack, ger fortfarande genuin gåshud.

Men idag krävs överraskningselementet mer än någonsin. Idag dechiffreras varenda ruta av klipp, trailers och TV-reklam. Och med hjälp av internetforum så kläcks idéer och teorier i rasande fart. Marvel har som sagt sitt outtömliga arkiv, där man hela tiden kan gräva fram en morot för publiken.

Fox har ”bara” rättigheterna till X-Men och Fantastic Four – om någon nu bryr sig om det sist nämnda. Vi vet redan på förhand att mycket av historierna kommer bli kraftigt redigerade, i jämförelse med sina massiva motparter i serievärlden – där berättelserna sträcker sig över ett tiotal olika tidningar, och där skaparna har komplett frihet till allt i Marvel-universumet. Den massiva berättelsen om striden mellan Avengers och X-Men kan vi idag – tyvärr, räkna bort.

Kompromisser måste ske.Och rätt ofta kan dessa gigantiska extravaganser bli en komplett soppa, där varken logik ett kontinuitet bevaras särskilt länge.

Men vad som tyvärr förloras är små men avgörande detaljer; Apocalypse – som fick se sig förstörd i förra årets travesti med samma namn, gör i serien en kohandel med den utomjordiska rasen Celestials – gudomliga kreatur i Marvel universumet. En liten men betydelsefull detalj.

X-Men: Apocalypse kan bara kategoriseras som ett stort misslyckande, och i sin tur en ännu större besvikelse. Trots att Bryan Singer tågade in med framgångarna från Days Of Future Past, så föll -vad som skulle vara den ultimata X-Men-filmen helt platt. Apocalypse är en överlastad, seg och billig produktion som skapar samma irritation som brödsmulor under skjortan.

Och med ett relativt kort datum tills premiären av Dark Phoneix – hösten 2018, så säger min prekognition att vi – olyckligtvis, har att vänta ännu en X-Men film som får oss att bistert fantisera om något bättre.

Manusförfattaren och den eventuella regissören – Simon Kinberg, återställde delvis sitt sargade rykte i och med omstarten i Days Of Future Past. Men då skall icke glömts att mannen även står bakom manuset till The Last Stand. Och Kinbergs senaste historik vittnar om att något hemskt är i görningen.

Med både 2015 års Fantastic Four och X-Men Apocalypse i portföljen, är det svårt att tro att en så massiv saga som den om Jean Grey och Dark Phoenix, skulle lämpa sig för Kinberg.

X-Men har trots Marvel Studios framgångar, inte vågat spela ut samma riskabla kort, vi talar nu inte om avvikelserna i Logan och Deadpool, utan flaggskeppen som del ett och två osv.

Det återfinnes en viss reservation i serien. Bara det faktum att vi fortfarande inte har fått se en ”riktig” Sentinel – den ikoniska dödsmaskinen, hög som en skyskrapa, och som för mig är en minst lika viktig X-Men-ikon som Wolverine, indikerar en viss motvilja hos 20th Century Fox att anamma serietidningarnas mer vilda aspekter.

Fox har visat sin starkaste hand i Deadpool och nu senast i Logan. Detta är ”små” koncentrerade filmer som – delvis, har sin åldersgräns att nyttja som en murbräcka mot konkurrensen. Men under dessa filmer vilar stark regi och ett fokus. Jag är fortfarande förvånad över hur enkelspårig James Mangold gjorde Logan. En film mer eller mindre befriad från efterkrav att bygga uppföljare och spin-offs. Men huvudserien känns fjättrad till korporativa viljor som mer än något annat vill imitera Marvel Studios. Där man öser på med hinkvis av karaktärer som varken är smart adapterade eller intressanta.

Sophie Turners ytterst frånstötande insats som Grey ger mig inte heller någon varm känsla i kroppen.

Om nördens dröm skulle gå i uppfyllelse i och med Dark Phoenix, vore det såklart sagolikt. Jean Grey är fortfarande en evig personlig favorit, och de visuella utsvävningar som kommer kunna utnyttjas får det att vattnas i munnen. Men tyvärr är det ytterst lite som får mig att känna mig trygg med något i detta projekt, när byggstenarna ser precis lika skröpliga ut som förra gången.

