Kategoriarkiv: Filmrecension

Rogue One: A Star Wars Story Recension 

Publicerad den av

026

That’s not a moon, it’s a tour de force… 

Efter alla turer med re-shoots och stort hemlighetsmakeri, känns det lika livsavgörande för Kathleen Kennedys ’’nya’’ Lucasfilm som när The Force Awakens anlände för ett år sedan. Alla inklusive Lucasfilm/Disney känner fortfarande av ängsligheten från den tiden Star Wars var lika kul som ett getingbo över sängen. Rogue One måste bli strålande, till och med genial, visa vart skåpet skall stå en gång för alla. Och för att citera barnboksförfattaren Eva Bexell; så är Rogue One en buffé i ek, stor som dödsstjärnan själv, så stor till och med att dess största svaghet blir skalan som leder till ett marginaliserat utrymme för karaktärerna.

Fördärvande vackert 

Sedan den första stillbilden med samlad ensemble visades upp har en sak stått helt klart…

Rogue One skulle bli en vacker film. Den där otroliga ensemblebilden fick mig att springa cirklar runt kvarteret. Regissören Gareth Edwards som alltid haft en oerhörd känsla för bildkomposition har satt ihop den stiligaste Star Wars berättelsen någonsin.

Enorma landskap blandas upp med vyer och grandiosa rymdskepp. Det framkallar så mycket rysningar att jag känner behovet att greppa en yllefilt och värma mig. Trots att filmen fullkomligt bombarderar med mäktiga bilder så blir det aldrig svulstigt eller klumpigt. Att inte se Rogue One på en rejäl bio är som att behöva beskåda Picassos Guernica i frimärksformat.

Mörk och smutsig 

I en hård och karg introduktion står det klart att detta inte är ännu ett matiné äventyr med rötterna i Buck Rodgers och Flash Gordon. Istället tittar man på Tarantinos Inglorious Basterds och Sergio Leones enorma Once Upon A Time In The West. Edwards ger oss en mörk och hård insyn i ett universum som ofta kallas ensidigt banalt med sin enkla uppdelning i ljust och mörkt.

Rogue One fortsätter i Force Awakens fotspår med fysiska kulisser och platser. Man blir förförd direkt och luras in i ett kaninhål som inte har någon återvändo. Den här världen är smutsig och jordnära. Man hänförs över allting, ljussättningen, kompositionen…

Produktionsdesignen spelar i precis samma liga. Den nya Death Trooper soldaten är en fullkomligt skräckinjagande gestalt.

Det är till och med så mångfacetterat och engagerande att jag bollar med den oförlåtliga tanken om inte Kathleen Kennedy borde godkänna en remake av A New Hope med Rogue One’s sanslösa känslan för estetik och detaljer.

En kärlekshistoria 

Gareth Edwards är precis som J.J Arbrams helt förälskad i den här världen. Edwards tidigare kända brister som regissör – brist på fokus och intresse för berättandet, är som bortblåsta när han vandrar in i ett universum som många kategoriserar som större än livet.

Det finns en sådan värme och entusiasm i samtliga av Rogue One’s scener. Även de gångerna då Edwards tangerar att överdriva med referenser eller vinkningar till tidigare filmer, går det att förlåta i och med den oerhörda passionen som flyter genom filmens celluloidådror. De mer nostalgi prövande stunderna kommer förmodligen splittra publiken, ett läger kommer se dem som överflödiga och för andra blir det total nördextas, för min egen del faller jag i den andra kategorin. Vissa framträdande framkallar andnöd.

God men för marginaliserad ensemble 

Vi får en ensemble – som förutom en katastrofalt överspelande Forest Whitaker, är lätt att tycka om. Felicity Jones ger Jyn Erso en stenhård yta med ett mycket ömtåligt inre som hon balanserar strålande. Diego Luna ger en dubiös och mångfacetterad rebellkapten i Cassian och ger för första gången någonsin i en Star Wars-film en hjältekaraktär med en mer realistisk moral än ont eller gott.

