Kategoriarkiv: Filmrecension

IT Chapter 2 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Överfylld, torftigt agerad och mängder av repetition efterlämnar ett stort hål som ekar av meningslöshet. 

Aldrig tidigare har jag önskat att vi skrev våra recensioner på engelska. Då hade denna recension kunnat avslutas direkt… För om man slår upp ordet ’’bloated’’ i den engelska ordboken och ser till dess betydelse och även synonymer, så finns det ingen mer målande beskrivning för IT Chapter 2. Uppföljaren – till storsuccén från 2017, är en övergödd, menlös och utmattande historia som demonstrerar hur usel Stephen Kings litteratur kan vara i filmad form.   

När en skräckfilm får rot så kan den influera genren i flera år framöver. Se bara på vad John Carpenter gjorde för slasherfilmen då han valde att måla om en Captain Kirk-mask och förvandla den ostoppbara seriemördaren Michael Myers. Efter det så var maskerade – eller åtminstone hårt sminkade, skräckfigurer det nya svarta inom genren. 

Under 90-talet så skrämde Tim Curry slag på en hel generation i sin kritvita makeup och djävulska stämma. Bill Skarsgårds version Pennywise behövde därför leva upp till denna ikoniska rolltolkning, resultatet var – visuellt, fantastiskt, med hjälp av modern kunskap inom smink och specialeffekter så skapade man återigen en frontfigur för ren och skär filmskräck. Mördarclownens oförglömliga yttre, kommer nog också bli det som lever kvar från dessa två episoder. För när vi nu fått facit i hand – med både del ett – och två, så står det klart att denna iteration av den komplexa sagan, inte efterlämnar något annat än ett överflöd av trist – samt, förutsägbar skräck, som ackompanjeras av svag personregi. 

En tegelsten 

Det räcker med att ha sett Stephen Kings litterära förlaga för att förstå att IT inte är något som avklaras på ett par futtiga timmar. Med sina – över, tusensidor så kan den placera sig bredvid andra tegelstenar som Margaret Mitchells Borta Med Vinden. 

I boken så tar King god tid på sig att ge läsaren noggranna inblickar i sitt jättelika karaktärsgalleri. Vare sig de anses som protagonister eller antagonister, så hittar King tid att studera sina karaktärers svagheter, styrkor och rädslor. De många – och långa, utläggningarna om personliga kval och svårigheter, blir tyvärr inte mycket värt då King – sällan, lyckas skapa något större djup för de berörda personerna. 

Stunderna då vardagen vänds upp och ned – för berättelsens nyckelspelare, känns konstruerade och närmast manipulativa. Att King också förlitar sig på uttjatade personligheter, leder till ett underskott vad gäller engagemang i alla fall vad beträffar mig. 

Då man filmatiserade den första delen av IT så hade ett par av bokens mer problematiska sidor redigerats – eller helt tagit borts. Det handlade om bisarra ritualer, psykedeliska visioner och annat mycket abstrakt innehåll. Tyvärr så hade man inte gjort någonting åt de monotona karaktärerna. Att de också spelades av ett gäng unga förmågor – som inte alltid övertygade, gjorde de mesta – som hade med berättelsen att göra, ointressant. 

Som skräckfilm betraktat var det ytterst mediokert. Inte ens i sina mest bestialiska stunder så lyckades regissören Andy Muschietti skrämma ens en katt. Hela IT var skräckfilmens motsvarighet på ett cementerat schema, skräcken fördelades inte över filmen, utan koncentrerades vid ett antal tillfällen och scener – som alla var så uppenbara och förutsägbara, att något form av obehag var uteslutet. 

Efter två år så har inget av detta förändrats…

Duktiga skådespelare kompenserar inte för kass personregi  

Eftersom berättelsen utspelar sig nästan trettio år senare, så har ensemblen – självfallet, behövt bytas ut. James McAvoy tar täten som Bill Denbrough, Jessica Chastain spelar Beverly Marsh och komikern Bill Hader åtar sig rollen som den enerverade Richie Tozier. Detta borde innebära mer intressanta rolltolkningar och mindre meningslöshet. Men Muschietti står som fastfrusen i kölvattnet från förgående film, både Chastain och McAvoy agerar långt under sin förmåga, Bill Hader spelar över likt en amatör – detsamma gäller James Ransone. 

Flera gånger så försöker man bygga en emotionell kärna – med karaktärernas starka vänskap i centrum. Men eftersom skådespelet är alltifrån livlöst till rent löjeväckande överdrivet, så blir dramatiken skadeskjuten. King har alltid varit intresserad kring relationen mellan barn och hur vänskapen förändras då man möts igen, fast i vuxenålder. Men dessa aspekter verkar Muschietti fullkomligt ointresserad av. Syskon – och brödraskapet är delegerad att sitta på läktaren och tafatt heja på, detta medan hela filmen blir till någon sorts glorifierad version av Gröna Lunds Blå Tåget , där man hastigt kastar in lite monster och blod på kommando.   

Urvattnad skräck 

Om skräcken nu hade varit genialisk – och så obehaglig att tittaren hade behövt medföra sig lugnade preparat, så hade slarvet med dramatiken varit ursäktat… Men precis som senast så är alla stunder av terror eller panik lika förutsägbara som att vår himmel kommer vara blå imorgon. 

Muschietti har överhuvudtaget inte lyssnat på kritiken kring att föregående films skräckmoment, var alltför sammanpackade, samma frustrerande slarv fortsätter även här. Det är som att titta på en målning där konstnären inte lärt sig konsten att blanda färg och nyanser, istället för att skapa vackra övergångar mellan färgerna, så är det istället stora och fula block av diverse färger som presenteras. Bristen på ideér och inspiration är närmast självlysande. Och förutom Bil Skarsgårds stiliga clown, så är alla övriga mardrömskaraktärer oskiljaktiga samt renderade med usla specialeffekter som drar tankarna åt stop-motion, med sina ryckiga rörelser och stela uttryck. 

