Etikettarkiv: 2018

Alla Vet Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill. 

En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen. 

Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt  influerat av snarlika västerländska filmer. 

Tillslut blev hela filmen  enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation. 

Vässad penna och linjal 

Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna. 

Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta  för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma. 

Två sidor av ett mynt

Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar. 

Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid. 

Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare  undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.

När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film. 

Cruz far till Sahara 

Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte. 

När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga  området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara. 

De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot,  men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad. 

Filmmaking For Dummies

I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade. 

Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’ 

Betyg 2/10    

On The Basis Of Sex Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur. 

Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa  förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över   betyget godkänt. 

Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka. 

Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering. 

’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’

Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket  skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.  

De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang. 

Chimes Of Freedom 

Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt. 

Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som  slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia. 

Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.  

Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna. 

’’I’m not giving up on a miracle drug’’

Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis. 

Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.  

She’s The One 

Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer.  Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe. 

Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv. 

On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift. 

Betyg 6/10   

Woman At War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.  

När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas  huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga. 

Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd  plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film. 

Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna. 

This Land Is Your Land 

Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa  Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen. 

Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt. 

’’War – What is it good for ?’’

Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas. 

Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag. 

I Won’t Back Down

Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet. 

Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision. 

Betyg 4/10     

Ben Is Back Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Mary Queen Of Scots Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars. 

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10 

White Boy Rick Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Klyschor och felriktad sympati haglar över brottslingar och samhällsutsugare. 

Platt som en pannkaka eller torr som fnöske, de där metaforerna har använts i decennium… 

Det finns alltid en tendens – och risk, att upprepa sig när man recenserar eller analyserar film. Ord som ’’dramaturgi’’ och ’’visuell’’, återkommer ständigt för att beskriva det olika filmiska attributen. Någonstans i formalian måste man också försöka hitta nya sätt att engagera läsaren, detta gäller även för film, som måste innehålla något mått av överraskning. 

Men då det kommer till att recensera White Boy Rick så blir det i det närmaste omöjligt att inte dra fram gamla verbala stapelvaror. Efter ett kommer två, eller som Jackson 5 sjöng ’’ One, Two Three, Easy as ABC’’… Alla de där följderna känner vi till. Och då vi räknar eller stavar är regler och logik hela essensen. Men i en film så är minsta lilla tecken på ett förutsägbart mönster detsamma som den dödskyss som Al Pacino delar ut till John Cazale i Gudfadern Del II.  

Kliché Blues  

Då White Boy Rick sakteliga vevar igång, så får jag den där otäcka känslan av att vi har att göra med en riktigt plump parodi. Johnny Cash inspelning från fängelset Folsom dundrar ut i högtalarna, samtidigt står en hel hop av hillbilly-stereotyper och köpet handvapen på en vapenmässa. En sådan ohygglig klyscha borde ha utplånats tillsammans med digerdöden.   

Och än mer bisarrt blir det då filmens titel – noga, understryker att allt är baserat på verkliga händelser, det är blir nästan komiskt. Varför man väljer att inleda med denna typ av cirkuskonster förblir ett mysterium. Tragiskt nog så är detta inga kort tillfälligheter, White Boy Rick går i klyschornas fotspår, vad – eller vem det än handlar om, så känns händelserna och personerna som slitna ur en Gary Larson teckning, där karikatyrer och det överdrivna regerar.   

Känslorna under den tuffa ytan  

Matthew McConaugheys ’’gigantiska comeback’’, verkar ha stött på allvarlig patrull, inte sedan Interstellar år 2014 så har  McConaughey medverkat i något som kan kallas relevant eller ens medialt uppmärksammat. Bakom McConaugheys väldigt tuffa och hårda yta, så har han en god förmåga att visa upp sprickorna i fasaden, även hos de mest hårdhudade karaktärer. 

Lite av de kvaliteterna återfinns faktiskt i hans rolltolkning i White Boy Rick, återigen är det en både slarvig och moraliskt tvetydig individ – som under sin yta som alfahanne, är på väg att krackelera. Denna mer empatiska sida hålls dock tillbaka i filmens första hälft – som är ett skamligt slarvarbete. 

Livrädd regi 

Yann Demange som regisserar, debuterar som långfilmsregissör, och att kalla filmen osäker och nästintill skärrad vore en underdrift. Demange verkar nästan livrädd att arbeta med en skådespelare som kan skryta med en Oscarsstatyett hemma på spiselkransen. 

McConaughey får därmed alldeles för mycket spelrum att överdriva och leva rövare, karaktären är så överdriven och tramsig all kvarvarande trovärdighet genast försvinner ned i den imaginära golvbrunnen. Samma slapphänta hantverk fortsätter i dialogen och övriga karaktärer. Hela filmen känns som en trist siffersekvens, det är nästan så att man kan höra hur berättelsen tyst mumlar ’’Efter ett kommer två’’… Händelseförloppet är lika förutsägbart som TV-repertoaren på en svensk julafton.  