Donnie Yen och Wen Jiang får stereotypa karaktärer men är oerhört sympatiska. Alan Tudyk som K-2SO kan bara beskrivas som genial och är förhoppningsvis en framtida klassiker, K-2SO stjäl varenda scen och får mig att säga ’’jag vill ha en’’.

Nu skall måste det tyvärr sägas att karaktärsgalleriet är filmens stora svaghet. Och då inte porträtten utan mängden tid.

För även om vi får superba aktörer och välskrivna figurer så är Rogue One så enorm i sitt spektakel att karaktärerna får spela andra fiol. Det är egentligen ett gott tecken då man finner sig att önska minst en timme till av en film, men samtidigt känns det synd att såhär starka personer inte får mer utrymme och svängrum.

Ben Mendelsohns skurk inger till en början hopp om något helt extraordinärt men det två mycket snabba timmarna tillåter inte Orson Krennic att växa till en mytomspunnen legend som tex Kylo Ren.

Det är synd då Star Wars nu börjar innebära rejält välgjorda porträtt från både författare och aktörer.  Sedan förekommer såklart de vanliga skutten i logiken. Det är dock inte alls lika långsökta som vissa av The Force Awakens slumpmässiga sammanträffanden.

En helt obeskrivlig final 

Men en Star Wars upplevelse är i slutändan om scener som får publiken att tappa hakan och skrika halsen ur led. Och återigen blir det fullträff för Rogue One.

Jag står mållös inför de otroliga uppvisningarna i rymdkrig och markstrider. Det är full ös från början till slut. Det finns en puls här som slår som ett nyfött hjärta. Finalen är fylld till bredden med grandiosa datoranimationer men känns trots det närvarande och medryckande. Det finns inga ord för den sista tredjedelen. Man måste ta fram alla superlativ bomber och granater i världen för ens närma sig en vettig beskrivning.

Det är på gränsen till glädjetårar. Det saknar motstycke och är utan tvekan en av de mäktigaste stunderna jag upplevt på en bio. Det är som någon galen rockkonsert med Pearl Jam eller Bruce Springsteen där de startar om sitt mest tokiga extranummer igen och igen.

Rogue One är långt ifrån felfri eller perfekt. Jag hade önskat mig än mer djupdykningar i Jyn,Krennic och övrig ensemble, och att filmen var minst trettio till fyrtio minuter längre. Det finns inte många gånger jag haft ett behov av mer av allting i en film.

Flera kommer säkerligen avfärda Rogue One som ihålig och fattig samt sentimental i sin nostalgi. Men en film som får mig att gapa som en fågelholk och vilja dra på mig en Stormtrooper dräkt måste ha gjort något stort känslomässigt.

Jag skrev för en tid sedan en artikel om hur min första Star Wars film – Return Of The Jedi inte gav de bästa förutsättningarna för en livslång Star Wars kärlek. Trots det har originaltrilogin ändå levt med mig, varenda replik är som ett födelsemärke. Men i och med Force Awakens och Rogue One slutar Star Wars vara barnminnen och blir istället något stort som alltid kommer vara med mig…. always….

Betyg 9/10 

Bäst: Den visuella biten som helt fördärvar själar i sin skönhet och finalen,finalen,finalen och återigen finalen.

Sämst: Att hela karaktärsgalleriet får se sig besegrat av filmens enorma skala.

Fråga: Kommer någon kunna undvika glädjetårarna ?

Hell Or High Water Recension  

Publicerad den av

0011

En smutsig och för ofta bekant historia om brottslighet och moral 

Regissören David Mackenzie flyttar från en karg och hård fängelsemiljö till ett torrt och slitet Texas. Hell Or High Water saknar råstyrkan och träffar inte i närheten lika hårt som Starred Up. Det känns för ofta som om Mackenzie går i alldeles för gamla hjulspår, ingredienserna är det verkligen inget fel på, brottslingar som agerar efter samhällets kollaps, bankrån och nedgångna småstäder.

