All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: En – delvis, härlig hyllning till Robert Redfords långa och historiska karriär, tyvärr så förtas mycket av firandet av ett malande manus och en sömnig Casey Affleck.
Vad som ”påstås” vara Robert Redfords sista roll – innan självvald pension, blir ingen gigantisk parad med brass och konfetti, istället får vi en sakta lunk genom Memory Lane, som i sina stunder är både trevlig och passande, men som alldeles för ofta känns splittrad, ogenomtänkt och tråkig.
’’A notion deep inside…’’
David Lowery är en regissör med potential, sedan långfilmsdebuten år 2013 så har Lowery alltid haft ett öga för stil, inspirationen från Terrence Malicks tidigaste film Badlands, är uppenbara. Därför är det trist att konstatera att Lowery verkar ha stött på komplikationer då det kommer till att utveckla och förnya sig som regissör.
Pete’s Dragon är det närmaste Lowery kommit att hitta en uttrycksform som kombinerar hans närgångna och varsamma registil med en berättelse som försatte honom i en helt annan miljö än den sotiga prärien i Texas. Ekonomiskt blev den filmen en smärre katastrof, och Lowery fick därmed söka sig tillbaka till independent scenen.
Friedkins fotspår
The Old Man And The Gun är – utseendemässigt, inspirerad av betonggrå filmer som The French Connection, filmen må utspela sig i början av 80-talet, men den märkbart korniga bilden och de urvattnade färgerna, drar genast tankarna åt William Friedkins kompromisslösa film från 1971.
Friedkins klassiker är en av filmhistoriens tätaste och mest hårdnackade filmer, med alfahannen Gene Hackman i huvudrollen som Jimmy ’’Popeye’’ Doyle, men The Old Man And The Gun undviker alla former av macho klichéer som ofta associeras med laglösa antihjältar. Redford – som fortfarande är sedd som en stil – och sexsymbol, är helt ointresserad av att låta filmen bli till en uppvisning.
Istället presenterar Reford sin silkeslena charm från superklassiker som Blåsningen. Skådespelarens enorma erfarenhet blir i kombination med ytterligare en veteran – Sissy Spacek, en inblick i hur ’’old school’’ kan vara oslagbart då det utförs på rätt sätt. Första scenen som Redford och Spacek delar, är ett ypperligt exempel på hur rutinerade proffsaktörer kan förvandla ytterst alldaglig dialog, till något helt magiskt.
Klanderfria replikskiften
Redford och Spacek genomför helt klanderfria replikskiften och den mikroskopiska och försynta humorn blir fulländad i dessa kapabla händer. Allt detta sker i en inledning som ingjuter förhoppningar om att något genuint trevligt är i görningen . Men underbart är kort som Povels Ramel sjöng, efter denna fantastiska uppvisning i rutinerat och moget skådespel, så börjar Lowery spä ut filmen med ett platt sidospår som involverar Casey Affleck.
Varför Lowery fortfarande använder sig av en aktör – som stått i hetluften för flera anklagelser om sexuella trakasserier, under inspelningen av galenskapen I’m Not There, känns något obehagligt. Utöver denna kontrovers, så är Affleck lika sömnig och passiv som alltid. Eftersom scenerna med Redford och Spacek ständigt rörs ihop med Afflecks sega berättelse, så blir filmen till en besynnerlig och ojämn soppa. Kasten mellan bra och ointressant, kan jämföras med en sönderslagen glasmålning i en katedral. Den vackra helheten ligger framför ens fötter, men enbart ett par bitar kan sättas ihop och bli någotsånär behagliga att beundra.
Trampar vatten
Lowery har beskrivit filmen som en hyllning till Redfords långa karriär. Och för dem som följt skådespelaren genom de många årtiondena, kommer att belönas med referenser och likheter med några utav Redfords mest ikoniska stunder och roller. En svängning och uppkäftig sekvens som – återigen, sneglar på Blåsningen, ger filmen lite välbehövlig puls efter en ansenligt lång sträcka av sumpmarker . Tyvärr blir denna korta återhämtning bara en tillfällighet, filmen fortsätter mynna ut i diverse sekvenser som trampar så mycket vatten att biopublikens sockor blir genomblöta.
Långt ifrån minnesvärd
Och när allt väl är slut så känns det som att det stora avskedet till Robert Redford, förvandlats till ett platt fall. Nog finns det scener och brottstycken i The Old Man And The Gun som utan större problem placerar sig som bland det mest minnesvärda Redford gjort de senaste åren, därför är det synd att helheten – till största del, knappast kommer bli ihågkommen för någonting.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill.
En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen.
Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt influerat av snarlika västerländska filmer.
Tillslut blev hela filmen enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation.
