Kategoriarkiv: Filmrecension

The Favourite Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu… 

Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu… 

Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt. 

Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte. 

Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser. 

The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.  

’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’

Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig. 

Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia. 

The Favourite är i sin inledande fas aningen obekväm, både dialogen och skådespelet är ansträngt och stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.  

Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt  oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop. 

’’Sends shivers down my spine…’’

The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting. 

Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga  rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi. 

Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en –  till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem. 

Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat. 

Like A Rolling Stone 

Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.   

House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone. 

Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv. 

Killer Queen 

Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen. 

Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje. 

Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa. 

Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet. 

’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’

Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig. 

Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans. 

Obrytbar trans 

För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar. 

Betyg 10/10   

The Front Runner Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ogenomtänkt och ofullständig historia om den bortglömde och enigmatiske presidentkandidaten Gary Hart. Filmens två sidospår är betydligt mer fascinerande än den huvudsakliga berättelsen.  

Jason Reitmans andra film för 2018 är som starkast då den sträcker sig ut i periferin och undersöker effekterna gentemot politiska observatörer. Tyvärr så är filmens kärna emotionellt otillgänglig. Med Tully så var Reitman nära att uppnå kritisk massa – dvs, en hyfsad film, tyvärr kunde hela publiken känna doften av rök då slutet smög sig på. Charlize Therons starka insats förvandlades till ånga – som den elaka häxan från öst, hämtad från Trollkarlen Från Oz. 

The Front Runner exploderar inte plötsligt i tittarens ansikte som ett felande telefonbatteri, men den når inte heller några hisnande höjder heller. Reitman fortsätter på de lite nedtonade och allvarliga spåret från Tully, några lustigheter med en charmör som George Clooney är det inte tal om, inte heller någon syrlig satir – Thank You For Smoking. Detta är rakt av en liten tårtbit av amerikansk nutidshistoria. 

Denna anrättning har vi dock sett förut, Reitman är inne på samma spår som Steven Spielbergs The Post, faktum är att The Washington Posts chefredaktör Ben Bradley, förekommer i båda filmerna. Jag slutas aldrig fascineras av den uppsjö av historier och anekdoter från det amerikanska maktspelet. 

Judgement Day 

Den demokratiska presidentkandidaten Gary Hart är mer eller mindre okänd/bortglömd för oss utanför förenta staterna, och av ganska goda skäl, hans katastrofala kampanj för att bli näste president, störtade omedelbart då anklagelser om otrohet publicerades i The Miami Herald. Skandalen var tillräcklig för att sänka Hart, men inte så skandalös att den har någon anledning att trumfa större skandaler som Watergate eller valfri anekdot kring Donald Trump. 

Således är det lite svårt att verkligen engagera sig för något som i det långa loppet känns trivialt. Harts kandidatur må ha kostat demokraterna valet 1988, men med tanke på att George Bush enbart satt som president under en period, så var skadan långt ifrån permanent för demokratiska partiets räkning. 

Just det där med engagemang är The Front Runners stora problem, Gary Hart porträtteras i filmen som en allvarsam och stel person som verkar tondöv inför sanningar och svårsmälta kompromisser. Hugh Jackman porträtterar senatorn med en barsk aggressivitet som framträder i de mest pressade situationerna. Reitman verkar själv var mycket osäker kring vem Gary hart faktiskt är. 

Vid flera tillfällen så framställs Hart som en överarbetad slarver, andra gånger som en genuint  trögfattad tjurskalle. De få tillfällen då filmen vill få oss att sympatisera med Hart så misslyckas man, det enorma mediauppbådet må ha varit hänsynslöst gentemot presidentkandidaten, men Harts familj är de som verkligen utsattes mest av skandalen. Sorgligt nog så är det just denna del av filmen som är mest ointressant och likgiltig. 

Vera Farmiga – som spelar Harts hustru Lee, övertygar inte och de delar då vi spenderar tid med hustrun och dottern hemma i Colorado, är både tråkiga och menlösa. Och då Gary Hart själv inte heller intresserar, så är en stor del av filmen nästan lamslagen. Farmiga och Jackman saknar kemi och lyckas därefter inte vinna några sympatier. 

The Times They Are Changin’ 

Filmens starkaste sidor är i de ganska negligerade sidospåren som berättelsen visar oss. Delvis så får vi en inblick i både The Washington Post och The Miami Herald, två nyhetsorganisationer som befann sig i en tid av förändring. Washington Post stod som den kanske mäktigaste nyhetsinstansen på denna planet efter Watergate avslöjandet, tidningen var ansedd som guldstandarden inom grävande och undersökande journalistik. 

The Miami Herald å andra sidan hade redan börjat adaptera en mer smutsig arbetsmetodik, en metodik som inte hade några större problem med att inkräkta i människors privata sfär. Vi får följa ett par journalister från de båda tidningarna, och deras kval och tveksamma moraliska beslut är ofantligt mycket mer spännande än filmens huvudperson.  

Även Donna Rice, som pekades ut som Harts älskarinna framställs också som ytterst empatisk. Rice är en kvinna som fastnat i fördomsträsket och som desperat försöker visa att hon är mer än bara ett attraktivt yttre. Sara Paxton i rollen som Rice är utan tvekan filmens största tillgång, det är en både lugn och sansad rolltolkning som verkligen griper tag i åskådaren. 

Inga insikter 

The Front Runner är trots dessa positiva punkter ogenomtänkt, det är en film som borde kunna säga mer än vad den gör. Det är inte någon slump att filmens produktion fick grönt ljus bara ett år efter att Donald Trump blev vald som president. Frågeställningarna är snarare menade för dagens mediala klimat, tyvärr så kommer man inte fram till några intressanta insikter. 