Men dessa – kolossala, misslyckande är ingenting då vi ser till filmens – så kallade, humor. I flera scener görs det gräsliga försök till alltifrån könshumor till barnsliga pinsamheter. Sättet komiken levereras är så katastrofartat att jag är nära på att ringa efter räddningstjänsten, för att på så sätt rädda den oskyldiga publiken som tvingas genomlida eländet. Vid det absoluta lågvattenmärket – då det kommer till ’’humor’’, så kan man – bokstavligt talat, höra hur skämtet följs utav ljudet av syrsor… 

Och den helt osannolika speltiden på nästan tre timmar fyller inget som helst syfte… Detta massiva utrymme borde ge möjligheter; som att engagera, berätta noggranna berättelser – stora som små, eller att framställa en slutprodukt som känns genuint storslagen, men – inget av detta blir verklighet… 

Lika trevligt som produktionen av gåslever 

Hela IT Chapter 2 är lika bedrövlig som att se på hur foie gras framställs, man tvångsmatar med allt mellan himmel och jord. I filmens inledning så stirrar man sig blind på att presentera ett antal märkvärdiga klippövergångar, varav vissa är snygga men helt ointressanta då det kommer till att göra en bra film. Men detta blir snart ointressant, och istället så påbörjas en kavalkad av meningslösa tillbakablickar som bara verkar existera för att dra ut på tiden. Man glömmer till och med bort ett par sidospår som förblir olösta, och slutet get ordet antiklimax en ny betydelse.  

Då allting väl är över så är jag helt övertygad om att man slagit något rekord i att ödsla maximal tid på absolut ingenting.       

Betyg 2/10 

438 Dagar Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Snygg men tom filmatisering av en berättelse som borde hanteras med så mycket er vördnad.  

Tragiskt och obehagligt nog så är den fasansfulla upplevelse journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tvingades uppleva i Etiopien, för åtta år sedan, inte ovanlig… Gång på gång hör vi om tragiska historier där journalister och reportrar behövt sätta sin frihet – eller livet, till som insats för sina journalistiska gärningar. 

Denna typ av riskfyllda rapportering har gett oss i den bekväma västvärlden en mycket nödvändig insikt kring hur privilegierade och tursamma vi är. Rapporteringen från krigszoner – eller länder i politiskt kaos, kan kännas som en vit kontinent för oss hemma i TV sofforna. Alldagliga problem som försenad kollektivtrafik eller krångliga kopieringsmaskiner blir mest löjliga då vi hör om hur bla mänskliga rättigheter kränks på daglig basis.

Och bara ett par år efter att Schibbye och Persson återvände till Sverige så skulle 
Sveriges Radios Korrespondent Nils Horner bli mördad på öppen gata i Kabul, och Dawit Isaak fortsätter att sitta fängslad i Eritrea. 

Kanske hade en dokumentär om – ALLA, dessa historier varit som mest drabbande. Men berättelsen om Schibbye och Persson är – ur en filmsynpunkt, mest lämplig för att dramatiseras . Historien involverar alltifrån en mindre politisk konspiration, korrupta domstolar och en horribel fängelsetid, allt detta är alltför lockande för att inte bli till film. 

Snyggt yttre men bristande emotionell kärna  

Där majoriteten av våra svenska filmer får tampas med ett visuellt yttre som ger rysliga associationer med amatörmässiga hemvideos, så är 438 Dagar en – många gånger, stilig film. Fotografen Sophia Olsson ger produktionen ett proffsigt utseende som visar upp flera vackra bilder över uttorkade ödemarker. Denna kvalitativa känsla håller i sig scener där det antingen talas engelska eller amhariska, vid mer än ett stillfälle så kan man missta 438 Dagar för att vara en påkostad utländsk produktion. 

Tyvärr så raseras dessa illusioner då det blir dags för Gustaf Skarsgård och Marias Varela att agera. Skarsgård har ingen brist på förmåga, men regissören Jesper Ganslandt regisserar sekvenserna på svenska med  plastig och falsk dramaturgi. De stunder som behöver kännas trovärdiga faller på att Skarsgård och Varela har genomgående dålig kemi. Brödraskapet av stål – som gjuts ur de horribla prövningarna och den tighta relationen, blir aldrig påtaglig för publiken. 

Konspirationer 

Ganslandt blir i filmens mitt också mer sugen på att presentera löjeväckande konspirationsteorier, det involverar alltifrån IKEA, H&M och svensk utrikespolitik, det känns som att vara tillbaka i Oliver Stones snurriga och hispiga JFK. Det står även klart att Ganslandt och manusförfattaren Peter Birro är fast övertygade om att Carl Bildt är det ultimata syndabocken. I en samling av måttligt trevliga individer – såsom våldsamma och lögnaktiga soldater, korrupta fängelsevakter – och  politiker, så framställs den tidigare stats – och utrikesministern som den svenska filmens  motsvarighet till kejsare Palpatine från Star Wars-trilogin, hal, manipulativ och falsk. 

Utan att förvandla recensionen till något politiskt manifest – eller för den delen helgonförklara  Carl Bildt, så känns detta porträttet många gånger aningen överspelat och ensidigt, även om det finns ett mått av humor i hur Philip Zandén återger Bildts igenkännbara manér. 

