Injustice 2 Recension

image

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.      

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

image1

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

image2

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

image3

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

image4

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor.  Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

image5

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10  

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen 

 

IMG_2366

Copyright Marvel Comics 2017

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

IMG_1922

Copyright Marvel Comics 2017

Skurken Dormammu i högtravande storform  

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

img_1924.png

Copyright Marvel Comics 2017

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar. 

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

IMG_2469

Copyright Marvel Comics 2017

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof 

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

img_2474.png

Copyright Marvel Comics 2017

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders  

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i  rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

img_2470.png

Copyright Marvel Comics 2017

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin  

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

img_2467.png

Copyright Marvel 2017

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter  som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

IMG_2466

Copyright Marvel Comics 2017

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

IMG_2473

Copyright Marvel Comics 2017

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

IMG_2369

Copyright Marvel Comics 2017

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier 

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar  frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Wonder Woman Recension

007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Baywatch Recension 

003

Copyright Paramount Pictures 2017

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman 

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ? 

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och…  Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10 

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

P5-00753_R.jpg

Copyright Disney 2017

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren. 

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer 

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt  den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm 

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva 

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer.  Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…

Public Service Announcement 

Innan vi publicerar något ytterligare, måste vi tyvärr ännu en gång konstatera, att de mest sadistiska av krafter återigen slagit till, denna gång mot staden Manchester i England, där offren till stor del består av barn och och ungdomar.

Precis som Storbritanniens premiärminister Theresa May sade i sitt tal till nationen igår (23-05-2017), så är det ett vulgärt och monstruöst dåd.

Våra tankar går till alla som på något sätt drabbats… 

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

hans-zimmer

Copyright Hans Zimmer Live, Bilden är ej från konserten i Stockholm

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare. 

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix 

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10 

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10 

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10 

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10 

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10  

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10 

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10 

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10 

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10 

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10 

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10 

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10 

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10 

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10 

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10 

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10 

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

The Witcher Netflix

witcher_3_new_game_plus_details-0

Copyright CD Projekt Red

När nyheten nådde oss – om att Witcher skulle filmatiseras och att producenten Sean Daniel – involverad i bland annat Mumien (1999) och Scorpion King (2002), var det lätt att förutspå att en apokalyps stod och väntade runt hörnet. Detta var två år sedan, ungefär samtidigt som The Witcher 3: Wild Hunt hade släppts loss.

Andrzej Sapkowski åtta böcker om monsterjägaren Geralt och hans följe, är komplexa, mångfacetterade historier, som inte lämpar sig i ett komprimerat två eller tre timmars format.

De tre spelen av polska CD Projekt Red, tog ut svängarna rejält på, alla sätt och vis, med enorma karaktärsgallerier och en makalös känsla för detaljer. The Witcher 3: Wild Hunt – i synnerhet,  innehåller allt från buskishumor till geniala filmreferenser, vid sidan av det, förekommer politiska intriger och mysterium som slår de flesta kriminalserier på fingrarna. Det kännas aldrig överbelastat eller uppblåst. The Witcher 3 är tillsammans med Rockstars gangsterepos Grand Theft Auto V, den bästa interaktiva upplevelsen jag någonsin upplevt.

The Witcher blir inte en lätt historia att adaptera. Beslutet att använda sig av ett längre format som i Netflix-modellen, kommer förhoppningsvis innebära att få kompromisser och nedskärningar måste ske. Tomas Baginski som varit involverad i att regissera introduktionssekvenser, till samtliga tre spel och trailern till CD Projekt Reds kommande Cyberpunk 2077, skall få uppdraget att regissera ett avsnitt per säsong. Om Baginski klarar av att ta steget från digitalt till film, lika lekande lätt som Blur Studios grundaren Tim Miller – regissör till Deadpool, återstår att se.

Av den minimala informationen vi mottagit, verkar det också som att vi talar om en adaption av böckerna. Ett beslut som jag tolkar som sunt. Spelens mer yviga och öppna struktur vore omöjligt att överföra.

Men orosmolnen blir större då vi faktiskt börjar titta närmare på saker och ting. Sean Daniel har under de senaste åren stått bakom filmiska bilolyckor, exempel på detta är The Wolfman från 2010 och den helt anskrämliga Rat Race. Och med den astronomiskt stora floppen i och med Ben-Hur remaken i bagaget, är det väldigt svårt att lugnt luta sig tillbaka i och med Daniels involvering.

