Kategoriarkiv: Filmrecension

Bridge Of Spies Recension

Publicerad den av

ST. JAMES PLACE

Spielberg underhåller men missar på mållinjen genom osäkerhet och trevande

Flera kommer ha invändningar mot följande tes…. Spielberg är bäst i sina berättelser från historieböckerna. Solens Rike, Schindlers List,Rädda Menige Ryan,Lincoln och nu Bridge Of Spies. Demonregissören verkar ha roligare och mer intresse för att återigen berätta en del av amerikansk historia, med patriotism och stora svepande penseldrag. Det är långt ifrån så bra eller fulländat som hans största stunder, men det är en oförskämt underhållande och välgjord resa som vi får ta del av.

Egentligen borde kritiken vara stor mot Bridge Of Spies. Den är ofta förenklad, onödigt övertydlig  och minst tjugo minuter för lång. Men Spielberg får mig ofta att glömma dessa invändningar genom den nyfunna energi som han verkat fått från sin överraskande skarpa film om president Lincoln.

Stor underhållning

Underhållningsfaktorn och Spielbergs glada berättande räddar filmen ur sina största fallgropar. Filmen överraskar genom att vara relativt avslappnad och lättsam i sin ton, långt ifrån den apokalyps Spielberg målade upp i München eller klassiska Schindlers List, bröderna Cohen står till stor del för detta glättigare inslag med sitt manus, men det lyckas vara återhållsamt genom att undvika överdrivet maniska och uppskruvade scener som bröderna tenderar att inkludera i sina egna komiska filmer.

Som alltid får vi ett suveränt hantverk med Spielbergs sedvanliga vapendragare som fotografen Janusz Kaminski och ett par ny förvärv i och med Thomas Newman som får ersätta John Williams för musiken.

Olika vägar och förlorade chanser 

Allting rullar på som på E4ans bästa sträckor. Allt är solitt och bra men det når aldrig himmelska toppar, skavankerna är för många för det. Tom Hanks är lika jämngrå och opersonlig som alltid, flera karaktärer som borde kunnat stärka filmen försvinner snabbt som Amy Ryans hustru, filmens kanske viktigaste biroll med Mark Rylance saknar udd. Vissa trådar börjar vävas men slutförs inte, flera intressanta frågor får förbli stående. Det är långt ifrån fulländat.

Filmen ändrar också riktning ett par gånger för mycket för sitt eget bästa. Vad som startar som en thriller blir snart ett rättegångsdrama som går in i att bli en historia med Mad Men vibbar om USA på 50-talet och om paranoia samt skräck för fullkomlig utrotning av mänskligheten. Detta kan kan ses som en allegori över dagens laddade diskussioner om terror och förföljelse, något som känns obehagligt aktuellt i och med illdåden i Paris. Men även detta intressanta spår lämnas kvar och först i mitten av filmen verkar Spielberg hitta riktning. Då skrotas alla dessa idéer och blir istället en effektiv thriller med politiska inslag. Men det känns både osäkert och förvirrande att filmen måste ta alla dessa omvägar för att slutligen hitta till sitt mål. En veteran som Spielberg borde ha regisserat och hanterat fordonet bättre.

Tjugo minuter för lång 

Flera scener kunde med enkelhet ha reducerats eller klippts bort. Introduktionen är laddad men är för lång för att kunna explodera i ett tillfredställande klimax. Det är dock mycket anmärkningsvärt att Spielberg lyckas hålla spänningen och dramat relevant, trots att han denna gång bara har sitt manus och ett par enkla maktkorridorer att skapa elektricitet med – de där chockerande spurterna av våld som han demonstrerat tidigare finns inte att finna den här omgången.

Bridge Of Spies känns som Spielbergs fortsatta vilja och intresse att berätta 1900-talets historia. Filmen passar in mellan hans andra världskrigets epos (minus den vulgära 1941) och München. Det är patriotiskt,stort och lagom svulstigt för att kunna underhålla de flesta utan att någonsin kännas överdrivet inställsam. Kontentan är en solid och underhållande film som aldrig når de höjder den så många gånger indikerar.

Betyg 7/10 

Bäst: Spielbergs berättarglädje, det solida maktspelet och hantverket.

Sämst: Filmens oförmåga att hitta riktning fram tills andra hälften.

Fråga: Kommer lyckan och Hollywood-politiken hålla så långt att Spielberg faktiskt får göra Ready Player One med denna vitalitet och glädje ?

Steven Spielberg Filmografi 

Publicerad den av

wpid-wp-1421699168378

Detta är hittills den längsta filmografin vi gjort här på Tiger Film. Steven Spielberg definierar det moderna Hollywood tillsammans med sin vän George Lucas. Spielbergs filmer har omsatt otroliga 8 miljarder dollar. Han är en av de få regissörer som kan ansluta sig till klubben av dollar miljardärer. Spielberg regisserar alltid med stora drag, innehållsrika karaktärer och suveränt hantverk. Man kan också kritisera Spielberg för att ha skapat flera av dagens moderna filmklyschor, där den överdrivna sentimentalitet står som den största boven.

Hans CV innehåller en osannolik blandning av skräp och euforiska praktverk.

