Etikettarkiv: 2016

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension 

Publicerad den av

049

En förvirrad och ointressant första film lyckas bara skapa oro för vad som väntar i många år framöver. 

Visuellt är det både mörkare och mer finslipat än någonsin tidigare. Fantastic Beasts är som bäst då den släcker alla ljus och går in i ett farligt och hotfullt mörker.  Det som omger dessa intressanta punkter är dock en röra av obekväm humor, risigt skådespel samt forcerad story.

Det skall sägas, jag tappade mitt mest fanatiska intresse för Harry Potter-serien redan efter Hemligheternas Kammare år 2002. De resterande sex filmerna kan bara beskrivas som meningslösa för min egen del. Alfonso Cuarons trea står sig som en obehagligt kylig och stel upplevelse. Del fyra är ett bottennapp och David Yates resterande delar kan jag bara beskriva med total indifferens.

Bedårande snyggt och stämningsfullt 

Fantastic Beasts har på förhand lovat något bedårande vackert. Och design samt scenografi är spektakulär. Bortsett från ett par riktigt usla CGI-skapelser – som i sina värsta ögonblick ger rysliga påminnelser om Joe Wrights hemska,hemska Pan från förra året, så är inramningen med ett 20-tals New York helt strålande. Det finns genuin känsla av närvaro, och designen på det mesta är suveränt uppfinningsrik, det är bitvis otroligt stämningsfullt. Tragiskt nog förblir det mer yta än substans.

Inkonsekvent och förvirrad 

Vad Fantastic Beast misslyckas med är att vara konsekvent i sitt syfte. Är det en prequel i samma anda som The Hobbit-trilogin eller en spinoff i Rise Of The Planet Of The Apes kostym ?  Osäkerheten och velandet genomsyrar varenda aspekt av filmen. Eddie Redmayne är det enda som prickar helt rätt, hans Newt Scamander är udda, besynnerlig och excentrisk. Redmayne jonglerar med humor, trams och allvar i en mycket lyckad kombination. Men här slutar det solida och blir istället en röra av frustration och otillräcklighet.

Rowling må kunna skriva effektiva och medryckande noveller för alla åldrar, men saknar vana som manusförfattare. Tonen i Fantastic Beasts är katastrofal. Humorn är ansträngd och i värsta fall helt snedvriden. Förutom Redmayne så misslyckas hela ensemblen med att sälja illusionen. Katherine Waterston är rent ut förskräcklig, hennes strikta byråkrat är distanserad, stel och mördande tråkig.

Vägrar lyfta 

Berättelsen vägrar att fokusera och spretar åt alla håll. Intrigen till resan är banalt långsökt, och även om en film med såhär många övernaturliga inslag såklart är tillåten till både en och annan logisk lucka, famlar Rowling och Yates bort flera skeenden som blir så extrema att det tangerar pinsamhet.

De sekvenser då Rowling försöker skriva projektet som en mer rättfram actionfilm är bedrövliga, med undermålig koreografi och ännu sämre upplösning. Den tredje akten är provocerande meningslös och otillfredsställande, där en attack av plastig och tröttsam CGI får dirigera hela skutan.

Fantastic Beasts lider också av sjukan att vara fast i ett universumbyggande som enbart Marvel lyckats med. De referenser och spår som leder enda vägen tillbaka till den nu över femton år gamla sagan om pojken som överlevde, känns tillkrånglade och pliktskyldiga för mig som inte läst böckerna på över fem år.

Men hur klumpiga referenserna än må vara så kommer Potter-fans stora som små och främst kalenderbitarna njuta av varenda varsam vinkning. Ur den aspekten är det som ett julbord för alla som helt förlorat sig i Rowlings djupa och ändlösa värld.

Som helhet är Fantastic Beasts en misslyckad och fattig film som inte lyckas med varken underhållning eller spektakel. Såvida det inte sker en rejäl renovering för de resterande delarna kan vi mycket väl behöva se ännu en filmserie urholkas till ingenting.

Betyg 4/10

Bäst: Eddie Redmayne, scenografin och fotot.

Sämst: Den förskräckliga tonen och velandet.

Fråga: Hur kan detta hålla i hela fyra filmer till ?

Doctor Strange Recension 

Publicerad den av

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa. 