Att författaren Andrzej Sapkowski själv är delaktig i processen, är inte heller ett automatiskt vunnet lopp. Se bara på hur J.K Rowling kämpade med att manusarbetet till Fantastic Beasts And Where To Find Them. Det är också ironiskt då Sapkowski total sågat idén på att ett medium kan gifta sig med ett annat.

De fantastiska porträtt vi fått av Yennefer Of Vengerberg, Cirilla Fiona Elen Riannon, Triss Merigold och såklart Geralt Of Rivia – i spelformat, känns som de definitiva versionerna av dessa karaktärer. Att föreställas sig Geralts raspiga röst, göras av någon annan än röstskådespelaren Doug Cockle, är nästintill omöjligt.

The Witcher är inte heller en serie böcker, där man kan hålla tillbaka på utgifterna. Det kommer krävas stora resurser för att kunna visa upp alla de monster och varelser, som befolkar denna mörka fantasivärld. Netflix har lyckats bäst i sina temporära serier, som House Of Cards och Orange Is The New Black. När de börjar närma sig de mer surrealistiska, har resultaten inte varit särskilt smickrande. Marco Polo som marknadsfördes som en kolossal händelse, klarade sig inte ens förbi två säsonger, och sägs ha varit orsaken till en förlust på 200 miljoner dollar.

Och som vi tidigare diskuterat, inte ens Netflix Marvel satsningar har fungerat felfritt. De flesta är eniga om att varken Luke Cage eller Iron Fist ens passerar gränsen för mediokert. De framgångsrika serierna som Daredevil och Jessica Jones, dras med att kännas fattiga och billiga.

Därför är det inte med någon varm känsliga i magen, som jag mottar nyheten. Sedan kvarstår det där otäcka faktumet att vi har att göra med något som kan associeras med dödsdomen – TV-spelsadaption, en term som har varit lika med döden.

Formatet känna bra, produktionen synnerligen tveksam. Nu återstår det att vänta och se. Och även om det är böckerna vi talar om, så vore det naivt att inte tro att Netflix vill – och kommer, luta sig mot spelen, beslutet att ta med Baginski är ett tidigt tecken på detta.

Men precis – som till mycket annat, är jag allt annat än positiv. När man har blivit bränd så många gånger, av allt från Uwe Boll till förra årets pina Assassin’s Creed, måste – tragiskt nog, cynismen få vinna.

Alien 1979-2012

5bbce660aae2912c4627f490518008a1

Copyright H.R Giger

I och med premiären av Alien Covenant verkar det lämpligt med en återblick på de tidigare filmerna i serien, detta inkluderar Vs. utsvävningarna. Varning för kraftiga spoilers för samtliga filmer ! 

alien1979poster

Copyright 20th Century Fox

Alien (1979)

I ett trött och utbränt USA under mitten av 70-talet, efter Vietnamkriget och stor inflation, påbörjades en kreativ resning inom den amerikanska kulturen. Bruce Springsteen släppte det tidlösa mästerverket Born To Run år 1975, och två år senare fick Hollywood-filmen nytt liv i och med Star Wars: A New Hope. Ridley Scotts Alien är förvisso inte någon munter eller optimistisk historia. Det är en svart, suggestiv och hotfull maskin, som likt George Lucas rymdsaga, fortfarande står sig som en fantastisk filmupplevelse.

Alien är makalöst vacker, obehaglig och tidlös. Scott kör på idén att låta det okända vara ett lika stort obehag, som det faktiska monster, som väntar i mörkret. Uppbyggnaden är lika välplanerad som ett stycke klassisk musik från de stora mästarna. Tempot är förhållandevis lågt och tuffande i inledningen. Dagens tomma ’’hoppa till’’-effekter nyttjas inte. Även om tittarens puls förblir hög, så håller Scott filmen disciplinerad. Ingenting förhastas. Men sedan öppnas fördämningarna…

Den bortgångne och (mycket) saknade aktören John Hurt, får stå i centrum för ett av kulturhistoriens mest chockerande ögonblick. Idag är chockvärdet borta, efter alla parodier och referenser, i otaliga mängder filmer och TV-serier. Men när det nyfödda helvetesdjuret skjuter sig ut ur Hurts bröstkorg, skapades ett moment, som aldrig kommer behöva oroa sig för att bli bortglömt. Veronica Cartwrights hysteriska reaktion sägs i efterhand vara helt spontan.

