Etikettarkiv: 7/10

Score Berwaldhallen 06-10-2017 Recension 

Publicerad den av

luc-de-haan-horizon-zero-dawn-box-cover.jpg

I den andra akten lyfter det och ger anledning till de dånade applåderna i den akustiskt fantastiska Berwaldhallen. Men vägen dit har nog aldrig varit så ostadig. 

Som vanligt blir jag lika förvånad hur ett par enkla 8-bitars toner kan förvandlas till otroligt sofistikerad och elegant musik. Konserterna med spelmusik som tema som arrangeras i Sverige där Charles Hazlewood står som dirigent och Sabina Zweiacker som sångare har blivit ett internetfenomen. Versionen av The Dragonborn Comes från The Elder Scrolls V: Skyrim har nu setts av nästan 8 miljoner tittare runt om i världen på YouTube. Således har dessa konserter gått från att vara snäva nischspelningar till att bli rena rama folkfester där jublet och applåderna aldrig vill ta slut.

I vissa kretsar anses denna form av konstmusik fortfarande vara ovärdig det riktiga finrummen som Berwaldhallen eller Konserthuset i Stockholm. Som vanligt kan man dra den gamla klyschan om att alla har rätt till sin åsikt. Men för den grupp som inte kan se värdet av att svetsa samman det nya med det gamla får sådana här gånger se sig tomhänta på flera gånger fantastisk symfonisk musik.

Arrangemangen är (för det mesta) olika sammanslagningar av mindre slingor och melodier, oftast är de mycket välkomponerade och passerar nästan alltid som fullständiga stycken och inte uppbrutna bitar.

Men hur mycket jag än uppskattar allt arbete bakom kulisserna, där Andreas Hedlund med flera har gjort allt för att skapa genuin orkestral musik och inte massa frånstötande ljudeffekter, så är den första akten oväntat bristande.

Ett spretigt medley

Tillskillnad mot tidigare spelningar har man valt att fokusera ineldningen kring lite mer udda titlar. Den enorma Mega Man-sviten är helt gastkramande där gör man det pampigt och medryckande. Men i andra sekvenser som det långa Sonic The Hedgehog-medley tappar jag intresset, det blir helt enkelt för spretigt, och trots att jag har en starkare relation till Segas blåa maskot än till Nintendos Super Mario, så känns det ointressant.

Första akten dras med att kännas ojämn, man kastar sig runt hela spelhistorien med allt från det lilla independent spelet Everybody’s Gone To The Rapture till ett mycket melankoliskt stycke från Guerilla Games Killzone 3. När konserten senast var i Berwaldhallen så varvade man spel och filmmusik från genrerna science fiction och fantasy. Det resulterade i en fantastisk dynamik där man fick en helt annan typ av variation och andrum. Nu när man återvänder till att enbart fokusera på spelmusik så krävs det en stramare och mer medryckande struktur för att hålla intresset uppe.

Sabina Zweiacker används också lite för lite den här kvällen, tyvärr verkar den fantastiska sopranen inte heller vara helt frisk utan snyter sig och får varm dryck serverad till sig under konserten. Rösten är dock lika oklanderlig som alltid och det är nog bara riktiga ’’guldöron’’ som kan märka oegentligheter. Men när Zweiacker lämnar efter det första numret så får vi knappt se henne igen tills akt två och först då lyfter konserten.

’’ I choose Rapture…’’

När pausen är över så slänger man in ett obehagligt och suggestivt stycke från mästerverket Bioshock, där de industriella fiolerna transporterar oss tillbaka till ögonblicket den galne visionären  Andrew Ryan förklarar sin skruvade vision för undervattensstaden Rapture.

Efter detta så kör man på ordentligt. Brian Tylers musik från Assassin’s Creed IV: Black Flag låter helt fantastiskt med sina starka Hans Zimmer influenser. Men den absoluta höjdpunkten blir Halo där man blandar huvudtemat och spåret Unforgotten. Trots att Sveriges Radios Symfoniorkester inte har tillgång till någon kör ikväll så gör orkestermedlemmarna detta stycke till en otroligt svulstig och mäktig upplevelse. Avslutningen blir en mycket fin version av I Was Born For This från Journey där Sabina Zweiacker får nyttja hela sitt register. Sedan är det dags för det obligatoriska extranumret där presentatören Orvar Säfström drar ett skämt om hur förutsägbart det är.

