Kategoriarkiv: Film

Ben Is Back Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Alita: Battle Angel Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell. 

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

LEGO Filmen 2 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: En oftast underhållande och rolig film väntar den som orkar följa med i en svängom som aldrig slutar flåsa och svettas. 

Vi i Skandinavien har en – lite extra, kärvänlig relation till den danska framgångssagan LEGO. Inget är så målande som då man beskriver smärtan med att trampa barfota på en legokloss. Då man placerar ett varumärke i en filmtitel, så brukar det oftast innebära fullkomlig apokalyps. De hundratals Pokemon-filmer som barn och föräldrar behövde genomlida under 00-talet, brukar vara standardmodellen för de ’’långfilmer’’ som i praktiken enbart är gräslig reklam med en extremt utdragen speltid.  

Den första filmen om de gula plastfigurerna, gjorde succé kommersiellt men också hos kritiker, den ekonomiska framgången var kanske ingen oerhörd bedrift med tanke på varumärkets status. LEGO befinner sig på samma nivå som Barbie och Hello Kitty. De många licensierade byggsatserna – som numera inkluderar alltifrån Star Wars till Harry Potter, har cementerat dem som ett modernt fenomen. Bara nyfikenheten – kring vad en LEGO-film innebar, räckte för att attrahera folk till biograferna. 

Mer än en reklamfilm 

LEGO Filmen blev så framgångsrik att varumärket nu blivit till en plattform. Sedan premiären för fem år sedan, så har vi fått en LEGO Batman – och Ninjago film, varav den första av dessa var betydligt bättre än något som DCEU levererat.  

Där de flesta flesta filmer med ett varumärke i titeln – oftast, är lika kliniskt sterila som ett sjukhus, så har LEGO-filmerna alltid haft en inställning som innebär att man kastar ut sunt förnuft och logik. Nästan vad som helst kan hända i dessa plastvärldar, den enda sammanhållande faktorn återfinns mellan LEGO filmerna har varit total kalabalik. 

Flås och svett 

Varenda scen i Lego Filmen 2 flåsar som en maratonlöpare, mängden svett fyller utan problem ett tankbilar. Logik, lugn och rationalitet har inget att göra i denna skruvade värld, filmen verkar gå på ett bränsle som består av ett par årsförsörjningar av sockerbitar och koffein. Varje sekvens är överfylld av detaljer, händelser och rörelse. 

Replikskiftena slår alla hastighetsgränser, karaktärerna vrider och vänder på sig som om de vore pressade politiker i en TV-intervju, ingenting är heligt eller värt att respektera, om man kan skapa kaos så är det att föredra. Den första filmens sporadiska och kaotiska berättelse gjorde det svårt att helt uppskatta filmen. För uppföljaren så skapar man ett par hållpunkter, således känns filmen inte längre som en samling av korta sketcher. 

Klossar och möjligheter 

Genom denna ’’struktur’’, så får publiken ett ankare i detta virrvarr av klossar och action. Det är överlag ganska befriande att se på en film som fullkomligt ignorerar att vara aktuell i dagsaktuella debatter, filmskaparna tar oss tillbaka till de där ögonblicken då vi satt framför en hög av klossar och fantiserade om vad nästa byggprojekt skulle bli.

Chris Pratt återvänder till sin roll som den naiva byggaren Emmet och Elizabeth Banks som den hårdhudade Lucy. Pratts expertis på att hantera pinsamheter passar som handen i handsken i en film som ständigt gör narr av sig själv. Banks är minst lika kapabel att hantera ett manus som har kvicksilver i benen.

Mjölksyra  

Överlag är det svårt att inte ha ganska roligt med LEGO Filmen 2, men naturlagarna gäller även för en värld bestående utav LEGO-klossar. Den ständiga rushen tar ut sin rätt, finalen fylls med litervis av mjölksyra. Hysterin och intensiteten blir helt enkelt för ansträngande. 

Allting är kanske inte ’’Awesome’’ – något som den ikoniska låten från den flesta LEGO Filmen lovade, däremot är det – oftast, mycket underhållande. 