Och så designen… H.R Gigers sagolika teckningar ges en sådan lyxbehandling, att varenda sekund med utomjordiska salar och besynnerliga födelseplatser, blir som att besöka ett konstmuseum.

Manusförfattaren Dan O’ Bannon grät på premiären, och flera historier florerar där ute om hur publiken kräktes och förstörde sina biostolar i ren terror.

Hur sönderspelad den än må vara, så är denna frustande resa lika makalös som för nästan fyrtio år sedan.

Betyg 9/10

tumblr_l576hojv471qa1o5zo1_1280

Copyright 20th Century Fox

Aliens (1986)

Ja, hur börjar man ens beskriva en film som Aliens ? Vissa saker kan filmnördar aldrig enas om, Gudfadern eller Nyckeln Till Frihet ? Är Sean Connery den enda riktiga 007 ? Och så Alien eller Aliens: Återkomsten ?

Där Ridley Scott lade grunden, och valde att gå på en linje som lutar mer åt Konstfack, där tittaren får gå in i en steril hall med makalösa alster på väggarna, så är James Camerons uppföljare en explosiv rockkonsert i jämförelse, där åskådaren studsar runt på dansgolvet. En del filmer ser man, andra lever man med för alltid. Aliens är svetsad till min själ. Antalet sedda gånger, går förmodligen inte att räkna, och skulle nog kunna bedömas som ohälsosamt.

Det är också den enda filmen – där desperationen till den ultimata utgåvan, ledde till ett obscent dyrt inköp av den japanska DVD-utgåvan, där ett DTS spår återfanns.

Aliens är definitionen av en perfekt film. Sigourney Weavers Ripley har växt, blivit mer luttrad och än mer besluten att utrota den utomjordiska ohyran. Hennes resa är komplett då hon mer eller mindre adopterar den föräldralösa Newt, spelad av Carrie Henn. Bandet mellan de två är starkt som en flod under vårsolen.

Bill Paxtons Hudson bjuder på mer skratt än de flesta moderna komedier. Actionscenerna får blodet att nästan skjuta ut ur ådrorna. Roboten Bishop, den stenhårda APC stridsvagnen, Pulse Rifle, Alien drottningen, replikerna… Och intensiteten som ger andnöd. Bara för att lista några juveler i denna skattkammare.

För övriga tävlande, både nya som gamla, är det ’’game over man, game over’’ !

Betyg 10/10

rhtwlw5e4nuc5xvug8q8

Copyright 20th Century Fox

Alien 3 (1992)

Man tycker synd om David Fincher – i sin roll som debuterande regissör, efter alla otäcka berättelser om hur filmbolaget 20th Century Fox tvingade den store visionären till att förvrida sin egen film till oigenkännlighet, är det inte konstigt att vi har att göra med en komplett härdsmälta. En malande och helt menlös film, som borde dela samma öde som Ellen Ripleys bad i uppvärmt stål. Inte ens ett försök till en Directors Cut, kunde rädda en film som bäst borde beskrivas som en onödig förlängning.

Fincher får ett manus som inte gör någon glad. Det mesta går åt att Weaver surt stirrar i speglar och vandrar runt i trånga baracker. Övriga karaktärer orkar bara inspirera till gäspningar. Finchers ambitioner var stora men allt föll samman. Med åren som gått, har funderingarna inte slutat om vad filmen kunde ha blivit, om Fincher hade tillåtits att arbeta fritt. Det finns bibliotek av icke använda manus och filmens absurda tid i klippning och redigering som tog ett år. Filmen var en lika stor röra som inspelningarna för Tim Burtons Batman (1989), där man precis som här, byggde upp dekor och miljö för enorma summor, som ingen förstod hur det relaterade till manus som ändrades på nästan daglig basis.

Alla dessa anekdoter är klart intressantare än filmen.

Alien 3 kommer gå till filmhistorien som en av världens stökigaste filmer, både framför och bakom kameran.