Guardians Of The Galaxy Vol. 2 Recension

Publicerad den 26 april, 2017 av bosstime55

Även om inte allt stämmer, så är uppföljaren till Marvels kultfilm från 2014 en resa som få kommer glömma. I en explosiv och energisk mix av hjärtlig humor, visuella under och en ensemble som bara blir bättre för varje scen, blir denna ibland ojämna uppföljare så pass makalös att man knappt kan processa undret som sker.

När Guardians Of The Galaxy slog ned som en smartbomb för tre år sedan på bio blev det genast uppenbart att Marvel har en magisk vind i sitt segel. Baserad på en (minst sagt) galen serietidning, med ännu vildare karaktärer, kändes det på förhand som om en stor kalkon kunde slå till.

Istället tog regissören James Gunn och skapade en varm, snabb och självironisk film som redan kan klassas som en modern actionklassiker.

Uppföljaren bär förväntningarnas tunga last och allt är inte en dans på rosor. För den som redan ställer sig negativt till hela Marvel-satsningen kommer inte den här omgången förändra de åsikterna.

Och visst finns det fläckar och fel…

Men alla invändningar blir tillslut ynkliga petitesser. För alla oss som förälskat sig i Marvels geniala underhållning, väntar en lyxresa i Rolls Royce, som ibland må skaka till, men där slutstationen stannar vid det filmiska himmelriket.

Happiness is a warm Gunn

Det hade varit så enkelt och frestande för Gunn och Marvel att sätta hela Vol. 2 på ’’repeat’’. Att slarvigt enbart spegla den första filmen. Men det står inte på manifestet. Där tidigare Marvelfilmer byggt på eskalering och tillväxt, väljer Vol. 2 att förstärka sina redan starka komponenter.

Där de flesta uppföljare bekvämt lutar sig tillbaka på gamla och etablerade strukturer, tar Gunn och ändrar riktning och lägger till ett djup som grundar sig i en emotionell kärna. Berättelsen i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 är befriad från kraven att bygga upp sekundära berättelser inför den (förmodade) förlösande explosionen, som kommer ske i de kommande Avengers-filmerna.

Karaktärsgalleriet expanderar inte heller till något överdådigt och förvirrande som i Avengers: Age Of Ultron. Vi får en djupdykning i karaktärer som är mer eller mindre oemotståndliga. Gunn hanterar dem med respekt och självsäkerhet.

Fokus på karaktärerna

Guardians 2 tappar aldrig greppet om sina karaktärer. Många bollar hålls i luften och det är i princip alltid skarpt och fokuserat. Det är faktiskt oväntat rörande flera gånger. Gunn låter aldrig filmen trilla in på ett sentimentalt spår som del ett innehöll. Den övergripande komplexiteten skänker Vol. 2 en grund som känns helt solid. Det tas inga genvägar för att vrida om tårkanalen.

Just dramat hanteras på mästerligt manér. Flera gånger är det så medryckande att alla specialeffekter och visuella musikler får ställa sig vid sidan. Jag vågar faktiskt påstå att dramatiken är klart bättre genomarbetad och medryckande än många av de ärelystna produkterna som motbjudande försöker få tag i en Oscarsstatyett.

Men det betyder inte att man sparat in på otrolig action. Allting har dragits upp till max. Gunn visar upp musklerna rejält när det behövs. Varenda specialeffekt är minutiöst genomtänkt, slående och påkostat. Visuellt är det inget annat än en fullkomlig chock. Utrustad med nya digitala RED-kameror och beslutet att filma en stor del av filmen i IMAX-format, är Vol. 2 ett obeskrivligt visuellt under. Efter ett tag kan man bara skaka på huvudet.

En skönhet

Spektakulärt är det ständigt; man leker med musik och kameravinklar för att skapa oförglömliga ögonblick av perfekt underhållning. Ett par sekvenser är som tatuerade i minnet.

Den överdrivna och tossiga designen kunde mycket väl ha landat fel. Men i och med den väletablerade humorn och ironin blir allt ett nöje att beskåda. Lekfullheten är så härligt barnslig att man inte kan låta bli att skratta hjärtligt. Ofta är det hysteriskt roligt, främst när Gunn slår ihop det visuella och sin kvicka dialog. Självfallet är musiken lika busigt finurlig som förra gången.

Trots ett snabbt tempot blir Guardians Of The Galaxy Vol. 2 aldrig utmattande. Istället är publiken på sina bara knän och ropar efter mer av allt.