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel 

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor 

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning 

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10 

Elle Recension 

Publicerad den av

elle_01

Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10 

Stockholm Comic Con 2016 

Publicerad den av

SAM_2902.JPG

Det blev en definitiv uppryckning på flera plan för Stockholm Comic Con i år. Efter en ganska risig sista omgång som tog sin plats på den helt gräsliga Friends Arena flyttar mässan tillbaka till den klart trivsammare Kistamässan. Skillnaden är enorm, mer utrymme, snyggare och generellt trevligare.

Olyckligtvis verkar mässan inte kunna frigöra sig från det faktum att Sverige fortfarande står utan riktgt starka utställare. Vi får det vanliga utbudet av veckogamla spel och ett kraftigt överflöd av mjukisdjurs försäljning.

Jag har sagt det förr men det tåls att sägas igen. Vart är de där montrarna som ger gåshud ? Som visar upp nördprodukter som får den mest bittra och cyniska att bli tårögd av skalan och hantverket.

De riktigt högkvalitativa produkterna kan räknas på fingrarna, och det är synd att se att en så stor aktör som Webhallen inte riktigt har förtroende att ta med sitt imponerande lager av Sideshow och Hot Toys. Att stå och stirra på ändlösa rader av Call Of Duty Infinite Warfare kopir kan väl ända inte mäta sig med Sideshows eminenta R2-D2 Premium Format som får stå undanskymd på en hörnhylla i Webhallens stora monter.

För mig som Virtual Reality skeptiker blir det inte bättre av att vartenda bås verkar ha utrustats med Oculus Rift eller HTC Vive. Och hur häftigt Titanfall 2 (vår recension kommer) än må vara med sin stora monter, så är det ett spel som redan stått i butikerna i lite över en vecka.

Som helhet en förbättring men fortfarande för ihåligt för att verkligen entusiasmera, något vi verkligen behöver i dessa tider.

Nocturnal Animals Recension

Publicerad den av

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10 

American Honey Recension

Publicerad den av

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10

Manchester By The Sea Recension 

Publicerad den av

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10 

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Publicerad den av

imagen-sin-titulo

Setlisten ser på på papper ut som en ganska förvirrad historia. Det blandas hej vilt mellan The River och Born In The U.S.A. Mer udda rariteter som Drive All Night och I Wanna Marry You får ge plats åt breda hits som Glory Days och Darlington County.

Men vad bossen väljer att spela har aldrig tidigare haft så liten betydelse som den här klimat perfekta kvällen i den spanska öknen.

2012 såg jag den kanske största konserten i mitt liv. Madrid 2012 var så astronomiskt bra, att jag fortfarande, nästan ett halvt decennium senare, har svårt att summera den i ord. Att upprepa den kändes på förhand som ett hopplöst försök.

Skulle det bli nåt att ha ? Jag förmodar att svaret redan går att gissa.

Jordbävning

Precis som förra gången väljer estradören att pumpa igång spelningen med Badlands. En version som fullkomligt förnedrar allt jag tidigare sett. San Siro, Ullevi och Olympiastadion i Berlin framstår alla som tama studenter från en sömning söndagsskola. Att bevittna närmare 60 000 tusen spanjorer skrika och hoppa i takt med det klassiska Darkness On The Edge Of Town spåret går inte att sätta ett pris på, det skulle orsaka ekonomisk kollaps världen över.

Publiken här nere förtjänar allt och desto mer. Iron Maidens basist Steve Harris nämnde en gång att han gärna hade tagit med sig de bästa fansen, resa med dem och befolka samtliga spelningar på turnén.

Jag kan bara ställa mig stum till den här publiken och salutera dem med att de vunnit samtliga titlar i tävlingen världens bästa publik. Allt förvandlas till guld i det här havet av lycka.

Oförglömliga bilder 

Och sådär fortsätter det. Standard spår som Waitin’ On A Sunny Day förvandlas från sönderspelad rutin till en helt gastkramande upplevelse där en liten gosse får komma upp på scenen och kramar Springsteen i minut efter minut samtidigt som tårarna rinner.

Han är inte ensam, versionen av Wrecking Ball slår till och med tappningen från Giants Stadium 2012. Med tanke på att detta kanske var den sista galan på Real Madrids legendariska mark (arenan är just nu i diskussion om att renoveras till ett konservmonster likt Friends Arena) blir texten om parkeringsplatser och förlorade minnen ännu starkare.