Och The Dragonborn Comes är definitionen av förutsägbart, personligen hade jag gärna sett att man var villig att ge oss något lite mer oväntat som Aria Di Mezzo Carattere från Final Fantasy VI och låtit det välkända Skyrim stycket vara näst sista numret istället.

Ett par ytterligare saker måste nämnas. Som vanligt är Orvar Säfström en helt superb konferencier, även om han återvinner ett par presentationer från tidigare gånger så är hans fantastiska finurlighet alltid rolig att lyssna till och får mig att ondgöra mig att vi idag inte kan se hans tid som recensent för Filmkrönikan.

Publiken i dessa sammanhang sägs enligt trombonisten Håkan Björkman vara några av de mest fokuserade och belästa man kan finna. Vanligtvis är salen tyst och närmast i trans, det känns nästan heligt, men just ikväll vill inte detta riktigt infinna sig. En hel del sena besökare stampar rakt in i Berwaldhallen och minst en telefon för mycket tas fram för att skicka meddelanden.

Så även om kvällen inte helt når upp till förra årets helt fantastiska konsert Far And Away så väger den andra akten upp tillräckligt mycket för att jag redan nu skall se framemot nästa besök i Berwaldhallen.

Betyg 7/10 

 

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den av
015

Copyright 20th Century Fox

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad. 

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business 

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet 

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10 

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Håkan Hellström på Stockholm Stadion 10-06-2017 – Recension

Publicerad den av
HÅKAN-12-6I4A2549-.jpg

Copyright Popmani 2017

Det är inte mycket som står rätt till den här kvällen. Vädret är det värsta jag upplevt på en utomhuskonsert och publiken består (åtminstone där jag befinner mig) av en samling otrevliga bufflar som verkar vara mer intresserad av att fylla sitt Twitter-flöde än att uppleva den delade extas som konserter kan erbjuda. Men Håkan Hellström själv väger upp dessa kraftiga invändningar genom en stor mängd energi och ödmjukhet.  

Att diskutera Håkan Hellström verkar ha blivit ett lika hett debattämne som skattepolitik eller välfärdsbudget. Antingen avskyr eller avgudar man poeten och sångaren från Göteborg. Jag kan inte säga att jag följt Hellström sedan starten för snart tjugo år sedan, men det är nästan tio år sedan jag såg min första konsert på lilla Cirkus på Djurgården i Stockholm. Där stod det klart att Håkan Hellströms publikkontakt var en lika självklar sak som julafton och midsommar. I en lokal som är så liten att de sämsta sittplatser kändes som en lyxig loge är det svårt att misslyckas, men Hellströms poesi och energi skapade en unik känsla, som bara de bästa liveartister kan stoltsera med.

24 månader senare hade spelutrymmet expanderat till Hovet, en ful och nedsliten lokal där jag hade dragit nitlotten att hamna längst bak på läktaren. Men den kvällen i november blev det starkaste Hellström-minnet hittils. Genom en varm och entusiastisk publik och att den mästerliga 2 Steg Från Paradise fick utgöra ryggraden för låtvalen, blev det en oförglömlig kväll.

Sista gången jag såg Göteborgs mest eftertraktade artist var återigen på Cirkus, en afton där vi bjöds på mer rariteter som Gråsparven När Hon Sjunger och Uppsnärjd I Det Blå. Samtliga av dessa spelningar genomsyrades av gemenskap och publikkontakt.

Det stora rummet funkar inte

Men nu har spelrummet flyttats till Stockholm Stadion, en arena som jag misstänker bär en förbannelse över sig. Bruce Springsteens tre spelningar, för åtta år sedan, hör till de sämsta jag sett med världens bästa liveartist. Ett helt obeskrivligt klimat med regn och vinterkyla härjade, och Springsteens övernaturliga trumslagare Max Weinberg satt fast hos Talk Show-värden Conan O’ Brien. Ett år senare bevittnade jag Kiss göra sig själva till åtlöje på samma arena, allt inramat av ett pissigt vårregn.