Trots detta tveksamma inslag så är 438 Dagar som allra bäst då vi följer det politiska spelet med att försöka att få hem de båda Persson och Schibbye. Denna långa och svåra process visar upp en mardrömslik byråkrati som är lika giftig som frukostflingor smaksatta med radioaktivt avfall. Men detta visar sig bara vara ett av en mängd sidospår. Där de diplomatiska förhandlingarna ger bidrar med ytterligare dimensioner och perspektiv, så påverkar detta omfång också filmens kärna – fängelsetiden för Schibbye och Persson. 

Stökig bazaar 

Vid flera tillfällen så irrar man bort sig i diverse narrativa trådar som bryter fängelseklaustrofobin  . Utöver det så är porträtteringen av fängelsemiljön inte heller vidare effektiv. Både Schibbye och Persson har beskrivit vistelsen som en oupphörlig tortyr, men filmen följer att presentera denna mardrömslika plats som en stökig bazaar. 

Boken med samma namn – som står som grund för filmen, beskriver skrik och hysteriskt gråtande ifrån medfångarna, även en stark doft av urin var ständigt närvarande. Detta hade kunnat bli en helt skräckinjagande upplevelse – i klass med de mest brutala avsnitten ur HBO-serien OZ. Men Ganslandt går aldrig så långt, filmversionerna av Schibbye och Person verkar acklimatisera sig ganska väl och tycks inte heller vara desperata att lämna. 

Detta motverkar hela filmens önskan om att fungera som en tickade domedagsklocka, där varje minut handlar om liv eller död. Då vi tillslut kommer fram till avslutningen så är det emotionella krutet helt vått. 

Allt för lite om värdet av journalistisk 

Och för vara en film som har två så pass uttalade förespråkare för press – och yttrandefrihet, så gör 438 Dagar absolut ingenting då det kommer till att – på ett medryckande sätt, argumentera för grävande journalistik, detta i en värld som för varje dag blir i allt starkare behov av starka redaktioner med lika orubbliga redaktörer. Allt vi får är ett par tafatta meningar i filmens textbaserade epilog.

438 Dagar är inte ett totalt misslyckande, berättelsen är i grund och botten både relevant och gripande, och visuellt så når man oväntat långt. Men då filmens emotionella engagemang aldrig lyckas påverka så ekar mycket alltför tomt. 

Betyg 4/10  

Toy Story 4 Recension

Publicerad den av
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.  

Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.  

Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan. 

Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.   

Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor. 

Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss. 

Tankar och funderingar om livet 

Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet. 

Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.  

Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv. 

Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera  tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.  

Tekniskt genialitet

Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar. 

Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.

Fartfylld, öm och hjärtskärande 

Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar. 

Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt. 

Ohyggligt fint

Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.  

Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är… 

Betyg 8/10    

Ready Or Not Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Ofokuserad och spretig historia som då och då underhåller med nattsvart humor. 

På gott och ont så är hela Ready Or Not ett virrvarr av diverse genrer, idéer och inspirationskällor. I sina bästa stunder så underhåller man med morbid humor och absurd komik, men mestadels så känns filmen ofokuserad och slarvigt improviserad. 

När det kommer till att besitta någon som helst originalitet så är Ready Or Not lika förlorad som det politiska samarbetet som hette Alliansen. Man tar bitar och delar från bla Jordan Peeles kultfilm Get Out till tortyrorgien Saw. Om vi bortser från filmens vackra viktorianska hus – som filmen utspelar sig i, så finns det inte mycket att bli hänförd över då vi talar om berättande eller godtagbar regi. Escape Room – som kom ut tidigare i år, har redan visat oss hur det skulle se ut om Big Brother var en – än mer, skrämmande upplevelse, där ett antal karaktärer spärras in på en liten yta och tvingas kämpa för sina liv. 

Denna typ av kammarskräck har visat sig vara potent – även i de mest sparsamma av produktioner. Innan Fede Alvarez tände eld på sin karriär med The Girl In The Spiders Web, så levererade denne den nervkittlande och täta Don’t Breathe. Den oundvikliga klaustrofobin som uppstår i en någotsånär isolerad miljö, är strålande att omvalda till ren och skär terror för både publiken och de drabbade karaktärerna. 

Ready Or Not har ett obefintligt intresse för att leverera någon form av adekvat berättande på film. Att bygga upp någon empati till huvudrollsinnehavaren Samara Weavings karaktär Grace, är helt förlorat. Allt som inte har någon betydelse för skräcken – eller chockmomenten avförs illa kvickt. Detta känns som ett slöseri med Weavings förmåga, som trots det menlösa manuset – med än  torftigare dialog, visar upp en viss karisma samt utstrålning. 

Stereotyp hjältinna 

Inget av detta kommer dock till sin rätt då Weaving snabbt reduceras till ett skrikande våp. Efter 80-talets utsatta och våpiga hjältinnor från filmer som Terror På Elm Street eller Jamie Lee Curtis Laurie Strode i John Carpenters Halloween, så kunde man hoppas på att dagens progressiva och mer anständiga syn på kvinnliga huvudroller inom skräckfilmer, borde smittat av sig på Ready Or Not. Men de få tillfällen som kunde blivit stora stunder för Weaving mynnar ut i absolut ingenting. Jean-Luc Godards klassiska citat om att allt man behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, ekar tomt då Ready Or Not försöker sig på detta. 

Som en renodlad skräckfilm – med lätta thrillerinslag, så är Ready Or Not som bäst medelmåttig och i värsta fall menlös. De segment som är menade att chocka med brutalt våld eller smärtsamma kameravinklar på diverse kroppsskador, framstår som ren skåpmat i jämförelse med konkurrensen. Den där livsnödvändiga laddningen och spänningen stannar mils avstånd ifrån biosalongen och dess besökare. 

