Etikettarkiv: 1/10

The Dark Tower Recension 

Publicerad den av
001

Copyright Sony Pictures 2017

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp. 

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade   personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10 

Bäst: Idris Elba 

Sämst: Allt annat

The Mummy Recension

Publicerad den av
009

Copyright Universal Studios 2017

Universal siktar högt med sin Dark Universe-satsning. Målet är att nå samma stjärnor och exotiska planeter som Marvel Studios. Istället är det första steget ett skrattretande haveri i samma klass som när den stödiga JAS39 Gripen uppvisningen slutade i en krasch i Stockholm. The Mummy är obegripligt tråkig och förutsägbar. Att Tom Cruise gör sin förmodligen sämsta rollprestation någonsin gör inte katastrofen lättare att ta emot.

Jag vet inte ens om den ursprungliga tanken, att foga samman en bunt gamla skräckfilmsikoner som dagens ungdom knappt känner till, är en särskilt bra idé. Delade/sammanlänkade filmer eller universum behöver ett skäl till att finnas till. Hos serietidningsfilmerna, vars förlagor alltid kunnat leka med gigantiska karaktärsgallerier, finns goda skäl till varför en gemensam bro bör existera.   

Men den nuvarande hetsen kring detta koncept är tyvärr lika missanpassat som disketter till en toppmodern dator eller pudelrockfrisyrer till nobelmiddagen. I The Mummys fall så är filmbolaget Universal och regissören samt manusförfattaren Alex Kurtzman så desperata och stressade att det helt tappar bort sig innan filmen ens gått igång. Man hinner inte ens etablera självklara faktorer som karaktärer eller atmosfär, utan man skall absolut fram till målet som är den stora ensemblefilmen längre fram (om det ens blir någon). Allt blir en sönderstressad soppa, där ingenting känns attraktivt eller ens måttligt underhållande.

Cruise gör sin sämsta insats någonsin

Tom Cruise gör förmodligen en av sina sämsta insatser någonsin; det är så oinspirerat och efter mallen att det är på gränsen till sorgligt. Kurtzman omger också Cruise med så mycket damm och explosioner att det påminner om den gången Ben Stiller gjorde narr av den typiska Hollywood-filmen i Tropic Thunder, där Cruise faktiskt gjorde ett lysande porträtt av den groteska filmbolagschefen Lester Grossman.

Och Tompa är i gott sällskap (eller dåligt, beroende på hur man vill se på saken). Annabelle Wallis gör tillsammans med Priyanka Chopra (från Baywatch) årets (eller kanske till och med årtiondets) sämsta skådespelarinsats i en storfilm. Detsamma gäller också för Jake Johnson i rollen som Cruises “wingman”. Russel Crowe verkar tro att han gör stand-up komik och spelar över som en övertänd pajas på ett hopplöst barnkalas där ingen verkar ha speciellt roligt.  

Sofia Boutella klarar sig faktiskt hyfsat, trots en makabert smaklös sexualisering från filmskaparna – mer om det senare.

Finns ett par sekunder av hopp

Det värsta är att The Mummy (i en sekvens) faktiskt ritar upp ett intressant scenario, som relaterar till skändning och förstörelse av historia och konst. Om detta hade behandlats med intelligens och förstånd hade filmen kunnat skapa en rätt så god liten funderare. Men som ni säkert redan har gissat, så sker inte detta.

Istället trycker man gasen i botten och skyndar sig hurtigt fram till fler flåsiga explosioner och uruselt koreograferade handslagsmål. Trots att filmen hyperventilerar från sitt eviga flängande mellan länder och scener så lyckas Kurtzman aldrig bygga upp vare sig adrenalin eller spänning. Det är som ett löpband, svettigt men man kommer inte särskilt långt.

Samma gamla sexistiska skurk  

Och så kommer vi in på den “sexuella” biten. Efter Baywatch hoppades jag på att inte behöva framstå som en aggressiv moralpredikare, men The Mummy drar självklart återigen igång denna sorgsna diskussion. Boutella må undvika de värsta fallgroparna i sitt agerande, men hennes karaktär sätts i samma motbjudande sits som Cara Delevingnes hemska, hemska porträtt av The Enchantress från förra årets mega-kalkon Suicide Squad.