Sedan ett par månader tillbaka har jag skämtat om att Hellström skulle råka ut för ett “Springsteen 2009-väder”. Men med facit i hand, blev det faktiskt inte så.

Det blev värre.

’’I detta pissiga vårregn’’

Jag har stått i regnet utanför Ullevi så länge att jag börjat krympa, tvingats vänta i timmar för att låta ett åskväder dra förbi Giants (Metlife) Stadium i New Jersey, men ingenting kan jämföras med det oväder som drar in över Stadion efter ett par låtar. När väl åskan mullrar högre än musiken tvingas Hellström och bandet lämna scenen för sin egen säkerhet.

Det spelar ingen som helst roll hur mycket Håkan tar i, ingenting kan få mig att glömma monsunen och desperationen då jag inser att spelningen just omvandlats till ett överlevnadstest. Väldigt få artister kan rädda sig ur en sådan situation, och en kväll där så mycket annat inte stämmer får spelningen kämpa i konstant uppförsbacke.

Att klaga på konsertljud verkar ha blivit den moderna normen hos kritiker, men jag kan nästintill svära på mitt liv att jag aldrig har hört något sämre än det här. Vartenda spår framstår som ett grymtande mullrande; det tar lång tid innan jag ens kan uppfatta att det faktiskt är Shelly som spelas. LaGaylia Frazer som bör fungera som extra bränsle med sin gospelröst  kan knappt höras. Bara hennes entusiastiska rörelser kan uppfattas, allt annat dränks i en totalt gröt. Och stråkarna i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  låter som den bandats på en uselt komprimerad MP3-fil.

Tyvärr blir det också tydligt att Håkan inte helt klarat av övergången till dessa mer svårflörtade spelplatser. Där Cirkus och Hovet blev som en familj känns Stadion som ett stort monster som aldrig tämjs. Det har inte att göra med någon elitism att det var bättre för då bara en bråkdel såg konserterna. En artist som Adele har i sin senaste turné hittat en form som gör att hennes intima musik funkar strålande i ett större sammanhang.

När First Aid Kit gör sitt inhopp blir det en rörig soppa där Hellström rusar runt och rapp-artisten Silvana Imam bräker ur sig några av de falskaste toner jag någonsin hört. Små och stillsamma låtar som Rocknroll och Blåa Ögon – Igen är tragiskt malplacerade i ett set som inte alls tillåter dessa mer obskyra nummer. Allt centreras kring de största hitsen.

Publiken vill inte växa upp

Tillskillnad från sina engelskspråkiga motparter i U2, Pearl Jam och såklart Bruce Springsteen, så har Håkan Hellström inte lyckats utveckla sitt gamla eller nya material med en publik som nu är nästan tjugo år äldre sedan debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg kom ut. Mycket beror tyvärr på publiken, som vägrar släppa taget om den gamla dramaturgin.

Att vi fortfarande gallskriker i emotionellt förödande spår som den fantastiska För Sent För Edelweiss gör det plågsamt tydligt att Hellström är inklämd i ett hörn där han inte kan överge strukturer eller tradition, som i sin tur nu måste uppdateras för dessa större arenor.  

Att likt U2 göra om Sunday Bloody Sunday till en gripande ballad, går helt enkelt inte för Hellström i detta forum.

Har inte betalt för varken Erik Lundin eller Silvana Imam

Och jag ställer mig frågan igen: “Varför  insisterar Håkan på denna mängd Hip Hop-artister?” Det är som att mitt i Sven Bertil Taubes kommande konsert på Gröna Lund plötsligt annonsera att dödsmetallgruppen Slayer skall avlägga tre nummer. Reaktionen hade förmodligen orsakat stora rubriker i kvällstidningarna.     

