Kategoriarkiv: Film

Rampage Recension 

Publicerad den av
002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis  svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord. 

005

Dum möter dummare 

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container. 

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm. 

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.   

affisch_5acf3eb9d6fe7.jpg

Mighty George Young 

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa. 

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.   

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.  

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre. 

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.  

Betyg 2/10  

Blockers Recension 

Publicerad den av
0031

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Summering: Det kommer behövas en bikt inför prästen för att kunna leva med den skam jag känner över att ha sett Blockers. En ny mänsklig botten har uppnåtts. 

Det här kommer blir en kort recension, oerhört kort. Jag vill lika gärna ha någon association med Blockers att göra som ett bad i en kloak utan skyddskläder. Efter förra årets vidriga, snuskiga och vanställda Baywatch bad jag en tyst bön om att jag aldrig skulle behöva uppelva något liknande. Filmstudion Universal har inte lyssnat och istället sett till att skapa ännu ett makabert monster som fungerar som en skymf mot hela mänskligheten.

I en sekund – max, så finns det ett litet, ytterst litet, hjärta, förvisso är det inte ens mediokert, men i alla fall lite dråpligt och lagom patetiskt. Det håller i sig lika länge som en blödande kropp i en tank full med hungriga hajar. Bara tanken på vad som sedan utspelar sig i de efterföljande 100 minutrarna får mig att vilja kvida av skräck, obehag och avsky.

Hur tolerant mot chocker och obsceniteter vårt samhälle än är så är det bortom allt sunt förnuft varför Blockers ens existerar. Regissören Kay Cannon säger i en nyligen utgiven intervju att hon genom denna insats som regissör öppnat spelrummet för kvinnor inom industrin. Efter att ha sett den faktiska produkten kan man undra om det citatet är ett väldigt – väldigt, sjukt aprilskämt. Vilket kön man än tillhör så representerar Blockers enbart en sak, total vulgaritet och en intellektuell apokalyps.

Jag har känt mindre genans då jag tvingats passera groteska områden i Paris och Berlin som helt och hållet riktar sig mot diverse sexuella fetischer. Det här är en helvetesorgie i allt som är fel med världen. Inte ens mördaren i David Finchers Seven begick lika många dödssynder som Blockers. Här finns ingen form av genans; tonåringar har som enda mening i livet att supa, knarka och försätta hela vårt kända universum i skam. Intelligensen ökar inte hos de lite ’’ mognare’’ karaktärerna. Det känns som om jag har återvänt till lågstadiet där någon uppstudsig student    vräker ur sig otidigheter och vulgaritet bar för sakens skull.

Egentligen kan kritiken fortsätta i all oändlighet; moralen är bankrutt, skådespelarinsatserna är tragiska, men jag kan i ärlighetens namn inte bemöda mig med det. Skam går på torra land i och med detta vedervärdiga monster.

Betyg 1/10 

You Were Never Really Here Recension

Publicerad den av
0081

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt. 

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness 

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night 

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10     

Tävling: The Mountain Between Us Blu Ray

Publicerad den av
N083285SBP01-BD-ps.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Vi passar på och kör ännu en tävling med av The Mountain Between Us

Vi är otroligt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 9 april 2018.

Lycka till !

 

A Quiet Place Recension

Publicerad den av
011

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som   utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.   

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av  blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han  eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken… 

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10   

Tävling: Mordet På Orientexpressen Blu Ray 

Publicerad den av
N082868SBP01-BD-ps

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Vi erbjuder ett litet påskägg i form av Mordet På Orientexpressen på Blu Ray.

Vi är otroligt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 9 april 2018.

Lycka till !

Ready Player One Recension 

Publicerad den av
0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension 

Publicerad den av
ThorRagnarok_BD_3D_scandi.jpg

All Images Copyright And Courtesy Of Marvel Studios/Disney 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra. 

Filmen 

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje.  Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.   

Betyg 8/10    

Bilden 

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och  sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna  helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10   

Ljudet  

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10  

Extramaterial 

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10 

 

Pacific Rim Uprising Recension

Publicerad den av
023

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär. 

Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.

Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.

021

Jägermeister

Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.

Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.

0151

World Wide Suicide 

John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.

Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…

Betyg 1/10 

Isle Of Dogs Recension 

Publicerad den av
0023

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Även om det är välgjort och detaljrikt ur en estetisk synvinkel, så är det solkiga manuset och röriga strukturen så pass negativ att det aldrig riktigt går att ha så roligt som man borde ha i en film med talande hundar. 

Wes Anderson må ha en helt egen visuell design på allt han regisserar. Det är lite svårt att sätta fingret på vad exakt som gör det så säreget, färgkombinationerna tillsammans med den märkliga rekvisitan gör filmerna lika igenkännbara som de kändisar som spelar huvudrollerna. Anderson har de senaste åren alltid lyckats med att samla toppaktörer i både stora och små roller. Och den gången Willem Dafoe spelade den tyske sjömannen Klaus Daimler i The Life Aquatic With Steve Zissou, kan vara en av förra årtiondets mest underskattade karaktärer.

0041

Black Dog

Och det är ingen tvekan om att rollistan är närmast sinnessjuk på pappret. Bill Murray, Greta Gerwig och Scarlett Johansson är bara ett fåtal av kända aktörer som medverkar. Premissen kan vara Andersons mest absurda, vi får både hundar och korrupta japanska borgmästare i en mix som är lika spretig som det låter. Till en början är själva intrigen så snurrig och förvriden att man inte kan låta bli att skratta. Det hjälper också att Andersons estetik gör sig allra bäst i animerad form. Det är klassisk stop-motion som drar tankarna åt Aardman Animations och Laika.

Att en uppstoppad docka klarar av ett större känslospektrum än Jennifer Lawrence är ganska otroligt. Allting är i ett rasande tempo där hjulen snurrar så fort att bromsarna blir rödglödgade vid inbromsning. När väl denna skruvade inledning är över så verkar mjölksyran ha tagit vid och allt utvecklas till samma sega och ointressanta film Anderson gjort sedan sin debut i Rushmore. 

0081

Sleeping Dogs 

Karaktärerna är fortfarande onödigt pratglada och har inget att tillföra i sina självupptagna och tjafsiga utläggningar. Allting som sägs eller görs är varmluft, trots flertalet fantastiska aktörer så är ingen av de här – visuellt, färgstarka djuren och människorna någonsin minnesvärda eller ens särskilt underhållande. Och flera namn är knappt värda att få ta upp plats på affischen då deras medverkan – i form av tid, är närmast obefintlig.

Själva storyn och dess många sidospår och tillbakablickar blir i allt detta gapande uddlös och väldigt systematisk – på absolut sämsta sätt. Hela premissen borde tillåta enorma utsvävningar och lekar med händelser och deras förlopp, men det mesta är torrt och utan någon större poäng. Anderson har kanske velat skapa en paradoxal film som har ett vilt yttre men ett humorlöst och dött inre, vad än intentionerna är så är slutresultatet inte bra.

I små doser finns det kanske utrymme för Isle Of Dogs, en kortfilm på halva speltiden hade kanske kunnat kapitalisera på konceptet och den detaljerade estetiken. Men just nu är det 100 minuter av tråkigt trams och tjafs.

Betyg 4/10