Oväntat nog så räddas projektet från ett fullkomligt plattfall då regissörsduons Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts beslutit att låta filmen få ändra genre och atmosfär, både en och två gånger. I sina mest bestialiska stunder så kan man utan förvarning göra om allting till en morbid komedi med sann galghumor.

Sporadiska impulser 

Men regin känns ändå som styrd utav tillfälliga impulser. Det finns ingen tanke bakom dessa tvära kast. I mer erfarna och talangfulla händer så hade dessa excentriska kombinationer kunnat fungera och bli till en exotisk mix, men slutresultatet blir överlags grovhugget.

Och mycket mer än så kan man inte att säga om Ready Or Not, det är en spretig och löjlig historia som med nöd och näppe undkommer att slängas ned i kalkonhelvetet genom sina snabba genrebyten och vackra scenografi.    

Betyg 4/10 

Angel Has Fallen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vedervärdig kavalkad i klyschor och en Gerard Butler som är redo för omedelbar – och permanent, pension från actionfilmer. 

Gud hjälp oss och led oss genom detta… Det finns inga stadgar som bestämmer eller kontrollerar på vilket sätt filmindustrin tillåts göra film – än mindre actionfilm. Action genren är bredare och mer varierad än vad många vill få den att verka, man kan se prov på bredden i skillnaden mellan exempel som den hämningslösa Mad Max: Fury Road eller den mer komiska Dödligt Vapen. 

En actionfilm måste inte alltid leverera balanserad perfektion som Avengers: Endgame eller James Camerons Aliens. Paul Verhoeven blandade både trams, plumpa skämt och brutal action i Total Recall, och resultatet förblir en klassiker. 

Om huvudrollsinnehavaren Gerard Butler hade haft Arnold Schwarzeneggers eller Sylvester Stallones pondus så hade det kanske gått att ha visst överseende med att hela Angel Has Fallen är en förolämpning mot alla som någon gång satt sin fot i en biograf. Tyvärr är så inte fallet… 

Obegriplig existens

Hur serien ens kunnat klara sig till sin tredje episod är obegripligt. Olympus Has Fallen hade åtminstone meriten att vara regisserad av Antoine Fuqua, förvisso är denne långt förbi sina glansdagar, men iden om en moderniserad tolkning av Die Hard utav Training Day-regissören, såg på pappret ut att vara någotsånär attraktiv. Det slutgiltiga resultatet var tyvärr lika lättglömt som det mesta Fuqua regisserat under 00-talet. 

Och om det hade varit permanent stop efter detta så hade Olympus Has Fallen snabbt fallit i glömska som en stor trist parentes, men eländet har tyvärr fortsatt plåga biografrepertoarer i sex långa och svåra år. Uppföljaren – London Has Fallen, var – om möjligt, än mer fantasilös, ointressant och malande. När det ”tillslut” blivit högtid för del tre i serien så liknar denna följetong allt mer någon utkavlad bröddeg som är så tunn att man kan se rakt igenom den. 

Idiotförklarar allt och alla 

Nog för att premissen med Gerard Butler som oförstörbar actionhjälte är måttligt attraktiv, men 

Angel Has Fallen lyckas på konststycket få sina äldre syskon att framstå som intellektuella mästerverk. Det krävs inte mycket bränsle eller kraft för att få den genomskinliga intrigen att komma igång, men regissören Ric Roman Waugh är fullt övertygad om att publiken aldrig har hört talas om några typer av berättarmässiga vändningar. 

Det är rent förbluffande hur filmens oändliga och sönderkörda klyschor, presenteras som om det vore lika nyskapande som då färgfilmen lanserades under början av 1900-talet. Filmen slår – gång på gång, sin publik över huvudet med dessa banala föreställningar. Tillslut så känns allting som en ren och skär förolämpning. Waugh är helt övertygad om att publiken aldrig tidigare sett en spelfilm i hela sitt liv, något som bara blir än mer tragikomiskt då detta är en uppföljaren i en serie som inte direkt är känd för att vara innovativ på den narrativa fronten.  

Må så vara att storyn har logiska hål som är tillräckligt stora för att förse en hel världsdel med rymliga bostäder, men det faktiska genomförandet av ”petitesser” som actionscener eller skådespel är så pass undermåligt och inspirationslöst att jag anar framtida krämpor för hela filmmediet. 

Produktionens övergripande kvalité befinner sig också på en obeskrivligt låg nivå. Samtliga   actionsekvenser osar av katastrofal green screen och skamlig klippning – för att dölja hur uselt koreograferade slagsmålen är. Vad beträffar Gerard Butler så börjar dennes drömmar och förhoppningar om att bli en ikonisk actionhjälte – i bästa 80-tals anda, snarare likna Steven Seagal, med allt vad det innebär med fåniga utspel med knivar och bedrövliga försök till karatesparkar.    

Nick Nolte i bushen 

Men denna outhärdliga smörja blir plötsligt till någon sorts intergalaktisk buskis då Nick Nolte dyker upp som en skräckinjagande gubben i lådan. Nolte – som ser ut att ha legat i ide sedan 48 Timmar, utför hela sitt skådespel med stämband som svetsats ihop med ett helt kråkbo. Noltes helt bisarra inhopp får mitt psyke att rämna. Iklädd en hutlöst ful flanellskjorta och ett vildvuxet tomteskägg, så står Nick Nolte för den enda formen av – ofrivillig, underhållning genom de två horribla timmarna. När en skogstokig Nick Nolte kan kategoriseras som det bästa en film har att erbjuda, så vet man att slutet är nära för den västerländska civilisationen…

Betyg 1/10 

Scary Stories To Tell In The Dark Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obehagliga monster och en genial producent räddar inte en förutsägbar och mediokert agerad film. 

