Etikettarkiv: Recension

Mary Poppins Returns Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10    

Roma Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Bamse Och Dunderklockan Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Det känns lika originellt och personligt som en fryst pizza på en måndagkväll i januari. Världens starkaste björn lägger sig platt för urtrista normer och pinsamma trender. 

Om Bamse inte hade varit rättighetsskyddat så hade nog flera av våra svenska politiker – på både höger och vänster om det politiska spektrat, gärna adopterat den svenska nationalklenoden som sin egen maskot. Om Sverige Demokraterna hade fått igenom sitt bångstyriga förslag – att den svenska spelbranschen skulle börja inrikta sig mer på inhemska figurer och berättelser såsom nordisk mytologi, så hade nog tanken om Bamse som en svensk propaganda figur, varit än mer frestande. Varför inte ett Battlefield liknande spel där björnen i blått erövrar våra nordiska grannar med hjälp av Skalman och dunderhonung, ’’kan det blir bättre ?’’ 

Bamse må inte vara en lika stor celebritet utanför de svenska gränserna som Ikea, Minecraft eller Lisbeth Salander, trots det så finns det något distinkt skandinaviskt över den starka och snälla björnen, iklädd blåa byxor och mössa. Trots den oskyldiga och vänliga ytan, så har karaktären många gånger fungerat som en trojansk häst för politiska manifestationer. Det har varit både en och annan debatt kring serietidningens innehåll – som handlat om både asylpolitik och skattesatser. 

Konsten att kommersialisera 

Därför finns det en viss intressekonflikt då man kommersialiserar varumärket genom nöjesparker på Kolmården – eller tonvis med mjukisdjur. Rune Andréasson var under hela sin verksamma karriär ytterst ansvarig för serietidningen, även om det självfallet förekom ett mått av kommers, så var man försiktig med att överexponera Bamse. 

Avståndet mellan de klassiska TV-filmerna och den första biofilmen – Bamse Och Tjuvstaden var hela fyrtio år. Där de enkla originalfilmerna – med Olof Thunbergs legendariska berättarröst, är en grundläggande del i flertalet generationers uppväxt, så känns de tre moderna filmerna precis som de hjärtlösa monster som Bamse själv ofta skolade i konsten att vara snäll. 

Utan att ha läst en Bamse tidning på över ett årtionde, så associerar i alla fall jag berättelserna med ett mått av stark känsla för det jordnära och enkla. Framförallt skall det kännas varmt och godhjärtat. 

Sedan Bamse Och Tjuvstaden kom ut för fyra år sedan, så har allt changerat till en livlös wannabe som ser till amerikanska dussinfilmer för inspiration.

Skalman – översittaren !?  

Själva agerandet/röstskådespelet är fortfarande ingenting man kan berömma, Morgan Alling som Lille Skutt känns så uppskruvad och överdriven att karaktären går in i den smärtsamma zonen. Och vad Skalman genomgått för att ha blivit såhär osympatisk, vill jag inte ens fundera över. Den briljante och sävliga rutinabsolutisten, känns här som en självgod och dryg översittare. 

Ett antal än konstigare – tom, osmakliga inslag, kommer förmodligen få Rune Andréasson att slita sitt hår där uppe i himmelen, bland annat så får vi uppleva en helt vedervärdig poplåt och fladdrig action som känns lika fel som foppatofflor på Nobelmiddagen. 

Dunderhonungen må ge alla förutom Bamse allvarliga smärtor i buken, men det hade nog varit att föredra gentemot den moralkaka som vi tvingas till att svälja här. Bamse må vara menat för de allra minsta, men det senaste årtiondet så har ett stort antal animerade filmer, lyckats skapa underhållning som fungerar för både barn och vuxna. Dunderklockan liknar alltför ofta den animerade versionen av Pettson Och Findus från 2000, Sven Nordqvists enorma sinne för detaljer och underfundiga humor, fullkomligt mosades av klåfingrighet och tydliga identiteten var spårlöst borta. 

