Kategoriarkiv: Film

Spider-Man Homecoming Teorier 

Publicerad den av

0011

Varning för spoilers kring X-Men: Apocalypse och diverse detaljer från Spider-Mans serietidningshistorik 

Det här är var en av de få gånger jag brutit mot mina egna regler och sett en trailer, nästa synd lär begås i och med den kommande trailern till Star Wars: The Last Jedi. Men vi skall inte gå in på det eviga tjatet om trailer-policy.

Istället blir denna text en spekulation om diverse saker i Spider-Mans återkomst till Marvel Studios.

Först och främst måste man – då man diskuterar Marvel, Star Wars, eller annan nördkultur, ställa sig ödmjuk. Ytterst ödmjuk…

Jag konsumerar en skälig mängd serietidningar, men skulle aldrig våga definiera mig som mer än en intresserad novis i ämnet serietidningsvetenskap.

Men ett par detaljer i trailern och övrig PR-information, har fått mig att reflektera och spekulera. Och som något egoistiskt monument i högmod, väljer jag att skriva ned två teorier/frågor.

spider-man-vulture

Vulture – Falcon ? 

Två högteknologiska herrar med vingar. Sambandet är uppenbart. I serietidningen är Adrian Toomes, en uppfinnare som manövreras ur sitt eget bolag och således bestämmer sig för att tiden för våldsam hämnd är inne. I den omtvistade animerade TV-serien från 1994, var Toomes fortfarande VD i sitt bolag Toomes Aerodynamics, ett bolag som var under korporativ attack från Norman Osborn och hans Oscorp, som hade intentionen att absorbera bolaget. Adrian Toomes hade där uppfunnit tekniken som tillät bäraren av en specifik rigg att kunna flyga likt en fågel.

Denna berättelse valde även The Spectacular Spider-Man från 2008 att använda sig av.

Vi vet nästan ingeting om Toomes bakgrund eller intentioner för Spider-Man: Homecoming. Regissören Jon Watts talar svävande om Toomes som en vanlig Svensson som ramlat in på brottets bana. I den internationella trailern (som jag klantigt nog trodde var identisk med den redan visade amerikanska ) framstår Michael Keatons porträtt något för grovhugget för att vara en förmögen företagsledare.

coghjzvvmaash8u

falcon_new_wings

Finns det måhända ett samband här ?

Jag har en längre tid gått i tankarna kring att Toomes faktiskt är uppfinnaren till den teknik som Sam Wilson alias Falcon använder. Om vi ser till det visuella är de vingar som Vulture använder klart mer osofistikerade, med sina enorma propellrar/turbiner. Frågan är om dessa är en äldre prototyp som Toomes nyttjar ? Likheterna är slående.

2850286-secret_invasion__8___page_22

Fantasi eller verklighet ?

Oscorp

Att implementera Spider-Man i Civil War var en relativt lätt sak. Logiken samt bagaget var minimalt, men när nu Marvel fått ärva all historik i och med det nästan historiska samarbetet med Sony, uppstår en hel del problem – i relation till de saker som borde nämnts eller närvarat i tidigare filmer. Vi har redan fått små ledtrådar i TV-serierna Daredevil och Jessica Jones om Roxxon Corporation. Men en stor elefant står nu i rummet. Oscorp…

Serievärldens Oscorp är ett enormt imperium som för det mesta styrts av Norman Osborn/Green Goblin. I Sonys både taffliga och misslyckade The Amazing Spider-Man-filmer, etablerades Oscorp som fiende nummer ett. Som en slags ond vattenpöl där samtliga av seriens skurkar härstammade ifrån.

Detta blir det kanske mest intressanta problemet för Marvel att lösa. Hur implementeras detta på bästa vis ? Att försöka vandra på en linje som eventuellt skulle innebära att Oscorp varit ständigt aktivt men inte setts till förrän nu, är i min mening inte bra nog.

Förvisso gjorde Marvel en liknande fuling i och med Pym Technologies i Att-Man, men där talar vi om ett bolag som haft klart mindre fotavtryck kontra Oscorp. Tänk också på att Oscorp är en direkt konkurrent mot Stark Industries i sin tillverkning av vapen, något som Stark nu inte är aktiva inom.

ss101

En lösning skulle kunna vara att försöka göra det Batman V Superman misslyckades med totalt. Att introducera Norman Osborn som en ung företagsledare som i och med Spider-Man Homecoming inleder sina planer på total dominans.

Men att Norman Osborn ens skulle medverka ser jag som högst osannolikt.

En sådan rollbesättning skulle utan tvekan ha behövt klargöras. Se bara på hur Ant-Man valde att slingra sig ifrån att visa oss Janet Van Dyne som Wasp.

