Kategoriarkiv: Film

Live By Night Recension 

Publicerad den av

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Split Recension

Publicerad den av

005

Ännu en plågsam uppvisning i dåligt manus och kasst skådespeleri från M Night. Shyamalan.  

Ja, denna gång lyckas Shyamalan, med nöd och näppe, komma undan med sina nu regelbundna idiotiska vändningar. I övrigt är det tyvärr samma havererande skräpfilm som M.Night gjort till sitt signum de senaste åren.

Allting är som vanligt, det är ett bedrövligt manus i en smaklös kombination med provocerande dåligt skådespel (eller vad man nu vill kalla det) från ensemblen.

Hemskt skådespel 

De tre kvinnliga huvudrollerna där Anya Taylor-Joy får gå i första ledet, sänker ribban för vad tragiskt skådespel innebär. Det är lika fruset och otillfredsställande som att vänta på en försenad buss i januaris snöstormar.

James McAvoy åsamkar sitt dugliga CV enorm skada med ett helt bedrövligt överspel.

Det enda riktigt skrämmande i filmen förblir Shyamalans totala oförmåga att kunna foga ihop det mest grundläggande manus och berättande. De ögonblick som skall skapa obehag eller fascination blir direkt direkt komiskt dåliga.

Hitchcock på dagisnivå  

Stora delar av filmen vill Shyamalan leka Alfred Hitchcock och emulera Psycho, för att mot slutet släppa alla vettiga tyglar och servera publiken en hel dunk med ättika, rakt ned i halsen.

Men vad som får filmen att gå ifrån patetisk till rent osmaklig är i sitt högmod att ta upp starkt kontroversiella debatter och ämnen – som psykisk o-hälsa och övergrepp på minderåriga.

Framförallt den sistnämnda delen är skött med sådant slarv och okänslighet att jag faktiskt känner ett visst illamående. Det är rent motbjudande att närma sig dessa frågor med en jargong som pendlar mellan skrämmande arrogans och opportunism.

Om det inte hade varit för en desperat slutscen – som i alla fall lindrar det värsta vansinnet i logiken, samt lite, lite, basisk pulshöjning i några utav filmens spänningssekvenser, är Split redo för att begravas djupt till havs.

Betyg 2/10 

Bäst: Den knappt godkända tvisten på slutet.

Sämst: Högmodet och smaklösheten i sitt sätt att exploatera starkt känsliga frågor.

Assassin’s Creed Recension

Publicerad den av

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån. 

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse 

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här  domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som  visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig 

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet 

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta

Årskrönikan 2016 

Publicerad den av

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa filmer 2016 

Publicerad den av

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

0051

A Monster Calls 

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

0033

Nocturnal Animals 

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

0271

Peter och Draken Elliot 

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

038

Captain America: Civil War 

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

016

Kubo Och De Två Strängarna 

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

0022

Doctor Strange 

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

043

Rogue One: A Star Wars Story 

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.

Årets skitigaste 2016 

Publicerad den av

sausage-party-dom-spfp-101_rgb

En udda kategori från förra året återvänder även den här gången.

Annapurna Pictures har en mycket speciell position i filmvärlden då den drivs och ägs av Megan Ellison, dotter till Oracle grundaren och miljonären Larry Ellison. Annapurna kan producera precis vad de vill utan att vara slaviskt bundna till att uppnå strikta finansiella mål.

Megan Ellison har visat ett stort prov på både risktagande och goda färdigheter i att producera kvalitetsfilm. Det må inte alltid ha blivit lysande; Paul Thomas Anderson tristessen i The Master eller den helt gräsliga American Hustle.

Men i år tog Ellison ut svängarna mer än någonsin tidigare i och med den animerade Sausage Party. En film som är så snuskig och smutsig att Annapurna borde ha bjudit på handsprit och tvål efter alla visningar. Ingeting är tabu när ett bökigt och svordomsfyllt gäng av matvaror vältrar sig i allt som är motsatsen till god smak eller måttlighet.

Sausage Party kunde ha varit lysande men känns tyvärr malande flera gånger – hela fordonet fastnar i sin egen lera av världsrekord i avsmak. Slutet hör dock till något av det mest underhållande och vildaste vi kunde se i år.

Förutom den presidentiella kampanjen i USA var ingeting skitigare än Sausage Party.

 

Årets sämsta filmer 2016

Publicerad den av

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del.  Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad   

0031

Independence Day Resurgence 

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant 

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon 

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers 

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad 

’’Ring isoleringen !’’  som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

 

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Årets mest storslagna ögonblick på film 2016 

Publicerad den av

031

VARNING ! Spoilers för Rogue One: A Star Wars Story

Vi behöver inte ens motivera, fundera eller diskutera kring det här. Den slutgiltiga striden på planeten Scarif skapar en ny ribba för vad nördextas betyder. Makalösa specialeffekter och ett ännu större mått av villkorslös Star Wars-kärlek från regissören Gareth Edwards, gör varenda sekund till en högtid.

Från att den evigt älskade AT-AT varianten AT-ACT stampar fram som en domedagsapostel, till att den CGI återupplivade Peter Cushings guvernör Tarkin beordrar att påbörja eldgivning när dödsstjärnan är redo, är det en ren njutning publiken får serverad på guldfat.

Och slutligen, ingen, ingen kommer någonsin glömma tillfället då filmvärldens kanske mest ikoniska skurk tänder ljussabeln och skriver om hela regelverket för vad gåshud innebär.