Inspiration från flera håll 

Filmen hämtar lite för mycket från The Place Beyond The Pines i sin överliggande dramatik och stämning. Man har också tittat på Andrew Dominiks bortglömda gangsterdrama Killing Them Softly. Det är inga Michael Mann flådiga bankrån vi får serverade, istället är de sorgsna och amatörmässiga, på rätt sätt. Någon glorifiering av brottslighet kan avskrivas direkt.

Den tynande småstaden och western jargongen blir självklart en punkt för samhällskritik. Desperationen och iden att förlora taket över huvudet står i centrum. Tyvärr blir det för ofta övertydligt. Mer som ett stigma till krav än snygg implementering.

Introvert och övertydligt 

Storyn är överlag något för tam, ingen av figurerna i detta smutsiga drama sticker ut. Chris Pine gör sin kanske mest introverta prestation någonsin i en fåordig och grubblande storebror.

Ben Foster känns alldeles för bekant, den här typen av flamboyant tokdåre har Foster porträtterat minst en gång för mycket.

Pine och Foster – som bär filmen huvudsakliga story, tas igenom sekvenser som ligger på gränsen till slentrian. Det är neon indränkta kasinon, prostituerade och smuts.

Jeff Bridges åldrande och trötta polis tangerar också att flera gånger bli överdriven. Bridges grymtar och pustar som om han försökte emulera Leif GW Person efter ett Stockholmsmaraton. Det blir ofta o-trovärdigt och inte särskilt övertygande.

Otroligt avslut 

Men så händer något när filmen går in i sista akten. Inte nog med att det serveras en riktigt bra actionsekvens som höjer temperaturen, vi får från ingenstans ett helt makalöst slut. Där släpper Mackenzie övertydligheten och de stora gesterna. Istället för att skrika i en megafon blir det ett tyst och mörkt grubblande.

Det är väldigt sällan ett slut så fullständigt har överskuggat en i övrigt ganska ordinär upplevelse, och bara det motiverar en närmare titt.

Betyg 6/10 

Bäst: Slutet, vilken uppenbarelse.

Sämst: Filmens generella känsla av gammalt och nött.

Underworld Blood Wars Recension 

Publicerad den av

001

Ett magplask som får blodet att stå stilla av tristess 

Vad kan man egentligen förvänta sig av en filmserie som ständigt pendlat mellan katastrof och skrattretande ?

För även om del fem i den här makabert tråkiga följetongen är snyggare än sin förskräckliga föregångare Underworld Awakening, så tar det inte lång tid att förstå att det väntar ännu en usel filmupplevelse.

Snyggare än del fyra 

Till regissören Anna Foersters föredel kan jag konstatera att Blood Wars är en klar visuell uppgradering från det texturlösa och fula fotot som Måns Mårlind och Björn Stein målade upp. Även miljöerna känns mer ’’jordnära’’ då de inte överanvänder CGI. Men det håller i ca tre minuter.

Sedan börjar en kavalkad i skräp som definierar varför Underworld serien konstant misslyckats med att verkligen göra ett rejält avtryck i nördkulturen.

Såvida man inte är savant och professor i de tidigare filmerna är berättelsen (eller vad man vill använda för term) helt obegriplig. Dialogen är precis lika tillkrånglad och uppblåst som tidigare delar. Det är en total gröt av förvirring och nonsens.

Viktlöst trams 

Extra ironiskt blir det då en relativt hyfsat stor sektion av filmens introduktion spenderas till att återberätta tidigare delars viktigaste segment, som i Blood Wars inte ens har relevans. Istället fokuseras det på ofta minimala händelser från del ett och fyra. Det är helt omöjligt att bli engagerad då allt känns lösryckt och viktlöst.

För en film som vill kategoriseras som action-skräck är det häpnadsväckande tamt och tråkigt. Faktum är att de första 50 procenten av filmen får blodcirkulationen att stanna. Det finns knappt en enda ynklig actionsekvens att skåda så lång vampyrögat kan nå. Istället blir det dialog och åter mer dialog, usel sådan.

All action förläggs istället till filmens sista del och vad vi serveras är skrot. Scenografin och specialeffekterna blir lika plastiga som Duncan Jones misslyckade Warcraft-adaption.