Både Erik Lundin och Silvana Imam må ha framgångar inom sina egna genres, men jag har inte betalat för att behöva lyssna på musik jag enbart kan klassa som outhärdlig. Att jag får svälja att plåga mig igen Mustasch med Ralf Gyllenhammar i och med Kiss, eller att Avenged Sevenfold står som förband till Iron Maiden är helt rimligt, då det är snarlikt i genre. Men att Lundin skall fungera som en faktiskt del av konsertens introduktion känns helt uppåt väggarna. Att Imam deltagit i en remix av Du Fria motiverar inte detta helt malplacerade inhopp. Och som Håkan själv sjöng, ‘’bandet spelar vår låt och det låter bedrövligt kasst’’.   

En oförskämd och respektlös publik  

Tillsist kommer vi till publiken. I de tidigare mötena har jag känt att varje individ förstått musiken och texterna. Allsången har varit unison, både emotionellt och musikaliskt. Men om det är det dåliga vädret eller att den ökända Stockholmspubliken slår till igen, kan jag inte avgöra. Klart är tyvärr att folkmassan förvandlats från familjär till odräglig. Längst fram i fållan där jag upplevde konserten trycker folk sig igenom som bufflar, ett par kan knappt minnas om Valborg spelats eller inte, och för att göra det hela ännu bättre så bestämmer sig ett par andra för att genomföra ett FaceTime-samtal med video, mitt under konserten.

De lyckligaste momenten förstörs av denna horribla inställning. När Håkan står på scenen och öppnar upp sitt hjärta för saker som tolerans och respekt, samtidigt som tre stökiga personer knuffar sig igenom folkhopen som att övriga besökare var ogräs som täcker vägen, blir jag så bestört att jag faktiskt tappar bort mig i explosioner som Klubbland.

Det är en stor skillnad mellan explosiv passion och att bara tanklöst skrika med utan att förstå innebörden, att utföra glädjeskutten utan att känna hur man lyfter från marken med hjälp av likasinnade. Det mest furiösa numren liknar snarare ett hjärndött rave party med en anonym DJ, där man utan både passion eller intresse flyger runt. Glöm den där himmelska extasen som gör konserter till världens största lyckopiller, det här är ett stökigt pass hos Friskis och Svettis.  Jag tvivlar inte för en sekund på att de mest inbitna fansen, som står i den U2 Elevation-inspirerade fållan är precis så generösa och respektfulla som publiken för ett par år sedan. Men tyvärr har massmedias kompletta hysteri kring att göra Håkan till nästa Mozart orsakat att spelningarna blivit en statussak där enbart hashtagen spelar roll.  

Och det är inte med något behag jag tangerar in på områden som utpekning och att enkelspårigt bunta ihop folk. Men när mitt sällskap motar den femte armbågen i ansiktet, utan varken en efterföljande ursäkt eller ens notis, behövs tyvärr detta hårda artilleri. Jag har befunnit mig på konserter som i teorin är hårdare och stökigare, såsom AC/DC eller Iron Maiden, men detta är ett par helvetesresor värre. 

Hellströms energi räddar

Så med allt detta ur vägen så kan vi börja tala om vad som faktiskt gör den här kvällen bitvis suverän. Introduktionen går på autopilot och vi får bara en liten ändring i låtlistan från förra kvällen i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Men när den eminenta Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung börjar nå sin mitt exploderar himmelen, och trots att Håkan vägrar gå av scenen, så måste konserten stanna upp för att låta åskan passera. Under pausen byggs en god stämning upp på planen, med allsång och förhoppningar om att vi skall kunna få en snabb omstart.

Och när Jag Har Varit I Alla Städer fortsätter konserten, är publiken mer på tå än någonsin. Hoppet tänds inom mig att vi måhända kan få en sådan där härlig afton där publiken känns som en stor familj. Energin blir enorm i den hysteriska Ramlar och rumpor skakas loss för kung och fosterland.

Tyvärr så kan ingenting få energin att stanna kvar när regnet vägrar försvinna. Och den där explosionen blir snart bara en knallpuff. Efter någon halvtimme är soppan slut. Det återgår till ett icke tålmodigt knappande på telefoner och lite Snapchat-lekar.