När Wrecking Ball går in i sin final med spårar allt ur, allsången hörs kilometervis, folk dansar loss för kung och fosterland på planen. Psykologiskt känns det som om man någonstans tar en stol och sätter sig bredvid och bara gapar som en fåne.

Det är också sådär lagom självbelåtet att jag kan konstatera att 2012 års största personliga favoriter återvänder. My Love Will Not Let You Down sätts in redan som andra låt och även om jag saknar den mullrande blåssektionen är den nästan lika monumental som då. Because The Night är magnifik men når kanske inte ända fram till den där overkliga versionen för fyra år sedan.

Världens bästa final 

Finalen som inleds med Born In The U.S.A och avslutas med en helt vild Twist And Shout hör till det absolut bästa jag någonsin sett. Born To Run får varenda åskådare att kännas odödlig och evig. Glory Days har aldrig,ALDRIG låtit så här bra. Tenth Avenue Freeze-Out svänger så sten lejonen nere vid Plaza de Cibeles spricker. Och Bobby Jean……..

Sången om vänskapen,åren som gått och det oföränderliga slutet, om det gick skulle jag frysa ned det här och kräva att den får existera för alltid.

När Bruce avslutat med en akustik Thunder Road – där kamerorna ännu en gång fångat en av de starkaste bilderna jag sett på en konsert, där ett ungt par längst fram kramar om varandra och gråter. Fortsätter den ordlösa Badlands-melodin in i betong korridorerna och ut i den unga Madrid aftonen. Euforin vägrar att lämna under den långa promenaden hem. Ingen i sällskapet säger ett ord. Det går inte att få fram en stavelse som ens börjar att beskriva de tre timmarna som just gått.

Gigantiskt,mästerligt, förkrossande, bäst.

Betyg: 10/10

Bäst: Publiken,publiken,publiken. Badlands,Born To Run,Point Blank, Bobby Jean,Glory Days, etc.

Fråga: Finns betyget 11/10 ?

Betyg på samtliga låtar 

Badlands 10/10

Exploderar,ingen står still, allsångspartiet skjuter spelningen upp mot stratosfären.

My Love Will Not Let You Down 10/10 

Bruce verkar vilja ödelägga hela Madrid. Nästan lika euforiskt vild, kär och galen som 2012

Cover Me 8/10 

Publiken tvekar, lite,lite, inför den här fartfyllda svängen från Born In The U.S.A.

The Ties That Bind 9/10 

Och så var det tillbaka till ’’nutsville’’ ute i publikhavet.

Sherry Darling 10/10 

Full fest överallt.

Two Hearts 9/10 

Börjar bli svårt att andas nu, spelningen fortsätter öka i hastighet.

Wrecking Ball 10/10 

Finner inte orden.

My City Of Ruins 8/10 

Wrecking Ball-rundans stora dramatiska stund kommer tillbaka i en lite mindre men fortfarande sakral och vacker tappning.

Hungry Heart 9/10 

Springseen och Jake Clemons rusar ut i publiken. Responsen är sjuk.

Out In The Street 10/10 

Ett uppenbarelse.

The Promised Land 9/10 

Skulle kunna spelas i en av de vidriga toaletterna på innerplan och ända knäcka.

Trapped 7/10 

Årets version är de starkaste någonsin.

The River 10/10

Arenan tänds i ett hav av mobillyktor, kyrkan är född igen. Övrig motivation irrelevant.

Point Blank 10/10 

Publiken är osäker, men versionen är den bästa någonsin. Från Roy Bittans dramatiska piano intro till den helt förödande finalen.

Downbound Train 10/10 

Stor sorg och smärta fyller arenan.

I’m On Fire 9/10 

Publiken tillåts äntligen en sektion där vi verkligen kan vila. Vacker och öm version.

Darlington County 8/10 

Nu börjar vansinnet igen.

Working On The Highway 8/10 

Här svänger det. Dansgolvet imploderar, alla tappar förståndet.

Waitin’ On A Sunny Day 10/10 

Ja vad händer här egentligen ? Masspsykos, temporär galenskap ? Strunt samma, detta är gigantiskt, i slutet är över hundratusen armar i luften.

Johnny 99 8/10 

Den så vanligt bespottade rockversionen av Nebraska mörkret är ikväll helt oemotståndlig.