Vi kommer här gå igenom Spielbergs samtliga verk från TV-filmen Duellen till Lincoln, recensionen av hans senaste film Bridge Of Spies kommer publiceras imorgon.

OBS ! SPOILERS för alla Spielbergs filmer till och med år 2012. 

Lincoln (2012)

Spielberg verkade återigen satsa på att få sitt traditionella Oscars-paket. På förhand kändes det trött och gjort efter en grå mall. Filmen skulle visa sig vara en helt otrolig resa som seglade förbi alla tänkbara falluckor. Spielberg lyckas att hålla filmen levande och fängslande genom sin geniala ensemble med skådespelarmonstret Daniel Day Lewis i spetsen, Sally Field och Tommy Lee Jones. Rättegångsdramat Spielberg ville skapa i Amistad fullföljs i slutligen här. Manuset är underhållande slagkraftigt och tillgängligt utan att kännas förenklat.  Valet att fokusera filmen kring det trettonde tilläget (förbudet av slaveri) är också ett genidrag, filmen begåvas med ett fokus och snabbt tempo som passar berättelsen perfekt. En av Spielbergs absolut bästa filmer.

Betyg 8/10    

War Horse (2011)

Omåttligt risig film som spelar in i alla klyschor och svagheter Spielberg gjort sig känd för. Fånigt melodramatiskt,ointressanta skådespelare och en enerverande längd på 150 minuter. Scenen när hästen rusar genom slagfältet och blir fångad av taggtråden, är dock så magnifikt storslagen som bara klassik Hollywood-dramatik kan vara. I övrigt finns det inte mycket att se på.

Betyg 4/10 

Tintin And The Secret of The Unicorn (2011)

Nej, 2011 var inte Spielbergs år. Potentialen fanns för att skapa något stort, något klassikt. Men potentialen spolas snabbt ned i avloppet. Filmen är en överdriven och spänningslös 135 miljoner dollars maskin som är tommare än Haddocks spritflaskor.

Hergés roande och spännande serie förvandlades till en röra av otäcka animationer (Kapten Haddock ser ut som någon monstruös skrotnisse och är ruskigare än skräckfiguren Brundle Fly från David Cronenbergs film från 1986).

Vännen Robert Zemeckis måste ha erbjudit den gode Spielberg minst en drink för mycket för att få honom att ge sig på den totalt värdelösa iden att spela in hela projektet med performance capture. Tekniken sticker i ögonen och känns konstigt ofärdig, istället för att vara James Camerons Avatar blir det Polarexpressen, med obehaglig estetik och figurer som verkar hämtats ur valfri skräckfilm.

Spektaklet uteblir konstant.

Att vi sedan serveras ett Cliffhanger-slut lämnar inte en själ på gott humör.

Vi väntar fortfarande efter fyra år på uppföljaren – från andre regissör Peter Jackson, det är förmodligen tecknet i skyn att Tintin är begraven långt under jord den närmsta tiden.

Betyg 4/10   

Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull (2008)

Suck och pust…. Världen väntade spänt på det som skulle vara världens mest kända arkeologs återkomst. Men ondo kunde redan skönjas i de mycket tveksamma trailers vi fick. Det vilade något udda och konstigt under alla de där förväntningarna. Bara Shia LaBoeufs medverkan var en  indikation åt vilket håll det här domedagståget skulle rulla.

Man kan säkerligen analysera i åratal om vad som gick snett. George Lucas manus ? Att imitera samma fruktansvärda visuella stil som i Lucas Star Wars Prequels ? Frågorna är många men slutsatsen är enkel…. Det är uselt.

Humorn och spontaniteten som varit huvudsaklig del i seriens DNA, har blivit bortrövad av något vidunder som serverar döden i ett glas med Tarzan lianer och en makalöst torr Cate Blanchett – seriens absoluta lågvatten när det kommer till skurk. Manuset och berättelsen haltar,hostar så till den milda grad att man borde erbjuda filmen syrgas. Det kanske,kanske skulle kunnat giva den här sjuke patienten någon minimal energi.

Att det viskas om en total omstart när eller om (?) vi får en nästa del känns oundvikligt.

Betyg 2/10

Munich (2005)

Spielberg i sin mörkaste utstyrsel. En både snygg och effektiv thriller där Spielberg lyckas hålla sig relativt neutral i Israel – Palestina konflikten. Chockerande våld slås ihop med stark nihilism och hopplöshet. Spielberg är sylvass i sin regi och bjuder på publiken på sekvenser som är oförglömliga – som telefonsprängningen, räden mot komplexet och de ruskiga tillbakablickarna på olympiadmassakern. Förutom ett svagt slut och en ganska färglös Eric Bana i huvudrollen, är detta  Spielbergs starkaste stund under 2000-talet.

Betyg 8/10

War Of The Worlds (2005)

Medelmåttig historia som flera gånger blänker till i sin potential, men som sedan slocknar och gömmer sig i en garderob. Tekniskt imponerande för sin tid, med spektakulära effekter. Problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt eller skrämmande. Det flammande tåget, blodbankerna och den massiv förstörelsen bär på potential men det blomstrar aldrig ut.