Finalen är stark och framförallt Du Är Snart Där, som genom ett fantastiskt fyrverkeri ger låten en ny aura. Stor magi sker även i Valborg, denna allsångsvänliga serenad om spårvagnar och idioter. Hellström gör allt han kan för att aktivera konserten. Han glider runt i vattnet, lägger sig ned, hoppar upp och ned. Håkan har fortfarande kvar sin sympatiska framtoning, som gör att hans enkla historier blir oerhört värmande.

Men arenan är för stor och berget går inte att bestiga.

Mycket av spelningen blir ett “om bara”. Om vi bara hade sluppit regnet, om vi bara sluppit den otrevliga publiken. Och betyget jag sätter är enbart för Hellström och det eminenta bandets insats. Resten tror jag att vi alla är väl medvetna om vilken dy det hör hemma i.

Betyg 7/10

Bäst: Håkan, Valborg, Du Är Snart Där.

Sämst: Ljudet, den odrägliga och respektlösa publiken, det katastrofala vädret och Jag Utan Dig.

Fråga: Skulle någon som nyttjar FaceTime under en konsert för att ringa bekanta kunna kontakta mig och förklara varför?

Betyg på alla låtar  

Dom Där Jag Kommer Ifrån 7/10

Något ojämn start där Erik Lundin skall veva igång publiken.

Tro Och Tvivel 7/10

Jodå, den är superb, men något saknas.

Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din 8/10

Den slängs in tidigt ikväll och drar igång massorna.

Jag Utan Dig 4/10

Hellströms kanske mest banala text. Genomusel poesi och ytterst tråkig.

Du Kan Gå Din Egen Väg 7/10

Regnet börjar falla och en viss tumult uppstår då folk försöker klä på sig ponchos och jackor. Håkan ändrar den inledande texten till “jag är din regnrock”.

Mitt Gullberg Kaj Paradis 8/10

Den första riktiga urladdningen, och regnet som bara vräker ned gör publiken tokig.

Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung ?/10

Omöjligt att sätta ett betyg på, då regnet nu har blivit till en monsun. Plötsligt springer en okänd figur upp på scen och bryter konserten då åskan slagit till. Håkan vägrar gå av scenen och ber om att få göra en låt till.

Jag Har Varit I Alla Städer 8/10

Otroligt lycklig och förlösande efter en minimal paus där en viss oro återfanns om ens konserten kunde genomföras.

2 Steg Från Paradise 8/10

Det sämsta spåret från den mästerliga skivan har äntligen hittat en perfekt form. Regnextasen fortsätter.

Ramlar 8/10

Helt galen, så pass vild att den bränner ut allt bränsle.

Valborg 10/10

Helt perfekt placerad efter explosionen i Ramlar, och i kombination med en mycket charmig berättelse om Hellströms son, blir den utsökt.

Shelly 7/10

Alla referenser till regn är suveräna, men ljudet är nu så dåligt att det knappt går att uppfatta vad som spelas.

När Lyktorna Tänds 7/10

Nu börjar det spåra ut, och inte på rätt sätt. Folk börjar tjurrusa genom den trånga inre fållan. Det blir så pass otrevligt att jag helt tappar bort mig.

Klubbland 6/10

En fantastisk energibomb, men som helt mördas av den nu odrägliga publiken. Silvana Imam sjunger ett par gräsliga rader ur Förhoppningar och Regnbågar.

Du Fria 6/10

Kaoset fortsätter, men återigen  inte av rätt anledning. Det verkar som det är rusningstrafik och folk tacklar sig igenom publiken.

13 6/10

First Aid Kit kommer upp på scenen. En alldeles för liten och finstämd cover som känns helt bortkommen. Att ljudet nu enbart är mullrande distorsion hjälper inte.

En Midsommarnattsdröm 6/10

Fortfarande kan jag inte komma in i extasen på grund av den omgivande skaran som beter sig som tyranner. Det är en smula bökigt på scen och Klara Söderberg ramlar på väg uppför trappen.

Din Tid Kommer 7/10

Suverän arenarock, men den där riktiga elden saknas .

För Sent För Edelweiss 7/10

Fantastiskt vacker, men fylleallsången passar inte helt in, trots texten om vin och sprit.

Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg 7/10

Vädret har slagit ur den riktiga energin ur de flesta. En duglig version, men inte ens nära den explosion den kan vara.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig 8/10

Ljudet är återigen förkastligt, men denna vätebomb går inte att motstå.

Hela Huset 7/10

Jag har absolut noll intresse för Veronica Maggio och hennes musik. Men publiken verkar gilla det. Och tillskillnad mot Ullevi 2014 så minns Maggio texten. Ett plus i alla fall.

Kom Igen Lena 7/10

Maggio stannar kvar och Erik Lundin kommer tillbaka. Bra men har varit klart bättre.

Du Är Snart Där 10/10

Den är sju år gammal nu, men är fortfarande magnifik i sin sorgsna reflektion. Ett helt fantastisk fyrverkeri får vi också.

Nu Kan Du Få Mig Så Lätt 6/10

God avslutning med ett nytt arrangemang med stråkar. Dock låter hela kompet som om det bandats på en kass MP3 fil.

 

Get Out Recension 

Publicerad den av

004

Visst… Det är både spretigt och ofokuserat många gånger. Den som vill få ut så mycket som möjligt av Get Out bör lägga allvaret och cynismen bakom sig. Även om åkturen inte är i första klass, så är filmens generösa natur så charmerande, att det kompenserar för bristerna. Get Out är ödmjuk, rolig och ibland vass på ett förvånande djupt plan.  

Det huvudsakliga förhandspratet kring Get Out, har varit hur man nyttjar rasfördomar och schabloner som sitt huvudsakliga skräckelement.

Hyckleri i stugorna 

Man är förvisso oerhört träffsäker i sitt porträtt av samhällets falska hycklande, där personer som gömmer extremåsikter gärna ljuger i media och i konversationer, för att få sitta på rätt sida av det – för närvarande – korrekta sidan av staketet. Man känner igen sig från Uppdrags Gransknings chockerande reportage från svenska valstugor där politiker häver ur sig de mest groteska åsikter bakom stängda dörrar. Även dagens själviska exhibitionism får sig en känga.

Men denna mer allvarliga sida får aldrig stå i första ledet. Get Out är i grund och botten menad som underhållning, och då god sådan.

Ingen behaglig start 

Men till en början känns filmen trevande och lite vilsen. Skådespelet är som en trång sko, som vägrar forma sig. Regissörsdebutanten Jordan Peele verkar inte riktigt veta om han vill göra en trovärdig independentfilm, med dramatiska inslag och därefter användande av lågmält skådespel.

Humorn blir också inledningsvis harklandes. Manuset känns grovhugget och överdrivet hetsigt.

Precis på samma stapplande manér för sig skådespelarna. Varken Daniel Kaluuya eller Allison Williams får något riktigt fotfäste. Att det är obekvämt mellan dessa två är såklart en del av berättelsens bas, men sektioner som borde kännas mer hjärtliga blir istället lidande och illa genomförda.

En annan komponent som bara kan beskrivas som negativ, är en löjligt överdriven produktplacering av diverse Microsoft surplattor och mobiltelefoner.

Otroligt laddat 

Så med allt detta sagt, kan det hela tyckas låta rejält avtändande. Men under alla dessa problem vilar en laddning och spänning, som håller igång det mysterium som filmen i huvudsak fokuserar på. Skräckelementen används i komiskt syfte, resultatet blir mot all förmodan effektivt. Get Out leker med skräckfilmens klyschor och förlitar sig aldrig på billiga ’’hoppa till-moment’’.

Från att ha börjat osäkert, växer filmen stadigt. Hela slutspurten är kusligt rolig och underhållande. Här faller alla elementen på plats, den tokiga humorn, extremerna och spänningen.

Trots att filmen spårar ur på så många plan, så känns den slutgiltiga upplösningen superb. LilRel Howery gör också en av årets hittills roligaste prestationer.

Gå in utan förväntningar  

Jag kan dock känna en viss sorg, att filmens marknadsföring tyvärr saboterar en hel del av mystiken. Att gå in utan att veta någonting, kommer resultera i en klart bättre film.

Get Out är grovhuggen, ibland rätt risig, men genom sin forcering på slutet och självdistans blir det till slut ett sant nöje.