Vässad penna och linjal
Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna.
Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma.
Två sidor av ett mynt
Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar.
Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid.
Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.
När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film.
Cruz far till Sahara
Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte.
När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara.
De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot, men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad.
Filmmaking For Dummies
I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade.
Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019
Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.
Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.
Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.
Eldgafflar och fake news
Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän.
Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman.
Bakom kritiken
Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer.
Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA !
Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde.
Framgångens baksida
Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen.
Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder.
Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War.
Oanvänd potential
Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande.
Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.
Back to basics
När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement.
Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen.
Ensamhet och sökande
Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla.
Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång.
Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.
Bryter upp strukturen – delvis
Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.
Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film.
Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut.
Mod i lugnet
Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.
Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.
Seger – igen
Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.
Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.
Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York.
Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi.
Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter.
Mer än masker och mörker
Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner.
Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll
Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.
Stela lekar
I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse.
Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.
Svagt album som ryggrad
Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.
Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer.
Klen respons
Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg.
Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning. Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget.
Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket.
Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna.
Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar.
Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor.
Det traditonella kommer tillslut fram
Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa.
Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt.
Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort.
Betyg 7/10
Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet.
Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna.
Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur.
Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över betyget godkänt.
Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka.
Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering.
’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’
Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.
De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang.
Chimes Of Freedom
Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt.
Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia.
Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.
Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna.
’’I’m not giving up on a miracle drug’’
Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis.
Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.
She’s The One
Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer. Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe.
Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv.
On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Summering: Alla inblandade borde uppsöka närmaste kyrka och be tiotusen Ave Maria, det är en hyggligt start för att sona för den hädelse som är The Prodigy .
Någonstans – långt inne hos alla dem som – tyvärr, behöver ser The Prodigy, så tror – och hoppas jag att vi är anständiga nog att ha tillräckligt med tålamod, för att ha överseende med filmindustrin och de tillfällen den serverar det sämsta som finns tillhands.
Signalerna som The Prodigy uppvisade i sitt promotionmaterial har varit lika spännande som en avlagd utgåva av gula sidorna. Originalitet finns inte att hitta här, även om vi drar fram ett toppmodernt mikroskop. Filmen recept är 99% The Omen och 1% av de sämsta från Twin Peaks.
I och med det kan denna recension avslutas, mycket mer än så finns det nämligen inte att prata om. I en tid då gemensamma online grupper, kläcker filmiska gåtor och mysterium – genom kanaler som Reddit, så har alla typer av narrativa industrier – litteratur, film och även spel, fått det svårt att vara innovativa och leverera överraskningar.
Westworlds första säsong blev ganska snabbt nedmonterad, twisten som presenterades i säsongsavslutningen, var därefter inte så chockerande som den borde ha varit. Men även för dem som inte sitter fastnaglad framför långa forumtrådar, så krävs det inte mycket för att lista ut vad som skall hända i The Prodigy.
Helvetesfönster
Inom komiken så används det förutsägbara som ett verktyg för att belysa något absurt eller befängt. Och när syftet är komik kan man inte klaga, The Prodigy tar sig dock på mycket stort allvar. Självdistans och humor kunde – kanske, ha dämpat och mildrat plågan något, men några sådana förmildrande inslag finns inte.
På det mest tjurskalliga vis, så tar regissören Nicholas McCarthy och behandlar hela filmen som om det vore en arvtagare till satanistisk skräck såsom Exorcisten. Att kalla det patetiskt är det enda en artiga jag kan komma på att kalla premissen och historien.
Men vad vore en superkalkon utan skådespelarinsatser som får marken att skaka av fasa inför uselheten som utspelar sig på bioduken. Skådespelarna Taylor Schilling och Peter Mooney utkämpar något slags gudalikt slag om vem som skall ta pris som 2019 års sämsta aktör, i just det här fallet kan jag tänka mig att låta dem få varsin utmärkelse i ruttet skådespel. Colm Feore får i sin tur dialog som måste orsaka munsår.
Inte gjort sina läxor
Och resten av filmen pendlar mellan det skamligt usla och rent löjeväckande. McCarthy undervärderar publikens intelligens då han ständigt kastar in sekvenser som är lika förutsägbara som veckodagar. Trots att filmen vill vara Exorcisten eller The Omen, så verkar det som att man inte sett någon av dessa i sin helhet, detta är YouTube versionen där man enbart sett ett par lösryckta sekvenser som man sedan försöker iscensätta.
Slutligen så cementeras kalkonstatusen genom en upplösning som ännu en gång idiotförklarar publiken i sin förutsägbarhet. Filmens slogan ’’What’s wrong with Miles ?’’ borde omformuleras till – ’’Vad det är för fel på The Prodigy’’, svar: Allt.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.
När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga.
Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film.
Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna.
This Land Is Your Land
Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen.
Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt.
’’War – What is it good for ?’’
Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas.
Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag.
I Won’t Back Down
Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet.
Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision.
Summering: Stark avslutning på en något icke märkvärdig filmserie.
’’Touchdown !’’, ’Hole In One’’, frivarv etc, nästan så förlösande känns det att äntligen se en riktigt bra film, biorepertoaren under årets första kvartal brukar – nästan, allltid bestå av en samling sorgsna ursäkter till filmer.
I en äldre artikel namngav vi Januari – Mars som en motsvarighet till en återvinningsstation, förutom Black Panther, Logan och en handfull andra filmer som släppts under denna period, så är årets inledning alltid en lågpunkt för film.
Efter pinsamheter som Escape Room och Alita: Battle Angel, så är det nästan lite av ett spirituellt uppvaknande att få se en så solid och charmig film som Draktränaren 3.
Många har försökt att utmana Disneys världsherravälde som enväldig härskare över västerländsk animerad film. Dreamworks Animation var i början av 00-talet, en genuin utmanare då det släppte den första Shrek filmen till lyriska recensioner. Att passera Disney kändes aldrig som en trovärdig möjlighet, men att studion mycket väl kunde bli en tuff konkurrent verkade däremot inte helt uppåt väggarna.
Tjugo år senare så har Dreamworks Animation nästan blivit utraderade. Shrek sägs nu vara på väg mot en omstart, Kung Fu Panda-serien har nått slutdestinationen, Madagascar och dess pingviner borde vara på samma kyrkogård som Crazy Frog.
Mättnad
Draktränaren har däremot gett ökad avkastning för varje episod, det stora intresset har tillåtit Dreamworks att utöka varumärket till flertalet kortfilmer och även en TV-serie. En viss mättnad är därför naturligt.
Tack och lov så har filmerna inte drabbats av någon trist rutin. För varje del så är det märkbart hur filmskaparna blivit mer trygga och självsäkra med världen de skapat – baserade på Cressida Cowell böcker. Berättelsen utvecklats och blivit mer färggrann än tidigare.
I del tre så fortsätter denna positiva utveckling, även om man inte vänder upp och ned på spelplanen, så är förbättringarna och fingerfärdigheten glasklara från första börja . Man vågar skapa en lite mörkare och vågad stämning, de sockersöta momenten mellan Toothless och Hicup blir inte filmens huvudsakliga näring. Stabilitet verkar ha varit ledordet under produktionen, det finns inga onödiga exkursioner eller överdrivet komplexa tillägg. Bortsett från den nya antagonisten Grimmel – som F. Murray Abraham lånar ut sin röst till, så är det samma stökiga och burdusa skara av skotska vikingar och runda mjuka drakar.
Strålande skådespel
Det kan knappast kallas originellt, men filmens blandning av fantasy-äventyr och obrytbar vänskap är oväntat potent. Draktränaren 3 skäms inte över att använda sig av breda penseldrag för sin berättelse. Bristen på innovation gottgörs genom mycket starka sekvenser där filmens skådespelare får briljera. Kristen Wiig är den solklara vinnaren, hennes imbecilla karaktär Ruffnut får en helt genialisk sekvens som får största delen av salongen att vika sig dubbel.
Den självklara moralkaka kastas såklart in, och är lika bitter och tradig som alltid. Trots detta menlösa inlägg så lamslås inte filmen, den tårdrypande dramaturgin tar inte alltför stor plats.
Tekniskt åldrad
Då det kommer till det tekniska så förblir Draktränaren 3 något åldrad. Jämte Ralph Breaks The Internet så är dessa detaljlösa karaktärerna långt ifrån någon teknisk revolution. Miljöerna kan däremot vara rent spektakulära att titta på. I en sekvens så skapar man ett fantastiskt färgsprakande spektakel som förnedrar både Avatar och Aquamans neon indränkta landskap.
Självsäkert och professionelt
Självsäkerheten och övertygelsen som regissören Dean DeBlois utstrålar gör det hela riktigt gemytligt, och avslutningen är rentav fantastisk.
Draktränaren 3 tar inga risker, man försöker inte uppfinna hjulet igen, istället så samlar man nio års samlad kompetens och förädlar konceptet. I dessa trista vintertider så känns ett såhär charmerade äventyr som en liten indikation på att bättre tider är på väg.
Summering: Lovande start blir snart en repetetiv och inspirationslös historia vars enda lyckade skräckinslag är groteskt plump patetik.
Jason Blum – filmens producent och chef för produktionsbolaget Blumhouse Productions, har en strikt regelbok för vilka filmer han väljer att producera. Grundtanken är att komma undan så billigt som möjligt, denna sparsamma inställning innebär att att man reducerar antalet inspelningsplatser, drar in på antalet skådespelare och betalar samtliga minimilön med möjlighet att få procent på intäkterna.