Istället funderar jag i banorna om inte Oscorp kan dyka upp i den numera självklara extrascenen. Inte alls olikt hur X-Men: Apocalypse (förhoppningsvis inga likheter i övrigt) valde att ge oss en minimal introduktion till Essex Corp.

Scenen skulle kunna vara något så simpelt som ett uppköp av Toomes Aerodynamics, eller en upphämtning av tekniken bakom vingarna – första steget till den ikoniska Goblin-glidaren ?

Om vi känner Marvel Studios rätt kommer russinen och referenserna vara otaliga. Det är nu mindre än ett halvår kvar tills vi får svaret om Spider-Man är redo att stanna kvar en lång, lång tid.

The LEGO Batman Movie Recension 

Publicerad den av

017

En explosiv, tokig och rejält härlig åktur i den bästa Batman-filmen sedan 2012

Ja ! Lego Batman är omåttligt mycket bättre än några av de senaste satsningar som Warner Brothers försökt sig på i DC-universumet. Inte för att den jämförelsen säger särskilt mycket. Batman V Superman: Dawn Of Justice samt Suicide Squad hör hemma i en livstidskarantän för filmer som är farliga mot allmän häsla.

Att en animerad film med blockfigurer – och en definitivt för stor moralkaka – är den bästa Batman filmen sedan Christopher Nolan drog ihop säcken för sin trilogi år 2012, är däremot ganska storartat.

När Lego Filmen kom för tre år sedan blev hela världen hänförd. Utom jag själv…

Det var något för hurtigt och högljutt för att vara helt kompatibelt med min smak. Batman i legoformat delar mycket av sin föregångares attribut. Det är en otroligt snabb och tokig upplevelse som far kors och tvärs mellan film – och Batman referenser.

Skogstokig åktur 

Ibland blir det för mycket. Det tramsas och flamsas utan egentlig poäng vid flera tillfällen,  då är det både påfrestande och blekt att beskåda. Men för det mesta hittar Lego Batman en strålande balans mellan bra berättande och skogstokig humor.

När regissören Chris McKay skärper sina sinnen, levererar han vass och slagfärdig komik som träffar alla åldrar. Den goda dosen ironi och självdistans, som filmen stolt poserar med, ger ett sympatiskt intryck, det blir svårt att inte känna sig helt bekväm med allt vansinne som sker.

Åkturen är för det mesta helt vild. Det byggs, sprängs och skojas konstant. Återigen lyckas Lego versionen överträffa sina äldre och surare bröder på alla fronter.

Kärlek till materialet  

Ofta blir det tydligt att Lego Batman förstått psykologin och sitt grundmaterial bättre, än både Zack Snyder och David Ayer någonsin gjort. För Batman fanatikern är det en öppen kakburk. Referenserna flödar och iscensätter välkända ögonblick med både charm och finess. Filmen kombinerar ett typiskt barnfilmspatos, med ett moget funderande kring Batmans ständiga vilja att hålla distansen mellan sig själv och sina närmaste.

Visst blir det övertydligt, men samtidigt ger denna infallsvinkel en tydligare förankring och närhet till karaktärer som Alfred Pennyworth och Barbara Gordon.

De två nämnda som ageras av Ralph Fiennes och Rosario Dawson tillsammans med Will Arnetts mycket underhållande Batman tolkning, ger ett både bekant men skruvat porträtt.

Joker når inte fram 

Tyvärr går det inte lika bra för Zach Galifianakis och Michael Cera som Joker och Robin. Joker tas till en punkt där han inte riktigt känns bekant, det är ett alldeles för generellt porträtt, och jag kan undra om en mer tafatt skurk hade fått vissa moraliska intentioner att fungera smidigare. Ceras Robin känns också något tunn, mot slutet känns det som att karaktären fått motorstop.

Det gäller också filmens sista del där den irrar bort dig och inte riktigt återfår fotfästet. Då faller man tillbaka på en inköpslista där punkter kryssas av snabbt och utan egentlig finess.

The LEGO Batman Movie är snabb, rolig, fyndig och bitvis vuxen. En riktigt räddare i nöden i en årstid som brukar lämna en kall i både temperatur- och filmväg.

Betyg 7/10

Bäst: Den bitvis helt strilande humorn och självdistansen.

Sämst: Filmen hade mått bra av lite mindre trams, samt ett helt renoverat porträtt av Joker.

Fråga: Hur kan detta vara så mycket roligare än de obscent dyra produktionerna ?