Suverän kemi

Ensemblen har också utvecklat en större bekvämlighet och självsäkerhet sedan sist. Kemin är förförisk mellan samtliga aktörer. Alla från Chris Pratt till Bradley Coopers Rocket Racoon får stora tillfällen att visa upp ett enormt emotionellt spektrum.

Allting må vara monumentalt stort på pappret, men på insidan har vi att göra med en liten och hanterlig film. Det är uppmuntrande att Marvel verkat lärt sig läxan att en final inte behöver vara högljudd och skramlig. Interaktion mellan underbara karaktärer funkar lika bra.

En hel del problem allt till trots

Problemen då? Det finns en hel del… För även om humorn funkar i nio av tio fall, så försöker Gunn extrahera mer än vad som finns tillgängligt. Vissa scener dras ut med några sekunder för mycket, och resultatet blir tyvärr att produktionen får en hård inbromsning. Andra skämt känns något påklistrade och onödiga.

Speltiden kunde också ha trimmats ned en aning. Och det symptomatiska ’’skurk-problemet’’ kvarstår fortfarande. Elizabeth Debickis porträtt av den förgyllda monarken Ayesha är sannerligen inte dåligt, men långt ifrån minnesvärt. Jag känner också en stor tveksamhet till Pom Klementieffs Mantis, som inte lever upp till sin motpart i serietidningen.

Who is to say?

Betyget kanske kommer trilla ned ett steg med tiden. Men för att citera dagens ungdom: ’’ vem bryr sig?’’.

Vem bryr sig om ett par felsteg, då publiken skrattar med sina hjärtan? Där sinnet går tillbaka till barndom och skänker tittaren extas och upprymdhet? I en final som helt pucklar sönder publiken fysiskt och som samtidigt utdelar en ännu större emotionell käftsmäll?

Ja, ni hör… I dessa stunder är det för bra för att vara sant. Och vem bryr sig egentligen då?

Betyg 9/10

Bäst: Den uppgraderade visuella stilen som slår de mesta på fingrarna, den för det mesta otroliga humorn och viljan att vägra upprepa sig

Ännu bättre: Rocket Racoon och Baby Groot

Sämst: Att Gunn känner sig tvingad till att ta humorn till överdrift

Get Out Recension

Publicerad den 18 april, 2017 av bosstime55

004

Visst… Det är både spretigt och ofokuserat många gånger. Den som vill få ut så mycket som möjligt av Get Out bör lägga allvaret och cynismen bakom sig. Även om åkturen inte är i första klass, så är filmens generösa natur så charmerande, att det kompenserar för bristerna. Get Out är ödmjuk, rolig och ibland vass på ett förvånande djupt plan.

Det huvudsakliga förhandspratet kring Get Out, har varit hur man nyttjar rasfördomar och schabloner som sitt huvudsakliga skräckelement.

Hyckleri i stugorna

Man är förvisso oerhört träffsäker i sitt porträtt av samhällets falska hycklande, där personer som gömmer extremåsikter gärna ljuger i media och i konversationer, för att få sitta på rätt sida av det – för närvarande – korrekta sidan av staketet. Man känner igen sig från Uppdrags Gransknings chockerande reportage från svenska valstugor där politiker häver ur sig de mest groteska åsikter bakom stängda dörrar. Även dagens själviska exhibitionism får sig en känga.

Men denna mer allvarliga sida får aldrig stå i första ledet. Get Out är i grund och botten menad som underhållning, och då god sådan.

Ingen behaglig start

Men till en början känns filmen trevande och lite vilsen. Skådespelet är som en trång sko, som vägrar forma sig. Regissörsdebutanten Jordan Peele verkar inte riktigt veta om han vill göra en trovärdig independentfilm, med dramatiska inslag och därefter användande av lågmält skådespel.

Humorn blir också inledningsvis harklandes. Manuset känns grovhugget och överdrivet hetsigt.

Precis på samma stapplande manér för sig skådespelarna. Varken Daniel Kaluuya eller Allison Williams får något riktigt fotfäste. Att det är obekvämt mellan dessa två är såklart en del av berättelsens bas, men sektioner som borde kännas mer hjärtliga blir istället lidande och illa genomförda.

En annan komponent som bara kan beskrivas som negativ, är en löjligt överdriven produktplacering av diverse Microsoft surplattor och mobiltelefoner.

Otroligt laddat

Så med allt detta sagt, kan det hela tyckas låta rejält avtändande. Men under alla dessa problem vilar en laddning och spänning, som håller igång det mysterium som filmen i huvudsak fokuserar på. Skräckelementen används i komiskt syfte, resultatet blir mot all förmodan effektivt. Get Out leker med skräckfilmens klyschor och förlitar sig aldrig på billiga ’’hoppa till-moment’’.

