Etikettarkiv: Recension

Alita: Battle Angel Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell. 

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

Mary Queen Of Scots Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars. 

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10 

Escape Room Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Ett rent sömnpiller som står utan tänder, attityd eller för den delen skräck. 

Hur tortyrfilmen överlevt i en tid då varenda Saw-uppföljare blivit utskrattad och där Hostel bara finns att hitta i det mörkaste hörn på filmbiblioteket, så kan man undra varför Sony valt att ge oss en barntillåten version av ovanstående filmer. 

Gammal trött genre 

Själv har jag aldrig varit lockad till genren, men intresset och fascinationen i att betrakta timmar av extremt brutal tortyr på film, verkar inte kunna mättas. En del av nöjet tycks ligga i hur uppfinningsrika filmskaparna varit i att designa de olika bloddrypande avrättningarna. Hela konceptet om att ta våldet till sin yttersta spets är ett måste i en genre som enbart handlar om chockvärde. 

Escape Room misslyckas därmed kapitalt, jämte Saw och Eli Roths makabra slakthus så är detta ett litet trevligt barnprogram på en lördagmorgon. Inte en enda utav filmens livsfarliga dödsrum kan överhuvudtaget betraktas som det minsta innovativ – eller för den delen spännande. Vad som borde vara nervkittlande, svettigt och otäckt, destilleras ned till uselt regisserade sekvenser där hela skådespelarensemblen tvingas göra bort sig själva.  

Bellman !? 

Den största skräcken i Escape Room är inte de fasansfulla dödsrummen, det är faktumet att vi tvingas spendera över 90 minuter med en samling karaktärer som är som hämtade direkt ur ett lastgammalt Bellman-skämt. Det brukar vara en tysk eller en ryss, men i Escape Room så får vi följande; en lantis, en marinsoldat, en slemmig finanshaj, en suput, ett ungt matematiskt geni och slutligen en överaktiv nörd. Alla alarm och varningssignaler om stereotyper fullkomligt skriker.  

Om det inte vore för att en av historierna innehåller Bellman, så hade karaktärerna nog kunnat byta plats. Skådespelet är därefter inte heller av någon hög kaliber. Bortsett från Deborah Ann Woll, så ställer jag mig skeptisk om någon av dessa skådespelare ens skulle klara av att iscensätta en ordinär kafferast, än mindre att agera genuint livrädda och uppspelta. 

Ingen vändning, ingen story, absolut ingenting 

Bortser man från ’’onödigheter’’ såsom skådespel och dialog, så lämnas vi med en film som har lika mycket substans som ett påstående som menar att jorden är platt. Konceptet är alltför bekant och händelserna är tragiskt förutsägbara . Det skulle behövas ett antal – MYCKET, genomtänkta vändningar för att motivera varför Escape Room skall få ta upp något som helst utrymme på en bioduk. Den minimala optimisten inom mig hoppas på någon chockartad vändning där idiotin framstår någotsånär vettig… 

Denna hoppfulla inställning får tyvärr se sig överkörd av en ’’berättelse’’ som till varje pris försöker lägga krokben för sig själv. Att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop förblir lika omöjligt som att få en tupp att värpa ett ägg. 

Alla de livsfarliga scenarion känns tillslut som en loj version av Lustiga Huset på Gröna Lund. Det är ingen våldsam och häftig kamp på liv och död, det är ett lekrum för vuxna barn. Som åskådare ställer man sig bara och skakar på huvudet. Nästa gång föreslår jag att vi åker till IKEA och låser in oss i det klassiska bollhavet, det är betydligt mer spännande och oförutsebart än något i Escape Room. 

Betyg 1/10 

Ralph Breaks The Internet (Svensk Version) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019

Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet. 

Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik  förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska . 

Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan  bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt. 

Ready Player Ralph ? 

Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus  på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall. 

Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph. Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent. 

Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.

Fury Road 

Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd  actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road. 

Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’… 

Tillfällig magi 

Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen. 

För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.

Lång och onödig final 

Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.   

Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt. 

Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat 

ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.  

Betyg 6/10 

The Mule Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension. 

The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,

ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar. 

Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage. 

Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör. 

Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet. 

Luftslottet Eastwood 

Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så  insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår. 

Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve . 

Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb. 

Gaggig galenskap 

I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa. 

Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret. 

Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor. 

Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren. 

Uselt skådespel på alla fronter 

Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella  stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken. 

Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.

Den emotionella kärnan uteblir,  istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser. 

Dags för pension 

Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?  

I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss… 

Betyg 1/10  

Schindler’s List 25th Anniversary Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List. 

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Girl Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Lucky Dogs 2019

Summering: En exakt och plågsam resa genom ensamhet och utanförskap. Bortsett från en  menlös mittsektion så har regissören Lukas Dhont skapat en högst unik paradox – en ’’må dåligt film’’ av bästa sort. 

David Cronenberg må kunna stoltsera med att vara en mästare på så kallad ”Body Horror”, i nyversionen av Flugan, skyr den kanadensiska regissören inga medel. Jeff Goldblums förvandling till en jättelik insekt är en motbjudande upplevelse, slem, kroppsvätskor och facettögon dränker tittaren. Att bara observera Goldblum i sin slutliga skepnad, orsakar fortfarande ett krypande obehaglig i hela kroppen. 

Men nu får Cronenberg snällt ställa sig på andra plats. Girl innehåller inte någon frätande saliv eller ruttnande hud, men i något så vardagligt som ett par smala fötter, så lyckas man skapa spänning, skräck och livsfarlig intensitet. 

Inget debattinlägg 

Trots att vi bor i en av de mer progressiva delarna av världen, så har vi – tyvärr, inte kommit till den punkten där ämnen som transsexualitet och samkönade relationer är självklarheter. 

Girl bryr sig inte om att försöka bli ett inlägg i tramsiga debatter på TV, regissören Lukas Dhont ignorerar alla former av slentrian och klyschor. Den politiska infallsvinkeln lämnas därhän, detta är en film som enbart är intresserad att visa upp ett specifikt livsöde. 

Victor Polster som får axla huvudrollen, gör ett rentav monumentalt jobb i rollen som Lara, en transsexuell tonårspojke som står inför en stundande könsoperation. Transamerica – som kom ut 2005, är ett klockrent exempel på en film som struntar i den personliga historien, och istället försöker trycka sig längst fram i den mediala debatten, det fanns inget som helst hjärta eller engagemang att finna. Att filmen också hade stöd av The Weinstein Company gör inte saken mycket bättre. 

Bigger Than My Body 

Genom ett otrolig intimt och närgånget kameraarbete, så förmedlar Dhont en sällan skådad känsla av fysisk bräcklighet. Polsters trådsmala kropp är lika skört som ett äggskal. Karaktärens dröm om att bli balettdansös, utsätter en redan spröd kropp för påfrestningar som får publiken att grimasera i obehag. 

Under åren har jag sett allt för många som filmer där man försöka att tänjt på gränserna då det kommer till extrema bilder, men att ett par högst ordinära närbilder på en mänsklig kropp, kan orsaka sådana kopiösa mängder av ångest och obehag känns närmast osannolikt. Att bevittna Laras kamp mot sina egna fysiska begränsningar, hör till bland det mest utlämnande och påträngande jag sett. Kameran är så närgånget att biosalongen snabbt blir klaustrofobisk, vartenda trevande danssteg blir en rysare. Dhont skapar en elektrisk laddning genom varenda närbild, om Girl kunde göras om till ett batteri så hade det kunnat ge ström åt hela Sverige i ett par decennium.  

Utanförskapet och främlingskapet är minst lika obekvämt att titta på som de fysiska åkommorna. Den ständiga oron över att bli utpekad eller inringad i ett hörn, blir någon sorts övernaturlig kraft som ger de mest stillsamma scenerna en oanad intensitet. Det avskalade och nakna sättet att porträttera karaktärer, påminner om Dhonts landsmän bröderna Dardenne, hur många minnesvärda och starka stunder de båda bröderna än har gett oss under åren, så lyckas man här förädla deras dramatik ytterligare, närvaron och autenticiteten tas ett steg längre. 