Betyg 1/10 

alien-resurrection

Copyright 20th Century Fox

Alien Resurrection (1997)

Mon dieu ! Jean-Pierre Jeunet är en både innovativ och duktig regissör, som visat prov på stor talang i filmer som Amelie från Montmartre, De förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning. Men i och med sin engelskspråkiga debut gick något fel, väldigt fel…

Darius Khondji som stod för foto är den enda involverade, som klarar sig levande ur detta vrak. Sedan kommer allt annat…

Från den helt idiotiska storyn, till finalens ’’super’’ monster – som inte går att beskriva utan att ta till vulgärt språk. Det är nog bäst att vi alla bara drar ett stort streck över denna tragiska produkt, enbart gjord för att mjölka ur de sista slantarna som serien hade kvar. Sigourney Weaver själv erkände med handen på Bibeln att säckarna med pengar hon mottog, var den enda anledningen till sin medverkan. Och cliffhangern som vi får som grädde på det mögliga moset, är den slutgiltiga förnedringen.

Buffy och Vampyrerna skaparen Joss Wheedon, har precis som David Fincher, uttryckt stark aversion med vad hans manus förvandlades till. Den hatade Alien-hybriden som upprört till mindre demonstrationer, var tänkt att vara något klart mer obehagligt. Men då 20th Century Fox – återigen, bestämde sig för att budgeten skulle vara bunden till Ingvar Kamprads fika utgifter, skrotades de mer intressanta idéerna, och ännu en skamlig film var inbränd i kalkonhistorien.

Betyg 1/10 

07

Copyright 20th Century Fox

Alien Vs. Predator (2004)

Vad som skulle var en kul liten vinkning i Predator 2 – med ett Alien-huvud i bakgrunden i Predator skeppet, blev ett fjorton år senare ett tragiskt skämt. Paul W.S. Anderson står för regin och precis som i fallet med Resident Evil och Event Horizon är det skrattretande dåligt. Uselt hantverk med plastkulisser och kostymer sydda för en skolpjäs. Gjord på en pytteliten budget, där allt blivit nedmonterat av snålheten. Andersons tillvägagångssätt att göra film är torrt, platt och larvigt.

För de som sett de där riktigt pinsamma TV-versionerna av Fantomen och vampyrjägaren Blade, känner genast igen känslan av en totalt bankrutt produktion, både intellektuellt och materiellt.

Sättet Alien Vs. Predator misshandlar båda filmseriernas mytologi och berättelser är skamligt. Det sätts nya rekord i idioti, då de kallsinniga rovdjuren (Predator) beskrivs som en tonårsgrupp som jagar för att uppnå någon form pubertet. Sedan får vi se Sanaa Lathan åka kälke, de sekvenserna får varenda filmälskares hjärta att explodera av sorg och ilska.

Allt hade kanske varit förlåtet, om Anderson visat upp enorm kärlek och passion för filmen. Istället är det bara ännu en dag på jobbet, där lunchrasten inte kan komma snabbt nog.

Betyg 1/10 

09

Copyright 20th Century Fox

Aliens Vs. Predator: Requiem 

Å milda himlar, hjälp oss ! Att begära en uppföljare till Alien Vs. Predator är som att be om en uppföljare till en jobbig förkylning. Den sista ynkliga lilla värdigheten som finns kvar, hos de båda ikoniska serierna, eldas här upp i ett inferno av häcklande och slentrian. Eländet pågår tack och lov bra i nittio minuter. Men det är illa nog. Filmen är precis lika billig och ointressant som sin föregångare. Däremot har våldet skruvats upp till rent smaklösa nivåer, där man inte har några förebråelser att helt öppet mörda barn i filmens introduktion. En fullkomligt motbjudande film på alla sätt och vis.

Betyg 1/10 

mv5bmtqwmdm4ndg1mf5bml5banbnxkftztcwmtg1mdyxnw-_v1_sy1000_cr0015031000_al_

Copyright 20th Century Fox

Prometheus 

Det skulle bli en grandios återkomst i och med Ridley Scotts återkomst till regissörsrollen, men istället blev det en av tidernas bittraste upplevelser. Där publiken ville ha skräck, starka karaktärer och en större djup till mytologin, fick vi istället, det här…

Skräckelementet som får störst plats är Scotts groteska pretentioner. Prometheus verkar ha en speltid på tio livstider, sedan späs det på med teologisk rappakalja och utmärglade scener som besitter lika mycket energi som en orm i solen.