Tim Robbins är en ren plåga som den paranoida Ray, slutet är snopet och otillfredsställande. En regibagatell för Spielberg som går på autopilot på precis alla punkter, personregin är duglig men lyfter aldrig Tom Cruise i huvudrollen. Produktionsvärdena är höga men är idag föråldrade och plastliknande med sin blinda tillit på digitalt spektakel.

Betyg 5/10 

The Terminal (2004) 

Tom Hanks spelar över så att det stänker i sin roll som förlorad resenär utan formell nationalitet. Som alltid är den tekniska biten solid – med den helt artificiella flygplats Spielberg lät bygga. Detta hjälper dock inte då manuset är rent löjeväckande med Stanley Tuccis djävulska flygplatsföreståndare och den patetiska romansen mellan Hanks och den så alltid mediokra Catherine Zeta-Jones. Spielberg verkar inte ta filmen på någon som helst allvar och dramat känns som om de beställts på postorder. Det blir varken underhållande eller ens melankoliskt roande. Lika unik och spännande som att blanda en kopp pulverkaffe.

Betyg 4/10  

Catch Me If You Can (2002)

En otroligt underhållande och varm resa, som mot alla odds lyckas skapa empati för filmens bedragare och skurk Frank Abagnale JR. som spelas av en lysande Dicaprio. Hanks stela och opersonliga skådespel ämnar sig perfekt till den hårda och tillknäppta FBI-agenten Carl Hanratty.

Manuset är skarpt, smidigt och slankt, Spielberg navigerar sig säkert och snabbt genom filmens 140 minuter. Spielberg hittar glädjen i sin berättelse och lyckas således kontrollera sin ofta spretiga melodramatik. Det paketeras snyggt med ett John Williams soundtrack samt en fantastisk 60-tals estetik som Mad Men skaparen Matthew Wiener tagit stor lärdom av. Det borde inte vara möjligt att ha såhär roligt i en film om så vidrigt kriminella skojare som Abagnale, men Spielberg trivs i den här miljön och känns inspirerad och glad i sin presentation. Detta är något av en undangömd guldklimp i Spielbergs långa och ojämna karriär.

Betyg 8/10 

Minority Report (2002)

Polariserande filmatisering av Philip K Dicks roman. Jag ställer mig i det griniga lägret. Storyn går i cirklar och får inte fotfäste, filmens olika fintar och luringar är krystat plågsamma och faller platt.

Spielberg lutar sig istället tillbaka på evighetslånga jakter och ointressant filosoferande.  Filmen tappar helt och hållet sin nerv och udd mot slutet. Publiken lämnas förvirrad,irriterad och mycket uttråkad.

Betyg 4/10    

Artificial Intelligence: AI (2001)

Nej,nej och åter nej. Spielberg är helt vilse och känns underställd sin idol och kollega Stanley Kubrick – som egentligen skulle ha regisserat men förlorade projektet i ett utvecklingshelvete. Filmen öppnar fantastiskt med styrelsemötet där den så alltid intressanta frågan om liv och icke liv ställs. Estetiken är fantastisk och flera specialeffekter har åldrats förvånansvärt väl.

Men detta håller bara i sig i filmens absoluta början. Spielberg verkar vilja tjäna Kubrick till en fanatisk grad. Varenda detalj den brittiska legenden anlagt på sitt ritbord följs så slaviskt och maskinellt att filmen känns lika död som de skrotade cirkusrobotarna .

När Haley Joel Osment drar ut på äventyr i filmens mitt rasar precis allt samman. Plötsligt dyker en som alltid värdelös Jude Law upp i rollen som excentrisk robotgalning. Filmen verkar vilja sitta på ett tiotal olika stolar. Är det en simpel äventyrsfilm ? Är det en film som önskar stor filosofisk reflektion ? Jag kan enbart svara med att det är rent skräp.

Det ökända slutet med utomjordingar som hämtats ur det sämsta av Arkiv X avsnitt – får mig att börja spekulera om detta inte är en opiumdröm av värsta sort. En outhärdlig smörja.

Betyg 1/10

Rädda Menige Ryan (1998)

Stark,våldsam och simpel. Spielberg regisserar stort och patriotiskt kring den lilla samling soldater som ger sig ut på ett räddningsuppdrag. Att introduktionen med invasionen av Normandie har en självklar plats i filmhistorien vet vi alla. Våldet,brutaliteten,intensiteten är häpnadsväckande effektiv, det är en gastkramande scen som etsar sig fast hos precis alla. Det är så makalöst grandiost att man enbart kan låta rysningarna flöda genom hela kroppen. Enbart denna legendariska öppning gör filmen sevärd.

Spielberg berättar med stor patriotism och stolthet om soldaterna som leds av Tom Hanks. Att han brinner för andra världskriget och dess fasansfulla anekdoter och berättelser har varit tydligt sedan Schindlers List. Personligen så är de stora gesterna något för klumpiga för min egen del och den där verkliga briljansen från öppningen återkommer aldrig. Filmen antar en ton av pojkaktig äventyrsfilm i och med jakten på Matt Damons Ryan, det blir lite för enkelt och simpelt för att helt vinna över mig.

Men filmen står sig fortfarande som den mall alla krigsfilmer vill följa i.