Av någon besynnerlig anledning skall den kvinnliga antagonisten i dagens Hollywood ständigt genomföra förföriska och sexuellt betonade danser eller gester för att snärja till sig hantlangare. När Boutella återigen tvingas sticka ut sin tunga likt Gene Simmons från rockbandet Kiss får jag närapå kväljningar. Det hade gått lika bra för karaktären att knäppa med sina fingrar, men istället väljer The Mummy detta smaklösa tillvägagångssätt.  

Filmens humor (som desperat försöker få en syl i vädret bland det kaos som kallas “story”) är ett mindre skämt, ursäkta ordvitsen. Det är urusel timing tillsammans med stelt skådespel som drar tankarna åt de gånger man ser en ökenbuske fara förbi efter ett helt misslyckat försök till skratt.

Vem bryr sig?

Frågan blir snabbt: “Vem är det här till för?”. Skräckelementen är alldeles för mörka och obehagliga för de yngsta i publiken och den äldre skaran somnar förmodligen ganska snabbt. Jag tvivlar starkt på att den unga publiken har något som helst intresse av vargmän eller Frankensteins från över femtio år tillbaka, i ett klimat som idag erbjuder skratt och spänning med järnmän och talande tvättbjörnar.

Sekunderna innan ljuset släcks och The Mummy startar tappar jag min oumbärliga Fisher Space Pen, ett verktyg som blivit en självklarhet vid filmer som skall recenseras. När filmen väl nått eftertexterna och jag hittar denna trotjänare känner jag för första gången på två timmar en rush av lycka. Det borde säga allt.

Betyg 1/10

Bäst: Jag hittade min trofasta penna efter visningen.

Sämst: Tom Cruise och hans sömngång, Annabelle Wallis “skådespel” och den helt motbjudande sexuella gestaltningen som Sofia Boutella tvingas förnedra sig med.

 

 

Baywatch Recension 

Publicerad den av
003

Copyright Paramount Pictures 2017

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman 

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ? 

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och…  Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10 

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

Publicerad den av
P5-00753_R.jpg

Copyright Disney 2017

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren. 

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer 

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt  den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm 

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva 

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer.  Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…

King Arthur: Legend Of The Sword Recension

Publicerad den av
005

Copyright Warner Brothers 2017

Guy Ritchie, du har gjort det ! Efter den horribla The Man From U.N.C.L.E, lyckas nu den brittiska regissören förnedra sig själv och publiken, på ett så förfärligt vis att jag faktiskt får cellskräck i salongen. 

Att Ritchie i sin ungdom gjorde barnsliga men ibland underhållande filmer, utan någon som helst förmåga att stanna kvar i minnet, är väl en sak. Sedan har denna barnslighet bara fortsatt. Sherlock Holmes (2009) med Robert Downey Jr. i huvudrollen, är förmodligen det enda som kan klassas som godkänt av Ritchie efter Snatch.

Förväntningarna på King Arthur var allt annat än höga därefter. Med lite tur kunde kanske publiken få en eller två sekvenser som fyllde kvotan för lite enkelspårig matinéunderhållning ?

Glöm det…

Det finns inte en mikrosekund, eller ens elektron i det här hånet till film, som kan ses som positivt.

Så dålig att det inte går att recensera 

Att komma på sluga och syrliga kommentarer kring en usel film – är för en del, kutym i yrket som filmkritiker. King Arthur: Legend Of The Sword tillåter inte denna elaka arbetsprincip. Precis som i fallet med xXx: Return Of Xander Cage, så står man helt stum inför den tortyr som tar sin plats på vita duken.

I ärlighetens namn går det inte ens att recensera Legend Of The Sword. Guy Ritchie begår så många filmiska förbrytelser att inte ens fem livstider räcker som straff.

Berättelse eller story ? Det finns inte. Minnesvärda karaktärer ? Ritchie kan inte ens bekymra sig med att namnge ett par av filmens ”viktigaste” karaktärer. Bra foto ? Det är så mörkt att inget går att se. Och så fortskrider det.

En vidrig gröt 

Efter ett par minuter är allting en gröt. Inte en enda gång är King Arthur: Legend Of The Sword begriplig. Klippningen orsakar illamående och något fokus finns inte så långt ögat kan nå.