Betyg 6/10  

Mary Queen Of Scots Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars. 

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10 

Escape Room Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Ett rent sömnpiller som står utan tänder, attityd eller för den delen skräck. 

Hur tortyrfilmen överlevt i en tid då varenda Saw-uppföljare blivit utskrattad och där Hostel bara finns att hitta i det mörkaste hörn på filmbiblioteket, så kan man undra varför Sony valt att ge oss en barntillåten version av ovanstående filmer. 

Gammal trött genre 

Själv har jag aldrig varit lockad till genren, men intresset och fascinationen i att betrakta timmar av extremt brutal tortyr på film, verkar inte kunna mättas. En del av nöjet tycks ligga i hur uppfinningsrika filmskaparna varit i att designa de olika bloddrypande avrättningarna. Hela konceptet om att ta våldet till sin yttersta spets är ett måste i en genre som enbart handlar om chockvärde. 

Escape Room misslyckas därmed kapitalt, jämte Saw och Eli Roths makabra slakthus så är detta ett litet trevligt barnprogram på en lördagmorgon. Inte en enda utav filmens livsfarliga dödsrum kan överhuvudtaget betraktas som det minsta innovativ – eller för den delen spännande. Vad som borde vara nervkittlande, svettigt och otäckt, destilleras ned till uselt regisserade sekvenser där hela skådespelarensemblen tvingas göra bort sig själva.  

Bellman !? 

Den största skräcken i Escape Room är inte de fasansfulla dödsrummen, det är faktumet att vi tvingas spendera över 90 minuter med en samling karaktärer som är som hämtade direkt ur ett lastgammalt Bellman-skämt. Det brukar vara en tysk eller en ryss, men i Escape Room så får vi följande; en lantis, en marinsoldat, en slemmig finanshaj, en suput, ett ungt matematiskt geni och slutligen en överaktiv nörd. Alla alarm och varningssignaler om stereotyper fullkomligt skriker.  

Om det inte vore för att en av historierna innehåller Bellman, så hade karaktärerna nog kunnat byta plats. Skådespelet är därefter inte heller av någon hög kaliber. Bortsett från Deborah Ann Woll, så ställer jag mig skeptisk om någon av dessa skådespelare ens skulle klara av att iscensätta en ordinär kafferast, än mindre att agera genuint livrädda och uppspelta. 

Ingen vändning, ingen story, absolut ingenting 

Bortser man från ’’onödigheter’’ såsom skådespel och dialog, så lämnas vi med en film som har lika mycket substans som ett påstående som menar att jorden är platt. Konceptet är alltför bekant och händelserna är tragiskt förutsägbara . Det skulle behövas ett antal – MYCKET, genomtänkta vändningar för att motivera varför Escape Room skall få ta upp något som helst utrymme på en bioduk. Den minimala optimisten inom mig hoppas på någon chockartad vändning där idiotin framstår någotsånär vettig… 

Denna hoppfulla inställning får tyvärr se sig överkörd av en ’’berättelse’’ som till varje pris försöker lägga krokben för sig själv. Att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop förblir lika omöjligt som att få en tupp att värpa ett ägg. 

Alla de livsfarliga scenarion känns tillslut som en loj version av Lustiga Huset på Gröna Lund. Det är ingen våldsam och häftig kamp på liv och död, det är ett lekrum för vuxna barn. Som åskådare ställer man sig bara och skakar på huvudet. Nästa gång föreslår jag att vi åker till IKEA och låser in oss i det klassiska bollhavet, det är betydligt mer spännande och oförutsebart än något i Escape Room. 

Betyg 1/10 

White Boy Rick Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Klyschor och felriktad sympati haglar över brottslingar och samhällsutsugare. 