Vi får inte ens någon ingående epilog där vi delges någon matnyttig information om Harts karriär och liv efter kampanjen. Och det summerar hela upplevelsen, ogenomtänkt och kortfattad. 

Betyg 5/10 

Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Allting har gått käpprätt åt helvete i denna katastrofala uppföljare. Ett narrativt kaos som helt och hållet indikerar att J.K Rowling tappat greppet om sin egen berättelse. 

Jag har faktiskt svårt att finna orden för det här… I somras fick vi möjligheten att närvara då 

rockbandet Pearl Jam skrev in sig i historieböckerna, det var en spelning som kommer minnas  som en av de bästa någonsin. Det var en så magnifik upplevelse att jag – nästan ett halvår senare, inte känner att jag gjort den rättvisa rent skriftligt. I och med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald står jag mållös, men av helt fel skäl.  

Spider-Man 3 var – och är, den enda filmen som krossat mitt hjärta… Och ja, det där är en ganska fånig formulering då man faktiskt talar om en spelfilm, men när de första recensionerna började publiceras, så framträdde någon sorts minimal klump i halsen. Efter tre års väntetid och en hypemaskin utan dess like, så var det en grym verklighet att Spider-Man 3 inte bara var medioker, den var rentav genomusel…

Det är 16 år sedan J.K Rowlings magiska värld trollband mig i och med den första filmen i Harry Potter-serien, även om få idag – inklusive mig själv, inte ser tillbaka på Chris Columbus två första två filmer med någon större entusiasm, så är minnet av själva bioupplevelsen odödlig. Efter att ha sett De Vises Sten – genom en förhandsvisning, så stapplade jag in genom ytterdörren och var helt oförmögen att sluta tala om filmen.

Men efter Hemligheternas Kammare så började Potter-filmerna sluta komma ut regelbundet. Då Fången Från Azkaban slutligen fick premiär, så lämnades jag förvånansvärt oberörd. Rowlings böcker fortsatte dock att vara lika spännande och underhållande, men mitt riktigt fanatiska intresse för serien hade avtagit många år innan den sista filmen utkom 2011. 

Harry Potter – eller The Wizarding World, som det nu kategoriseras som, har fortfarande en arme av följare som är religiöst hängivna till Rowlings författarskap. Samtliga av dem har nog bevakat uppföljaren till Fantastic Beasts med samma intensitet som en vakande moder över sitt nyfödda barn. Och drygt elva år efter Spider-Man 3 så får jag ta på mig den osmickrande uppgiften att  komma bärandes med hundhuvudet. Det är inte filmens antagonist Grindelwald som begått det största brottet denna gång… Den skyldige är istället J.K Rowling och regissören David Yates. 

För att göra processen kort… Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är gräslig… 

Den där meningen svider nog lika mycket som salt i öppna sår för alla fans därute, även om jag själv inte längre är den påtänkta målgruppen, så vet jag hur exalterande och spännande det är att slutligen få se sin mest efterlängtade film. Men även för mig – som är vänligt inställd till Rowlings arbete, så finns det verkligen ingenting att tycka om här. 

Uselt mellanspel 

Warner Brothers låg på sina knän och bad om en möjlighet att få fortsätta göra filmer som relaterade till Harry Potter-universumet. Rowling uppfyllde önskningarna då hon tillkännagav att hon personligen skulle vara involverad i denna nya filmserie, då den utspelade sig flera årtionden innan De Vises Sten så hade man – enligt Rowling och Warner, fria narrativa tyglar.

Det första alstret var kanske inte så magiskt som teamet utlovat, återigen så bad man David Yates regissera – bara det ett oinspirerat val. Fantastic Beasts And Where To Find Them var medioker, men den såg åtminstone fantastisk ut. Eddie Redmayne hade också sina stunder, men därefter fanns det inte mycket att bli glad över. Katherine Waterston fortsatte med sitt döda skådespel och hela finalen var en axelryckning. 

När man nu har etablerat denna värld i hela åtta Harry Potter-filmer, plus den första Fantastic Beasts, så borde man kunna trampa gasen i bottnen och ge oss en explosiv film med fantastiska effekter och karaktärer som vi verkligen kan komma att älska… Men ingen av de förhoppningarna har uppfyllts, istället så har Yates och Rowling bestämt sig för att skapa ett horribelt mellanspel där absolut ingenting händer. 

Trots att det flyger båda besvärjelser och begivande kreatur, så står själva berättelsen helt stilla. Ett – av tusentals, problem är att Rowling valt att injiciera hela filmen med oändligt många sidospår och nya karaktärer, varav ingen av dem är det minsta intressanta.

Om man enbart hade hållit sig till etablerade karaktärer, som Redmayne och Waterston ,så hade vi haft en dödstrist film, men inte en plågsam. Detaljer som i föregångaren borde föra med sig stora konsekvenser, avhandlas här så slarvigt att jag nästan får en allergisk reaktion i ögonen. 

Konsten att döda en åsna

Rowling verkar mest intresserad av att pröva om man kan lasta en packåsna tills den stupar och dör. Efter att ha sett The Crimes Of Grindelwald så är svaret ja, efter att det stackars kreaturet stupat så fortsätter Yates och Rowling att – helt oberört, fortsätta binda fast bråte på den sedan länge döda åsnan. 

Denna barlast är i sin tur lika onödig som internet mobbing och allmän oförskämdhet. Vem har tex inte drömt om femton minuters lång lyteskomik där Dan Fogler gör sig till åtlöje ? Och då vi ändå håller på med att förstöra filmkonsten, så får vi specialeffekter som jag trodde hade begravts tillsammans med mammutar. 