Och sämre blir det, i två groteska timmar tvingas publiken genomlida en film som aldrig tar slut. Scenerna tävlar mer eller mindre om vem som kan nå botten snabbast. Det är som att se en berusad pärldykare som hetsigt simmar rakt ned i havets eviga djup, och därmed en säker död. Klockorna stannar och smälter ned till att likna något från Salvador Dali målning, och då är man generös när man kallar filmen urtråkig.

Allt suger 

Hur oprofessionellt det än må låta, så är precis allt värdelöst. Charlie Hunnam är mer anonym än färgen grå i en grusgång i huvudrollen. Inte blir det roligare av att karaktären Arthur förblir en patetisk gnällspik som inte har några problem att häckla och förnedra andra i sin omgivning, medan han själv högt beklagar sig om de mest irrelevanta svårigheterna.

Det enklaste vore att enbart lista alla felen. Men då får vi dela upp recensionen i minst tio delar.

Jag nöjer mig med att säga följande…

King Arthur: Legend Of The Sword är en av de sämsta filmerna jag någonsin haft missnöjet att behöva se. 

Betyg 1/10

Bäst: Suck

Sämst: Precis allting

Fråga: Är detta inte kriminellt uselt ?

 

Resident Evil: The Final Chapter Recension

Publicerad den av

026

Med lite tur är detta slutet….

Skall man skratta eller gråta ? Jag tror jag väljer det första alternativet. Nu skall man såklart inte  vänta sig för mycket av en filmserie som aldrig brutit sig ur omdömet tråkig och banal. För alla er som längtat efter detta ögonblick – finalen för Resident Evil-serien som nu pågått i femton långa och svåra år, kan jag bara sorgset konstatera, att den final The Final Chapter bjuder på är lika tillfredställande som den gången Bobby kliver ur duschen i TV-serien Dallas. The Final Chapter är en röra av dålig regi, kasst hantverk och ofrivillig komik.

För att vara den sjätte delen i serien, och således den sjätte gången Paul W.S. Anderson regisserar, är det helt ofattbart hur osäker och amatörmässig hela produktionen känns. Det verkar som att hela filmen sitter fast i ett träsk, som förvandlar allt till att se ut som en riktigt billig reklamfilm för deodorant. Det är från början till slut identitetslöst och totalt ointressant.

Slarv och återigen slarv 

Fumligt, klantigt och slarvigt blir de pelarna som The Final Chapter få stå på. De flesta dödssynder i filmvärlden, begås redan i en intrig som är helt obegriplig och som helt ignorerar den föregående filmens cliffhanger.

Anderson verkar inte ha förstått att man inte kan göra en film i genren skräck eller action, där moment och skeenden ständigt upprepar sig. The Final Chapter måste slå något slags rekord i flest usla ’’hoppa-till’’ – sekvenser på kortast tid.

Komedi ? 

Snabbt förvandlas allt till en repetitiv och förutsägbar skrattfest, där humorn kommer från de rent pinsamma berättarknepen och det helt grundlöst dåliga hantverket. Det råder inte heller någon brist på usla specialeffekter och ännu sämre vändningar. Allt medan publiken antingen fnissar eller står stumma av den dumhet som tvångsmatar besökaren.

Trots marknadsföringen om att detta är avslutet, och mer eller mindre ett definitivt sådant, råder det en stor brist på några som helst insatser. Inte en enda gång uppstår det mest minimala engagemang. Det förblir o-spännande och utdraget.

Att stora delar av filmen helt ägnas åt förklaringar och expositioner (fåniga sådana) som drar ned tempot till noll och orsakar omedelbart hjärtstop, gör inte saken roligare.

Allt förblir obegripligt och långsökt – även för en film i denna genre.

Platt fall 

Milla Jovovich blir återigen placerad i rollen att bita sig i läppen och grymta fram repliker som skall verka slagfärdiga men som istället bidrar till lustgasen som filmen pumpar ut till publiken i sitt konstanta trams. Iain Glen underpresterar till en sådan nivå att jag börjar misstänka medvetet själv sabotage från hans sida.

När det blir dags att dra fram vapnen och visa actionmusklerna, faller det platt, i en soppa av dålig klippning och brist på nerv. För den som sett tidigare delar vet vad som väntar, uråldrig koreografi och evighetslånga slagsmål, som efter ett tag flyter samman till en ful gegga av dåligt filmskapande.

