Kategoriarkiv: Årssummeringar

Årets mest storslagna ögonblick på film 2016 

Publicerad den av

031

VARNING ! Spoilers för Rogue One: A Star Wars Story

Vi behöver inte ens motivera, fundera eller diskutera kring det här. Den slutgiltiga striden på planeten Scarif skapar en ny ribba för vad nördextas betyder. Makalösa specialeffekter och ett ännu större mått av villkorslös Star Wars-kärlek från regissören Gareth Edwards, gör varenda sekund till en högtid.

Från att den evigt älskade AT-AT varianten AT-ACT stampar fram som en domedagsapostel, till att den CGI återupplivade Peter Cushings guvernör Tarkin beordrar att påbörja eldgivning när dödsstjärnan är redo, är det en ren njutning publiken får serverad på guldfat.

Och slutligen, ingen, ingen kommer någonsin glömma tillfället då filmvärldens kanske mest ikoniska skurk tänder ljussabeln och skriver om hela regelverket för vad gåshud innebär.

Årets Överraskning 2016

Publicerad den av

006

Ja nu kommer de…

De där listorna som känns lika originella som skinka och sylta på ett julbord.

Under de sista dagarna av 2016 kommer vi publicera listor över det som presterat bäst, sämst eller bara lämnat oss nollställda inom film, spel och musik.

Årets överraskning kom i och med filmatiseringen Deadpool.

Den inledande marknadsföringen tydde på en fullkomligt vulgär och intelligensbefriad historia. Skepticismen följde med ända in i biomörkret.

Deadpool må vara fullkomligt vulgär, med sin fekalier och sexhumor, men samtidigt skamligt underhållande. Bitvis barnsligt, flamsigt och tramsig så lyckas regissören Tim Miller till trots hålla samtliga bollar i luften. Detta görs främst genom ett helt förkrossande bra hantverk. När rapporterna om filmens budget framgick kunde jag bara reagera med chockerad tystnad.

Tim Miller gör en film som ser ut att kosta det tredubbla, med enorm erfarenhet från sin effektstudio Blur (vars trailers borde skrivs in i filmhistorien) får vi effekter och sekvenser som övertygar i varenda sekund. Det underhållande porträttet av den starka men snälle Colossus och samt den inledande scenen på motorvägen är redan odödliga.

Filmstudion Fox har redan lagt ut sina planer för två uppföljare till, dock utan Miller som blivit ersatt med John Wick regissören David Leitch för del två. Ett faktum som återigen får mig att sätta Deadpool på listan över högst suspekt.

2015 Års 5 Bästa Filmer 

Publicerad den av

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut 

010

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man 

029

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro 

021

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens 

035

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol 

008

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.

Årets Konsert 2015 

Publicerad den av

1401x788-473391588

Egentligen finns det väl inget annat än att skriva två bokstäver; U2. Det var långt ifrån ett bra musikår för live konserter denna gång, Bruce stannade hemma och Pearl Jam bestämde sig för att enbart spela en enda välgörenhetskonsert i New York. Paul McCartney stod för makalös nostalgi men den groteska Tele 2 Arena och dess urusla arrangemang mördade halva nöjet.

U2 må har varit marginaliserade och tömda på vettigt underlag för att turnera. Flera sektioner från den senaste skivan Songs Of Innocence dödade helt tempot och publikkontakten, de tog hela vägen fram till de stora hitsen för att sparka igång alla de 15 000 själar som samlats i ännu en kass Stockholmsarena. Ett dåligt ljud skulle också spöka samtliga kvällar och varför gruppen var helt inkapabla till att ens försöka variera sin setlist provocerar och irriterar mig ännu.

Men den där avslutande kvällen på Globen blev bitvis så stark och medryckande som den irländska supergruppen gjort sig kända för. Versionen av Bullet The Blue Sky hör till det bästa jag sett dem göra, där Bono vrålar ’’ We don’t want you in our revolution, you’re part of the problem, not the solution.’’  

Även de makalösa versionerna av Bad,Iris (Hold Me Close),Every Breaking Wave, Pride (In The Name Of Love),Even Better Than The Real Thing,Until The End Of The World och sist men inte minst Where The Streets Have No Name gjorde alla de där timmarna samt den inställda konserten värd all möda.

Showen hör också till det snyggaste som någonsin presenterats. Långt ifrån perfekt men det bästa ifrån ett år som inte bjöd på några egentliga höjdpunkter.

Årets Skiva 2015 

Publicerad den av

image3

Iron Maiden lovade inte gott innan de släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Singelspåret Speed Of Light var och förblir kasst, sångaren Bruce Dickinson kämpade fortfarande mot en eländig cancer i munnen, de såg ut som om den sträckan av briljans med A Matter Of Life And Death och Dance Of Death skulle få sitt slut. Men skivan de här gamla rockrävarna skulle presentera lade sig i samma fålla som deras tidigare grandiosa uppvisningar i otroliga melodier och episka kompositioner.

Den makalösa öppningen med If Eternity Should Fail påminner om filmregissören David Leans största ögonblick. Andra spår är makalösa med stora orkestrar,stråkar och spellängder på över tio minuter.

Mycket känns såklart igen, den aggressiva galoppen är en del av Iron Maidens ryggrad samt de lugna och suggestiva öppningarna. De största ögonblicket sker dock i mästerverket The Red And The Black där bandet närmar sig sina största stunder från 80-talet och överträffar dem. Mellanpartiet där Smith,Murray och Gers slaktar sina gitarrer är så grandios att jag måste sätta spåret på upprepa för den närmsta framtiden. Tears Of A Clown är bandets vackraste och sorgligaste text och en stor uppvisning lyrik.