Trots en skyhög budget så är allt det som skall verka magiskt mer som en sunkig trollerilåda från Tobbe Trollkarl. Men den där lådan har i alla fall magiska tricks som fungerar. Harry Potter har alltid tagit det fantastiska till en extrem, med flygande kvastar och jättelika hundar med tre huvuden, till och med för 17 år sedan detta genomfört med stor sofistikation, framförallt så var det påkostat.

Tekniken befinner sig numera ljusår förbi tidigare filmer, men The Crimes Of Grindelwald ser förkastlig ut. De magiska odjuren skulle inte ens kunna få göra ett inhopp i ett bannlyst avsnitt utav barnprogrammet Bolibompa. Designen är i sin tur gräslig, innovationsnivån är katastrofal, synen av katter med kycklingben är fulare än stryk. 

Med tanke på att ordet fantastisk är med i titeln så överväger jag att gå till konsumentombudsmannen och klaga, det finns inte ens en mikroskopisk fiber av detta som kan beskrivas som fantastiskt eller ens måttligt roande. 

Viva Las Vegas !

Alla trollformler och magiska uppfinningar har spetsats men någon hemsk drog som får allting att framstå som en förvriden parodi. Där det tidigare räckte med lite enkla färger och ljuseffekter, så vräker Yates nu på med en ljusshow som måste vara stulen från en av Celine Dions Las Vegas shower. Allting överdrivs och förlöjligas i denna totalt tondöva hantering. 

Förra gången fick vi åtminstone besöka ett vackert New York, med snygg art deco design. Nu så får vi istället packa resväskan och åka tills Paris, men förutom Eiffeltornet så ser den europeiska pärlan identisk ut med Manhattan. Den franska huvudstaden verkar också bara bestå utav en gatukorsning. 

Sedan har vi ’’berättelsen’’ och skådespelarna som tvingas medverka i den. Att filmen är fylld av referenser och påskägg är fullt acceptabelt, problemet är att de tryckts in utan någon större eftertanke. Precis som när George Lucas ödelade Star Wars med sin ökända prequel-trilogi, så begår man misstag på misstag då man desperat försöker länka The Crimes Of Grindelwald med de – kronologiskt, framtida Potter-filmerna. 

Trafikvakt 

Detta bidrar också till känslan av att filmen verkar vara på väg att brisera. Så fort det finns möjlighet så trycker man in lite till. Filmens tempo borde också fängslas på livstid, varenda sekvens är utdragen och innehåller vedervärdiga inslag då man klumpigt försöker förklara vad som händer. Inte ett enda av dessa tusentals klargörande ger oss någonting av värde, det är som att titta på en aggressiv trafikvakt som hurtigt dirigerar trafiken. 

Filmens mest effektiva scen – då vi återigen får så den magnifika trollkarlsskolan Hogwarts, förtas av det hemska manuset, i en scen som borde vara ren och skär magi, så passar man istället på att fördunkla och krångla till sin – redan genomusla, berättelse ytterligare. Rowling binder ett knut runt sina egna ben. författarinnan är den som borde ha svar på alla frågor, men hon framstår här vilsen och skogstokig när hon demolerar sitt egna noggrant uppbyggda arbete. 

Att idéerna är slut och inspirationen bortblåst sedan årtionden tillbaka, är plågsamt uppenbart. Enligt uppgift så kvarstår hela tre filmer i denna serie, det känns redan nu som att det är dags att börja samla på sig sandsäckar och konservmat för att överleva den epidemin. Det måste också tilläggas att detta är en rent groteskt mörk och otäck film, Rowling verkar vilja leka George R.R Martin och klämmer in ett par helt onödigt grymma sekvenser som inte har någon anledning att existera i en familjefilm.  

Eddie Redmayne och Katherine Waterston må stå som huvudrollsinnehavare, men deras tid på duken är minimal, istället för att utveckla dessa två, så stirrar mig sig istället blind på allt som inte har någon relevans. Det tillkommer en drös med nya och anonyma karaktärer, tillslut orsakar det huvudbry då jag förtvivlat försöker sortera dem i sinnet. Redmayne fick utstå en hel del kritik för sitt porträtt som den excentriske Newt Scamander, nog för att det var spretigt, men Redmayne är en karaktärsaktör som ändå försökte stabilisera föregående film. Denna gång så verkar Oscarsvinnaren vara nedbruten till ett miserabelt tillstånd där han stirrar ned i golvet och mest verkar vilja att eländet skall ta slut. Waterston som aldrig inspirerar till några glädjeskutt, är lika trist som alltid. 

Johnny Depp(ar) och dippar  

Allt det här är mer än tillräckligt för att helt och hållet underkänna filmen, men bottnen än inte nådd än. Mitt i denna totala gröt så finner vi Johnny Depp. Att ens beskriva Depps historiska nedgång i droger och anklagelser om våld mot – både, sin exfru Amber Heard och medlemmar av ett inspelningsteam, är en uppgift för betydligt bättre och mer erfarna skribenter och författare. J.K Rowling är inte rädd för att säga vad hon tycker på socialmedia, hennes progressiva och liberala agenda är något jag personligen kan relatera till och uppskatta. Därför är det så bisarrt då Rowling talade att försvara Depp i denna skandalcirkus. 