Betyg 7/10  

Amistad (1997)

Filmen lägger en grund för vad som skulle komma nästan tio år senare med Lincoln, ett rättegångsdrama placerat under USAs yngsta år som nation. Dock förblir Amistad bara en ofärdig ritning, historien är mördande trist och längden på 150 minuter är en viljekamp att klara sig igenom.

Trots en duktig ensemble med Anthony Hopkins och Morgan Freeman blir ingen av karaktärerna intressanta eller särskilt levande. Det känns ofta som att Spielberg bara läser högt ur en torr historiebok och glömmer bort att berätta med något som helst liv. Det är ofta så urbota trögt och tråkigt att jag skulle föredra en tur på mardröms båten som fått namnge filmen, med sjösjuka och myteri inkluderat.

Betyg 4/10

The Lost World (1997)

Spielberg har många gånger uttryckt sitt missnöje med flera av sina projekt. Alla som ser The Lost World borde förstå varför. Den enligt mig redan urvattnade Jurassic Park gör en trött och  stendum återkomst. Idéerna är slut sedan länge och de tidigare logiska luckorna är än mer katastrofala än omgång ett. Filmen är en attack av dåliga Hollywood klyschor – med eviga jaktsekvenser, onödigt tillkrånglade actionsekvenser och en allmänt frustrerad och tom historia.

Filmen borde ha fått omvandlats till fossildamm och försvunnit i historien för att aldrig mer bli sedd.

Betyg 2/10  

Schindlers List (1993) 

En oerhörd stark och vacker film som rusar igenom stenväggar med sin styrka. Spielberg berör och engagerar djupt och undviker för det mesta onödig sentimentalitet i berättelsen om en av världshistoriens mörkaste och värsta perioder.

Det svart-vita fotot är hjärtskärande vackert med sina små,små dunstar av färg. Den briljanta Ralph Fiennes skapar ett monster i sin groteska SS-officer Amon Goeth. Våldet kryper in under skinnet på tittaren och Spielbergs hantverk får många scener att kännas som om de är rivna ur en dokumentär. Att han också lyckas hålla de svåra tre timmarna levande – utan att tappa bort berättelsen i de monstruösa illdåd som uppvisas, är en stor,stor bedrift.

Det är förödande starkt och otäckt. Förutom det något trevande slutet är Schindlers List en av världens viktigaste och mest rörande verk. Det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd.

Betyg 9/10    

Jurassic Park (1993)

Jag står ensam, helt ensam i att inte dyrka Spielbergs tekniska underverk. Filmen lade grunden för digitaltekniken och frälste en hel generation av ungdomar som skulle förälska sig i filmmediet.  Jurassic Park ändrade filmskapandet genom sin introduktion av digitalteknik och för det förtjänar den en eloge.

Idag så lyser bristerna igenom, det minst sagt bristfälliga manuset och de tråkiga karaktärerna. Kärleken uteblir helt för min egen del. Det är trevande, ganska stökigt och tråkigt. Nu år jag förbereda mig för en T-Rex attack av hatbrev i och med denna åsikt.

Betyg 4/10

Hook (1991)

Suck….. Spielberg är helt uttråkad och regisserar så lamt och ointresserat att man undrar om han inte bett praktiserande gymnasister och extraknäckare utan filmintresse, ta hans plats i registolen. Visuellt är det en bilolycka, det är som om allt filmats in på de sämsta delarna av Disneyland. Doften av plast känns på tjugo mi ifrån. Det osar kass lördags-TV matiné över precis allt, samtliga involverade verkar ha händerna i fickorna och inte ens den grandiosa Robin Williams lyckas injicera glädje eller humor.

Varje sekund av Hook är en ren fara mot mänsklig hälsa, så giftigt kass är den.

Filmatiseringar av Peter Pan verkar konstant drabbas av någon oförklarlig förbannelse (minus Finding Neverland och Disneys animerade film från 1953). Detta skulle vara den första indikationen i en rad tragedier som nu senast visat upp sig i Joe Wrights fruktansvärda Pan. 

Betyg 1/10  

Always (1989)

USEL. Ja, egentligen orkar jag inte skriva mer om det här skräpet. Terrence Mallick influerad katastrof som verkar vara ämnad för Hallmarks sämsta stunder. Allt från de plågsamma sekvenserna i himlen med Audrey Hepburn som ängel, till det kassa dramat på moderjord, Always är ingenting annat än ett dåligt skämt som bär undvikas som asbet eller brännnässlor.

Betyg 1/10   

Indiana Jones And The Last Crusade (1989)

Carey Mulligans favoritfilm är också min egen Spielberg favorit. Duon med Connery och Ford är magnifik. Värmen,humorn, spänningen sitter hårdare är urberget. Det må vara ett udda val, men mer fullkomligt än så här blir det inte när det kommer till perfekt underhållning.

Allting faller på plats med en stor smäll (på bästa sätt). Spielberg verkar stortrivas och spär på med värme,engagemang och perfekta karaktärer. Det skrattas,berörs och roar – allt vad en film borde ha finns här.

En absolut favorit och enligt mig Spielbergs bästa film.