Because The Night 9/10 

Okej, når inte hela vägen fram till den utomjordiska versionen från 2012 men tar silverplatsen lika lätt som Miljöpartiet sparkar ministrar.

Spirit In The Night 8/10 

Personligen något sönderspelad och förutsägbar, men i den här euforiska miljön hade till och med 57 Channels And Nothin On’ framstått genial.

Human Touch 8/10 

Patti Scialfa får sin duett med maken Springsteen, otroligt solid, främst mot slutet. Men nog hade jag hellre sett något från albumet Tunnel Of Love.

The Rising 8/10 

Bibliskt stor och mäktig ikväll. Dock inte i klass med versionen från Brooklyn för en månad sedan.

Land Of Hope And Dreams 10/10

Bruce, öppna en kyrka och håll öppet 24 timmar om dygnet. Ren perfektion i tio helt makalösa minuter.

Born In The U.S.A 10/10 

Stenhård. Den bästa versionen jag någonsin hört.

Born To Run 10/10 

Helt…………..

Glory Days 10/10 

Jäkla…………….

Dancing In The Dark 10/10 

Obeskrivligt……….

Tenth Avenue Freeze-Out 10/10 

Vi hoppar över motivationen.

Bobby Jean 10/10 

Betyget är för lågt.

Twist And Shout 10/10 

Citera det här ’’AHHHHHH…. AHHHHHH…. Aaaaaaaaaaah !’’

Thunder Road  10/10 

Fyll i valfria superlativ.

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016 

Publicerad den av

waespi_stockholm290416_23

Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.

Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.

Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.

Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.

Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.

När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.

Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.

Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.

Betyg 8/10 

Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.

Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams

Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?

Recension av hela låtlistan 

Hello ?/10

Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.

One And Only ?/10 

Se Ovan

Hometown Glory 8/10

En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.

Rumor Has It 8/10 

Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.

Water Under The Bridge 8/10 

Oväntat stark version av det något anonyma spåret.

I Miss You 6/10 

Det svalnar något.

Skyfall 10/10 

Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.

Million Years Ago 8/10 

Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.

Don’t You Remember 8/10 

Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.

Send My Love (To Your New Lover) 2/10 

Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.

Make You Feel My Love 7/10 

Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.

Sweetest Devotion 8/10 

Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.

Chasing Pavements 8/10 

En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.

Someone Like You 8/10 

Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.

Set Fire To The Rain 10/10 

En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !

All I Ask 8/10 

Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.

When We Were Young 10/10 

Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.

Rolling In The Deep 8/10 

Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.

Bruce Springsteen på Barclays Center,Brooklyn 23,25 April 2016 

Publicerad den av

Bruce Springsteen and the E-Street Band concert, Los Angeles Memorial Sports Arena, Los Angeles, America - 17 Mar 2016

Det borde egentligen vara två recensioner, två gigantiska och långa. Så makalösa är spelningarna som utspelade sig i Tri-state orten Brooklyn, som bossen så sällan besökt. Men samtidigt har jag aldrig sett två spelningar som är i sådan paritet som dessa två.

Vi vet alla myten kring de där mytomspunna Ullevi-kvällarna 2003,2008 och nu senast 2012. Den andra kvällen är alltid bättre, alltid.

Men när den grandiosa mästaren drar med sig sitt mest efterfrågade album, blir setet både mer uppstyrt och dramatiken än mer slipad.

Jag kan såklart hänga upp mig på det faktum att Springsteen går tillbaka till The Rising-turneringens system med fasta punkter, regisserade monologer och manövrar. Men vem bryr sig i realiteten då vartenda nummer är som skickat från olympen ?

När en något Bruce försenad går upp på scenen så är det med den sin sunburst telecaster, och inte det ikoniska butternut monstret. Capo är satt på tredje bandet, arenan är svart, den sedvanliga öppningen Meet Me In The City verkar för första gången på USA svängen ha fått kliva åt sidan, men åt vad ?

Och så faller ett par diskreta noter och vrålet blir öronbedövande. Prince hyllningen i Purple Rain som följer är så mäktig,stor och skör att det skär i varenda nervände. När en ovanligt laddad amerikansk publik hojtar med i ’’wooo’’ partiet har Springsteen redan vunnit matchen. Allt därefter går i turbo hastighet. Genomspelningen av The River presenteras snabbt och det tar inte lång tid innan bandet nått sällsynta mästerverk som Independence Day och Wreck On The Highway. Bomber som Hungry Heart och Out In The Street drar ned taket på den nybyggda superarenan som är Barclays Center – en byggnad som är så långt ifrån som tänkbart möjligt från skräckfilmer som Friends eller Tele2 Arena.