IKEA-paket 

Kritiken om att Bamse är ett verktyg för vänsterfalangen, har nu ersatts av begreppet lagom. Ingeting är varken för sött eller salt, det är som att först bli serverade hemlagade köttbullar med brunsås och nu motta IKEA-versionen, dimensionerna och ambitionerna påminner också väldigt mycket om de platta paket Ingvar Kamprad uppfann. 

Enbart Katten Jansson och Husmusen känns någorlunda autentiska och gemytliga, det kan ha att göra med att ingen av dem pratar… Världens starkaste och snällaste björn har i och med detta blivit till den mest utspädda och ointressanta gråsparv. 

Betyg 4/10 

Spider-Man: Into The Spider-Verse

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt. 

Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna. 

Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.

Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss  med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002. 

Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas. 

Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.     

Hängiven källmaterialet      

Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga. 

Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution. 

Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen. 

Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn. 

Stan Lees hjärtefrågor

Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla. 

Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl. 

One, But Not The Same 

Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt  världsherravälde. 

Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna. 

Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor. 

Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.

Betyg 9/10      

Aquaman Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Bottennapp igen, usla specialeffekter och en klumpig story gör detta till ännu en uppsvullen och plågsam studie i hur man misshandlar grundmaterial med oändlig potential. 

Serietidningsfilmen har blivit det nya svarta… Det innebär att alla har en åsikt kring den. En del vill utkämpa ett krig med sköldar och vässade svärd för att förgöra detta påfund. Mycket av ilskan riktas automatiskt mot den mest framgångsrika aktören inom kategorin, det är ett scenario som upprepar sig inom vilken industri man än ser till. Google sades lämpa sig efter en arbetsetik som innebar ’’att inte göra något med ont uppsåt’’. Även Apple sågs om en uppstickande rebell som utkämpade ett ’’David mot Goliat-scenario’’ mot Microsoft, som just då stod inför diverse domstolar för att prövas mot eventuella brott mot konkurrenslagstiftningen. 

Numera är båda Apple och Google under ständig kritik – både befogad och obefogad sådan. Marvel är inte bara serietidningsfilmens ledande stjärna, de är mer eller mindre synonyma med begreppet. Serietidnings branschen har länge dominerats utav DC och Marvel, som mer eller mindre kontrollerar varsin halva av den totala marknaden. Detsamma kan inte sägas om deras filmproduktioner. Där Marvel har gjort historiska framgångar sedan 2012, så tog DCs herravälde på bioduken slut då Christopher Nolan avlämnade The Dark Knight Rises, den mest kontroversiella av de tre filmerna. 

Dirty Water

Warner Brothers (sedan 1989 är DC helt ägt av Time Warner, numera Warner Media ) ledning och aktieägare kunde självfallet inte stå med armarna i kors medan deras värsta rival tog världen med storm. Zack Snyder sattes som regissör på Man Of Steel och därifrån har det varit en resa som enbart slutat i tragedi. 

Förutom färre årets framgång med Wonder Woman så är DCs filmer nästan enbart associerade med sorg och smärta. Det är går överhuvudtaget inte att tänka tillbaka på Batman V Superman eller Suicide Squad, om det gick att kräva pengarna tillbaka för usel film, så hade dessa två legat högst på returlistan. 

Efter alla misslyckanden – både kritiskt och ekonomiskt, så har många adapterat ett hoppfullt ’’nästa gång’’-tänk kring alla DC produktioner. Aquaman har återigen fått bära en gloria i hopp om att den skall svepa in som något övernaturligt väsen och rädda världen. 

Men precis som tidigare så har allting gått åt skogen… 

Det känns nästan hopplöst, deprimerande – eller till och med förnedrande, att återigen sätta pålen i hjärtat på en film bär DC stämpeln. När de båda förlagsjättarna slåss om läsare för sina respektive serietidningar, så är loppet jämnt – till och med i behov av målfoto många gånger, på filmfronten har det snarare blivit ett lopp mellan en lådbil och en topptrimmad Porsche. Produktionskvalitén är ungefär detsamma som det allra första alternativet. 