Prometheus är en patetisk, elak och uppblåst parasit, som är ett minst lika stort häckel som Alien Vs. Predator-serien.

Betyg 1/10 

Alien Covenant Recension 

alien-covenant-trailer-breakdown-59

Copyright 20th Century Fox

Gamer over man, game over ! Ridley Scott lyckas inte vända på den bedrövliga riktningen som sattes efter Prometheus. Istället blir Alien Covenant ett praktexempel på att serien som en gång skrev om regelboken, är redo för nedmontering och begravning djupt ute i den kalla rymden. 

Om man är riktigt fräck, så kan man enkelt rekommendera att ignorera allt som hör till Alien-serien efter 1986. James Camerons mästerverk Aliens: Återkomsten slutar ytterst ambivalent. Och om något som helst engagemang hade delgetts seriens efterkommande episoder, hade serien kanske kunnat bli relevant bortom en nu över trettio år gammal film i Aliens. Glansdagarna är sedan länge borta. Det bästa har redan visats upp.  Den goodwill som finns gentemot tex. Star Wars är inte densamma då man diskuterar Alien.

När inte ens David Fincher, fick arbeta efter eget huvud, under den tredje delens svåra produktion, är det svårt att ha några ljusa förhoppningar. Det skulle få ett kraschlandnings ’’avslut” när den fyndige franska regissören Jean-Pierre Jeunet, trampade i klaveret med basketbollar och snormonster (eller vad det nu var) i Alien Resurrection från 1997.

Sedan skedde avrättningen i Alien Vs. Predator från 2004. Efter mycket om och men, återvände Ridley Scott till serien, i vad många trodde skulle bli en grandios återkomst. Själv stod jag skeptisk då Scotts historik som regissör under 2000-talet minst sagt varit skakig. Vem vill egentligen minnas A Good Year med Russell Crowe som förvirrat ränner runt på en fransk vingård, eller för den delen sömnpillret American Gangster ?

Flera satte Prometheus som filmen alla borde se år 2012. Förväntningarna var gigantiska. Den gick till och med före The Avengers och The Dark Knight Rises. Med facit i hand är Prometheus enklast beskrivet som en nitlott. Ungefär som att välja Leif GW. Persson över Stefan Holm i höjdhopp.

Prometheus visade sig vara en uppblåst, tråkig och helt håglös historia, som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Den som väntade på ett stort återtåg, fick istället en kallsup. Ekonomiskt presterade den dugligt, men serien fick återigen skickas ut till hundkojan. Och så började en lika förvirrande ström av information komma – kring vad nästa steg skulle bli.

Alien 5 låg på bordet lika länge som en flaska Ramlösa i öknen. Men efter att District 9 regissören Neil Blomkamp fått avslag för sin potentiella uppföljaren, skulle Ridley Scott återigen få förtroendet att göra ännu ett försök. Och nu höll man inte inne med vad som skulle vänta. Titeln blev Alien Covenant och allting såg ut att vara en karbonkopia av filmen från 1979 – i det promotionmaterial som visades upp i form av bilder och trailers – varav det sistnämnda jag undvikit helt i vanlig ordning.

Det var minst sagt oroväckande….

Alien Covenant är tack och lov inte en ruta för ruta adaption av sin klassiska förlaga, men samtidigt saknar den all form av spänning, mysterium eller engagemang.

Håglös och meningslös 

Det vilar en trött och uppgiven stämning över allt, inte bara för filmens karaktärer utan från Ridley Scott själv. Intrigen går på autopilot, de nya huvudpersonerna i form av bland andra Katherine Waterston och Billy Crudup är platta som pannkakor. En akut energibrist råder genom dessa två sömniga timmar. Scott regisserar med handen i fickan. Momenten som borde ge nostalgiska rysningar blir bara erbarmliga. Inte ens Jerry Goldsmiths musik framkallar någon energi.

Mañana

Och i andra akten tror jag bestämt att berättelsen tar en siesta. Där får vi utstå ännu mer av det filosofiska trams som Prometheus piskade tittaren med. När det gått två minuter är det odrägligt. Efter ytterligare två, behöver publiken bäras ut på bår från salongen för att få blodet att cirkulera.