Vaiana Recension 

Publicerad den av

002

Vacker men otillräcklig 

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter  att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt 

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar 

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor 

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10 

Moonlight Recension 

Publicerad den av

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa 

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel 

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt  Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood 

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla 

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10 

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris

 

Rings Recension

Publicerad den av

003

Meningslös, tandlös och tråkig uppföljare som vi aldrig behövde 

Rings känns förlegad på så många sätt. Det är över tio år sedan den japanska skräckvågen sköljde över västerländsk film – i och med otaliga nyversionen och remakes, av uppmärksammade asiatiska original. Tillslut kvävde elden sig själv och bleka småbarn med förvuxet hår lämnade biograferna illa kvickt. En uppföljare på den redan utskällda The Ring Two kändes minst sagt märklig såhär tolv år senare.

Och just märkligt och besynnerligt går att upprepa flera gånger. Märkligt förvirrad, märkligt tandlös samt makalöst uddlös.

Vilse i pannkakan 

Det huvudsakliga problemet för Rings är dess totalt förvirrade identitet. Den första sektionen liknar något ur valfri Final Destination-film, medan den andra halvan drar tankarna åt de mest platta brittiska deckare. Det kulminerar i ett slut som är mer besläktat med en riktigt dålig thriller än en renodlad skräckfilm.

Särskilt obehagligt blir det inte heller. Tragiskt uppenbara skräckklichéer upptar samtliga av de tre faserna. Allt bygger på ett ”ingenting här, ingenting där”-system som alltid slutar på samma sätt. Den psykologiska terrorn uteblir helt och hållet.

Liknar den sämsta av slasherfilmer

Den övergripande tonen för tankarna åt riktigt flamsiga slasherfilmer från 80-talet, och allt vad det för med sig i och med dåligt skådespeleri och ännu sämre dialog, pannkaksplatta karaktärer, som enbart verkar kunna ge ifrån sig diverse tjut och kvidande, dock utan extrem våldet.

Än mer pinsamhet uppstår, då hela seriens koncept om att kopiera ett analogt VHS-band, blir än mer långsökt och banalt, när filmens huvudsakliga mål och – åldersgrupp, inte ens kan förklara vad ett åbäke som en VHS-spelare är för tillhygge.

Kopieringsskydd ? 

En omedelbar tanke blir att spöket Samara borde vara stendöd i och med digitaliseringen. Jag kan till och med ge ett tips till nästa gång (som vi förhoppningsvis slipper); använd YouTube, det går snabbare så.

Oftast ligger Rings nära de där riktigt usla TV-versionerna av gamla filmklassiker, som smugit fram på TV de senaste åren – se Dödligt Vapen och Exorcisten. Produktionen känns knapphändig och billig, genomförandet ointresserat. När Samara väl gör entré så är det med vedervärdiga specialeffekter.

Själva dödsstöten kommer i filmens tredje akt, där släpper alla positiva hämningar. Då förvandlas filmen till Familjen Adams, med svarta katter, Baskervilles hund och allt annat som kan tänkas förstöra bioupplevelsen.

Då blir det hela glasklart… Rings är en lam spökhistoria för klassfesten i årskurs ett, där den självklara ficklampan saknas.

Betyg 2/10 

Fråga: Samara måste ha världens dyraste telefonräkning ?

Resident Evil: The Final Chapter Recension

Publicerad den av

026

Med lite tur är detta slutet….

Skall man skratta eller gråta ? Jag tror jag väljer det första alternativet. Nu skall man såklart inte  vänta sig för mycket av en filmserie som aldrig brutit sig ur omdömet tråkig och banal. För alla er som längtat efter detta ögonblick – finalen för Resident Evil-serien som nu pågått i femton långa och svåra år, kan jag bara sorgset konstatera, att den final The Final Chapter bjuder på är lika tillfredställande som den gången Bobby kliver ur duschen i TV-serien Dallas. The Final Chapter är en röra av dålig regi, kasst hantverk och ofrivillig komik.

För att vara den sjätte delen i serien, och således den sjätte gången Paul W.S. Anderson regisserar, är det helt ofattbart hur osäker och amatörmässig hela produktionen känns. Det verkar som att hela filmen sitter fast i ett träsk, som förvandlar allt till att se ut som en riktigt billig reklamfilm för deodorant. Det är från början till slut identitetslöst och totalt ointressant.

Slarv och återigen slarv 

Fumligt, klantigt och slarvigt blir de pelarna som The Final Chapter få stå på. De flesta dödssynder i filmvärlden, begås redan i en intrig som är helt obegriplig och som helt ignorerar den föregående filmens cliffhanger.

Anderson verkar inte ha förstått att man inte kan göra en film i genren skräck eller action, där moment och skeenden ständigt upprepar sig. The Final Chapter måste slå något slags rekord i flest usla ’’hoppa-till’’ – sekvenser på kortast tid.

Komedi ? 