Från att ha börjat osäkert, växer filmen stadigt. Hela slutspurten är kusligt rolig och underhållande. Här faller alla elementen på plats, den tokiga humorn, extremerna och spänningen.

Trots att filmen spårar ur på så många plan, så känns den slutgiltiga upplösningen superb. LilRel Howery gör också en av årets hittills roligaste prestationer.

Gå in utan förväntningar

Jag kan dock känna en viss sorg, att filmens marknadsföring tyvärr saboterar en hel del av mystiken. Att gå in utan att veta någonting, kommer resultera i en klart bättre film.

Get Out är grovhuggen, ibland rätt risig, men genom sin forcering på slutet och självdistans blir det till slut ett sant nöje.

Betyg 7/10

Their Finest Hour Recension

Publicerad den 13 april, 2017 av bosstime55

001

Lone Scherfig återvänder till bekant territorium i och med Their Finest Hour. Återigen är det gemytligt och bitvis underhållande. Men djupet uteblir och känslan av filmad teater vägrar att lämna.

Man kan föra en evig diskussion om vad som är berättigat att kategoriseras som spelfilm. Om vi ser specifikt till Scherfigs första engelskspråkiga film An Education från 2009, är vi inne på en hårfin diskussion om vi har att göra med film eller enbart en teater. Scherfig lyckas helt enkelt inte att lyfta sin visuella profil från att likna en måttligt påkostad ’’BBC-direkt till tv produktion’’.

En TV-produktion

Their Finest Hour känns ofta som stiligt regisserad TV-teater. Förvisso är estetiken inte det viktigaste här. Men det är bittert att konstatera att Scherfig inte utvecklats i sitt hantverk.

Mycket känns såklart igen från An Education. Det är samma underhållande småkäbbel som avslutas med lite syrlig brittisk cynism.

Yrkesroller

Den inneboende problematiken är dock att de saknar rejält eftertryck eller något som helst djup. Samtliga karaktärer är välspelade av alla ifrån Gemma Artertons lätt tillknäppta och propra Catrin till Bill Nighys pompösa och självgoda primadonna. Men de förblir uppblåsta skisser som är svåra att känna något genuint engagemang för.

Storyn påverkas också av detta, då den tidigt in i filmen, blir lika uppenbar som en fotbollsmatch mellan ett lag från den lokala förskolan och allsvenskan. Resan Gemma Arterton får göra, känns till stor del som en sämre kopia av den Elisabeth Moss karaktär Peggy Olsen gör i TV-serien Mad Men.

Nerver av stål ?

Även den ganska förskönade bilden av av ett land under krig, framstår både udda och en gnutta absurd. Varenda arbetare verkar ha nerver av stål och berörs inte av saker som bombningar och ett ständigt annalkande hot av fascism.

Allting förblir tillrättalagt och artificiellt.

Their Finest Hour är till stora delar trivsam och underhållande, men stannar vid att vara duglig.

Betyg 6/10

Vinnaren i Justice League Dark Tävlingen

Publicerad den 12 april, 2017 av bosstime55

JLeague_DARK_Creative_24_FrameGrab_1deb4888

Så är denna tävling avslutad. Vinnare är Emelie från Piteå. Stort grattis !

Tack till alla som tävlade !

Fast And Furious 8 Recension

Publicerad den 11 april, 2017 av bosstime55

Det är komplett idiotiskt, banalt och bryter mot alla logikens lagar. Men samtidigt kan man inte hålla sig från att bli rejält road. Att se Fast And Furious 8, kan bara liknas med samma skuldkänslor som uppstår då man ätit upp hela kakburken utan tillstånd. Skamligt men gott…

Fast and Furious 8 är förbluffande underhållande skräp. Misstro dock inget, vi pratar fortfarande om en film som är befriad från allt som kan kallas finess eller intelligens. Fast & Furious-serien började som en billig skräpfilm och har under årtiondet som gått sedan utvecklats till påkostad smörja. Skillnaden är väl hårfin i praktiken.

Kring den femte delen skedde en radikal förändring för serien. Fokus gick från illegal street racing och småtjuveri, till att bli något som bäst kan liknas med en fånigare James Bond eller Mission Impossible-film. Pinsam dialog om hästkrafter och vridmoment skiftade istället till enorma sekvenser som är så överdrivna, att hela Las Vegas känns måttligt och lågmält.