När väl H.R. Gigers klassiska monster visar upp sig, är det med samma sterila och slappa handlag. Precis som i fallet med kalkonstunden i Alien Vs. Predator, ser de digitala effekterna sämre ut, än den obeskrivligt otäcka gestalt som såg dagens ljus för snart fyrtio år sedan, monstret rör sig med onaturliga rörelser och mycket tveksam rendering.

Skräcken är också helt borta, eller snarare förstörd. Scotts första Alien byggde till stor del på det okända. Ett hot som designmässigt kunde kamouflera sig i rymdskeppet Nostromos skrala och mörkt färgade inredning. Inledningen är långsam men laddad. Pulsen gick i topp då Tom Skerritts Kapten Dallas krälade runt i ventilationssystemet, svettig, smutsig och livrädd.

Men efter alla uppföljare samt seriens – per automatik mer kommersiella framtoning, är den så kallade Xenomorph-figuren, allt annat än obekant. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Scott skall ha en viss eloge för att han inte nyttjar rena ’’hoppa ur stolen’’- effekter, men det här är en Alien-film helt utan obehag, vilket bara kan klassas som ett kapitalt misslyckande.

Ingen glad entusiasm 

Istället satte jag hoppet till att Scott skulle gå samma väg som J.J Abrams gjorde med The Force Awakens. Där man med stor glädje och entusiasm hyllar och expanderar de karaktärer och händelser som blivit förevigade sedan långt tillbaka. Men Ridley Scott verkar snarare mest förvirrat och bittert trampa vatten. Hans eget engagemang finns inte att bevittna en enda gång. Karaktärerna känns mer som kugghjul som krampaktigt forcerar den ointressanta berättelsen framåt.

I och med att insistera på att placera sig före Alien (1979) skapas också svårigheter, då man inte tillåts expandera eller ändra riktning. Man kan absolut ge samma känga till Rogue One: A Star Wars Story, men där nyttjar Gareth Edwards formatet så väl och navigerar det med finess. I Alien Covenant blir det snarare instängt och icke flexibelt.

Ett kyligt antiklimax 

Samtliga skådespelare, vissa av dem mycket kompetenta – Michael Fassbender, är alla reserverade och utan djup. Där Ellen Ripley blev en galjonsfigur för den kvinnliga actionhjälten, som inte behövde räddas eller reduceras till ett våp i nöd, är det helt makabert, att filmen tar beslutet att reducera alla sina kvinnliga karaktärer till skrikande nervvrak. Och när det i ett fall blir slapstick komedi – av en av de mer obekväma scenerna, känns det obehagligt, fast då på helt fel sätt.

Där ett riktigt starkt avslut borde ta vid, är själva upplösningen och dess avslöjanden, så slarviga och nonchalanta, att Covenant blir till ett av de värsta antiklimaxen jag sett på länge. Vi får ingen adrenalin fylld stund som i Aliens eller spänning som gör nerverna till pianotrådar. Nej, Scott slår snarare publiken huvudet med en gummi klubba, och låter oss ligga kvar med ont i huvudet. Så befriat från finess är det.

Emotionellt försöker man engagera, men eftersom filmen är iskall och distanserad är det svårt att få någon som helst empati för någonting. Och de filosofiska funderingarna som får ta över andra akten, är lika dåliga som den kontroversiella avslutningen till remaken av TV-serien Battlestar Galactica.

Hyfsat snyggt 

Det enda positiva är att hantverket är av bästa sort. Med digitala Alexa-kameror och rakbladsvass skärpa, är Covenant en mycket kompetent film visuellt. Skogsmiljön hjälper också till att bryta av mot de uttjatade kål täckta ödelandskapen. Men även här finns det brister, vid ett tillfälle ser det ut som om medeltidsveckan i Visby råkat springa in på en Paintball-bana.

Så; en Alien film utan – skräck, action eller ens pulshöjning. Det förtjänar inte ens en begravning i rymden, där jag slipper höra mig själv skrika av tristessen.

Betyg 2/10 

Bäst: Det är delvis snyggt

Sämst: Att Scott regisserar filmen med sådant ointresse för allting.

Fråga: Vill någon se mer av detta ?