I all denna misär kunde Rowling inte ens ta det kloka beslutet att åtminstone vänta med att uttala sig tills dammet lagt sig kring skådespelaren. En redan grotesk film blir således än värre då denna kontrovers ligger som en tjock dimma över filmen. Depps insats är lika inspirerad som då han leker sjörövare, denna gång verkar han vilja efterlikna David Bowie, med en fruktansvärd frisyr och en kontaktlins som är otäckt likt sångarens skadade iris. 

Vart detta befinner sig på uselhetens botten är svårt att avgöra, Depp har på konststycket lyckats medverka i allt som kan kallas fruktansvärt de senaste åren, rockbandet’’ Hollywood Vampires som värsta exempel. 

Om det gör saker och ting enklare så är ni välkomna att kalla oss demoner för vårt låga betyg, om det på något sätt hjälper till i den läkande processen efter filmen så är det ett litet pris att betala vad det anbelangar oss. Men ingenting kan ändra det faktum att Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är rent och skärt skräp, och för det är jag genuint ledsen för alla er hängivna fans där ute, ni förtjänar bättre…

Betyg 1/10 

Cold War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Illusionen att befinna sig på 50-talet kommer med oväntat mycket bagage. Cold War saknar intensiteten och målmedvetenheten från Ida och känns osammanhängande och diffus. 

Efter kritikerfavoriten Ida så gör nu den polska regissören Paweł Pawlikowski comeback med Cold War, återigen handlar det om den svartvit och avskalad film. Man talar rätt ofta om filmer som ”påminner” tittaren om en svunnen tid, Sista Natten Med Gänget känns som en enda lång hyllning till det tidiga 60-talet, framförallt så är det en träffsäker kommentar kring den annalkande förlorade amerikanska ungdomen, den som snart skulle behöva fara till Vietnam för att slåss för ett ideal som ingen längre trodde på. 

Det är dock stor skillnad mellan nostalgi och en faktiskt representation av en del av vår historia. Hur tidstypiska kläder och kulisser man än kan skapa, så behövs det så mycket mer än ytterligheter för att verkligen övertyga sin publik om att filmen utspelas flera årtionden sedan. 

Österliga mästare 

Pawlikowski listar Andrei Tarkovskys The Mirror som en av sina favoritfilmer. Men i både Ida och Cold War ser jag snarare paralleller med den ryske mästarens episka Andrei Rublev. Den svartvita paletten och de oerhört vackra kompositionerna är rena hyllningar till den legendariska regissören. Pawlikowski hyllar inte bara bildspråket från Tarkovskys film, tempot och den enigmatiska mystiken är också på sin plats. 

Cold War anammar hela serven då det kommer till att bygga upp illusionen om att detta utspelar sig under tidigt 50-tal. Ingmar Bergmans filmer från samma årtionde är också en stor inspirationskälla, Bergmans mest kända verk från denna period var oftast kring 90 minuter långa, de bekymrade sig inte med att artigt presentera sina visioner, allting förblev som en mörk låda där man själv fick försöka beräkna och lista ut vad allt betydde. 

Tidsmaskin 

50-talet var fortfarande tidsperiod med dåtida principer, känslor var något som man fick hantera i ett isolerat utrymme, långt bort från nyfikna ögon. Och Cold War känns så autentisk att den skulle kunna placeras in i en filmfestival med temat 50-tal och misstas för ett stycke filmhistoria från nästan ett halvt århundrade sedan. Varenda scen ser fantastisk visuellt, ett par mycket avancerade sekvenser drar tankarna åt Citizen Kane och Orson Wells säregna sätt att filma folkmassor.

Och disciplinen att bibehålla denna illusion genom 90 minuter är imponerande. Förvisso så var Ida också återhållsam och reserverad, men denna gång har Pawlikowski höjt ribban ytterligare. 

Detta må vara en bedrift – tekniskt, men samtidigt så för en tidsmaskin som detta med sig allt det man inte reflekterar kring då man drömmer om ett liv i historien. Romantiken att föreställa sig vara en dekadent middagsgäst i någon av F. Scott Fitzgeralds champagne orgier under 20-talet, låter fantastiskt… Till en början… Med sedan kommer allt det där vi filtrerat bort eller försökt att glömma, syfilis, tuberkulos, bilar där ratten spetsade sin förare vid en krock, för att inte tala om de vedervärdiga ideal som gällde gentemot kvinnor eller människor med annan hudfärg än vit. 

Baggage 

Visserligen behöver vi inte drabbas av några av de där hemskheterna då vi ser Cold War, men flera av de moderna filmiska innovationerna har skett av en anledning. Eftersom Pawlikowski är så fast besluten att ge oss en så autentisk upplevelse som möjligt, så får vi också uppleva grovhuggen redigering, medeltida tempo och ganska fumlig hantering av filmens mest centrala hållpunkt – romansen. 

Enligt Pawlikowski själv så baseras mycket av filmen på hans föräldrars mycket trassliga relation, ett giftemål som var lika osäkert som en eka ute på världshavet. Detta skildrar han genom att låta filmen kasta sig mellan årtal och olika länder. Cold War är avsevärt mer ambitiös film än den lilla road trippen som Ida innebar, att Pawlikowski vidgar sina horisonter är enbart positivt, men det saknas en tydlig röd tråd och ett behövligt engagemang. 

Grovhuggen 

Karaktärerna förloras i sorlet från sjungande körer och snofsiga lägenhetsfester. Eftersom de båda huvudpersonerna båda är vårdslösa och måttligt ödmjuka, så är det för min egen räkning svårt att engagera sig för någon av dem. Cold War är också rastlös och otålig. Pawlikowski forcerar hela berättelsen, i en så kylig upplevelse som detta så måste det finnas utrymme till att studera detaljerna och nyanserna hos karaktärerna.