Betyg 10/10   

Empire Of The Sun (1987)

Kanske inte lika perfekt och fulländad som övriga filmer om andra världskriget i Spielbergs repertoar. Men det är fortfarande ett engagerande och effektivt drama med en mycket ung och imponerande Christian Bale. Filmen blandar Spielbergs lättsammare och allvarligare sidor, resultatet är en både medryckande och tillgänglig film som kanske inte helt når de topparna som Spielberg visat upp i tex Schindlers List.

Betyg 7/10  

The Color Purple (1985)

Filmen är mest känd för sin gigantiska flopp på Oscarsgalan – där den var nominerad i 11 kategorier och fick se sig tomhänt vid kvällens slut. Och det är verkligen inte Spielbergs största stund, dramat är trögt och får inte igång maskinen. Historien är rörig och osammanhängande, karaktärerna är otillgängliga och ofta platta. Ett gott försök som slutar i ett platt fall.

Betyg 5/10 

Indiana Jones And The Temple Of Doom (1984)

Spielberg och producentkollegan George Lucas slogs mot skilsmässor och andra motstridigheter under inspelningen. Resultatet är en film som de båda herrarna uttryckt stark avsmak för. Filmen är onödigt mörk,överdriven och idag ganska löjlig med sitt bisarra hokus-pokus och Voodoo dockor. Det finns ungefär lika mycket att ta för sig här som i filmens ökända middagsscen.

Den näst svagaste delen i filmserien efter Kingdom Of The Crystal Skull.

Betyg 4/10 

E.T The Extra-Terrestrial (1982)

Som den cyniker jag förblir är denna sockersöta och åldrade historia rent olidlig. Dramaturgin är överdrivet fånig, sentimentaliteten sippar ut ur varenda fiber av filmen. Den brittiska filmkritikern Mark Kermode nämnde en gång att den som inte reagerar emotionellt gentemot E.T är ett ihåligt skal till människa. Den benämningen tar jag gärna om jag tillåts sätta det kanske lägsta betyget i filmens långa historia på över tjugo år. Jag vet, jag är ett monster.

Betyg 4/10 

Indiana Jones And The Raiders Of The Lost Ark (1981)

Lucas var i ett krig med 20th Century Fox efter sin Star Wars uppföljare och dess ökända bråk med fackföreningar och legal stämningar. Han tog sitt nästa projekt till Paramount och skapade ännu en ikonsik saga. Sagan skulle dock bli precis lika nedsmutsad som Star Wars av den fjärde delen under 2000-talet.

Men detta är långt innan dessa oförätter inträffade. Här har vi en både glad och underhållande klassiker som åldrats med stil. Varenda procent av filmen innehåller alltid något som tangerar odödlig klassiker – den minst sagt ’’korta’’ svärdsfighten, lastbilsjakten och det skräckinjagande slutet. Det är svårt att inte falla platt för charmen och den fantastiska musiken.

Betyg 8/10 

1941 (1979)

Spielbergs absolut sämsta film. En gröt av värdelös humor, kassa scener och en generell förvirring. Filmens groteska längd på över 150 minuter borde vara en större avskräckningsfaktor än den största av atombomber.

Betyg 1/10  

Close Encounters Of The First Kind (1977)

En flumm-fest; bestående av skrattretande disco-kommunikation och lampor, döda fåglar och ja, jag vet faktiskt inte. Hantverket må stå sig väl, precis lika bra som John Williams 5-noters tema. Men utöver dessa bör detta gigantiska haveri skickas ut i rymden tillsammans med de vänliga besökarna från långt långt bort.

Betyg 2/10

Jaws (1975)

En klassiker som förmodligen var i sitt absoluta esse när den slaktade allt motstånd 1975. Jaws födde den moderna sommarfilmen och är idag kanske viktigare som en historisk observation än som faktisk film. John Williams slår till igen med sin mästerliga musik och den grundläggande spänningen funkar än, men det är ett tidsdokument inte mer.

Betyg 6/10  

The Sugarland Express (1974) 

Spielberg skulle börja sin karriär med två filmer som tar sin plats på den amerikanska motorvägen. Ett fullt godkänt första verk (Duellen var en TV film och studentfilmen Firelight är förmodligen förlorad för alltid). Goldie Hawn gör en av sina starkare insatser i huvudrollen som den desperata modern som går ned sig i ett kraftigt predikament i jakten på sin son. Även spänningen hålls levande med ett par mycket självsäkra jaktsekvenser. Inte legendarisk men fullt godkänd.

Betyg 6/10 

Duellen (1971)

Spielbergs första långfilm är en kantsliten och nött historia som spelar på få och enkla noter. Den knapphändiga budgeten lyser igenom även ett ekonomiskt klent projekt som detta, där de rejält undermåliga fotot sticker i ögonen. Spielberg stjäl och lånar hejvilt från Hitchcock i flera scener. Den platta berättarrösten förtar mycket av mysteriet och hotet. Det är måttligt roande och långt ifrån o-spännande.