Man kan fråga sig hur tacksamt det är att faktiskt regissera en renodlad skräckfilm då Guillermo Del Toro står som producent. Nog för att den norske regissören André Øvredal inte är helt utan meriter – Trollhunter, men alla inblandade blir aningen mindre betydelsefulla då Del Toro sätter sitt namn på en skräckhistoria, som dessutom baseras på ett omtalat och kontroversiellt litterärt material. 

Vad som gör Del Toros kunskaper som filmmakare så lämpade för just skräckgenren, är dennes förmåga att förvandla sin publik till häpna små barn, som då de för första gången fick höra storslagna sagor om monster, drakar och hjältedåd. Del Toro transporterar tittaren till fantasirika världar, som framstår helt trovärdiga med hjälp av fantastisk design, utsökt foto och hundraprocentig övertygelse från Del Toro själv.  

Därför kan man förstå varför CBS Films valt att sätta Del Toros namn på filmaffischen. Det är helt enkelt för inbjudande att inte marknadsföra Scary Stories som en renodlad Del Toro-produktion. Och flera inslag känns igen från den mexikanska regissörens största stunder, en stor del av Scary Stories handlar om mytbildning, mardrömmar och monster som gör den mest härdade tittaren svettig av obehag. 

Men nu är det inte den Del Toro som regisserar projektet utan André Øvredal. Och detta märks av – och det inte positivt menat. Där Del Toro är en mästare på att trollbinda, så känns det som att Øvredal kämpar för att hålla jämna steg med sin visionära producent. 

Stranger Stories 

Utan att ha läst de diverse berättelserna från novellerna med samma namn, så är Øvredal mer intresserad av att leka Matt – och Ross Duffer – Stranger Things skaparna, än att berätta en modern barnsaga. Inledningsvis så känns hela filmen som ett första utkast till ett alternativt avsnitt av den populära Netflix-serien. De sedvanliga arketyperna är på sin plats; den stöddige och vågade, översittaren och såklart en aspirerande och hoppfull drömmare. 

Om Netflix succén inte hade funnits så hade dessa pinsamma likheter varit aningen mer överskådliga, men då vi nyligen också fått se Stephen Kings IT i långfilmsformat, så känns hela det narrativa fundamentet aningen tjatigt och fantasilöst. 

Dessutom så visar sig ingen av huvudrollsinnehavarna  vara minnesvärda. Att kritisera unga och oerfarna skådepelare är aldrig lätt, men tyvärr så är hela den samlade ensemblen en anonym och – många gånger, osympatisk skara. Austin Zajur – som får stå för filmens mest uppkäftiga och skruvade person, blir på rekordtid odräglig, utan någon som helst charm eller förmildrande kvalitéer. Øvredal gör inte heller något galant arbete med själva personregin, de få ögonblick där karaktärerna kunde givits mer djup eller identitet, blir klyschiga och plågsamma av bevittna. 

Vackra skräckskapelser utan vettigt användningsområde 

Känslan av att hela projektet är gjort utan någon genuin entusiasm eller passion, blir bara mer och mer uppenbar ju längre filmen pågår. Skräcken är likaså torftig och repetitiv. Ett antal av filmens mest fasansfulla skräckskapelser borde nyttjas mer frikostigt, men istället så faller man in på det trista spåret att bada i ”hoppa till effekter” – kontra psykologisk terror. 

Detta är ett massivt svinn då Scary Stories To Tell In The Dark innehåller ett par av de mest effektiva exemplen på så kallad ”Body Horror”. Att filmen kunnat släppas igenom som ”barntillåten” i USA är fullkomligt absurdt, här finns ett antal ohyggliga stunder där kroppar förvrids och utsätts för chockerande våld. 

Skrämmande dåligt manuskript 

Men inte ens detta uppväger att filmen sammantaget känns splittrad. Allting summeras enklast med ett jättelikt – ”jaha…” Där man kunde djupdykt i sin egen mytologi, så begås misstaget att stöpa hela filmen i den mest tråkiga av mallar. Finalen som borde skaka om, blir till en total travesti där uruselt skådespel och lika oacceptabelt manuskript skrämmer mer än något annat i filmen. 

Betyg 4/10

Carmen Och Lola Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Stel och tråkig historia om omöjlig kärlek. 

Med sin gladlynta affisch så är det lätt att ursäkta den som tror att det väntar ett dramatiskt men ändå roligt relationsdrama i bästa Pedro Almodóvar-stil. Carmen Och Lola visar sig istället vara en gråmulen, glåmig och torr berättelse om omöjlig kärlek, som trots sina försök att framstå trovärdig och genuin, faller på ett manus fullt av klyschor. 

Berättelser om omöjlig kärlek har haft en lika stor plats i dramatikens historia som konflikter eller tragedi. Den har porträtterats på otaliga sätt, i alla tänkbara konstformer som film, teater, litteratur och musik. Carmen och Lola drar initialt tankarna åt Lukas Moodyssons Fucking Åmål, med två unga kvinnor i huvudrollerna, där bägge är osäkra på sin sexuella läggning. 

Precis som för Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, så är berättelsens duo vitt skilda människor. Rosy Rodriguez som spelar Carmen är utåtriktad och social, medan Lola – spelad av Zaira Romero är skygg, tystlåten och osäker. Att slå ihop två personliga motpoler är inte heller något revolutionerande, och denna fortsatta brist på originalitet blir filmens oundvikliga fall. 

Undangömd kultur 

Genom att låta samtliga av filmens karaktärer vara romer, så fanns möjligheten att låta oss få en inblick hos en folkgrupp som mer eller mindre ignorerats av filmmediet. De bästa regissörer lyckas med att ge publiken insikt och empati gentemot de människor vi möter, även om deras kulturer och normer är främmande för oss. Ken Loachs En Öm Kyss, är ett lysande exempel på svår kärlek, där kulturer krockar med varandra. Men där Loach är en mästare att engagera sin publik och skapa sympatiska karaktärer, så är Arantxa Echevarría bara en hoppfull amatör som enbart har en enda film i bagaget. 