Kasten är så pass tvära att jag lämnas förvirrad och ganska känslokall inför hur berättelsen skall sluta. Det känns som att hela filmen bara är en ofärdig synopsis, en hiss-pitch som skulle behöva substans och eftertanke.  

Att Paweł Pawlikowski har ambitioner med Cold War råder det inget tvivel om, tyvärr så är det inte tillräckligt för att väga upp en ganska intetsägande och ganska grovhuggen historia. 

Betyg 5/10  

Boy Erased Recension 

Publicerad den av

0081

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ett starkt slut får publiken att glömma ett menlöst mittparti. 

Måhända är kanske inte Joel Edgerton redo att axla det stora ansvaret som en film som Boy Erased innebär. Men skådespelaren – som allt mer börjat intressera sig för regi, är en bra bit på vägen att bli genuint solid inom arbetsrollen. 

Det filmiska ekot slår till igen… För ett tag sedan var det Christopher Robin Och Nalle Puh, den kom som ett brev på posten efter Goodbye Christopher Robin. Tidigare i år såg vi The Miseducation Of Cameron Post gå upp på svenska biografer, där spelade Chloë Grace Moretz en tonårsflicka som – mot sin vilja, skickas till en tvångsinstitution där hon förväntas avprogrammeras sin homosexualitet. Premissen för Boy Erased känns som en enäggstvilling, förutom att huvudpersonen är av maskulint kön denna gång så kan man utan problem förlåtas om man skulle blanda ihop de två filmerna. 

Men då vi dyker djupare i de två filmerna, så är skillnaderna markanta.  The Miseducation Of Cameron Post kändes som en ofärdig skiss, för min personliga räkning hade jag svårt att relatera till någon av karaktärerna, filmen presenterades med en sorts självgod nonchalans. Istället för att belysa det fruktansvärda i att institutionaliseras för sin sexualitet, så var man mer bekymrad med att uppvisa den uppkäftiga revolt, man försökte vara lustig för sakens skull, något som fick filmen att verka fånig. 

007

I Want To Break Free 

Boy Erased gör genast ett mer personligt intryck. Edgerton har fortfarande svårt med att verkligen lyfta det tunga dramat, armstyrkan har inte hunnit byggas upp än, men övertygelsen och viljan att flytta berg är uppenbar. Filmens introduktion är utan tvekan väl menande, men den griper inte tag och ruskar om tittaren. I centrum står den religösa och till ytan perfekta förortsfamiljen Eamons, där Russel Crowe spelar familjens orubbliga frontfigur. 

Både Crowe och hans fru – som spelas av Nicole Kidman, känns under flera sträckor som otydliga och ofärdiga karaktärer. Edgerton väljer att porträttera dem som anpassningsextremister, inte ett hårstrå står på sniskan i Kidmans Dolly Parton frisyr. Att de dessutom lever strikta liv efter katolska principer, gör det en smula ensidigt, framförallt då filmen inte skapar några riktiga dimensioner åt någon av sina karaktärer. 

Att låta två extremer kollidera är ett klassikt berättarknep för att skapa spänning och friktion i sin berättelse. Boy Erased har åtminstone ett frikort för denna kliché – den är baserad på en självbiografisk roman, men oavsett så känns en berättelse som detta predestinerat att fungera i filmad form. Och ett flertal scener är både kraftfulla och oväntat mörka, även om starten inte fullt anammar denna svärta så kommer den krypande som ett rovdjur desto längre filmen löper. 

003

Håglöshet 

Tyvärr så kämpar Joel Edgerton med lite av samma håglöshet som återfanns i Cameron Post, man väljer – precis som ovannämnd film, att hacka upp storyn och presentera scenerna i icke kronologisk ordning. Detta skapar en viss mystik kring händelserna som lett ’’tvångsinläggningen’’, men samtidigt så berövar man publiken på ett visst emotionellt engagemang, det tar avsevärd tid innan vi faktiskt börjar förstå hur pusselbitarna skall ligga. 

Själva mitten är också en tröttsam svacka, hela historien går runt i cirklar, Edgerton medverkar själv som den inbitna tyranniske reformatorn. Tyvärr verkar han ha lite svårt att både agera och regissera, karaktären bör vara diabolisk utan att bli en karikatyr, men det blir bara ett slag i luften då Edgerton inte förmedlar något obehag.  

Lucas Hedges är i sin tur lättare att finna tycke för här än i Manchester By The Sea, detta är återigen en fåordig och strulig person som har svårt att uttrycka sig verbalt. Hedges förblir dock något onåbar i flera viktiga scener, karaktären han spelar är också onödigt avslagen, både i sitt känsloliv och beslutsamhet, resan från passiv till aktivist känns för hastig och det skapar viss irritation att Hedges agerar med sådan överdriven apati. En tystlåten karaktär behöver inte vara otillgänglig, det har vi sett prov på i flertalet andra filmer med grymma premisser där personerna marginaliseras pga externa krafter.  

0101

Superb slutspurt 

Det är filmens final och epilog som det verkligen lossnar… Då slås ögonen upp hos både Edgerton och publiken. Alla vredeskänslor och orättvisor får äntligen stå i centrum, hur man väljer att visa revolten mot förtrycket är simpelt men oerhört starkt. Där Kidman och Crowe har gått på energisparläge genom hela filmen, så tar de sats i den tredje akten. Tillslut så får de skina i två mycket emotionella och minnesvärda roller, de är också helt befriade från pretentioner eller förhoppningar om hedersceremonier.    