Different World 

Ett antal filmer – som berör nutida och aktuella diskussionsämnen, blir ofta till rena rama Powerpoint presentationer, historien förblir ett trist protokoll, inte en fungerade berättelse. Att hantera dramatik på film är svårt, man kan inte förlita sig alltför mycket på visuella knep, karaktärerna som publiken möter måste lika välstämda och välljudande som en konsertflygel. Och försiktigheten och disciplinen som visas upp borde paketras som näringstillskott och skickas över till ett antal filmskapare som en del av deras diet. 

Girl är från början till slut avskalad och nästan spartansk, det finns ingenting som står i vägen för varken karaktärerna eller händelseförloppet. Att man bibehåller en ständig spänning är rentav otroligt. 

Men då man försöker att lägga in en annan växel – då filmen når halvvägs, så uppstår det problem i växellådan. Innan dess har allting handlat om intensitet och intimitet, av någon anledning så snubblar filmen in på en sekvens, som känns som hämtad ur de där pinsamma svenska ungdomsfilmerna som vi tvingades se på i grundskolan. Hur sådan tafflig klåfingrighet tagit sig in i ett proffsarbete som detta förbryllar och frustrerar. 

Räddning i sista minuten 

Tack och lov så lyckas man återta förlorad mark i filmens tredje akt, viss turbulens kvarstår men återigen så drar Dhont fram den stora kanonen och träffar mitt i prick på den dramatiska skyttetavlan. Mot slutet sitter publiken närmast förstenad och jag finner mig själv kvarsittande i biostolen någon minut efter att eftertexterna tagit slut. Girl är ett rent och skärt kraftpaket, det är en smärtsam, svår och utmattande upplevelse som jag förmodligen inte kommer att ha strykan att se en gång till. Tur då att upplevelsen är nästintill oförglömlig. 

Betyg 8/10   

Aniara Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019

Summering: Årets första stora kalkon anländer oangenämt tidigt. Detta är så undermåligt att man inte ens kan kalla det för en spelfilm. Jag har ett antal bedrövliga hemvideofilmer som är bättre genomförda då det kommer till saker som narrativ och estetik.  

Gode gud… Det har knappt gått två veckor på det nya året, saker och ting är fortfarande lite sömndruckna och stela efter julen. Sverige har ännu inte lyckats ge folket en regeringen, men svensk filmindustri har på konststycket redan lyckats positionera sig för att vinna årets mest oattraktiva pris – årets sämsta film.  

Då Cissi Elwin tillträdde som chef för svenska filminstitutet 2006, så förekom det en diskussion i TV – deltagarna skall förbli namnlösa, där man lovade att svensk film skulle ta sig och inom ett par år och kunna stoltsera med flertalet regissörer i klass med Lukas Moodysson, vi skulle inte heller behöva leva i ett filmklimat där 50% av all svensk film innehöll karaktärerna Kurt Wallander eller Martin Beck. 

Nu står vi här, tretton långa år senare, det svenska filmklimatet är mer eller mindre oförändrat, Martin Beck fortsätter jaga bovar och kalkonrullarna fortsätter att spruta ut från vårt avlånga land. 

Ett rymdfiasko 

Aniara av Harry Martinsson är närmast en nationalklenod som influerat och påverkat oräkneligt många verk inom Sci-Fi. Historien om ett folk som flyr från sitt hem – jorden, för att starta och etablera ett nytt liv på andra planeter, borde inte kunna förvanskas eller misshandlas till denna grad. Aniara har under åren antagit många olika format, delvis som musikal och enkla teateruppsättningar. 