Betyg 6/10

He Named Me Malala Recension

Publicerad den av

malala

Ett makalöst ämne fördummas och förenklas 

När vi blickar tillbaka på Oscarsgalans mest frustrerande val av vinnare, borde regissören Davis Guggenheim ansluta sig till den osmickrande skaran av vansinnesvinster som upptas av mediokra aktörer och filmmakare som Paul Haggis,Julia Roberts och Anne Hathaway, för att nämna några. Guggenheim tilldelades sin statyett i och med aprilskämtet An Inconvenient Truth.

Powerpoint presentation 

Det kan diskuteras om vad som är godkänt att stämpla som en dokumentärfilm. En av mina personliga favoriter The September Issue tangerar nästan TV-dokumentär och existensberättigandet med en biografvisning var ytterst tveksam. Men om R.J Cutlers film om det massiva september utgåvan av amerikanska Vogue var otvetydig i sin genre som dokumentärfilm, så är An Inconvenient Truth ett rent lagbrott. Hur man ens kan belönas med de mest magra av betyg för att filma en Power Point presentation frångår mitt fulla förstånd. Det bjöds inte på några unika insikter eller filmiska perspektiv för att rättfärdiga biljettpriset på etthundra svenska kronor för en filmad konferens.

Alltid förlorad potential 

Guggenheim mördade också musikdokumentären It Might Get Loud med sina pretentioner. Att lyckas samla The Edge,Jack White och Jimmy Page i ett rum för att diskutera elgitarren – tre av världens absolut främsta gitarrister, för att sedan dyka ned i sina egna självgoda idéer där varje individ fick berätta kassa anekdoter utan någon som helst betydelse. Den besvikelsen sitter kvar än. De filmade sekvenserna där de tre virtuoserna interagerar klipps ned till ett fåtal minuter.  Vetskapen om att den där ’’riktiga’’ filmen finns kvar någonstans långt bak i ett arkiv, får mig att vilja leka Pete Townshend gitarrförstörelse med närmsta tillgängliga föremål.

Nu tar Guggenheim och väljer Malala Yousafzai som ämne. Byggstenarna finns där, Malala och hennes gärningar är ett makalöst ämne att göra en dokumentär av. Ingen gick oberörd när attentatet mot henne genomfördes. Det borde vara omöjligt att inte fånga och trollbinda. Men Guggenheim gör återigen självmål i sin pretentiösa vilja att göra spelfilm av verklighet.

Falskt och fel 

Precis som i sina tidigare eskapader tappar Guggenheim bort kärnan i filmen. Han insisterar på att förtydliga allt med genuint usla animerade klipp som känns förolämpande simpla. Ingeting lämnas åt publiken för reflektion eller eftertanke, varenda känsla och uttryck skall köras ned i halsen. Filmen tappar hela sin mänsklighet genom dessa katastrofala beslut, i ett fåtal scener hittar Guggenheim någon kärna eller substans – som de gångerna Malala och hennes bröder talar varmt och lekfullt om varandra. Dessa höjdpunkter är bara korta tillfälligheter och omringas av obekväm känslomanipulation. Flera sekvenser som borde beröra – känns tråkigt malande och oengagerande.

Ofärdigt slut 

Ännu värre är filmens sista akt som bara kan ses som ofärdig. Helt plötsligt hastar Guggenheim genom helt avgörande faser i Malalas liv;  hennes FN-tal och det kanske mest otroliga – han delegerar vinsten av Nobels fredspris till eftertexten.

Att Malala är ett fenomen och en ikon för frihet och styrka borde den mest cyniska av personer se och förstå. Så att smutsa ned och idiotförklara detta makalösa ämne borde klassas som straffbart. Som helhet är hela projektet ett bittert och onödigt nederlag, magin som kunde ha varit lämnas i kanten. Vi får helt enkelt söka oss till YouTube klipp och hennes författade böcker för att verkligen förstå briljansen och styrkan i Yousafzais budskap, det är både billigare och bättre, så mycket bättre.

Betyg 4/10 

Bäst: Det går inte att värja sig från Malalas karisma och de få ljuspunkter som ibland skimrar till.

Sämst: Övertydligheten, de obegripliga besluten och att sänka en magisk möjlighet.

Big Father,Small Father And Other Small Stories Recension

Publicerad den av

Tråkig och fullkomligt obegriplig film som försätter publiken i djup sömn. 

Jag minns när asienvågen drog igenom filmvärlden för över tio år sedan. Zhang Yimou satte eld på alldaglig Hollywood-action med sin grandiosa Hero. Sedan fortsatte succén med sydkoreanska

Old Boy som lyckades ta kritiker och publik med storm. Manin kring Hong Kong, Sydkorea, Gong Li och allt som hade riktningen år öst var fullkomlig. Ingeting skulle kunna stoppa framfarten, spjutspetsen för bra film kom öster ifrån, så var det bara.

Men sedan försvann allt det där i tomma luften. Intresset nåde sin topp och gummibandet åkte tillbaka till västvärlden och skriverier om Brangelina. Trots uppföljare och flera goda försök lyckades östvärlden inte återta sin plats hos den stora massan, övermättnad,variationsbrist ?  Vem vet.

Vietnamesiska Big Father,Small Father And Other Small Stories försätter dock mitt personliga intresse för asiatiska filmer i ett koma tillstånd.