Den romska kulturen används mest som en ställföreträdare för att skapa friktion i romansen. Det hade lika gärna kunnat handla om förbjuden kärlek i ett amish samhälle.  

Risigt utkast 

I mångt och mycket så är hela Carmen Och Lola ett risigt utkast som varken känns genomtänkt eller relevant. För att återknyta till Almodóvar, så har denne visat hur man kan blanda kolsvart dramatik med än mörkare humor. Om Echevarría hade valt att lätta på trycket, och porträttera svårigheterna med fler nyanser, så hade det gått att förlåta att hela manuset är både förutsägbart och avslaget.  

Och då man skall porträttera eldfängd och gränslös kärlek mellan de båda huvudpersonerna, så görs det med samma finkänslighet som då en rivningskula demolerar ett ruckel. Alla motgångar, hinder och kriser känns krystade och uppenbara. 

Ett silikonimplantat 

I sin överdrivna och klena final så försöker man dessutom liva upp filmen med hjälp av båtlaster av dagisdramatik som helt och hållet underminerar Echevarrías föreställning om att skapa ett mänskligt och jordnära drama. Carmen Och Lola vill vara insiktsfull och emotionellt drabbande, men lyckas framstår lika genuin som ett silikonimplantat. 

Betyg 4/10   

Captain Marvel Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Captain Marvel på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS  

Film

När den svagaste filmen i ens årliga utbud, landar på ett snudd på perfekt betyg, så vet man att någonting har gått rätt. Captain Marvel når inte samma extraordinära höjder som Avengers: Endgame eller Spider-Man: Far From Home, men trots det så har vi att göra med en helt lysande film med kolossala mängder positiv energi, personlighet samt humor. 

Captain Marvel går tillbaka på fler än ett sätt. Utöver att filmen utspelar sig under mitten av 90-talet, så är strukturen och berättandet besläktat med de allra tidigaste filmerna från Marvel Studios – Iron Man och Captain America: The First Avenger. Detta innebär mindre explosiv action,  fokus ligger istället på filmens protagonist – Carol Danvers/Captain Marvel. Trots att man återgår till mer traditonella banor, så känns filmen långt ifrån förutsägbar eller formgjuten. 

Mycket av Danvers tidiga liv, reduceras till snabba tillbakablickar, ett smart drag som gör att filmmakarna kan bibehålla fokuset Danvers men ändå leverera en berättelse som inte är fastkedjad vid specifika hållpunkter, som så kallade ’’origin-stories’’ ofta kan vara. 

Filmens introduktion är aningen skakig, med ett skådespel som inte känns helt klockrent, men i och med att filmen fortgår så märks det hur regissörsduon Ryan Fleck och Anna Boden blir alltmer bekväma. Deras tidigare erfarenheter som regissörer till mycket små och koncentrerade berättelser om diverse livsöden på film, märks av i flera sekvenser, men det är i den helt fantastiska återföreningen mellan Brie Larson och Lashana Lynchs karaktärer då allt faller på plats; här injiceras perfekt dramatik, lysande skådespel och ofiltrerade känslostormar. Och därifrån så spurtar man fram till målsnöret med ett leende på läpparna. Kemin mellan Larson, Jackson och Lynch är lysande och Ben Mendelsohn i rollen som Skrull-ledaren Talos är trollbindande, tom Jude Law får godkänt, vilket är en mindre bedrift och katten Goose förblir oförglömlig. 

Plattformen – för den kommande uppföljaren, kunde inte varit bättre. Captain Marvel må inte ha det största spektaklet, men briljerar med färgstark personlighet, starkt skådespel och utomordentlig humor. 

Betyg 9/10  

Bild

Som ett brev på posten – eller försenade SJ avgångar, så levererar Disney en utgåva som får tittaren att häpna över den bildkvalitén. Captain Marvel innehåller ett antal mycket mörka scener, men detaljrikedomen och klarheten påverkas överhuvudtaget inte. Fotot är denna gång något plattare och mindre färggrant än filmer som Thor Ragnarok eller Guardians Of The Galaxy, men någon brist på skärpa är det inte tal om, hudfärger och ansikten återges med genial precision, pigment och andra detaljer är påtagliga genom varje scen oavsett belysning. 

Återigen så återstår det bara att dela ut ett toppbetyg för ännu en utomordentlig teknisk presentation. 

Betyg 10/10 

Ljud

Under slutet av 2017 så började Disney strypa sitt Blu Ray-ljud. Thor Ragnarok blev lite av en kalldusch då bas och diskant var kraftigt reducerade. Varför detta beslut togs har vi aldrig fått något konkret svar på. Men efter denna svacka så gick Disney – äntligen, tillbaka till sina igenkännbart dånade ljudspår i och med Ant-Man And The Wasp på Blu Ray. 

Captain Marvel är en anstormning av mullrande bas och strålande akustik. Scener ombord på diverse rymdskepp är distinkta och mer instängda än de sekvenser som utspelar sig i ett hus med träväggar. Utöver det så är dialogen mästerligt mixad, hur mycket musik och explosioner som än förekommer, så är vartenda ord glasklart. Den enda minimal kritiken är att det saknas detaljer, Doctor Strange – som besitter Marvels mest detaljerade ljudspår, har ett större mått av detaljer i actionscenerna. Trots det så kan ingen känna sig snuvad på ljudlig konfekt efter att ha upplevt Captain Marvel på Blu Ray. 