Skådespelet ligger inom spannet uttråkat till värdelöst. Kate Beckinsale känns tröttare och sömnigare än någonsin och verkar bara vilja få fara tillbaka till mognare produktioner som

Love And Friendship. Vårt svenska tillskott i Peter Andersson får en patetiskt dåligt introduktion som involverar ett ångbad och inte så mycket mer, hurra…

Usel produktion 

Budget och kvalitet verkar också helt ha försvunnit på vägen. Slå upp B-film i ordboken och så bör du se en bild på Kate Beckinsales rysligt usla blond betonade frisyr.

Underworld Blood Wars kan också innehålla bland det sämsta slow-motion sekvenser jag någonsin sett i en film. Det finns amatörvideos med häftigare ultrarapid-estetik. I en annan helt gräslig scen låter Foerster bara flås och stön höras genom stridens hetta, där närmar sig Blood Wars en parodi.

Jag minns då jag storögt lyckades få tag på en brittisk importkopia av den första filmen i serien. En tid då filmvärlden sades gå igenom en vampyr-renässans – den teorin dog snabbt av någon anledning…..

Utgåvan saknade svensk text och blev således helt obegriplig för mig själv och umgängeskretsen som låg åratal under åldersgränsen. Berättelsen var obegriplig. Istället var det våldet och de gyllene orden ’’att den fortfarande gick på bio’’ som dikterade åsikten att filmen var briljant.

Tio år senare – med fullt duglig engelska, förblir Underworld och alla dess uppföljare precis lika obegripliga för mig.

Betyg 1/10  

Bäst: De inledande bilderna som lovar en snyggare film än Awakening

Sämst: Allt annat

 

A Monster Calls Recension

Publicerad den av

006

En underbar resa i eskapism och stor fantasi.

Och där satt den…..

Regissören J.A Bayona lever äntligen upp till ryktet om att kunna axla Guillermo Del Toros fackla. Mixen av fantasy och  drama i A Monster Calls är än mer lyckad än i Del Toros mörka saga om borttappad oskyldighet i en hård och död värld.

A Monster Calls är sentimental, sorgsen och helt förkrossande bra.

Hårdare och tyngre 

Patrick Ness ursprungliga novell får sig både en och annan ändring.

Eskapismen tonas ned och nihilismen får större utrymme. Huvudpersonen Conor O’Malley isoleras och fängslas i mer ensamhet och utanförskap än sin litterära förlaga.

Lewis MacDougall är för det mesta helt strålande i huvudrollen, även om han faller i fällan att emulera Asa Butterfield mallen – lite överemotionell och skrikig.

Felicity Jones är intim, tillbakadragen och skör i rollen som en borttynande moder.

Sigourney Weavers morförälder är full av tyngd och erfarenhet. Jag hade dock föredragit en brittisk aktör. Weavers brittiska accent känns något forcerad.

Toby Kebbels ruffiga fadersporträtt är också något för trubbigt och grovt. Här saknas bokens fingertoppskänsla.

Stora känslor 

Filmen må vara rejält emotionellt och svepande, det kunde ha blivit fånigt och sentimentalt. Men Bayona låter publiken andas genom en helt makalös visuell profil som skiftar mellan fantastiska animationer och mörka miljöer som berövats från färg och hopp.

Mixen mellan absurd fantasi och engelsk diskbänksrealism gifter sig som sylt och jordnötssmör. Berättelsen faller inte i fällan att kännas överdrivet naiv eller svävande. Fokuset på dramat förblir tydligt.

Ett oförlåtligt slut 

Det kanske är simpelt och rättframt presenterat, men samtidigt drabbande och medryckande. Den största invändningen är att Bayona har lite svårt att sätta punkt. Där filmen kunde borde tagit slut väljer man att fortsätta i en onödig slutsekvens som inte kan göra någon glad. Tre minuter mindre så kunde vi haft en klassiker. Så pass destruktivt är den absoluta finalen för helhetsintrycket.

Trots invändningarna så är det en andlöst magisk resa på under två timmar.