Lika dumt som alltid

Och visst är det samma ologiska och flera gånger banala film, som vi fått ta del av de senaste fem åren. Filmens inledning indikerar att vi har något förfärligt att vänta. I en ful mix av osmakligt sexuellt laddade bilder med ett stabbigt foto, dras tankarna åt en reklamfilm för Fanta. Vin Diesel och Michelle Rodriguez verkar bara ha jobbat på att försämra sin redan bristande kemi. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson och Kurt Russel är de enda aktörerna som lyckas tillföra någon sorts karisma eller utstrålning.

Dialog, känslor och humor landar ofta helt fel. Regissören F. Gary Gray vill av någon obegriplig anledning lägga ett visst fokus på den mer emotionella sidan hos Vin Diesels karaktär Dominic Toretto. Utfallet är katastrofalt. Diesel kan inte hantera det som aktör, och filmen stöder inte den här typen av utsvävningar.

Tam Theron

Filmen är som absolut sämst då den drar i bromsen och spenderar tid med sina karaktärer, som är lika minnesvärda som en icke uppvärmd Billys Pizza. Nytillskottet i form av Charlize Therons kalkylerande antagonist lovar något intressant, men flyter ut i att bli en stereotyp som slutligen blir en anonym parentes.

Faller inte i fällan

Men hur illa det än må vara, så är del åtta i denna långa och bitvis outhärdliga serie, faktiskt över förväntan. Gray besitter ett gott hantverk som manifesteras bäst mot filmens mitt. Där kombineras specialeffekter och tonårsspänning till en kolossalt underhållande fars.

Även om den missledande introduktionen tyder på flera frustrerande inslag, såsom sexism och osmaklig ytlighet, så undviker Gray dessa fallgropar. Vansinnet i spektaklet får stå i centrum.

God underhållning

Det är hänsynslöst tokigt. Allting som finns inom tre meters avstånd blir till explosioner, större än alla bomber och granater som det tyska hårdrocksbandet Rammstein turnerar med. Det blir till ett skamligt nöje, där man nästan får skämmas över att man inte protesterar mer mot den kompletta idiotin som visas upp.

Att man skall söka upp den tekniskt bästa salongen för det här, råder det inget tvivel om.

Missförstå mig inte, Fast And Furious 8 är värdelös i det mesta, förutsägbar, platt och helt utan vett, och ett manus som är lika förfärligt som billig plastikkirurgi. Avslutningen tar också en smärre evighet. Men tyvärr så är det skrämmande underhållande.

Betyg 2/10

Public Service Announcement

Publicerad den 11 april, 2017 av bosstime55

Det skall inte bli långrandigt. Men samtidigt är det omöjligt att bara fortsätta som om ingeting har hänt. Då vi är belägna i Stockholmsområdet är det än svårare att inte beröra vad som skedde den 7 april 2017.

Vad som bör sägas om vad som skett, har sagts av betydligt mer kompetenta och legitimerade människor än oss. Men vi står alla tillsammans i lägen som dessa, vare sig etnicitet, politik eller åsikter.

Våra tankar går till alla som på något sätt påverkats av detta obeskrivliga dåd.

Tävling: Justice League Dark Blu Ray

Publicerad den 4 april, 2017 av bosstime55

Återigen är det dags för en tävling. Denna gång tävlar vi ut ett exemplar av den animerade Justice League Dark. Vi tackar 20th Century Fox Sverige för bidraget.

Tävlingen avslutas onsdagen den 12 april. Från och med nu kommer vinnaren annonseras här på hemsidan, samt kontaktas direkt via email.

Maila namn och adress till stromsonab@gmail.com vinnaren slumpas fram.

Lycka till !

JLeague_DARK_ESTVOD_KITPHOTO_62_f7d636b6

”Med Diana i farten, behövs det ingen doktor i staden” – (Sent aprilskämt)

Ghost In The Shell (2017) Recension

Publicerad den 31 mars, 2017 av bosstime55

Rupert Sanders gör en delvis snygg film som helt tappar fokus mot mitten och närmast kan jämföras med den mytomspunnet usla Ultraviolet med Milla Jovovich. Det är en både tråkig och anonym film som förmodligen kommer bli en gigantisk parentes bredvid sin klassiska och älskade animerade förlaga.