2015 känns som ett bedrifternas år, J.J Abrams återupplivade Star Wars, Fallout 4 kom ut i tid och slutligen så visade Iron Maiden att de fortfarande är värdiga att kallas världsbäst.

Årets Spel 2015 

Publicerad den av

the_witcher_3_wild_hunt_the_ashen_haired_girl_ciri_1418728895-copy

Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.

Årets Skitigaste 2015 

Publicerad den av

En mycket otrevlig kategori som förhoppningsvis aldrig återkommer. AC/DC stod inför en avgrund när det gav sig ut på vägarna i år. Malcolm Young blev allvarligt sjuk i demens och tvingades lämna, Phil Rudd kastades ut som en våt katt efter sina eskapader som sträckte sig från narkotikainnehav till planer till mord.

Det AC/DC som syntes i år var dock en fullt lika duglig och förutsägbar maskin som alltid. Setlistan ändrades inte en centimeter från den föregående Black Ice-vändan – hur länge skall Hard As A Rock förbli död ? Chris Slade satte sig bakom trumsetet och Malcolm Youngs brorson greppade tag i den slitna Gretsch-gitarren. Tyskland är en helig ort för AC/DC, att lyckas sälja ut över fem stadium konserter med över femtiotusen personer per kväll är oerhört i ett musiklandskap som ständigt påminns om den kommande döden som väntar runt hörnet.

Spelningen i Berlin var någon slags inofficiell final –  trots att en spelning kvarstod i Tyskland. Hela arenan var packad till sista plats och stämaningen på topp. Dock skulle allt urarta likt Angus Youngs evighetssolo i Let There Be Rock. Jag ogillar starkt att hårdra och ifrågasätta den generella publiken men i fallet Berlin + AC/DC+ ett mindre bryggeri av öl och annan stark alkohol ledde till en av de sämsta konsertupplevelserna jag någonsin bevittnat.

Det tog inte lång tid innan hela den bakre sektionen förvandlades till en allmän toalett. Att köa till en provisorisk toa höll inte och de flesta tog till metoden att ’’ehm’’’ göra sin behov rätt ut. Stanken av urin,öl och cigaretter sitter fast som otäcka bilder på näthinnan. Självklart skulle inte denna fest i dåligt beteende hålla sig kvar på en redan alldeles för låg nivå. Någonstans i mitten av konserten uppstår en krigszon mitt i den främre fållan som kallas Golden Circle eller The Pit. En alldeles för påtänd besökare måste kastas ut av sanslösa sex personer, hela konserten går från småputtrande grisig till rent obehaglig, småbarn på under tio år ser förskräckt något som inte hör hemma någonstans.

Som konsert är det lika dumt som det är roligt, samma låtar,samma scenografi. Helheten slutar dock i att vara årets absolut skitigaste upplevelse.

acdc_berlin_juni2015q-peter-kupfer-photography

I’m dirty, mean and mighty unclean – T.N.T, AC/DC

Årets sämsta film 2015 

Publicerad den av

012

Vi drar igång en kortare artikelserie om årets olika toppar och dalar. Vi börjar i den värsta änden med lågvattensmärken och allmän ohyra. Först ut år årets utan tvekan sämsta film Fantastic Four.

Man skall inte vara vidskeplig men filmindustrin har en tendens att vara lika förutsägbar som det mest banala slentrian manus från Hollywood. En förbannelse av klass 1 vilar över den här serietidningen och dess respektive filmserie. Hur fånigt det än må låta, kan jag inte se det ur någon annan synvinkel.

Varningsflaggorna var där redan från början. Regissören Josh Trank hade enbart gjort en enda genuint usel film (Chronicle) innan han tilldelades arbetet med den här dödsdömda patienten. Trank skulle ådra sig så mycket dålig publicitet innan filmen med sitt rent ut groteska beteende, arrogans och vansinne.

Vi vet alla vad som hände innan filmens premiär – om den härdsmälta som var Josh Trank. Lucasfilm kastade ut honom, 20th Century Fox försökte kontrollera kaoset men misslyckades.

Fantastic Four hör till bland det värsta jag har sett. Ett manus som helt befriats från intelligens,logik eller ens grundläggande transportsträckor mellan A till B. Ful som stryk är den också med sina smärtsamma specialeffekter, instängda och klaustrofobiska lagerlokal och så kan det fortsätta.

Den absolut största förnedringen – eller hånet, kommer genom Toby Kebbels Victor Von Doom. Karaktären som verkar vara lika dömd att gå under som Titanic, kollapsar ännu en gång. Marvels främsta gentlemannaskurk förvandlas till en ännu värre bilkrasch än den gången Tim Story och Julian McMahon utförde illdåd för tio år sedan. Dr Doom blir återigen en fåne som lämnar mig mer frustrerad och tom än gången då U2 ställde in sin konsert på Globen i september. Skådespelet varierar från dagisteater till rent provocerande. Kemin mellan Kate Mara,Michael B Jordan,Miles Teller samt Jamie Bell finns inte i denna dimension eller nästa.

Ännu en gång är estetiken rutten,tonen fånig och motivationen så patetisk att jag faktiskt övervägde att fly från biosalongen.

Slutligen bjuds vi på en slutstrid som får snöbollsstriden mellan Kalle Anka och Piff och Puff at framstå intensiv och laddad. Precis allt i den här filmen känns besmittat,hemskt och förnedrande. Brutna ben,naglar och hjärtan är bättre än det här. Den enda bedriften är att den i ett år som kantats av besvikelser och skräp, faktiskt lyckats hålla sig fast i mitt minne som något som bara kan beskrivas som ren tortyr. Låt den ruttna i helvetet.