Betyg 8/10 

Bäst: Visuellt underbar, samtliga huvudrolls innehavare samt ömheten i regin.

Sämst: Den helt onödiga förlängningen av slutet.

Fråga: Hur och varför detta slut ?

 

Allied Recension

Publicerad den av

001

Vilken soppa Zemeckis. 

För många ser säkert Allied ut som ett gratis julbord hos Leif Mannerström. Två duktiga och välkända huvudroller i Marion Cotillard och Brad Pitt, en regissör som förvisso har svajat på senare år men ändå levererat vad många anser vara världens bästa film – Forrest Gump. Lägg sedan till en i praktiken intressant berättelse.

Vad kan egentligen gå fel ? Tydligen allt.

Chockerande fult 

Det som omedelbart faktiskt chockerar i Allied är dess foto och scenografi. Såhär billigt och platt har jag inte ens sett en skolpjäs te sig. Vi talar om ett platt fult foto som ger en plastig och falsk atmosfär. Det ser precis lika illa ut som i Zemeckis lekstuga Beowulf eller Spielbergs helt misslyckade filmatisering av Tintin.

Många gånger är det så fult att jag undrar om inte all budget spenderats på de två huvudrollerna, det här är verkligen en julkalender i storformat, produktionsvärden verkar vara helt obekant.

När det kommer till filmens stora dragplåster i Pitt och Cotillard så kan jag bara finna orden platt och dött som bästa liknelse. Kemin finns inte så långt ögat når, dialogen de får slåss med är tragiskt dålig. Romansen är lika levande som charkdisken på närmsta ICA.

Rambo ? 

Lägg sedan till ett manus  som påminner om en urvriden illaluktande disktrasa. Skeenden och händelser dras så till den extrem att det känns som en parodi. Zemeckis lyckas inte ingjuta någon form av puls eller tempo. I två hiskeligt långa timmar maler Allied på som någon otäck vinyl skiva som fått både ett eller två jack i sig, det vägrar ta slut och hettar aldrig till.

När det vankas action serveras kanske årets största komedi, här förvandlas katastrofen till ett skämt som fastnar i halsen och sakta kväver sitt offer där Brad får stoltsera som Rambo och mejar ned allt i sin väg, det är en enmans armé som enkelt kan utmana Chuck Norris.

Mot filmens andra hälft blir det något, något bättre då Zemeckis slänger in lite krystad spänning. Men den trösten är svag, likt att få ett skämt stycke kött serverat till sig marinerat istället för rått, slutresultatet är inte kul.

Betyg 2/10     

The Birth Of A Nation Recension

Publicerad den av

001En urusel film med en berättelse som förtjänar bättre 

Det är inte helt lätt att recensera The Birth Of A Nation i dessa tider av extremåsikter och åsiktsförvrängning. Situationen blir inte enklare av den gigantiska kontrovers som filmen dragits med sedan sin premiär i januari på Sundance festivalen. Det är omöjligt att inte trampa någon på tårarna hur försiktigt och varsamt man än förhåller sig till recensionen.

Birth Of A Nation må hantera ett glödhett ämne som gör sig effektivt och relevant vare sig det är nu eller då. Tyvärr så är det ingen ursäkt eller undanflykt för en såhär dålig film.

Skakig och feg

Från starten känns hela förutsättningen riktigt skakig, då filmen lånar både det ena och det andra från Steve McQueens kraftfulla 12 Years A Slave. Måhända är det oundvikligt att inte dra jämförelsen. Men regissören Nate Parker klarar inte av att injicera någon som helst personlighet eller flamma i berättandet eller karaktärerna.

Det känns aldrig som att Nat Turner eller resten av persongalleriet ens skulle anhöra till riktiga människor av kött och blod, inte ens de mest intensiva scenerna lyckas framkalla någon som helst reaktion. Det angränsar ständigt till att påminna om ett diorama på ett museum, snyggt och ordnat men utan något som helst liv.

Passion Of The Christ 

Manuset vägrar att lyfta och förblir ståendes i två väldigt sega och oengagerande timmar. Det känns tafatt.