Platt som en pannkaka eller torr som fnöske, de där metaforerna har använts i decennium… 

Det finns alltid en tendens – och risk, att upprepa sig när man recenserar eller analyserar film. Ord som ’’dramaturgi’’ och ’’visuell’’, återkommer ständigt för att beskriva det olika filmiska attributen. Någonstans i formalian måste man också försöka hitta nya sätt att engagera läsaren, detta gäller även för film, som måste innehålla något mått av överraskning. 

Men då det kommer till att recensera White Boy Rick så blir det i det närmaste omöjligt att inte dra fram gamla verbala stapelvaror. Efter ett kommer två, eller som Jackson 5 sjöng ’’ One, Two Three, Easy as ABC’’… Alla de där följderna känner vi till. Och då vi räknar eller stavar är regler och logik hela essensen. Men i en film så är minsta lilla tecken på ett förutsägbart mönster detsamma som den dödskyss som Al Pacino delar ut till John Cazale i Gudfadern Del II.  

Kliché Blues  

Då White Boy Rick sakteliga vevar igång, så får jag den där otäcka känslan av att vi har att göra med en riktigt plump parodi. Johnny Cash inspelning från fängelset Folsom dundrar ut i högtalarna, samtidigt står en hel hop av hillbilly-stereotyper och köpet handvapen på en vapenmässa. En sådan ohygglig klyscha borde ha utplånats tillsammans med digerdöden.   

Och än mer bisarrt blir det då filmens titel – noga, understryker att allt är baserat på verkliga händelser, det är blir nästan komiskt. Varför man väljer att inleda med denna typ av cirkuskonster förblir ett mysterium. Tragiskt nog så är detta inga kort tillfälligheter, White Boy Rick går i klyschornas fotspår, vad – eller vem det än handlar om, så känns händelserna och personerna som slitna ur en Gary Larson teckning, där karikatyrer och det överdrivna regerar.   

Känslorna under den tuffa ytan  

Matthew McConaugheys ’’gigantiska comeback’’, verkar ha stött på allvarlig patrull, inte sedan Interstellar år 2014 så har  McConaughey medverkat i något som kan kallas relevant eller ens medialt uppmärksammat. Bakom McConaugheys väldigt tuffa och hårda yta, så har han en god förmåga att visa upp sprickorna i fasaden, även hos de mest hårdhudade karaktärer. 

Lite av de kvaliteterna återfinns faktiskt i hans rolltolkning i White Boy Rick, återigen är det en både slarvig och moraliskt tvetydig individ – som under sin yta som alfahanne, är på väg att krackelera. Denna mer empatiska sida hålls dock tillbaka i filmens första hälft – som är ett skamligt slarvarbete. 

Livrädd regi 

Yann Demange som regisserar, debuterar som långfilmsregissör, och att kalla filmen osäker och nästintill skärrad vore en underdrift. Demange verkar nästan livrädd att arbeta med en skådespelare som kan skryta med en Oscarsstatyett hemma på spiselkransen. 

McConaughey får därmed alldeles för mycket spelrum att överdriva och leva rövare, karaktären är så överdriven och tramsig all kvarvarande trovärdighet genast försvinner ned i den imaginära golvbrunnen. Samma slapphänta hantverk fortsätter i dialogen och övriga karaktärer. Hela filmen känns som en trist siffersekvens, det är nästan så att man kan höra hur berättelsen tyst mumlar ’’Efter ett kommer två’’… Händelseförloppet är lika förutsägbart som TV-repertoaren på en svensk julafton.  

Demange använder sig av en skrämmande passivitet som gör att filmen saknar syfte och mening, faktum är att femtio procent av hela White Boy Rick känns som ett överflöd. I bästa fall så hade   filmens första timme kunnat delges i ett par korta textrader. På så sätt hade vi sluppit att slösa bort värdefull tid på absolut ingenting. 

Men om tidshanteringen är i klass med SJs tåg avgångar, så ligger den största problematiken i de karaktärer vi är menade att intressera oss för. 