Snabbt förvandlas allt till en repetitiv och förutsägbar skrattfest, där humorn kommer från de rent pinsamma berättarknepen och det helt grundlöst dåliga hantverket. Det råder inte heller någon brist på usla specialeffekter och ännu sämre vändningar. Allt medan publiken antingen fnissar eller står stumma av den dumhet som tvångsmatar besökaren.

Trots marknadsföringen om att detta är avslutet, och mer eller mindre ett definitivt sådant, råder det en stor brist på några som helst insatser. Inte en enda gång uppstår det mest minimala engagemang. Det förblir o-spännande och utdraget.

Att stora delar av filmen helt ägnas åt förklaringar och expositioner (fåniga sådana) som drar ned tempot till noll och orsakar omedelbart hjärtstop, gör inte saken roligare.

Allt förblir obegripligt och långsökt – även för en film i denna genre.

Platt fall 

Milla Jovovich blir återigen placerad i rollen att bita sig i läppen och grymta fram repliker som skall verka slagfärdiga men som istället bidrar till lustgasen som filmen pumpar ut till publiken i sitt konstanta trams. Iain Glen underpresterar till en sådan nivå att jag börjar misstänka medvetet själv sabotage från hans sida.

När det blir dags att dra fram vapnen och visa actionmusklerna, faller det platt, i en soppa av dålig klippning och brist på nerv. För den som sett tidigare delar vet vad som väntar, uråldrig koreografi och evighetslånga slagsmål, som efter ett tag flyter samman till en ful gegga av dåligt filmskapande.

Det enda jag faktiskt kan tänka mig berömma i Resident Evil: The Final Chapter, är att den faktiskt fått mig att skratta mer än flertalet moderna komedier. Med sitt vedervärdiga skådespel och berättelse som liknar en parodi, kan den bara klassas som en skrattfest, fast på helt fel sätt.

Betyg 1/10 

Bäst: Att vi förhoppningsvis slipper ännu en uppföljare… eller ?

Sämst: Ian Glen och det helt undermåliga hantverket.

La La Land en andra gång

Publicerad den av

007

Jag står med mössan i handen, samt i skamvrån. Hur populistiskt det än må låta, så erkänner jag… Betyget till La La Land skall upp ett snäpp. Precis som konserter med de bästa av artister, är alltid kväll två den bättre. Detsamma gäller här.

La La Land är – som jag skrev i den tidigare recensionen, bitvis helt makalös. Här finns scener som sent kommer glömmas. De få invändningar som fanns, känns mindre stympande vid omgång två. Till och med Gosling är lite, lite lättare att svälja.

Men det är framförallt regissören Damien Chazelles känsla för detaljer som blir extra slående. Från alla små referenser i musiken, till de där diskreta men kraftfulla svängningarna i känslorna. Det är ständigt engagerande utan att kännas forcerat eller påtvingat. Ingeting krånglas till eller slarvas bort i berättandet.

Emma Stone är nästan värd en helt egen recension. Hon är en supernova. Självsäkerheten i kombination med helt hennes outtömliga energi, blandas samman till något klassiskt.

Soundtracket måste också berömmas, med sina fantastiska melodier och briljanta vinkningar, blir det bara bättre ju fler gånger jag lyssnar till det.

Återigen går det bara att upprepa ett ord… Wow…

 

xXx: Return of Xander Cage Recension 

Publicerad den av

012

Vid profetens skägg vilket skräp ! 

Tro det eller ej men det fanns ett visst övervägande om detta skulle bli en lång eller kort recension. Men logiken och det allmänna förnuftet, säger mig att det är bäst att offra er och min egen tid, så lite som möjligt när det gäller xXx: Return of Xander Cage.

Från början till slut, är det en vulgär och smaklös mardröm, som saknar både känsla och värme. Största delarna av filmen ser ut som en sjaskig musikvideo, där allt är fult och plastigt.

Sexismen sprider sig som något otäckt virus över varenda bildruta, där allt som faller i den kvinnliga fållan enbart verkar kunna anspela på sexuella referenser eller gå så nakna som möjligt. Till och med den duktiga Toni Collette är under all kritik.

Lägg sedan till värdelös action och ett skådespeleri som bäst kan liknas vid en tramsig lek i bollhavet på IKEA, så har vi en av årets sämsta filmer, klar till nästa kalkonmiddag.

God natt !

Betyg 1/10 

Bäst: Ha ha ha !

Sämst: Inte ens värt att lista de tusentals synder som begås.

La La Land Recension 

Publicerad den av

016

Wow…… 

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone 

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi 

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel 

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10   

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.

Jackie Recension 

Publicerad den av

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne 

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto 

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer 

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack 

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10 

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”