Det enda jag faktiskt kan tänka mig berömma i Resident Evil: The Final Chapter, är att den faktiskt fått mig att skratta mer än flertalet moderna komedier. Med sitt vedervärdiga skådespel och berättelse som liknar en parodi, kan den bara klassas som en skrattfest, fast på helt fel sätt.

Betyg 1/10 

Bäst: Att vi förhoppningsvis slipper ännu en uppföljare… eller ?

Sämst: Ian Glen och det helt undermåliga hantverket.

xXx: Return of Xander Cage Recension 

Publicerad den av

012

Vid profetens skägg vilket skräp ! 

Tro det eller ej men det fanns ett visst övervägande om detta skulle bli en lång eller kort recension. Men logiken och det allmänna förnuftet, säger mig att det är bäst att offra er och min egen tid, så lite som möjligt när det gäller xXx: Return of Xander Cage.

Från början till slut, är det en vulgär och smaklös mardröm, som saknar både känsla och värme. Största delarna av filmen ser ut som en sjaskig musikvideo, där allt är fult och plastigt.

Sexismen sprider sig som något otäckt virus över varenda bildruta, där allt som faller i den kvinnliga fållan enbart verkar kunna anspela på sexuella referenser eller gå så nakna som möjligt. Till och med den duktiga Toni Collette är under all kritik.

Lägg sedan till värdelös action och ett skådespeleri som bäst kan liknas vid en tramsig lek i bollhavet på IKEA, så har vi en av årets sämsta filmer, klar till nästa kalkonmiddag.

God natt !

Betyg 1/10 

Bäst: Ha ha ha !

Sämst: Inte ens värt att lista de tusentals synder som begås.

Assassin’s Creed Recension

Publicerad den av

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån. 

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse 

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här  domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som  visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig 

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet 

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta

Passengers Recension

Publicerad den av

En komplett fars till film som bör undvikas 

Det enda positiva man kan säga om Passengers är att den i alla fall inte har Arrival’s pretentioner och högmod. Det är en klart mer lättsmält historia än Denis Villeneuves usla kalkon.

Men Passengers saknar all självbevarelsedrift och utmanar sitt öde så fort resan börjar.

Rämnar direkt 

Allt börjar rasa samman redan i första akten. Allt är oinspirerat från den slentrianmässiga designen till storyn som är lika engagerande som en repris på ett tre veckor gammalt avsnitt av Bingolotto. Måhända är det nya designparadigmet i Sci-Fi filmen klart mer besläktad med James Camerons sterila gestalter från Avatar än rost och slitage från tex Star Wars, men Passengers känns trött och slarvig vart man än tittar, det är lika livfullt som en kyrkogård.

Filmen är i bästa fall en torr kopia av filmer som Ridley Scotts The Martian eller Duncan Jones Moon. Tristessen Chris Pratt och Jennifer Lawrence går igenom på den livlösa rymdfärjan är ingenting mot vad publiken tvingas genomlida.

Total förvirring 

Regissören Morten Tyldum kan inte heller bestämma sig för vad han vill göra – ett bittert drama, en lättsam bagatell eller varför inte ett flamsigt lekhus i ingenstans ? Tonen varierar konstant, mellan omoget bus och pinsam sentimentalitet.

Chris Pratt som befäst sig som en riktig bjässe inom underhållningsfilmen passar inte alls som en impulsiv och bitvis självisk karaktär. Pratt ger hela filmen en oseriös hållning som bidrar till förvirringen om vad vi faktiskt har att göra med.

Den ’’grandiosa’’ Jennifer Lawrence är hiskeligt usel. Det här är överspel i sin värsta form. Lawrence överdriver så till den grad att jag börjar spekulera i att hon repeterar inför ett Saturday Night Live avsnitt där hon skall göra parodi av sig själv.

Urtråkig

Inte blir det roligare av att filmen känns lika lång som ett par livstider.

Slutet är lika patetiskt som att dra upp fisk ur en tunna. Här kapsejsar hela skutan och åker rakt in i solen.