Chocken över att hela E Street Band fortfarande spelar som om de vore 40 år yngre förställer tittaren i trans. De mer långsamma bitarna som Point Blank och Drive All Night är i det närmsta perfekta. Att skivan nu fått spelas in och repats till perfektion märks, inte en triol sitter fel. I det långa dramatiska pianointrot till Point Blank ställer sig Springsteen emot kameran och poserar likt Batman mot den bakre delen av publiken. Känslorna,stämningen och dramat går inte att värja sig ifrån.

Spår som den udda och esoteriska The Price You Pay känns äntligen som en förlorad broder till The Promised Land. När skivan är klar rör sig inte en själ på scen. Pauser är bara att kassera. Då följer Badlands……

Detta monster, denna gigant……… Trycket som uppstår på planen rusar igenom både New Jersey och New York som tjuren från Wall Street. Extasen,explosionen, den euforin, ja, det må vara sagt men köp biljetten och se det.

Den sista timmen hör till det absolut bästa jag sett genom alla år av konserter och evenemang, i synnerhet med E Street Band. Born To Run till den avslutande Shout krossar allt i sin väg. När bossen startar om Shout för tredje gången bryts alla barriärer, här behövs det konstrueras nya mätstickor för att dela ut betyg.

När spelningen väl är slut så känns det som om jag gått tre matcher mot en ung och kaxig Cassius Clay. Varenda del av kroppen värker efter nästan fyra timmars massaker av kropp och sinne.

Kväll 2 återgår till formulan som de tidigare spelningarna gjutits i. Höjdpunkterna från kväll nummer ett står sig precis lika starka. Point Blank,Drive All Night och The Price You Pay känns än mer helgjutna och genomtänkta.

Setet får nytillskott genom Prove It All Night och rariteten Loose Ends. Purple Rain läggs som extranummer innan den livsfarliga finalen. Och så brakar det loss igen, från och med att lamporna lyser upp hela arenan i ett dagsljus och fyrtiotusen händer är i luften läggs en till växel in. Rosalita förvandlas till något från en magisk saga, den låter så bra att den faktiskt utmanar de där förödande versionerna från 70 och 80-talet.

Efter Shout slängs den underbara Bobby Jean in. En sista serenad och hyllning till publiken, om kärlek och vänskap.

Den enda minimala kritiken jag kan framföra är att vi gott kunde fått ett Detroit Medley,Jungleland,Kitty’s Back eller den sakrala versionen av Twist And Shout (som jag redan nu spekulerar i kommer sparas till Ullevi).

Två kvällar som står sig som perfekta. Det där overkliga betyget som Expressen satte på den 28 Juli 2012 i Göteborg känns som det enda rätta i det här fallet. Sanslöst………..

Betyg 10/10   

Bäst: Point Blank,Drive All Night,Born To Run,Rosalita (Come Out Tonight),The Price You Pay, Shout.

Sämst: Skulle väl vara avsaknaden av något riktigt exklusivt extranummer.

Fråga: What’s a poor boy to do to hear Kitty’s Back ?

Djupdykningar

Point Blank 

Dramatiken i det förlängda piano introduktionen drabbar hårt och brutalt båda kvällarna. En plågsamt vacker berättelse om total förödelse och krossade visioner. Den kanske största tragedin är publiken som verkar fly för alla låtar under 900 BPM.

Rosalita (Come Out Tonight)

Den låter MAGNIFIK. Inte en mun är stängd, inte ett ben är kvar på marken. En total massaker.

Badlands 

Finns det något som kan stoppa det här ? Spränger allt i sin väg, så mycket brutalt eufori i perfekt lyrik och kanske galaxens hårdaste trummor.

Purple Rain 

Den självklara Prince hyllningen är så vacker att den river hål i själen.

No Surrender 

Den lyckliga serenaden om uppväxt och kärlek till allt som är musik har aldrig låtit bättre.

Backstreets 

Den borde inte kunna vara såhär stark, en helt otrolig serenad om förlorade älskare.