Om Blumhouse hade varit ett börsnoterat bolag så hade deras aktiekurs antagligen rusat, bolagets förmåga att närmast trycka pengar med sina lågbudget filmer, är beundransvärt.
I det allt mer växande filmarkivet hos Blumhouse kan vi se två sorters filmer, de mer uppriktiga och kvalitativa produktionerna – Get Out och BlacKkKlansman, och på andra sidan de filmer som enbart är gjorda för att hålla igång omsättningen.
Happy Death Day 2U hör till den senare kategorin. Även om det ser ut att bli en lite mer varierad och mindre monoton upplevelse än föregångaren, så antar filmen samma snåla inställning som en sekvens i Kalle Anka, där Joakim Von Anka ber sin sekreterare använda samma tepåse för femte gången i ordningen. Flera gånger känns det inte som en film, utan en sparsession där Blum och hans kollegor vänder på slantarna. Detta är en film som gjorts på rester från föregångaren, om ingredienserna är fräscha eller inte spelar ingen större roll.
’’Äta, jobba, sova dö’’ – Per Gessle
Vi publicerade aldrig någon recension för Happy Death Day då den hade premiär 2017. Och efter att – nyligen, ha sett skräckversionen av Måndag Hela Veckan/Groundhog Day, så var frånvarande recensionen inte någon större förlust. Happy Death Day är – och var, en enda lång och ofärdig gimmick.
Efter att nu ha sett uppföljaren, så önskar jag innerligt att vi hade producerat en recension för del ett i serien. På så vis så hade vi kunnat göra en någotsånär vitsig och lustig recension – där vi enbart kopierade texten rakt av – det skulle passa in med filmens tema som helt och hållet baseras på repetition.
När vi nu inte har sådana möjligheter blir det istället att genomföra en mer traditionell recension, men även i detta läge så behövs det inte många ord för att förklara varför Happy Death Day 2U inte är någon uppenbarelse i filmform. Ett par pluspoäng skall dock utdelas till regissören Christopher Landon, själva upptakten är betydligt mer humorfylld och underhållande än det vi fick se i föregångaren. Det kan ha att göra med att vi faktiskt inte behöver se Jessica Rothes stela och trista skådespel.
Själva gimmicken har utvecklats något, man försöker inte hymla med den absurda intrigen, ett antal sekvenser fylls av självmedveten ironi, där man ständigt påpekar det befängda och osannolika som tar sin plats.
Realisation
Filmens ytterligheter – såsom foto och kulisser, bär en tydlig REA-etikett, det går att ha överseende med – till en viss grad. Landon försöker inte lura publiken om att han gör en spirituell uppföljare till någon svårtuggad historia som den becksvarta och svåra Hereditary, detta är slitna andrahands varor med en viss glimt i ögat – medelmåttig underhållning i knappt 90 minuter.
Den busiga ödmjukheten avtar tyvärr då man tvingar tillbaka filmen till Rothes skrikiga och stirriga karaktär. För ett kort ögonblick så verkar det som att Happy Death Day 2U, skulle vara mer vågad och frikostig, men det ignoreras och väldigt snart är allting tillbaka på ruta ett. Även om filmen aldrig är långt ifrån det mer humoristiska inslagen, så räcker inte det då man kopplar på autopiloten och leder tittaren genom förutsägbara och tjatiga sekvenser som aldrig förstår när vi fått nog av dem.
Informationsblad
Happy Death Day 2U är också fylld med exposition som upptar minst en tredjedel av hela filmen, förvisso så länkar man samman de båda filmerna utan större problem, men det är inte bara händelseförloppet som går på slinga, glasklara faktum ältas om och om igen, som ett religiöst sakrament.
Och varför man i filmens slutskede försöker klämma in skräckinjagande artificiell patetik – med hjälp av pinsam dramatik och katastrofalt skådespel, är förbluffande i och med filmens nonchalanta och lättsamma inställning till sitt innehåll, hur vi helt plötsligt skall finna något emotionellt värde i filmens karaktärer är kanske det största skämtet i hela filmen.
Sett det förr…
Ordspråket – ’’ man har att det förr’’, har aldrig varit så användbart som den här gången. Vad som till en början tycks vara en lite vågad och humoristisk uppföljare, blir snart till en bräkande och tjatig gubben i lådan med stela skräckinslag.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts.
Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med.
Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.
Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar.
Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.
Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.
Welcome Home Sanitarium
Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen.
Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.
Tidigt aprilskämt
Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft.
Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare
Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.
Being Julia
Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande.
Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt.
Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida.
Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm.
Tiger Film 