Betyg 9/10      

Extramaterial 

Och här var det tomt och klent… Igen… Marvel och Disney väljer fortfarande att ge oss skrala och opersonliga inblickar bakom kulisserna. Intervjuerna med skådespelare och regissörer är sterila och tillrättalagda, de inblickar vi får är så ytliga och korthuggna att det känns som hämtade ur ett riktigt menlöst presskit. 

Något oväntat är hur bra de borttagna scenerna är. Fleck och Bodens talang för att skapa dramatik är påtagligt i detta potpurri av alternativa och bortslängda sekvenser. Slutligen får vi ett kommentarspår som är det enda som kan kallas substantiellt på fronten för extramaterial. 

Betyg 5/10  

Amazing Grace Recension

Publicerad den av

Summering: Dåligt ljud och kornig bild stoppar inte det makalösa uppträdandet som fångats på film. 

Den numerabortgångnaregissören Sydney Pollack, kämpade i årtionden med att framställa en godtagbar version av sitt filmade material från liveinspelningen av albumet Amazing Grace med Aretha Franklin. Tekniska komplikationer har lett till att filmmaterialet – på över tjugo timmar, aldrig kunnat presenterats som den konsertfilm som Warner Brothers initialt hoppades släppa samtidigt som albumet. 

Utöver de många tekniska problemen, så hamlade filmen i en juridisk-rävsax. Av oklara skäl så förbjöd Aretha Franklin producenten Alan Elliot att släppa filmen. Det kan nästan ses som en aningen smaklöst att filmen släpps – bara, efter ett par månader efter Franklins död. På ytan kan det tyckas vara ett gräsligt fall av motbjudande opportunism på en nyligen bortgången musikikon. Men tillskillnad mot desperat skräp som This Is It – dokumentären om Michael Jacksons sista repetitioner inför spelningarna i London som aldrig blev av, så är hela Amazing Grace en varm och passionerad hyllning till Aretha Franklins legendariska artistskap. 

Dåligt skick 

Visuellt är det verkligen inte mycket att höja ögonbrynen för. Det korniga fotot och den platta ljudmixen leder inledningsvis till oroliga föraningar om vad som komma skall. Det är också på sin plats att klargöra är att jag inte heller är någon expert då det kommer till Franklins musik eller långa karriär. Men så fort inspelningen och musiken sätter igång så transporteras vi till ett musikaliskt Shangri-La. Det spelar ingen som helst roll att ljudkvalitén är undermålig och att det finns både smuts och repor på negativen, Sydney Pollack har fångat något rent magiskt på film. 

Inspelningsplatsen – New Temple Missionary Baptist Church, kan mycket väl vara den gräsligaste församlingsplats jag sett – arkitektoniskt. Lokalen är sjaskig, sliten och långt ifrån något religiöst lugn. Men då Franklin, pastorn James Cleveland och den eminenta kören Southern California Community Choir inleder, så glömmer man snabbt bort alla tillkortakommanden. 

Studioinspelningar brukar leda till perfekta arrangemang, där man kan redigera och justera vartenda instrument. En liveinspelning innebär – för många artister, en större intensitet och spelglädje. Och entusiasmen för musiken är fångad med en sådan briljans att man kan luras att tro att vi befinner oss mitt i församlingen för fyrtio år sedan. 

Svett, soul och passion

Närbilderna visar musiker som svettas lika mycket som olympiska sprinters, Franklins starka röst når ett så högt register att kyrkans fönster vibrerar. Samspelet mellan bandet och Aretha är inget annat än gastkramande. Mängderna av svett, soul och känslor fullkomligt välter publiken – i församlingen och i biografen. Vid flera tillfällen zoomar kameran in på publikmedlemmar som dansar loss för kung och fosterland, och när bandet improviserar och skapar ett groove utan dess like, så dyker en ung Mick Jagger upp i publiken som ser helt tagen ut av masspsykosen. Och dessa euforiska stunder kommer titt som tätt, religösa superlativ är därmed helt acceptabla att använda sig av.

Versionen av Amazing Grace är knappast en låt, det är snarare ett animaliskt rop som orsakar tårar, rysningar och slaganfall. Franklin tar i så mycket att kören bakom henne bara gapar, publiken gråter och bandet vet knappt vart de skall ta vägen. Detta är ett så storslaget ögonblick att dödsmetall älskare kommer att kasta sig ned på golvet och blir religösa på någon sekund.  

Tillsammans med pastor Clevelands storslagna låtintroduktioner och en publik som visar upp en sådan monumental vördnad inför Franklin, så är Amazing Grace en helt otrolig upplevelse i hur kraftfull och medryckande musik kan vara.     

Betyg 7/10 

Lejonkungen (2019) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: En ursnygg och energisk nyversion av den animerade superklassikern. 

Det finns en skillnad mellan att renovera och att restaurera… Varav det första alternativet – ibland, innebär att allt kastas och ersätts med vit och kall slentrian, som förtar all form av personlighet eller identitet. En restaurering – kan, innebära att man bevarar det som finns, byggnationen förstärks och förbättras, samt moderniseras med nutida bekvämligheter som luftkonditionering och fräscha toaletter. Slutresultatet kan till och med överträffa sitt original. 

Lejonkungen – årgång 2019, hör till det senare alternativet. Iron Man-regissören, Jon Favreau, tillför sin igenkännbara värme, humor och entusiasm till en nyversion som är fast besluten att bevara så mycket som möjligt, och där de – få och små, förändringarna är infogade med största  försiktighet. 