Betyg 7/10 

Silence Recension 

Publicerad den av

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10 

The LEGO Batman Movie Recension 

Publicerad den av

017

En explosiv, tokig och rejält härlig åktur i den bästa Batman-filmen sedan 2012

Ja ! Lego Batman är omåttligt mycket bättre än några av de senaste satsningar som Warner Brothers försökt sig på i DC-universumet. Inte för att den jämförelsen säger särskilt mycket. Batman V Superman: Dawn Of Justice samt Suicide Squad hör hemma i en livstidskarantän för filmer som är farliga mot allmän häsla.

Att en animerad film med blockfigurer – och en definitivt för stor moralkaka – är den bästa Batman filmen sedan Christopher Nolan drog ihop säcken för sin trilogi år 2012, är däremot ganska storartat.

När Lego Filmen kom för tre år sedan blev hela världen hänförd. Utom jag själv…

Det var något för hurtigt och högljutt för att vara helt kompatibelt med min smak. Batman i legoformat delar mycket av sin föregångares attribut. Det är en otroligt snabb och tokig upplevelse som far kors och tvärs mellan film – och Batman referenser.

Skogstokig åktur 

Ibland blir det för mycket. Det tramsas och flamsas utan egentlig poäng vid flera tillfällen,  då är det både påfrestande och blekt att beskåda. Men för det mesta hittar Lego Batman en strålande balans mellan bra berättande och skogstokig humor.

När regissören Chris McKay skärper sina sinnen, levererar han vass och slagfärdig komik som träffar alla åldrar. Den goda dosen ironi och självdistans, som filmen stolt poserar med, ger ett sympatiskt intryck, det blir svårt att inte känna sig helt bekväm med allt vansinne som sker.

Åkturen är för det mesta helt vild. Det byggs, sprängs och skojas konstant. Återigen lyckas Lego versionen överträffa sina äldre och surare bröder på alla fronter.

Kärlek till materialet  

Ofta blir det tydligt att Lego Batman förstått psykologin och sitt grundmaterial bättre, än både Zack Snyder och David Ayer någonsin gjort. För Batman fanatikern är det en öppen kakburk. Referenserna flödar och iscensätter välkända ögonblick med både charm och finess. Filmen kombinerar ett typiskt barnfilmspatos, med ett moget funderande kring Batmans ständiga vilja att hålla distansen mellan sig själv och sina närmaste.

Visst blir det övertydligt, men samtidigt ger denna infallsvinkel en tydligare förankring och närhet till karaktärer som Alfred Pennyworth och Barbara Gordon.

De två nämnda som ageras av Ralph Fiennes och Rosario Dawson tillsammans med Will Arnetts mycket underhållande Batman tolkning, ger ett både bekant men skruvat porträtt.

Joker når inte fram 

Tyvärr går det inte lika bra för Zach Galifianakis och Michael Cera som Joker och Robin. Joker tas till en punkt där han inte riktigt känns bekant, det är ett alldeles för generellt porträtt, och jag kan undra om en mer tafatt skurk hade fått vissa moraliska intentioner att fungera smidigare. Ceras Robin känns också något tunn, mot slutet känns det som att karaktären fått motorstop.

Det gäller också filmens sista del där den irrar bort dig och inte riktigt återfår fotfästet. Då faller man tillbaka på en inköpslista där punkter kryssas av snabbt och utan egentlig finess.

The LEGO Batman Movie är snabb, rolig, fyndig och bitvis vuxen. En riktigt räddare i nöden i en årstid som brukar lämna en kall i både temperatur- och filmväg.

Betyg 7/10

Bäst: Den bitvis helt strilande humorn och självdistansen.

Sämst: Filmen hade mått bra av lite mindre trams, samt ett helt renoverat porträtt av Joker.

Fråga: Hur kan detta vara så mycket roligare än de obscent dyra produktionerna ?

Vaiana Recension 

Publicerad den av

002

Vacker men otillräcklig 

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter  att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt 

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar 

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor 

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10 

Sing Recension

Publicerad den av

027

En traditionell men charmig stund. 

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm 

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10