Joel Edgerton har en bit kvar innan han verkligen kan stoltsera med att båda kunna agera och regissera, men med Boy Erased visar han prov på en god förmåga att hantera konflikt och upplösning. När man väl lämnar salongen så har man förträngt mittendelens mediokra innehåll. Istället är det besinningslöst starka slutet omöjligt att sluta fundera kring, och det är en rejäl bedrift.

Betyg 6/10  

Widows Recension 

Publicerad den av

008

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Steve McQueen har gjort sin första riktigt tandlösa film, även om ensemblen ser ut att lova något riktigt bra, så får vi bara en parentes som försvinner i mängden i genren kriminalthrillers.  

När man etablerat sig så kraftfullt och tydligt som regissören Steve McQueen, så är förväntningarna därefter höga. Inte nog med att regissören bär samma namn som den legendariska skådespelaren, McQueen (regissören) gör tuffa och svåra filmer som aldrig kompromissar, ämnen som sexmissbruk och slaveri är varken uppmuntrande eller särskilt bekväma att behöva uppleva, ens på film. Att hantera dem är än svårare, det är som att möta en ilsken tjur med bara händerna som verktyg. McQueen har aldrig varit rädd eller tvekande att åta sig dessa svåra uppgifter. Då han möter faror såsom kontrovers och medial uppståndelse så ryggar han inte tillbaka, han tar istället tag i den imaginära tjurens horn och brottar ned på marken. 

Filmerna utmärker sig på så sätt att de besitter en gudalik råstyrka, scenen i 12 Years A Slave där Lupita Nyong’o piskas av Michael Fassbenders djävulska plantageägare, är så ruskig och plågsam att bevittna att den är omöjlig att glömma bort. Skådespelerskan Carey Mulligan – som arbetat med McQueen, beskriver hur regissören motiverar sina skådespelare likt en sportcoach, med eldfängda och inspirerande tal. 

Denna laddade och tända inspiration förmedlas även till publiken. Michael Fassbender har ett imponerande CV, men hos McQueen har han nått sin fulla potential som skådespelare. Det handlar om otroligt vågad och exakt personregi . 

011

Great Expectations 

Efter att ha dominerat Oscarsgalan 2013, och samma års topplistor över årets bästa filmer, så är ”hypen” större än någonsin då Widows nu lanseras. Jag har använt denna liknelse förut, men den tåls att användas ytterligare en gång, en atlet i toppklass kan ha bra, mediokra – till och med usla dagar. Att på något sätt associera Widows med begreppet uselt vore nästan ett brottsligt övertramp, men att resultatet är så omärkvärdigt är bisarrt nog det mest märkvärdiga med filmen. 

I en post-Martin Scorsese era, så har filmer som involverar kriminalitet och så kallade kuppförsök, sökt efter en identitet. Den amerikanska författaren Dennis Lehane har gjort brottslighet i förenta staterna till någon form av kompott som blandar hårdhudade noir detektiver med vardagliga kriminella handlingar som kidnappningar eller utpressning. Även om antalet filmatiseringar av Lehanes böcker fortfarande kan räknas på fingrarna, så har hans stil influerat den moderna amerikanska kriminalthrillern. 

Ett antal filmer som velat positionera sig i denna zon har alla mött samma öde, att falla i glömska… Vem kan egentligen ihåg Sidney Lumets Before The Devil Knows You’re Dead ? En helt meningslös historia som är svår att erinra även om man så hade sett den dagen innan. Andra försök till moderna gangstersagor kan ses i bortglömda reliker som Street Kings eller We Own The Night. 

010

Utan identitet

Widows gör inte ens ett försöka med att sticka ut från denna gråa och identitetslösa skara. Ensemblen som McQueen har rekryterat är sannerligen imponerande, en snabb titt på rollistan får det att se ut som en späckad kavalkad utav superstjärnor. Mixen av stora Hollywood  celebriteter – Viola Davis, och fantastiska karaktärsskådespelare – Carrie Coon, får det att vattnas i munnen. Tyvärr så är denna glamourösa marknadsföring lika missvisande som valfri reklamfilm från TV-shop. Jon Bernthal och Liam Neeson kan mer eller mindre avskrivas som cameos. 

Davis och Coon kan i vanliga fall lyfta betongblock med sitt skådespel, ingen av rolltolkningarna är bristande eller slarvigt genomförda, däremot är materialet som står till deras hand, besinningslöst tunt och anonymt. Trots dessa starka skådespelare så känns ingen av filmens personligheter intressanta. Robert Duvall – som med allt rätt kallas för en legend inom filmbranschen, får också ett klent underlag som en av filmens mest manipulativa karaktärer, när inte ens en klippa som Duvall får fart på saker och ting är det minst sagt oroväckande. Den enda som verkligen gör något som helst intryck är Daniel Kaluuya, häri rollen som en mardrömslik  fixare som definierar brutalitet och hänsynslöshet.

Widows är baserad på en roman som jag tyvärr inte läst, flera av dessa problem kan härstamma ifrån novellen, med en regissör som Steve McQueen bör man kunna uppgradera och förstärka den mest bedrövliga novell.

0131

A Tale Of Two Cities  

Filmen fokuserar på ett par olika historier som alla rör sig kring ett kommunalval i Chicago. Vävnaden som skall få allt detta att hålla ihop är lika hållbart som papperslim. I ett hörn får Colin Farrell sitta – återigen kostymklädd och lömsk, och på andra sidan har vi Viola Davis änka som dras in i en värld av smutsiga mord och utpressning. Vid ett par tillfällen så överlappar  berättelserna med varandra och då dessa två historier möts så blir det uppenbart att vi har att göra med två vitt skilda filmer, som inte alls mår särskilt bra av att svetsas ihop. 