Årets Överraskning 2016

Publicerad den av

006

Ja nu kommer de…

De där listorna som känns lika originella som skinka och sylta på ett julbord.

Under de sista dagarna av 2016 kommer vi publicera listor över det som presterat bäst, sämst eller bara lämnat oss nollställda inom film, spel och musik.

Årets överraskning kom i och med filmatiseringen Deadpool.

Den inledande marknadsföringen tydde på en fullkomligt vulgär och intelligensbefriad historia. Skepticismen följde med ända in i biomörkret.

Deadpool må vara fullkomligt vulgär, med sin fekalier och sexhumor, men samtidigt skamligt underhållande. Bitvis barnsligt, flamsigt och tramsig så lyckas regissören Tim Miller till trots hålla samtliga bollar i luften. Detta görs främst genom ett helt förkrossande bra hantverk. När rapporterna om filmens budget framgick kunde jag bara reagera med chockerad tystnad.

Tim Miller gör en film som ser ut att kosta det tredubbla, med enorm erfarenhet från sin effektstudio Blur (vars trailers borde skrivs in i filmhistorien) får vi effekter och sekvenser som övertygar i varenda sekund. Det underhållande porträttet av den starka men snälle Colossus och samt den inledande scenen på motorvägen är redan odödliga.

Filmstudion Fox har redan lagt ut sina planer för två uppföljare till, dock utan Miller som blivit ersatt med John Wick regissören David Leitch för del två. Ett faktum som återigen får mig att sätta Deadpool på listan över högst suspekt.

Diskrepansen i Doctor Strange

Publicerad den av

VARNING Innehåller lätta spoilers för Doctor Strange 

Jag försöker inte med denna artikel förhöja vår egen status utan konstaterar bara ett faktum. Vårt betyg på den makalösa Doctor Strange filmatiseringen från Marvel Studios, är ett av de högsta.

Det var till och med ett övervägande om vi faktiskt skulle ta fram det riktigt stora artilleriet som brukar innebära två siffror.

Doctor Strange innehåller allt jag vill ha från en serietidningsfilm/actionfilm. Materialet överförs med stil och precision. Visionen är tydlig och hantverket utsökt. Det kan bara beskrivas som en perfekt kombination. Utan att avslöja för mycket om våra kommande årslistor, så kommer Doctor Strange placera sig högt.

Men när vi ser ut på övriga recensioner och omdömen rasar betyget från makalöst bra till dugligt.

Klagomålen – att produktionen är för bekant i både berättande och upplägg förkommer ständigt. De flesta av åsikterna kan beskrivas som halvljumma.

Det finns självfallet ingen empirisk orsak till varför det ser ut som det gör. Betyg och jämförelse mellan olika institutioner har tagits till det rent idiotiska de senaste åren. Enligt den luttrade före detta speljournalisten Adam Sessler är jobbsäkerheten för diverse spelutvecklare beroende av specifika medelvärden från sidor som Metacritic.

I filmvärlden har denna mani istället förlagts på CinemaScore som är en mätning vad den faktiska publiken tycker, samt den första helgens ekonomiska intäkter i USA.

Egentligen är detta en diskussion för framtiden, anledningen till denna krönika är snarare en vild teori, varför diskrepansen mellan vårt Doctor Strange betyg och övriga kritikers blev som det blev.

Och återigen drar jag fram min – vid det här laget stendöda käpphäst…

Trailers….

Ja vi är här nu igen. I vanlig ordning undvek jag allt förutom den absoluta första teasern som jag bara såg en enda gång. Allt annat har fått passera som ett osynligt lodjur. När jag nu ser igenom allt material som ingått i den enorma marknadsföringen gör jag det med fullkomlig skräck.

Här kastas de bästa scenerna omkring, hela följder och slutpoänger – som det helt suveräna WI-Fi skämtet, får se sig tagna med handen i kakburken

När även samtliga av filmens mest häpnadsväckande scener, där hela Manhattan vrids om till något ur en Kafka dröm, flagrant visas upp i uppskuret format är det självklart att förvåningen och spänningen försvinner snabbare än gratisexemplar av iPhone 7.

Utöver det visades en ganska bastant del av filmen upp som en förhandsvisning på IMAX.

Med alla dessa fantastiska sekvenser uppvisade och repeterade är det inte konstigt att se varför Doctor Strange aldrig passerade samma unisona hyllningskör som Guardians Of The Galaxy eller Captain America: Civil War.

Man kan även föra denna diskussionen vidare till Rogue One, som verkar splittra massorna rejält. Efter att ha sett filmen med bara den magra teasern som enda ledtråd, står jag lika förbluffad över hur mycket Lucasfilm valt att visa i sin marknadsföring.

Vi spekulerar självfallet bara. Men jag kan själv inte tänka mig att upplevelsen hade varit lika tillfredsställande med en slags ledstång bestående av sedda sekvenser pågående i två timmar.

Överraskningen och chocken är en helt avgörande del för berättande. Även om flera berättelser delar ackord och noter så är kontexten och uppfinningsrikedomen samt förmågan att leka med förväntningar avgörande.

Med en setlist i handen som delger varenda rörelse på scenen blir det inte lika kul. Det kan de flesta fans av hårdrocksbandet (om man nu fortfarande vill definiera dem som ett band) Kiss sorgset skriva under på.

Trailerklimatet är helt ohållbart om det skall fortsätta på denna bana. Som den store och bortgångne Leonard Cohen sjöng…

’’I’ve seen the future baby it is murder…’’

lc3_0735_2