Disneys moderna adaptioner – utav sina mest klassiska animerade filmer; Skönheten och Odjuret eller Maleficent, har mottagits aningen svalt utav kritiker, men istället blivit stora publiksuccéer. Det går inte att skaka bort olustigheten som uppstår då Emma Watson drar runt i en skrikgul ’’bakelse-klänning’’ medan hon dansar med en lurvigt digitaliserad Dan Stevens. 

Att tecknad film kan vara lika färggrann som den årliga karnevalen i Rio De Janeiro är problemfritt, men då människor av kött och blod, skall iklä sig dessa extravaganta kostymer och vandra runt i lika färgstarka kulisser, med tillhörande – sylvasst digitalt foto, så blir det visuella resultatet oftast skrikigt och platt.     

Därför är en film som Lejonkungen, mer lämpad att förvandlas till ett digitalt trolleritrick. Filmmakarna behöver inte ta någon hänsyn till hur skådespelare kan tänkas se ut i smink eller utstyrslar, det mest mänskliga – formmässigt, som vi stöter på är guruapan Rafiki. 

Precis som i sin nyversion av Djungelboken, så tar Favreau och instiftar en – lite, mörkare och tuffare ton än det animerade originalet. Där historien om Mowgli och Baloo, först förekom i skriven form utav Rudyard Kipling, så är Lejonkungen ett Disney original. Justeringarna och förändringarna i Djungelboken var således mer förståeliga – då man arbetade efter två ursprungskällor – novellen och filmen. Här är denna balansgång inte relevant, från och med första bildrutan så står det klart att detta är en nästan hundraprocentig adaption. 

’’Den (moderna) kung vi behöver !’’ 

Den legendariska öppningsscenen, som ackompanjeras av Hans Zimmers mästerliga musik – tillsammans med sångaren Lebo M ikoniska glädjerop, framkallar osannolika mängder gåshud. Scenen må ha varit vacker i animerad form, men nu har denna klassiska sekvens blivit visuell poesi, detaljnivån och det osannolikt verklighetstrogna renderingarna gör tittaren gråtfärdig. Man är maniskt besatt av att få med identisk komposition och exakta kameraflygningar. 

I värsta fall kunde detta blivit aningen tradigt och blivit till en menlös karbonkopia, men genom sin spektakulära digitalteknik och Favreaus energi, så blir de klassiska scenerna pånyttfödda i detta visuella fyrverkeri.

Scener som både skrämde och exhalterade oss som barn, är precis lika intensiva och kraftfulla som för 25 år sedan. Att speltiden på två timmar knappt märks av, blir ännu ett bevis på hur medryckande och underhållande filmen är.

Även om vi vet hur sagan kommer sluta, så finns det en konstant spänning i att uppelva de mest minnesvärda scenerna med nya och moderna medel, framförallt så smittar Favreaus entusiasm av sig. De få tillägg som gjorts är så pass diskreta att de nästan kunde ha sparats till de bortklippta scenerna för den framtida Blu Ray-skivan. 

’’Tämligen ute med… extravaganser’’  

I den animerade förlagan, så förekommer ett antal surrealistiska inslag – som tangerar att bryta den fjärde väggen, dessa är som mest uppenbara i de olika musiknumren. 
Låtarna och framförandena finns fortfarande kvar, men har tonats ned. 

Därmed så är de slut med Broadway spektakel – med rosa flamingos och animaliska dansnummer. Detta är helt i linjen med Favreaus önskan att framställa en – aningen, mer vuxen version.

Detta mer ’’realistiska’’ handlag är dock inte helt problemfritt. Där ett gäng följsamt animerade – och icke verklighetstrogna, djur, kan uttrycka mänskliga känslor, så är det nästintill omöjligt för ett fotorealistiskt lejon att uttrycka så mycket som skulle behövas för att verkligen gripa tag i publiken på ett emotionellt plan. Efter att ha sett mardrömmen som är Sonic The Hedgehog, så får vi vara glada att Disney och Jon Favreau inte haft det dåliga omdömet att stöpa om sina figurer till skräckinjagande monster. 

För stora känslor för ett lejon 

Problematiken framkommer då man kombinerar skådepelares röster med det som sker på vita duken. Ensemblen är namnkunnig – Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofor, varav samtliga insatser är starka, men samtidigt är de för nyanserade för att kunna uttryckas hos ett kattdjur, eller för den delen en fågel. John Oliver har det tufft i rollen som den näsvisa Zazu – som för den delen inte har en suck gentemot Rowan Atkinson insats, men över det så Oliver fångad i en näshornsfågels kropp, vars enda sätt att uttrycka något är att öppna och stänga näbben, komiken som många gånger är menad att bli av faller platt.

Humorduon Timon och Pumbaa är däremot lika magiska som sina animerade motsvarigheter. Seth Rogen och Billy Eichner är helt lysande i sina roller som det lättretade svinet och den karismatiska surikaten. Rogen kan mycket väl göra sin bästa roll någonsin i… 

Men självklart så är det James Earl Jones som visar vart skåpet skall stå. 
Jones röst dånar likt en olympisk gud, att den numera 88 år gammal skådespelaren kan leverera ännu en insats som tar järngrepp kring filmen och publiken, är både rörande och mäkta imponerande.  

Lika fantastiskt som för 25 år sedan 

Vi har redan varit inne på filmens osannolikt häftiga tekniska tillgångar. Men steget mot digital fotorealism tar ett nytt steg i flera scener. Ett antal sekvenser känns som hämtade ur National Geographic, från ett tekniskt perspektiv så är detta en genialisk uppvisning i vad som kan åstadkommas med de bästa specialeffekterna som pengar kan införskaffa. 

Och de där tillfällena då bild och musik är i perfekt symbios, och vårt inre barn både gråter och applåderar, så är denna version av Lejonkungen precis lika minnesvärd och fantastisk som för 25 år sedan. 

Betyg 8/10