Sjösjuka 

Att spela in en film under vatten hör till bland det mest brutala och svåra man kan anta sig. För den som vill få en större inblick i varför, bör uppsöka dokumentären om hur James Cameron spelade in The Abyss, en inspelning som involverade tårar, panikattacker och tortyrliknande inspelningsförhållanden. Idag behöver man inte bygga stora jättebassänger, där filmteamet tvingas att få sin hud förstörd av överdoserade mängder klorin, dagens digitalteknik kan skapa visuella under. 

Tyvärr så är Aquaman helt avlägsen från någon som helst genuinitet eller trovärdighet. Flera sekvenser som utspelar sig under vattenytan känns överhuvudtaget inte autentiska. Wan har lagt på ett grumligt filter och satt på ett antal stora fläktar – för att få skådespelarnas hår att framträda som om det är flytande, alla dessa knep är tyvärr helt meningslösa då det är alldeles uppenbart att alla aktörer är uppspända med vajrar.

Om vi bortser från ett par filmrutor – som visar ett par vackra naturbilder, samt staden Atlantis, så ser Aquaman helt förkastlig ut. Varenda sekvens som involverar digitalt fipplande är lika obehagliga att titta på som Nicole Kidmans botoxade ansikte. Vad vi än ser så fullständigt dränks det i mängder utav usla specialeffekter, inte ens det mest undermåliga TV-spel är såhär syntetiskt visuellt. 

Sedan innehåller Aquaman kanske sämsta användningen av green screen någonsin, utan att gå in i närmare detalj för risken att avslöja något, så kan man i en sekvens tro att Jason Momoa är på väg att dra fram en pekpinne och visa nästa veckas väderrapport, så pass uselt är det.  

Billigt blir billigare 

Men som vanligt så handlar det inte om det yttre, om känslan, själen och hjärtat finns på plats så kan man övervinna vad som helst, titta bara på vad Robert Rodriguez gjorde med sin mytiska El Mariachi.

James Wan som fick sitt genombrott med tortyrfilmen Saw, har inte direkt utvecklat sitt omfång till att regissera filmer med marginell substans. Sedan den kontroversiella debuten år 2004, så har Wans enda riktigt stora film – budgetmässigt, var Furious Seven, ironiskt nog är det en filmserie som gått från ren idioti till fullt godkänd underhållning, det tricket fungerar dessvärre inte här. 

Wans största förmåga som regissör har alltid varit att tänja på sin budget och producera film som känns genuint påkostad. Därför är det förvånande att en massiv budget på 160 miljoner dollar, har gett oss en film som ser sju resor sämre ut än en lågbudget produktion som The Conjuring. Försöket att legitimera DCs ställning i filmvärlden faller därefter platt. 

Aquaman är lika hjärtlös som Heath Ledgers mordiska Joker, vad som borde vara ett lättsamt pojkäventyr blir istället ett pubertalt och grabbigt manifest, filmen bekräftar alla fördomar som finns om genren. I en tid då vi har karaktärer som Black Widow, Rey från Star Wars och även DCs egen Amazon prinsessa Wonder Woman, så känns detta som att resa tillbaka till en tid då trälar och allmänna avrättningar var full godtagbara. 

Snustorr 

Då Jason Momoa gör sin entre så ackompanjeras han utav en av de mest motbjudande inramningarna på länge, med hjälp av usel slow motion och vidrig musik som spelas på en elgitarr, så slår filmen en gummiklubba i publikens huvud. Om det funnits någon självironi eller humor i allt detta elände, så hade det kanske, kanske, ha gått att förlåta, men Aquaman är trots sitt våta element snustorr. När man till och med måste använda sig av toaletthumor hela två gånger, så vet man att skutan snart är på väg att köra raka vägen in i en klippa. 

Men medan resten av besättningen är på väg att föra resenärerna i säkerhet, så står James Wan kvar och fortsätter styra in fartyget på grund efter grund. Och då det börjar tryta med idéer eller livbojar, så passar man på att sno lite bilder och scener från Pixars Hitta Nemo och när man ändå håller på, Disneys Lilla Sjöjungfrun…   

Med tanke på hur mån man är att bibehålla filmens grabbiga utstrålning, så är själva insidan lika stark och reslig som en slemmig manet. När det skall hetta till dramatiskt eller romantiskt så är det så miserabelt att jag inte hittar orden. Saker som syskonrivalitet och internt maktspel är både tråkigt och förutsägbart.

