Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 25 mars, 2018 av bosstime55

All Images Copyright And Courtesy Of Marvel Studios/Disney 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra.

Filmen

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje. Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.

Betyg 8/10

Bilden

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10

Ljudet

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10

Extramaterial

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Publicerad den 25 september, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

Dags för filmen

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

’’And where have you been ?’’

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

Marvels starkaste hjälte

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

En milstolpe

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

Årets bästa filmer 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

A Monster Calls

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

Nocturnal Animals

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

Peter och Draken Elliot

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

Captain America: Civil War

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

Kubo Och De Två Strängarna

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

Doctor Strange

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

Rogue One: A Star Wars Story

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.

En galen teori kring Captain America Civil War

Publicerad den 29 november, 2015 av bosstime55

daniel-bruhl-confirms-hes-playing-baron-zemo-in-ca_bb5y-1920

OBS: Spoilers för allt berörande Marvel i både serietidningar och filmer.

Jag har som sagt undvikit inprincip allt som har att gör med Captain America: Civil War. Trots det kan jag inte hålla mig ifrån att begå proffesionellt självmord och börja spekulera kring filmens innehåll. Så för alla er som vill undvika galna teorier och gissningar kan lämna denna artikel nu. Och nej jag sprider inte ett rykte eller någon falsk information, detta är en personlig teori inget annat.

Daniel Brühl spelar Baron Zemo, det är redan bekräftat och klart. Frågan är om inte Marvel kommer leka med figuren och låta honom avslöjas som superskurken Red Skull. Likt den animerade Avengers: Earths Mightiest Hero kan Zemo mycket väl vara ärkefienden i förklädnad som högt uppsatt politiker.

Att mot slutet avslöja honom som överhuvudet och hjärnan bakom konflikten mellan Iron Man och Captain America vore ett vettigt sätt att rätta till det första ganska misslyckade försöket med Marvels näst bästa skurk efter Dr. Doom .

En vansinnig ide, men kanske galen nog att faktiskt slå in…eller inte.

Jessica Jones Recension

Publicerad den 28 november, 2015 av bosstime55

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad.

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?

Det räcker nu – ilskan mot dagens trailerklimat

Publicerad den 25 november, 2015 av bosstime55

Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls.

Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.

Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.

Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider. Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.

Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.

De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.

Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.

I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.

635840077227089756-screen-shot-2015-11-25-at-12-20-39-am

Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den 11 november, 2015 av bosstime55

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Iron Man