Vid ett par tillfällen får jag känslan att McQueen regisserar en sämre och plattare version av den fantastiska HBO serien The Wire, omfånget är det samma där man följer flera olika grupper som befinner sig på olika trappsteg på den sociala stegen, men där The Wire är ett tidlöst mästerverk så är det här bara en blek imitation som knappt kan besvära sig med att komma över målsträcket. McQueen är inte ens särskilt inspirerad då det kommer till filmens utseende. Det kyliga och vassa fotot från Shame är nu ersatt av en grötig presentation som både är färglös och utan identitet.

Det är som mest intressant då filmen enbart fokuserar på Viola Davis, Elizabeth Debicki och Michelle Rodriguez – förvisso kan den sistnämnda inte agera, men här finner McQueen någon sorts kärna som borde fått mer omsorg och kärlek. Flera scener är snyggt och suggestivt uppbyggda, då antar jag att McQueen enbart är ute efter att göra ren och skär underhållning. Men detta leder inte till någonting, och slutet är både hastigt och oinspirerat, vilket lämnar publiken med en känsla av ofullständighet. 

009

Menlös parentes 

Ibland vill artister enbart ha roligt eller genomföra ett projekt för att tillfredsställa någon inneboende passion. Det kan kulminera i flera olika slutresultat, Christopher Nolan skapade sin bästa film då han fullbordade sitt drömprojekt med Inception. För McQueens del känns detta som en bagatell som varken inspirerar regissören eller publiken. Det är inget kapitalt misslyckande, bara en stor meningslös parentes. 

Betyg 5/10 

The Nutcracker And The Four Realms Recension 

Publicerad den av

005

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

015

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

013

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

004

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

006

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ? 

Bohemian Rhapsody Recension

Publicerad den av

0092

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Det helt geniala slutet får en i övrigt platt film att lyfta något.  

150-300 miljoner sålda skivor… Det är bara en av de ofattbart många och stora valörerna som det brittiska rockbandet kan pryda sin Wall Of Fame med. Det är nu hela trettiotvå år sedan Queen genomförde sin sista konsert med Freddie Mercury som frontman, men ständigt drar bandet till sig nya och yngre lyssnare. 

Mick Wall författade för tio år sedan en bok om Led Zeppelin med titeln; When Giants Walked The Earth. 70 och 80-talet var den tidsperiod då rockmusiken nästan uppnådde religös status.  Rockband spelade numera på gigantiska sportarenor som utan större problem kunde husera tiotusentals besökare. Flertalet av dessa gudomligt framgångsrika band omgavs av minst lika bisarra och otroliga anekdoter. Van Halen sades tex kräva att godiset M&M inte fick innehålla karameller med färgen brun. Led Zeppelin levde ett minst lika osannolikt lov med en privatjet som hade en öppen eldstad installerad. 

Queen var definitivt inte befriade från bandmedlemmars drogmissbruk eller excentriskt uppförande, men då vi jämför dem med sina kollegor så var den brittiska kvartetten osedvanligt dämpad. 

Således har man ganska liten tillgång av dramaturgisk ammunition, filmer som Walk The Line och Beyond The Sea tenderar alltid att sammanstråla då det kommer till artisternas livskriser.  Bohemian Rhapsody har istället genomgått en osannolikt strulig produktion. Redan på manusstadiet var bandmedlemmarna Roger Taylor och Brian May missnöjda med filmens fokus. Enligt utsago så ansåg de att den initiala versionen uteslöt resten av bandet och enbart fokuserade på Mercurys liv och karriär. Vem som skulle spela en av musikvärldens mest kända ikoner var också långt ifrån problemfritt. Klåparen Sacha Baron Cohen var till en början redo att ta sig an rollen som Mercury, vi får nog tacka högre makter för att detta inte blev verklighet. 

0084

’’How music changes through the years’’

Svårigheterna ville inte ge med sig, regissörer och skådespelare kom och gick. Det såg ut att vara lika låst som det nuvarande svenska parlamentariska situationen. 

Mitt i detta infernaliska utvecklingshelvete så stod det till slut klart att Bryan Singer skulle regissera med Rami Malek i huvudrollen. Men det tog inte lång tid innan denna sjösättning också började nosa på samma öde som Vasaskeppet. Singer verkar – enligt uppgift, ha äntrat någon sorts temporär galenskap och utsatt hela filmteamet för diverse otrevligheter. Delvis vägrade regissören att komma i tid, det blev också aggressiva konfrontationer med Rami Malek. 

Och som kronan på verka så drogs Singer ned av MeToo och ytterligare avslöjanden om att han  utnyttjat minderåriga sexuellt. Då Bryan Singer slutligen lämnade projektet var förvåningen minimal. Skådespelaren och regissören Dexter Fletcher fick det otacksamma jobbet att ta över inspelningen, men pga av filmindustrins bångstyriga byråkrati, så får Singer fortfarande stå kvar som regissör, ett faktum som ingen kan känna sig särskilt bekväm med. 

Sådan här turbulens brukar aldrig leda till något bra, i bästa fall så kan hoppas på en nödlandning. Bohemian Rhapsody är inte på något sätt en katastrof, bara medelmåttig och anonym. Att spekulera i vad för sorts film Singer hade gjort är helt lönlöst, att byta regissör under pågående inspelning verkar bli allt mer normalt. Årets Solo: A Star Wars Story känns nästan som ett avlägset syskon till Bohemian Rhapsody, två högt profilerade projekt som bägge stötte på oväntade missöden. Slutprodukterna är inte förskräckliga, men meningslösa och tråkiga.  