Demange använder sig av en skrämmande passivitet som gör att filmen saknar syfte och mening, faktum är att femtio procent av hela White Boy Rick känns som ett överflöd. I bästa fall så hade   filmens första timme kunnat delges i ett par korta textrader. På så sätt hade vi sluppit att slösa bort värdefull tid på absolut ingenting. 

Men om tidshanteringen är i klass med SJs tåg avgångar, så ligger den största problematiken i de karaktärer vi är menade att intressera oss för. 

Modifierad verklighet 

Om vi läser synopsis, så framställs fallet med Richard Wershe Jr. – huvudpersonen, som ett rättsfel där myndigheter har begått ett tydligt juridiskt övertramp. Själva premissen låter nästan för otrolig för att vara sann, och självklart så står det snart klart att filmens synopsis enbart är skandalös marknadsföring som utelämnar en stor mängd vital fakta. 

Richard Wershe Jr må ha varit informatör åt FBI, detta under en kort period. Därefter väljer han att fortsätta bygga sig en förmögenhet på narkotika. Filmens andra hälft är utan någon som helst moralisk myndighet. Wershe Jr – på film, saknar några som helst sympatiska karaktärsdrag, han är en odräglig och självgod narcissist som är lika lätt att tycka om som en säng gjord av sylvass spik. 

Moralsikt vansinne 

I en ofrivilligt dum replik så försöker McConaugheys fadersgestalt att förmildra omständigheterna,  han påstår att hans son ändå inte dödat någon. Ja… En narkotikaförsäljare har såklart inget ansvar för människor som överdoserar, och att drogmissbruk sliter sönder familjer och dränerar samhället. Denna inställning är helt och hållet förnuftsvidrig, det är lika provocerande som när Aaron Sorkins försökte mildra bilden av Molly Blooms superlyxiga – och synnerligen illegala pokerspel, i Molly’s Game. 

Inom rättsväsendet finns ett antal dömda som faktiskt är oskyldiga, i USA har flera av dem avrättats i de delstater som använder dödsstraff. Där har vi ett genuint rättsfel, Richard Wershe Jr hade – både i filmen och verkliga livet, chansen att ta avstånd från det kriminella, att Yann Demange försöker framställa Wershe som ett offer känns helt tondövt. Och som en liten notis så kan det nämnas att Richard Wershe Jr – efter att ha blivit villkorligt frigiven, återigen sitter bakom galler då han varit inblandad i en bilstöld. 

Oförlåtlig 

Det spelar ingen som helst roll hur filmen vrider och vänder på det, både far och son Wershe begår oförlåtliga handlingar genom hela filmen. Att sedan påstå att de är offer för någon sorts kollektiv ondska känns förbluffande dumt. Om det inte vore för att McConaughey har en kort liten stund av starkt skådespel så hade hela det här åbäket varit redo för skroten.   

Så för att summera; första halvan är ett sammelsurium av klyschor och överdrivet skådespel, avslutningen är en snedvriden galenskap där man försöker dämpa faktumet att vi har att göra med en tvättäkta brottsling. För de som är intresserad av den verkliga historien om Richard Wershe Jr, så finns det ett flertal artiklar ute på nätet, ett klart bättre och mer intressant alternativ än att behöva plåga sig igenom två timmar av klichéer och ofrivillig pinsamhet.   

Betyg 2/10 

Ralph Breaks The Internet (Svensk Version) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019

Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet. 

Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik  förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska . 

Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan  bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt. 

Ready Player Ralph ? 

Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus  på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall. 

Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph. Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent. 

Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.

Fury Road 

Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd  actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road. 

Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’… 

Tillfällig magi 

Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen. 

För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.

Lång och onödig final 

Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.   

Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt. 

Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat 

ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.  

Betyg 6/10 

The Mule Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension. 

The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,

ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar. 

Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage. 

Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör. 

Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet. 

Luftslottet Eastwood 

Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så  insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår. 

Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve . 

Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb. 

Gaggig galenskap 

I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa. 

Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret. 

Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor. 

Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren. 

Uselt skådespel på alla fronter 

Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella  stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken. 

Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.

Den emotionella kärnan uteblir,  istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser. 

Dags för pension 

Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?  

I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss… 

Betyg 1/10  

Schindler’s List 25th Anniversary Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List. 

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Girl Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Lucky Dogs 2019

Summering: En exakt och plågsam resa genom ensamhet och utanförskap. Bortsett från en  menlös mittsektion så har regissören Lukas Dhont skapat en högst unik paradox – en ’’må dåligt film’’ av bästa sort. 

David Cronenberg må kunna stoltsera med att vara en mästare på så kallad ”Body Horror”, i nyversionen av Flugan, skyr den kanadensiska regissören inga medel. Jeff Goldblums förvandling till en jättelik insekt är en motbjudande upplevelse, slem, kroppsvätskor och facettögon dränker tittaren. Att bara observera Goldblum i sin slutliga skepnad, orsakar fortfarande ett krypande obehaglig i hela kroppen. 