Den animerade filmatiseringen från 1995 är en makalös visuell åktur som lyckas få in både en och annan filosofisk fundering. Det är i sina bästa fall som en ungdomligare version av Ridley Scotts mästerliga Philip K. Dick filmatisering Blade Runner. Mot slutet blir dock berättelsen allt mer abstrakt och svår att greppa. Något som för min egen del gör Ghost In The Shell till en intressant men icke minnesvärd film.

Framför oss har vi nu en engelskspråkig version, vars största förhandsegenskap varit den som alltid förekommande diskussionen om etnisk rasism inom Hollywood-film. Och för att masa ut elefanten ur rummet – ja, flera gånger ställer man sig frågande till varför majoriteten av filmens karaktärer spelas av västerländska stjärnor. Då filmen fortfarande äger rum i ett futuristiskt Tokyo, blir denna absurda rollbesättning än mer förbryllande och irriterande.

Om resten av produktionen hade varit en gripande och omtumlande upplevelse, hade denna diskriminering varit lite, lite mer förlåten. Men förutom en stilig yta så är Ghost In The Shell, slö, bedövande klumpig och rejält ihålig.

Prålig yta

Den sagolika estetiken från Mamoru Oshiis filmförlaga har här fått se sig slagen av något som är mer besläktat med Len Wisemans Total Recall remake från 2012. Allt är polerat, skinande och måttligt originellt ur designsynpunkt. Cyberpunk-elementen är givetvis närvarande i gigantiska neonskyltar, med tillhörande hologram och andra Science-Fiction kutymer. Det är överlag ganska pråligt estetiskt.

Weta Workshop – mästarna som förändrade filmvärlden med sina specialeffekter och kostymer för Sagan Om Ringen-trilogin, får här visa upp ett par verkligen magnifika skapelser, i ett giftemål av praktiska specialeffekter och CGI. De självklara Blade Runner-referenserna får sitt utrymme, där Vangelis synthen ständigt står på lur.

För alla som spelat de senaste Deus Ex-spelen från Square Enix kommer mycket av designen och färgsättningen kännas igen.

Matrix på konservburk

Så det finns skrymslen som definitivt förtjänar att kallas välgjorda. Tyvärr så räcker inte denna bitvis småfräcka yta särskilt långt. De filosofiska och ibland teologiska funderingarna som 95′ versionen innehöll, skjuts åt sidan och istället väljer man att lägga allt krut på Matrix-inspirerade slowmotion scener, som milt uttryckt är förlegade.

Regissören Rupert Sanders kör snabbt fast i sin gen brist på uppfinningsrikedom.

Allt konverteras till att bli en hurtig film som bara verkar bestå av exposition som då och då bryts av med jaktsekvenser till fots.

Ghost In The Shell trampar också i klaveret då allt som visas upp redan har fått blomma ut i betydligt bättre versioner. HBO serien Westworld tex. hanterar både filosofin, mysteriet och spänningen ofantligt mycket bättre.

Haveri mot mitten

Berättelsen kapsejsar mer eller mindre och blir en ynklig ursäkt för ett par stora actionsekvenser som tyvärr faller platt. Utan att avslöja för mycket så är den slutgiltiga sekvensen, ett slag i ansiktet på alla som tålmodigt väntat på en värdig adaption.

Mamoru Oshii lät ständigt den murriga stämningen genomsyra allt. Alla bomber och explosioner fick alltid backas upp av ett grubblande.

Mot filmens mitt är alla reserver tömda, Sanders försöker då lägga om växeln. Och då uppstår genast ett motorstopp. Här får uttrycket trampa vatten en ny betydelse. Även om det verkligen sprutar ut narrativa avslöjande, är publikens intresse så lågt vid den här tidpunkten, att inte ens en livslevande älg som rusar in framför duken, skulle kunna få någon att vakna ur sin sömndvala.

Binoche sover på jobbet

På tal om sömn så verkar Juliette Binoche vara drabbad av kraftig jetlag. Binoche kan mycket väl göra sin sämsta prestation någonsin, i en roll som är så intetesägande och tom att jag börjar spekulera om inte Weta Workshop frontmannen Richard Taylor, byggt en docka av Binoche som styrs av spakar och knappar.

Ghost In The Shell må ha en flera gånger trevlig yta. Tyvärr så finns det ingenting som väger upp det faktum att allt under denna lacknafta är sövande, förutsägbart och klumpigt.