Resebyrå 

För att skapa någon sorts variation mot det grumliga och fula vattnet, så tas publiken med på en resa som verkar vara en reklamfilm för resebyrån Tui. Vi får kritvita stränder, barn som leker och såklart män i öppna linneskjortor. För de som sett den lilla flickan som gör för reklam för webbsidan Prisjakt, får där en perfekt beskrivning av filmens struktur, ’’vi åker dit, vi åker hit och dit.’’Och just den sämsta av reklamfilmer är Aquamans närmsta släkting. 

Superhjältefilmens värsta fiende är inte kryptonit eller mordiska clowner, det är expositionen och distributionen av all information. Serietidningar är rika på detaljer, förklaringar och svepande berättelser kring varenda karaktär som förekommer – små som stora. Aquaman vill få med så mycket som möjligt av detta och överöser sin berättelse i usla tillbakablickar och långa stillastående sekvenser, där man likt en förskolelärare förklarar allt för sin publik med whiteboard och penna. Den helt ohyggliga längden på nästan 150 minuter borde aldrig ha godkänts. 

Huvudrollsinnehavarna Momoa och Amber Heard ser ut att behöva ta ut 365 dagars semester, Heard är oväntat nog den som levererar filmens bästa insats, Momoa å andra sidan gör det klart att han tyvärr inte kan agera, varenda replik som skall innehålla finess eller humor slutar i katastrof. Att karaktären – bokstavligt talat, enbart verkar vara ute efter att dricka sig själv sönder och samman, sticker i ögonen. Publiken borde istället vara dem som får med sig en hel årslast med sprit för att återhämta sig efter detta.  

Marionettdockor 

Sedan har vi – på pappret, en ganska god samling aktörer med Kidman, Patrick Wilson och min personliga favorit Willem Dafoe, ingen av dessa lyckas lyfta eller kompensera. Kidman är lika stel i sitt skådespel som sitt ansikte och tillför inget annat än ett tungt namn på affischen. Patrick Wilson som är en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna, får här stå och skrika en radda av fåniga repliker. 

Och Willem Dafoe är så erbarmlig att jag känner en viss lust att kidnappa karln och rädda honom från detta öde. Utöver det så har man i ett par scener utökat förnedringen genom att försöka föryngra superaktören digitalt. Där ärkerivalen Marvel genomfört detta med fullkomlig briljans, så blir detta försök till ett platt fall, Dafoe ser ut att ha fått skokräm i ansiktet och påminner om en marionettdocka som stelt rör sin mun. 

Kallsup 

Vi blev på förhand lovade spektakulär action under vattnet. Vad vi får är bara en gröt av animerade fiskstim och plastiga hajar. Miljöerna ser i bästa fall ut som de som Cameron kastade ut från sin första testversioner av Avatar. Då Momoa slåss i filmens många och långa dueller, så är den stela animationen och den dåliga koreografin, nästan i klass med ett gammalt fightingspel där karaktärerna stelt cirklar kring varandra. 

Efter fem år, eviga försöka med att rätta till alla felen, så är DC tillbaka på ruta ett, fast denna gång genomblöta och än mer utmärglade. Det går inte längre att acceptera detta, DC sitter på en skattkista av fantastiska karaktärer och berättelser, varför de skall fortsättas kölhalas går inte längre att samtycka med. Domedagen har nu kommit… Lägg ned, gör om, gör rätt eller försvinn… 

Betyg 1/10   

Mortal Engines Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter. 

Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig. 

Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget. 

Bluffprodukt 

Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv. 

Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad  – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn. 

Skrotnisse 

Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse. 

Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.  

Underkänt karaktärsarbete 

Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2. 

Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt. 

För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar. 

Ett enda långt plagiat 

Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det. 

Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger  just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’   

Betyg 2/10 

Mission Impossible: Fallout Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av


All images courtesy and copyright of UIP 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Mission Impossible: Fallout från  UIP. 