Delar av filmen präglas även av en helt absurd övertydlighet i både bildspråk och drama. Flera stunder tangerar det löjeväckande simpelt och i andra en pekpinne rakt ned i halsen.

Scenerna som verkligen chockerar gör det bara genom sitt extrema våld, det blir snart uppenbart att Parker spelar på samma svaga kort som gjorde Mel Gibsons The Passion Of The Christ till en vedervärdig historia. Utan förankring till publikens intresse spelar det ingen som helst roll hur många piskrapp som visas. Det känns flera gånger som ren våldsexploatering utan substans eller relation till berättelsen.

Meningslösheten själv 

Hantverket är det inget fel på i Birth Of A Nation, dugligt foto och god scenografi.

Suffragette och även Free State Of Jones som kom tidigare i år delar en ganska risig plats med The Birth Of A Nation, det må vara relevanta ämnen som hanteras på helt fel sätt. Uselt sammansatta filmer som spelar på känsliga strängar som borde hanteras klart mer varsamt och andaktsfullt.

Det slutar bara med att vara en påminnelse om att med stora krafter följer stort ansvar, och det tar inte Nate Parker.

Betyg 2/10 

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension 

Publicerad den av

049

En förvirrad och ointressant första film lyckas bara skapa oro för vad som väntar i många år framöver. 

Visuellt är det både mörkare och mer finslipat än någonsin tidigare. Fantastic Beasts är som bäst då den släcker alla ljus och går in i ett farligt och hotfullt mörker.  Det som omger dessa intressanta punkter är dock en röra av obekväm humor, risigt skådespel samt forcerad story.

Det skall sägas, jag tappade mitt mest fanatiska intresse för Harry Potter-serien redan efter Hemligheternas Kammare år 2002. De resterande sex filmerna kan bara beskrivas som meningslösa för min egen del. Alfonso Cuarons trea står sig som en obehagligt kylig och stel upplevelse. Del fyra är ett bottennapp och David Yates resterande delar kan jag bara beskriva med total indifferens.

Bedårande snyggt och stämningsfullt 

Fantastic Beasts har på förhand lovat något bedårande vackert. Och design samt scenografi är spektakulär. Bortsett från ett par riktigt usla CGI-skapelser – som i sina värsta ögonblick ger rysliga påminnelser om Joe Wrights hemska,hemska Pan från förra året, så är inramningen med ett 20-tals New York helt strålande. Det finns genuin känsla av närvaro, och designen på det mesta är suveränt uppfinningsrik, det är bitvis otroligt stämningsfullt. Tragiskt nog förblir det mer yta än substans.

Inkonsekvent och förvirrad 

Vad Fantastic Beast misslyckas med är att vara konsekvent i sitt syfte. Är det en prequel i samma anda som The Hobbit-trilogin eller en spinoff i Rise Of The Planet Of The Apes kostym ?  Osäkerheten och velandet genomsyrar varenda aspekt av filmen. Eddie Redmayne är det enda som prickar helt rätt, hans Newt Scamander är udda, besynnerlig och excentrisk. Redmayne jonglerar med humor, trams och allvar i en mycket lyckad kombination. Men här slutar det solida och blir istället en röra av frustration och otillräcklighet.

Rowling må kunna skriva effektiva och medryckande noveller för alla åldrar, men saknar vana som manusförfattare. Tonen i Fantastic Beasts är katastrofal. Humorn är ansträngd och i värsta fall helt snedvriden. Förutom Redmayne så misslyckas hela ensemblen med att sälja illusionen. Katherine Waterston är rent ut förskräcklig, hennes strikta byråkrat är distanserad, stel och mördande tråkig.

Vägrar lyfta 

Berättelsen vägrar att fokusera och spretar åt alla håll. Intrigen till resan är banalt långsökt, och även om en film med såhär många övernaturliga inslag såklart är tillåten till både en och annan logisk lucka, famlar Rowling och Yates bort flera skeenden som blir så extrema att det tangerar pinsamhet.