När Tyldum regisserade The Imitation Game hade han fördelen att kunna applicera sig efter en typisk mall, som så många har använt för filmatiseringar av historiska figurer. Imitation Game må vara en platt och typisk film, men den sjunker inte ned till en nivå av sådan här pinsamhet. Det här är ett fiasko av största mått.

Betyg 1/10 

Bäst: Saknar högmodet och överlägsenheten från Arrival

Sämst: Resten

001

’’Du Jennifer… Vad skall vi hitta på ?’’ 

’’Vet inte, hitta på nåt…’’

’’Jättekul…’’ 

Underworld Blood Wars Recension 

Publicerad den av

001

Ett magplask som får blodet att stå stilla av tristess 

Vad kan man egentligen förvänta sig av en filmserie som ständigt pendlat mellan katastrof och skrattretande ?

För även om del fem i den här makabert tråkiga följetongen är snyggare än sin förskräckliga föregångare Underworld Awakening, så tar det inte lång tid att förstå att det väntar ännu en usel filmupplevelse.

Snyggare än del fyra 

Till regissören Anna Foersters föredel kan jag konstatera att Blood Wars är en klar visuell uppgradering från det texturlösa och fula fotot som Måns Mårlind och Björn Stein målade upp. Även miljöerna känns mer ’’jordnära’’ då de inte överanvänder CGI. Men det håller i ca tre minuter.

Sedan börjar en kavalkad i skräp som definierar varför Underworld serien konstant misslyckats med att verkligen göra ett rejält avtryck i nördkulturen.

Såvida man inte är savant och professor i de tidigare filmerna är berättelsen (eller vad man vill använda för term) helt obegriplig. Dialogen är precis lika tillkrånglad och uppblåst som tidigare delar. Det är en total gröt av förvirring och nonsens.

Viktlöst trams 

Extra ironiskt blir det då en relativt hyfsat stor sektion av filmens introduktion spenderas till att återberätta tidigare delars viktigaste segment, som i Blood Wars inte ens har relevans. Istället fokuseras det på ofta minimala händelser från del ett och fyra. Det är helt omöjligt att bli engagerad då allt känns lösryckt och viktlöst.

För en film som vill kategoriseras som action-skräck är det häpnadsväckande tamt och tråkigt. Faktum är att de första 50 procenten av filmen får blodcirkulationen att stanna. Det finns knappt en enda ynklig actionsekvens att skåda så lång vampyrögat kan nå. Istället blir det dialog och åter mer dialog, usel sådan.

All action förläggs istället till filmens sista del och vad vi serveras är skrot. Scenografin och specialeffekterna blir lika plastiga som Duncan Jones misslyckade Warcraft-adaption.

Skådespelet ligger inom spannet uttråkat till värdelöst. Kate Beckinsale känns tröttare och sömnigare än någonsin och verkar bara vilja få fara tillbaka till mognare produktioner som

Love And Friendship. Vårt svenska tillskott i Peter Andersson får en patetiskt dåligt introduktion som involverar ett ångbad och inte så mycket mer, hurra…

Usel produktion 

Budget och kvalitet verkar också helt ha försvunnit på vägen. Slå upp B-film i ordboken och så bör du se en bild på Kate Beckinsales rysligt usla blond betonade frisyr.

Underworld Blood Wars kan också innehålla bland det sämsta slow-motion sekvenser jag någonsin sett i en film. Det finns amatörvideos med häftigare ultrarapid-estetik. I en annan helt gräslig scen låter Foerster bara flås och stön höras genom stridens hetta, där närmar sig Blood Wars en parodi.

Jag minns då jag storögt lyckades få tag på en brittisk importkopia av den första filmen i serien. En tid då filmvärlden sades gå igenom en vampyr-renässans – den teorin dog snabbt av någon anledning…..

Utgåvan saknade svensk text och blev således helt obegriplig för mig själv och umgängeskretsen som låg åratal under åldersgränsen. Berättelsen var obegriplig. Istället var det våldet och de gyllene orden ’’att den fortfarande gick på bio’’ som dikterade åsikten att filmen var briljant.

Tio år senare – med fullt duglig engelska, förblir Underworld och alla dess uppföljare precis lika obegripliga för mig.

Betyg 1/10  

Bäst: De inledande bilderna som lovar en snyggare film än Awakening

Sämst: Allt annat