0062

’’You’ve yet to have your finest hour’’

Brian May och Roger Taylor må ha opponerat sig mot tidigare utkast av manuset, men de kan omöjligt ha blivit mer tillfredsställa över detta slutresultat. Förvisso så är Taylor, May och basisten John Deacon närvarande i filmen. Men det största fokuset är på Mercury, allt annat faller bort ju längre man fortsätter i berättelsen. Det finns flera tillfällen då man kunde ha avvikt från Mercury och åtminstone nämnt egenheter som att Brian May faktiskt spelar på en gitarr som är skräddarsydd av honom och hans far. 

Genom hela filmen så försöker man understryka att bandet var – och är, som en sammanvävd familj, att deras kreativa skapande var som bäst då de argumenterade och slogs för sin sak. Hur många gånger man än poängterar detta så känns det ihåligt då själva karaktärsarbetet är genomgående mediokert. Saker och ting förvärras också av att berättelsens struktur är stel och mekanisk. Det handlar om övertydlig symbolik, klena sekvenser där man försöker binda dramat direkt till det kreativa skapandet. Själva dramaturgin har en alldeles för uppenbar passform och allting smälter samman på ett ytterst tveksamt sätt.  

0023

’’You had your time, you had the power’’

Med tanke på att Queen ägnade stora delar av studioinspelningarna till att experimentera och böja på normerna, så är det beklagligt att filmen vägrar att ta risker eller göra ett tydligt avtryck. 

Mercurys resa, som börjar på flygplatsen Heathrow, är den sortens narrativt stoff som Hollywood åtrår mer än något annat. Mercurys egen sexualitet var ständigt en medial diskussionspunkt, och då filmen skall visa hans insikt kring att vara homosexuell så känns det osannolikt klumpigt. 

Rami Maleks porträtt känns också något obestämt. Privat så beskrevs Mercury som skygg och lågmäld, Malek spelar enbart rollen som den flammande och energiska karaktär man kunde se på scen. Mercurys något säregna sätt att tala – en bieffekt av hans fyra extra tänder, känns ogenomtänkt. Malek är alldeles för ansträngd och bekymrad över teknikaliteter, inte att hitta karaktärens sanna själ. De sista året av sitt liv så sägs Mercury ha varit mer produktiv än någonsin, han fortsatte att blanda soloprojekt med Queen, denna episod av hans liv berörs inte alls. 

0012

’’Our voices can’t be heard’’

Mercury besatt en röst som än idag är legendarisk för sin dynamik och makalösa omfång, att tro att någon icke tränad aktör skulle kunna imitera detta vore dåraktigt. Flera av de många montagen av konsertscener, använder originalinspelningar med Mercury, men utöver detta så har man valt att göra en mix där man blandar tre olika röster, Mercurys, Malek och en imitatör. Detta gör att vissa sångnummer som inte finns inspelade, låter någotsånär trovärdiga. Att vi har att göra med en sorts ljudmässig retuschering kan dock urskiljas alldeles för väl då själva ljudmixen är rejält ihålig, det låter ibland som en riktigt dålig bootleg inspelning.  

Resten av ensemblen får lika lite utrymme som Bröderna Marx i den där båthytten i En Natt På Operan. Basisten John Deacon må har varit gruppens mest tillbakadragne medlem, men hans närvaro i Bohemian Rhapsody är nästan spöklik, han är enbart en kropp som skall fylla en av fyra stolar, mer än så är det inte.   

Precis som förra årets film om tennislegenden Björn Borg, så är Bohemian Rhapsody fylld med pompösa och överdrivna tal, karaktärerna genomför teatral monolog där de begrundar vad deras handlingar kommer innebära för framtiden. Hela persongalleriet känns ofullständigt, trots alla strapatser och äventyr så har det egentligen hänt väldigt lite då vi når filmens slut. 

0034

’’Become some background noise’’ 

Det största misslyckandet är att man helt och hållet ignorerar att belysa de ting som gjorde att Queens musik blev så framgångsrik. Gruppen går från barband till världsartister på ett par minuter, detta är i en tid då konkurrensen var mördande. Möjligheten att ge publiken en god inblick i varför detta band lyckades med att dominera försäljningstoppar och fortfarande får folk att tala i tungor då man nämner dem, utesluts helt och hållet, det är ett klassiskt filmmisstag där man enbart fastslår artisters briljans utan att egentligen utreda vad som gör dem så unika.             

Emotionellt känns hela upplevelsen tandlös, men mot slutet så rycker man upp sig och levererar en fantastisk sekvens där man iscensätter bandets mest bejublade framträdande – Live Aid konserten 1985. Genom lite enkla berättarknep och en oerhört imponerade rekonstruktion av de smockfulla Wembley Stadium, så lyckas man förmedla den extas och lycka som rockmusik kan innebära. Musikens helande kraft visualiseras av den upphetsade publiken som sjunger med och fäller tårar, det är obeskrivligt kraftfullt att se. Det är så starkt att man nästan kan förlåta resten av den ytterst medelmåttiga upplevelsen… Nästan….     

Om man hade kunnat ta denna briljanta sekvens och låtit den ge näring åt restan av filmen så hade vi haft en rockopera fylld av känsla och glädje, nu får vi bara en påminnelse om vad som kunde ha varit, showen fortsätter inte, den sätter sig bara i ett hörn och suckar uppgivet.  

Betyg 5/10 

The Girl In The Spider’s Web Recension 

Publicerad den av

0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10