De sekvenser då Rowling försöker skriva projektet som en mer rättfram actionfilm är bedrövliga, med undermålig koreografi och ännu sämre upplösning. Den tredje akten är provocerande meningslös och otillfredsställande, där en attack av plastig och tröttsam CGI får dirigera hela skutan.

Fantastic Beasts lider också av sjukan att vara fast i ett universumbyggande som enbart Marvel lyckats med. De referenser och spår som leder enda vägen tillbaka till den nu över femton år gamla sagan om pojken som överlevde, känns tillkrånglade och pliktskyldiga för mig som inte läst böckerna på över fem år.

Men hur klumpiga referenserna än må vara så kommer Potter-fans stora som små och främst kalenderbitarna njuta av varenda varsam vinkning. Ur den aspekten är det som ett julbord för alla som helt förlorat sig i Rowlings djupa och ändlösa värld.

Som helhet är Fantastic Beasts en misslyckad och fattig film som inte lyckas med varken underhållning eller spektakel. Såvida det inte sker en rejäl renovering för de resterande delarna kan vi mycket väl behöva se ännu en filmserie urholkas till ingenting.

Betyg 4/10

Bäst: Eddie Redmayne, scenografin och fotot.

Sämst: Den förskräckliga tonen och velandet.

Fråga: Hur kan detta hålla i hela fyra filmer till ?

Doctor Strange Recension 

Publicerad den av

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa. 

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel 

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor 

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning 

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10 

Arrival Recension

Publicerad den av

003

Om expert regissörer vore piloter, skulle de kunna landa ett plan under vilka omständigheter som helst likt Chesly Sulenberger. Denis Villeneuve å andra sidan har i och med Arrival cementerat sig som en klåpare som verkar oförmögen att landa ett modellflyg på Arlandas största landningsbana.

Pulversås

Arrival må inspireras av klassiker som Närkontakt Av Tredje Graden och Världarnas Krig. Ingredienser som rymdvarelser och uppkommande domedag borde kunna bli en enastående  huvudrätt.

Den sammansatta produkten liknar mest en tragisk pulversås med tillhörande pulvermjölk.

Uttråkning i kvadrat 

Villeneuve väljer at berätta Arrival genom olidligt segt tempo och karaktärer som framstår som suddiga skuggor. Amy Adams språkvetare samt Jeremy Renners helt o-trovärdiga fysiker förbli   sina yrkesroller med vad allt det innebär i form av schabloner och klichéer.

Det är länge sedan jag känna mig så uttråkad och rent frustrerad av en film som borde kunna förföra utan några vidare problem. Villeneuve lyckas varken skapa spänning eller mystik i en enda ynklig sekund. Bilderna av det stora monolitiska skeppen förblir lika sterila som en flaska handsprit.

Lost In Translation med Aliens 

När filmen slutligen går in i sin andra akt känns det som att Lost In Translation sätter sig på en rymdfärja rakt in i solen dock utan ådra kvalitéer. För den som förväntar sig något storslaget eller grandiost får lång näsa. Vi skulle lika gärna kunna döpa om filmen till Italienska för rymdvarelser. Att se Amy Adams krafsa på en whiteboard i oändlighet känns som ett muterat aprilskämt som inte vill dö ut.

Kalkonmiddag

När väl säcken skall stängas så får vi en hel kalkonfarm i famnen. Arrival skulle utan tvekan kunna mata hela förenta staterna denna kommande Thanksgiving. Filmens slut och vändning hör till det mest patetiska jag någonsin sett, det för tankarna till de där riktigt usla Arkiv X avsnitten som gick undangömda kring småtimmarna.

Det måste vara något slags rekord att lyckas självsabotera hela tre filmers klimax. Prisoners förvandlades till en skrattretande BBC deckare av sämsta sort. Sicario vreds om till action filmen Commando med Arnold Schwarzenegger.

Arrival känns som Independence Day Resurgences perfekta partner. Det är bara att ta fram tranbärssylten och bjuda in hela kvarteret till en kalkonmiddag av första klass.

Betyg 1/10