Film

Det är den sjätte filmen i serie som aldrig lyckats vara konsekvent, Tom Cruise verkar aldrig kunna bli vuxen och den primära handlingen är en uppsjö av klichéer. Men det spelar ingen roll… Mission Impossible: Fallout förblir en av 2018 års största och mest positiva överraskningar. Filmserier förlorar ofta sin relevans, oavsett dess tidigare framgångar, Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald har inte lyckats leva upp till förväntningarna, varken hos sin publik eller bland kritiker. Som det ser ut just nu så verkar filmen blir den minst framgångsrika utav samtliga Harry Potter-filmer inklusive föregångaren från 2016. 

Mission Impossible har haft en oerhört stökig historia sedan man förvandlade TV-serien till film. Det har varit djupa dalsänkor och bara en enda riktig topp. J.J Abrams inledde sin framgångsrika karriär som långfilmsregissör med den tredje filmen i serien, en rent fantastiskt energisk och varmhjärtad upplevelse som gjorde serien relevant och potent. 

Abrams borde få en utmärkelse som filmvärldens bästa livräddare, efter Mission Impossible 3 så begav sig Abrams och återupplivade både Star Trek och Star Wars. Tyvärr så lyckades Tom Cruise och Pixar regissören Brad Bird, inte följa i samma dominanta fotspår, Ghost Protocol kändes oinspirerad, avsaknaden av Philip Seymour Hoffmans diaboliska Owen Davian var påtaglig. Rogue Nation gjorde inte heller mycket för att ändra uppfattningen om att hela serien sjöng på sista versen, Christopher McQuarrie som tog över regissörsstolen, är en filmisk teknokrat, han förstår hantverket men saknar hjärtat. 

Gemensamt för alla uppföljare sedan Ghost Protocol, är att de alla överträffat sina föregångare då det kommer till inspelade kronor, i och med detta har man kunnat fortsätta serien helt obekymrat. Det sjätte avsnittet kändes måttligt spännande, McQuarrie återvände som regissör och det marknadsföringsmaterial vi fick se, framkallade inget annat än axelryckningar. 

Och McQuarrie kämpar fortfarande med ingredienser som humor och personregi. Den mullrande och karismatiske Ving Rhames brukade allltid få glänsa i rollen som Luther Stickell, McQuarrie har tyvärr ingen som helst pejl på hur man skall integrera finess eller andningspauser – i form av skratt eller självdistans, och Rhames har således bara blivit en platshållare. Simon Pegg och Rebecca Ferguson har inte heller fått sin välbehövliga dos av inspiration eller energi, Pegg i synnerhet blir alltmer en eftertanke. Och Henry Cavill kan bara summeras med ett ord – stel. 

I flera intervjuer så påpekar McQuarrie att filmens manus inte var hugget i sten, det hålls öppet för att man skall kunna improvisera och bygga berättandet efter mängden action. Att vi därefter får gräsligt uttjatade klyschor som kärnvapen och svekfulla superspioner är därför inte förvånande. Samtliga av filmens narrativa skenmanövrar är helt tandlösa då de är alltför uppenbara och tama. 

Detta gör det nästintill omöjligt att kalla Fallout för en fantastisk film, men underhållningsvärdet är däremot skyhögt. Som alltid så insisterar Cruise på att använda sitt eget liv som insats, varenda actionsekvens är en enda lång nervkittlande åktur som nästan framkallar nagelbitande. Filmens längd på 140 minuter, märks inte heller av, egentligen är detta bara en enda lång ursäkt för att visa upp förbluffande action, men då det paketeras såhär explosivt så går det inte att slita ögonen ifrån spektaklet. Att välja en höjdpunkt mellan den tokiga motorcykeljakten i Paris eller den våghalsiga helikoptersekvensen i Kashmir, är lika svårt som något av de uppdrag Ethan Hunt åtagit sig under alla dessa års. 

Mission Impossible: Fallout må vara lövtunn då det kommer till sitt manus, men den oupphörliga och hänsynslösa intensiteten i dess action är så pass väl genomförd att man glömmer bort alla felsteg.   