Snyggt är det i alla fall

Vi kan lika gärna börja i den lilla (lilla) positiva delen av den här hopplösa soppan. Visuellt är det bitvis starkt. Ett fantastiskt foto med bra komposition och snyggt ljus. Men där slutar det roliga.

Det är faktiskt svårt att avgöra vad Big Father,Small Father And Other Small Stories vill eller vad den ens har för grundläggande synopsis, berättande är katastrofalt i sin otydlighet och ointresse.

Obehagligt seg

Redan i den oroväckande introduktionssekvensen – med årets förmodligen längsta och tråkigaste förtext, börjar de rödglödgade varningslamporna lysa i biomörkret. Regissören Dang Di Phan verkar ha tittat minst en gång för mycket på Nicolas Winding Refns hysteriskt usla Only God Forgives. Samma vedervärdiga estetik genomsyrar en handfull scener på en nattklubb och får mig genast att anta någon slags skyddade fosterställning.

Phan har på det hela svårt att styra upp filmen, ingen av karaktärerna är tillgängliga, deras motivationer obefintliga. Filmen rör sig i ett plågsamt långsamt tempo och försätter största delen av publiken i Törnrosa dvala. Trots det minst sagt ’’låga’’ tempot är ingeting begripligt och än mindre intressant. Filmen vill i ena stunden vara en Slumdog Millionare, med sina slitna plåthus och skildring av fattigdom och kärnfamiljen, för att sedan slå över till ett mörkt drama som påminner om den rumänska abortfilmen 4 Månader,Tre Veckor Och Tre Dagar – bara tråkigare och utan någon som helst struktur. Det blir rent outhärdligt efter ett kort tag. Att försöka hitta någon slags logik i filmen förgår mitt tröga sinne, man får nog söka efter den med ett teleskop i Hubble-storlek. Filmen är ett virrvarr av förvirring,irritation och genuin provokation i i sin oförmåga att presentera något som kan kallas acceptabelt berättande.

Frustrerande och helt obegriplig 

Mot slutet är frustrationen total, tänderna har filats ned till små kalkstenar av tandgnisslandet. När jag går ut från biografen och inser att jag just blivit berövad på 100 minuter av dagen känner jag ilskan bränna som saltsyra. Man kan bara sucka och drömma tillbaka på tiden då folk gladeligen betalde hutlösa summor för importerade DVD-exemplar av vad som då var filmvärldens intressantaste rike. Men Big Father,Small Father And Other Small Stories är inte ens värd att följa med valfri månatlig tidskrift som en gratis bonus, inte värd en enda liten gäspning, inte värd några underhållande förolämpningar, den är just värd vad den är – ingenting.

Betyg 1/10 

Bäst: Det visuella.

Sämst: Det helt obegripliga berättandet. De usla karaktärerna, det sega tempot och att 100 minuter ägnats åt precis ingenting.

Burnt Recension

Publicerad den av

Osmaklig sörja som får en att föredra ett tjugo dagar gammalt pulvermos av lägsta kvalitet. 

Visuellt trevligt 

Regissören John Wells kan en sak –  göra sina verk visuellt attraktiva, det är den enda delen av hans filmskapande som inte kraschar vid första försöket att sätta igång tändningen. Varje sig det är ett sargat Boston i The Company Men eller de varma fälten i Oklahoma i August Osage County, lyckas Wells hitta en estetik som gifter sig bra med filmens teman. Det är faktiskt en liten bedrift, även om den inte hjälper till att rusta upp det ruckel till konstruktioner Wells har låtit publiken ta del av i och med sina sista två filmer.

Burnt följer i samma visuella fotspår, det är oerhört vackert,skarpt och maträtterna som presenteras är fantastiska att beundra – även om man kan spara in den där dryga hundralappen på att bara slå på TV-apparaten och leta rätt på valfritt matlagningsprogram med en budget på över 40 svenska riksdaler. Men snyggt är det.

Horribla karaktärer 

Där slutar alla former av plus eller mildrande omständigheter för Burnt. Det här kan utan tvivel vara årets mest provocerande filmupplevelse. Alla karaktärer från Bradley Coopers rent psykotiska och onda huvudperson Adam Jones till Emma Thompsons stereotypa och fattiga psykolog, hör till den värsta skaran av osympatiska monster jag beskådat sedan The Wolf Of Wall Street. Cooper väljer att göra sin karaktär till en bålblandning av en skogstokig Gordon Ramsay mixat med filmvärldens värsta psykfall. Cooper kör sitt vanliga protokoll med syrliga repliker och självsäkerhet på bristningsgränsen till grotesk arrogans. Man kan inget annat än hata Adam Jones genom hela filmen, hans handlingar är i flera gånger så onda att jag finner mig själv önskandes att se honom flamberas hårdare än ingredienserna i stekpannan.

Detsamma kan sägas för alla övriga karaktärer, Daniel Brühls hotellägare är lika osympatiskt självgod och så iskall att jag får blodsmak i munnen. Sienna Millers oerfarna köksmästare är till en början den enda lilla komponent som ger den här filmen någon slags mänsklighet. Men Millers amatörmässiga skådespel och filmens vilja att styra in på en förutsägbar väg, förtar den lilla oasen som gav någon slags paus i denna tornado av hiskeliga figurer.