Att en opera/teater inte kan installera rymdskepp, överdrivna ljuseffekter eller häftiga kulisser, är en sak. Men att en spelfilm kan se såhär bedrövlig ut trodde jag var en omöjlighet. För den som orkar – eller vågat, se de trailers som finns på Youtube till ’’episka mästerverk’’ som Snakes On A Train eller Transmorphers, alla producerade av lurendrejeri studion The Asylum, behöver inte besvära sig med ett biobesök för Aniara. 

En stor andel filmer har inte råd med effekter som kan mäta sig med de allra dyraste Hollywood filmerna, men med lite passion och framförallt kreativitet, så kan man skrapa ihop filmer som ser mer än respektabla ut. Förra årets indie snackis Upgrade, var en minimal men mycket välfjord film, filmmakarna lyckades där skapa en fullt trovärdig futuristisk stad. 

Aniaras trovärdighet försvinner däremot redan i dess första scen – då människans skickas upp till det massiva rymdskeppet. Vi har sett prov på usla specialeffekter genom åren, de kan vara alltifrån dåliga miljöer till plastiga karaktärer. Men inte ens det mest utmärglade amatörprojekt ser såhär livlösa och billiga ut. Aniaras visuella ’’kvalitéer’’ är så obefintliga att det är lättare att hitta bevis på att vampyrer och näcken faktiskt finns. 

Rymdskeppet toalett 

Och på insidan av detta ’’hypermoderna’’ rymdskepp så fortsätter misären. Trots att man inte specificerar vilket årtal filmen utspelar sig i, så kan jag inte för en sekund tro att en futuristisk superfarkost skulle vara identiskt med insidan på en Silja Line båt. Ja, ni läser rätt, hela interiören är en skamlig mix mellan korridorer från det mest usla budgethotell och någon gudsförgäten konferenshall. Och då en guidad tur tar oss runt rymdskeppet, så svär jag på att man använt sig av ingången till en av toaletterna på Mall Of Scandinavia… 

Någonstans där sätter jag de imaginära popcornen i halsen och börjar aggressivt sticka mig själv med anteckningspennan, detta för att övertyga mig själv att detta inte är en hemsk, hemsk mardröm. 

Tyvärr så vaknar jag inte, skräcken fortsätter i evigheter. Det vulgära utseendet får ögonen att vattnas som på en pollenallergiker under våren. 

Dramatik och poesi är menat att värma och skaka om vårt inre, omskakad blir man nog, men av helt fel anledning. Martinssons ursprungliga verk är i diktformat, där man beskriver den malande  vardagen på farkosten, en del av de mer poetiska stroferna har satts rakt in i filmen. Poesi eller verser kan bli ett effektivt komplement till rörliga bilder, men självfallet så hanteras detta så erbarmligt att de mest insiktsfulla reflektionerna känns som pretentiös pekoral som orsakar utslag. 

Skådespel ? 

Sedan kommer vi till själva skådespelet… Jag vet faktiskt inte hur detta skall analyseras eller bedömas. Som barn försökte vi iscensätta Peter Jacksons Sagan Om Ringen på rasterna. Att ens namnge det som agerande är en förolämpning mot hela skådespelaryrket, men då jag ser på Aniara, så börjar jag inse att dessa barnsliga utövningar närmast är skolexempel på professionellt skådespel, i alla fall i jämförelse med det vi får se prov på här. 

Det spelar ingen roll vem vi tittar närmare på, det finns inte en enda aktör som klarar sig levande ur detta. Och som slutkläm får vi en helt ohygglig orgie i sex där biopubliken får nöjet att spana in ett illrött manligt könsorgan… 

Och där sätter jag punkt, just då antar filmens uselhet en ny form som jag inte har orden för. Sverige har knappt två veckor in på det nya året gjort en av 2019 års sämsta filmer, gratulerar…    

Betyg 1/10 

Beautiful Boy Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film. 

Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt  kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet. 

Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård. 

Kroppen vs psyket 

Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget. 

Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara. 

Virrvarr 

Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan. 

Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet. 

Obegripligt narrativt beslut 

Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut. 

Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären. 

Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf. 

Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film. 

Betyg 5/10  

Bumblebee Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10