Betyg 7/10 

Bild

Detta borde vara Paramounts galjonsfigur då det kommer till eventuell referens. Med sina fantastiska inspelningsplatser som Paris, London och Nya Zeeland (som substitut för Kashmir) så borde vi få en utgåva som ger oss knivskarp skärpa och vackra färger. Men denna utgåva delar obehagligt många egenheter med de Blu Ray utgåvor som gavs ut då formatet var helt nytt. Bilden präglas av ett onaturligt och frånstötande gryn som definitivt inte känns naturligt. 

Till största del är filmen inspelad analogt, men majoriteten av Fallout framträder som de produktioner som filmades helt digitalt, då tekniken var som mest ofärdig. Det finns ingen som helst lyster i varken hudfärger eller miljöer. 

Mycket av Fallout utspelar sig i dunkla och smutsiga lagerutrymmen, och här börjar jag på allvar misstänka att vi har att göra med en DVD kontra Blu Ray, hela presentationen är rent fasansfullt platt när man inte har naturligt ljus till sin hjälp. De två scener som filmades med IMAX-kameror är betydligt bättre men långt ifrån så spektakulära som man kunde ha förväntat sig.     

Att en film med sådan potential levererats i ett såhär mediokert paket är nästan chockartat. 

Betyg 5/10  

Ljud

Där bildkvalitén är medioker så är ljudet raka motsatsen. För de som bor i hyreshus kan jag inget annat än avråda er att spela Fallout efter klockan fem på kvällen, basen är så kraftig att flera inre organ får sig en rejäl omgång. Varje avlossat skott fullkomligt spräcker trumhinnorna, dialogen är ständigt kristallklar och akustiken är i sin tur utomordentlig. 

Förutom kraft så finns det också strålande detaljer, krossat glas och motorljud är skrämmande naturtrogna. Då Cruise kör sin BMW motorcykel genom Paris, så är det nästan som om vi sitter på samma sadel, motorn skriker och passerande trafik får håret att stå på ända.  

Det finns faktiskt ingeting att anmärka på då det kommer till detta ljudspår. Detta är rentav fysiskt påfrestande. 

Betyg 10/10 

Extramaterial 

Paramount har varit ovanligt generösa med extramaterialet. Även om det mest substantiella är den andra skivans dokumentär – där man systematiskt går igenom filmens mest krävande sekvenser, så är detta klart överlägset en stor andel av det extramaterial vi brukar få. Att faktiskt få en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom det vi ser på vita duken, är nästan än mer imponerande än den faktiska filmen, då det inte finns något som helst tvivel om att detta sker på riktigt. 

Tyvärr så glömmer man bort att kika närmare på allt annat i filmen, även om manuset är nästintill irrelevant, så hade det varit uppskattat om vi kunde fått lite mer tid med filmens skådespelare. Dokumentärteamet verkar också ha glömt bort att det finns fler än Cruise och McQuarrie på inspelningen. Rebecca Ferguson förekommer enbart i ett fåtal sekunder.  

De borttagna scenerna som vi får är – uppfriskande nog, nästintill färdiga, tyvärr så presenteras de som ett montage där mycket av ljudet tagits bort. Utöver det så får vi ett antal kommentarspår varav ett är med Cruise och McQuarrie. 

Betyg 7/10 

House Of Cards Säsong 6 Recension

Publicerad den av


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10 

The Favourite Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu… 

Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu… 

Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt. 

Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte. 

Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser. 

The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.  

’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’

Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig. 

Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia. 

The Favourite är i sin inledande fas aningen obekväm, både dialogen och skådespelet är ansträngt och stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.  

Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt  oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop. 

’’Sends shivers down my spine…’’

The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting. 

Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga  rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi. 

Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en –  till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem. 

Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat. 

Like A Rolling Stone 

Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.   

House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone. 

Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv. 

Killer Queen 

Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen. 

Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje. 

Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa. 

Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet. 

’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’

Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig. 

Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans. 

Obrytbar trans 

För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar. 

Betyg 10/10   

Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10