’’Lucky I didn’t tell them about the dirty knife’’

Sedan kan jag bara undra vad Michelinguiden har att säga om den rent förolämpande porträttering som de får dumpade över sig som en hink med saltsyra. Hela sidospåret som har att göra med de kräsna superkännarna är som hämtat ur någon av Monthy Pythons sämsta stunder.

De bästa av filmer och TV-serier kan porträttera osympatiska och rent anskrämliga karaktärer men ändå engagera och i sina mest oväntade stunder underhålla. Se bara på strålande exempel som; The Sopranos,Gudfadern,Undergången: Hitler Och Tredje Rikets Fall, för att bara nämna några. Om du besitter ett fokus och ett bra berättande kan även de värsta av monster fungera i vilken story som helst, utan att få publiken att vilja slita sitt hår.

Men Burnt trampar fram som någon förvuxen dinosaurie och river ned allt på sin väg. Allt som kan benämnas som kvalitet kapsejsar direkt och springer mot kullarna för att aldrig ses igen. Wells återupprepar sitt misstag från August: Osage County och klämmer in allt han kan komma på; en romans, lite hämnd, ett kasst inhopp med urtrista Alicia Vikander och slutligen ett helt bombat patos. Att filmen också känns minst en timme längre än vad den faktiskt är, talar rätt mycket för varför samtliga biobesökare bör undvika detta som nötkött med galna kosjukan.

Uslare än ruttna musslor 

I en scen vrålar Bradley Cooper att om det inte är perfekt så skall rätten inte ens serveras. Om detta ändå bara hade varit ett ledord för hela alla involverade i Burnt hade vi kanske inte blivit serverade en film som är så enerverande,provocerande,rutten och allmänt värdelös. I sitt slutliga försök till en moralkaka känner jag att en miserabel och rå hamburgare från det sämsta av gatukök skulle kännas trevligare i gommen och själen än det vi just behövt genomlida.

Bäst: Fotot

Sämst: De hemska karaktärerna, moralpredikan i slutet och det helt idiotiska manuset.

Fråga: Hur kan man idiotförklara så många välrenommerade etablissemang som The Langham Hotel och Michelinguiden på så kort tid ?

Betyg 1/10

John Wells (minimala) Filmografi

Publicerad den av

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10 

Spectre Recension

Publicerad den av

Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin. 

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr 

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet 

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia 

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble 

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom  – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale. 

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen 

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10 

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna. 

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången. 

Sam Mendes Filmografi

Publicerad den av
Svara

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10      

The Gift Recension

Publicerad den av

En stor axelryckning utan utropstecken OBS milda spoilers !

Joel Edgerton var inte det första namn man tänkte sig när någon nämnde ordet regidebut. Men något verkar rinna igenom det sällsynta australiensiska vattnet i och med Russel Crowes The Water Diviner slog upp portarna för ett år sedan.

Fincher Kopia

Edgerton bjuder på en tekniskt väl genomförd film, som kanske hämtar några koppar för mycket ur David Fincher-brunnen, där det operations-kliniska fotot är som taget ur Finchers tre senaste filmer. Stämningen verkar också ha erhållits från en annan amerikansk mästare-Scorsese och hans otäcka Cape Fear.

Filmen lyckas faktiskt hålla igång en godkänd gissningslek mycket längre än vad den har någon rätt att göra, och även om slutet är ganska tamt så får man sig en relativt god stund med både fintar och luringar. Hela filmen följer i den lunken, godkänt,mediokert och som final en axelryckning.

Vilse och osäkert 

Rebecca Hall fortsätter att förstöra sitt eget trasiga varumärke genom att ännu en gång dra upp ögonen och stirrigt dra runt som om hon just placerats i ett för trångt rum. Att den här kvinnan en gång bjöd på storheter som den där gången när hon agerade ut en fantastisk uppvisning i kemi med Christian Bale i The Prestige känns långt borta. Jason Batemans cyniske karriärs-besatta översittare är filmens stora problem, här verkar Edgerton inte veta hur han skall förhålla sig till figuren och en känsla av osäkerhet drar igenom alla sekvenser med Bateman, där publiken ofta känner sig helt vilse. Edgerton själv är anonym i sin roll som milt obehaglig antagonist och bidrar till den stora axelryckningen som är The Gift.

Mellanmjölk

Det är på det hela ganska svårt att skriva en vettig recension då filmen är fullt duglig men samtidigt intetsägande. Det som kunde ha lyft stannar vid att vara godkänt, det som är dåligt håller sig ifrån radioaktivt territorium. Det är som en tråkig mellanmjölk, varken fet,o-nyttig eller särskilt god.

Betyg 4/10 

Bäst: Det fullt solida hantverket och den överraskande fungerande gissningsleken.

Sämst: Filmens övergående känsla av ’’mhm’’.

Woman In Gold Recension

Publicerad den av

Woman-in-Gold_poster_goldposter_com_6

Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren. 

Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt   över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.

Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.

Sömnigt och slappt 

Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.

Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.

En Philomena kopia 

Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.

Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.

Tomgång och tomhet 

Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.

Betyg 4/10 

Bäst: Den solida grundberättelsen

Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.