Modifierad verklighet 

Om vi läser synopsis, så framställs fallet med Richard Wershe Jr. – huvudpersonen, som ett rättsfel där myndigheter har begått ett tydligt juridiskt övertramp. Själva premissen låter nästan för otrolig för att vara sann, och självklart så står det snart klart att filmens synopsis enbart är skandalös marknadsföring som utelämnar en stor mängd vital fakta. 

Richard Wershe Jr må ha varit informatör åt FBI, detta under en kort period. Därefter väljer han att fortsätta bygga sig en förmögenhet på narkotika. Filmens andra hälft är utan någon som helst moralisk myndighet. Wershe Jr – på film, saknar några som helst sympatiska karaktärsdrag, han är en odräglig och självgod narcissist som är lika lätt att tycka om som en säng gjord av sylvass spik. 

Moralsikt vansinne 

I en ofrivilligt dum replik så försöker McConaugheys fadersgestalt att förmildra omständigheterna,  han påstår att hans son ändå inte dödat någon. Ja… En narkotikaförsäljare har såklart inget ansvar för människor som överdoserar, och att drogmissbruk sliter sönder familjer och dränerar samhället. Denna inställning är helt och hållet förnuftsvidrig, det är lika provocerande som när Aaron Sorkins försökte mildra bilden av Molly Blooms superlyxiga – och synnerligen illegala pokerspel, i Molly’s Game. 

Inom rättsväsendet finns ett antal dömda som faktiskt är oskyldiga, i USA har flera av dem avrättats i de delstater som använder dödsstraff. Där har vi ett genuint rättsfel, Richard Wershe Jr hade – både i filmen och verkliga livet, chansen att ta avstånd från det kriminella, att Yann Demange försöker framställa Wershe som ett offer känns helt tondövt. Och som en liten notis så kan det nämnas att Richard Wershe Jr – efter att ha blivit villkorligt frigiven, återigen sitter bakom galler då han varit inblandad i en bilstöld. 

Oförlåtlig 

Det spelar ingen som helst roll hur filmen vrider och vänder på det, både far och son Wershe begår oförlåtliga handlingar genom hela filmen. Att sedan påstå att de är offer för någon sorts kollektiv ondska känns förbluffande dumt. Om det inte vore för att McConaughey har en kort liten stund av starkt skådespel så hade hela det här åbäket varit redo för skroten.   

Så för att summera; första halvan är ett sammelsurium av klyschor och överdrivet skådespel, avslutningen är en snedvriden galenskap där man försöker dämpa faktumet att vi har att göra med en tvättäkta brottsling. För de som är intresserad av den verkliga historien om Richard Wershe Jr, så finns det ett flertal artiklar ute på nätet, ett klart bättre och mer intressant alternativ än att behöva plåga sig igenom två timmar av klichéer och ofrivillig pinsamhet.   

Betyg 2/10 

Ralph Breaks The Internet (Svensk Version) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019

Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet. 

Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik  förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska . 

Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan  bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt. 

Ready Player Ralph ? 

Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus  på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall. 

Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph. Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent. 

Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.

Fury Road 

Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd  actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road. 

Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’… 

Tillfällig magi 

Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen. 

För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.

Lång och onödig final 

Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.   

Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt. 

Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat 

ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.  

Betyg 6/10 

The Mule Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension. 

The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,

ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar. 

Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage. 

Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör. 

Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet. 

Luftslottet Eastwood 

Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så  insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår. 

Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve . 

Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb. 

Gaggig galenskap 

I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa. 

Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret. 

Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor. 

Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren. 

Uselt skådespel på alla fronter 

Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella  stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken. 

Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.

Den emotionella kärnan uteblir,  istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser. 

Dags för pension 

Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?  

I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss… 

Betyg 1/10  

Schindler’s List 25th Anniversary Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List. 

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Glass Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019

OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension 

Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi. 

Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer. 

Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i. 

Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.  

Väntetid 

Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig. 

Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt,  ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.  

Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med  After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna. 

Amatörbrottning 

Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma. 

Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.  

Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt. 

Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig. 

Filibuster 

Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass. 

I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga. 

’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’ 

Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan. 

James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett. 

Prozac 

Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.  

Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.    

Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse. 

Betyg 2/10