Men nu får Cronenberg snällt ställa sig på andra plats. Girl innehåller inte någon frätande saliv eller ruttnande hud, men i något så vardagligt som ett par smala fötter, så lyckas man skapa spänning, skräck och livsfarlig intensitet. 

Inget debattinlägg 

Trots att vi bor i en av de mer progressiva delarna av världen, så har vi – tyvärr, inte kommit till den punkten där ämnen som transsexualitet och samkönade relationer är självklarheter. 

Girl bryr sig inte om att försöka bli ett inlägg i tramsiga debatter på TV, regissören Lukas Dhont ignorerar alla former av slentrian och klyschor. Den politiska infallsvinkeln lämnas därhän, detta är en film som enbart är intresserad att visa upp ett specifikt livsöde. 

Victor Polster som får axla huvudrollen, gör ett rentav monumentalt jobb i rollen som Lara, en transsexuell tonårspojke som står inför en stundande könsoperation. Transamerica – som kom ut 2005, är ett klockrent exempel på en film som struntar i den personliga historien, och istället försöker trycka sig längst fram i den mediala debatten, det fanns inget som helst hjärta eller engagemang att finna. Att filmen också hade stöd av The Weinstein Company gör inte saken mycket bättre. 

Bigger Than My Body 

Genom ett otrolig intimt och närgånget kameraarbete, så förmedlar Dhont en sällan skådad känsla av fysisk bräcklighet. Polsters trådsmala kropp är lika skört som ett äggskal. Karaktärens dröm om att bli balettdansös, utsätter en redan spröd kropp för påfrestningar som får publiken att grimasera i obehag. 

Under åren har jag sett allt för många som filmer där man försöka att tänjt på gränserna då det kommer till extrema bilder, men att ett par högst ordinära närbilder på en mänsklig kropp, kan orsaka sådana kopiösa mängder av ångest och obehag känns närmast osannolikt. Att bevittna Laras kamp mot sina egna fysiska begränsningar, hör till bland det mest utlämnande och påträngande jag sett. Kameran är så närgånget att biosalongen snabbt blir klaustrofobisk, vartenda trevande danssteg blir en rysare. Dhont skapar en elektrisk laddning genom varenda närbild, om Girl kunde göras om till ett batteri så hade det kunnat ge ström åt hela Sverige i ett par decennium.  

Utanförskapet och främlingskapet är minst lika obekvämt att titta på som de fysiska åkommorna. Den ständiga oron över att bli utpekad eller inringad i ett hörn, blir någon sorts övernaturlig kraft som ger de mest stillsamma scenerna en oanad intensitet. Det avskalade och nakna sättet att porträttera karaktärer, påminner om Dhonts landsmän bröderna Dardenne, hur många minnesvärda och starka stunder de båda bröderna än har gett oss under åren, så lyckas man här förädla deras dramatik ytterligare, närvaron och autenticiteten tas ett steg längre. 

Different World 

Ett antal filmer – som berör nutida och aktuella diskussionsämnen, blir ofta till rena rama Powerpoint presentationer, historien förblir ett trist protokoll, inte en fungerade berättelse. Att hantera dramatik på film är svårt, man kan inte förlita sig alltför mycket på visuella knep, karaktärerna som publiken möter måste lika välstämda och välljudande som en konsertflygel. Och försiktigheten och disciplinen som visas upp borde paketras som näringstillskott och skickas över till ett antal filmskapare som en del av deras diet. 

Girl är från början till slut avskalad och nästan spartansk, det finns ingenting som står i vägen för varken karaktärerna eller händelseförloppet. Att man bibehåller en ständig spänning är rentav otroligt. 

Men då man försöker att lägga in en annan växel – då filmen når halvvägs, så uppstår det problem i växellådan. Innan dess har allting handlat om intensitet och intimitet, av någon anledning så snubblar filmen in på en sekvens, som känns som hämtad ur de där pinsamma svenska ungdomsfilmerna som vi tvingades se på i grundskolan. Hur sådan tafflig klåfingrighet tagit sig in i ett proffsarbete som detta förbryllar och frustrerar. 

Räddning i sista minuten 

Tack och lov så lyckas man återta förlorad mark i filmens tredje akt, viss turbulens kvarstår men återigen så drar Dhont fram den stora kanonen och träffar mitt i prick på den dramatiska skyttetavlan. Mot slutet sitter publiken närmast förstenad och jag finner mig själv kvarsittande i biostolen någon minut efter att eftertexterna tagit slut. Girl är ett rent och skärt kraftpaket, det är en smärtsam, svår och utmattande upplevelse som jag förmodligen inte kommer att ha strykan att se en gång till. Tur då att upplevelsen är nästintill oförglömlig. 

Betyg 8/10