Kategoriarkiv: Film

Unga Astrid Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant. 

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas  ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia. 

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar. 

004

Vilsen i Villekulla 

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia. 

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar. 

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig. 

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd… 

0011

In i snickerboa 

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna. 

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet. 

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän. 

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt. 

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier,  aldrig berörs. 

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare. 

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10 

Mile 22 Recension 

Publicerad den av
MILE 22

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.  

Peter Berg borde –  likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL. 

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar. 

0051

Army Reserve 

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar. 

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan 

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ. 

014

En sorglig kliche 

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter. 

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet. 

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås. 

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer 

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle. 

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person. 

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets. 

010

Pliktskyldig konspiration 

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder. 

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier. 

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna. 

009

Action In The Streets 

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer. 

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler. 

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter. 

Betyg 1/10

The Nun Recension 

Publicerad den av
013

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge. 

1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt. 

Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle. 

019

From The Pinnacle To The Pit 

Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla. 

Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om. 

002

Devil Church 

The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall. 

James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga. 

Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.

020

”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”

Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen. 

Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska. 

En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog. 

015

’’To procreate the unholy bastard’’

Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun. 

Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning. 

0121

’’Smells of dead human sacrifices’’

  Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den. 

The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet. 

Betyg 2/10  

BlacKkKlansman Recension 

Publicerad den av
001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

005

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

007

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

012

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10 

The Incredibles 2 Recension

Publicerad den av
0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Maria By Callas Recension 

Publicerad den av
maria-by-callas-1771-copyright-fonds-de-dotation-maria-callas.jpg

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

photo_1 maria-by-callas Copyright Fonds de Dotation Maria Callas

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

Derniere Norma a Paris 1965 Fonds de Dotation Maria Callas

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10   

The Equalizer 2 Recension 

Publicerad den av
0051

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ambitiösare, större och inte mycket bättre… Antoine Fuqua har satt siktet på att göra en film som skall kunna stå bredvid kolosser som John Wick och Jason Bourne, men det skrala ramverket klarar inte av dessa felplacerade ambitioner.

Jag är svag inför konceptet där en ’’hen’’ inte längre kan tolerera samhällets orättvisor och drar ut på ett korståg för att ställa saker och ting till rätta. Det medför flera element som passar bra i filmformatet, action, etiska frågeställningar och ambivalens – rättfärdigar slutresultatet de brutala medlen ? 

Det finns en diskussion kring hur mycket en film skall förklara och förmedla. Som med allting är det en fråga om balans, en alltför övertydlig berättelse leder till tristess, där man matar tittaren full med sensmoral – likt en dålig mentor. Men det andra alternativet är lika frustrerande, ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” för att citera Esias Tegnér. Målet är att hitta en balans mellan dessa två. 

011

Hårda nypor 

Regissören Antoine Fuqua har aldrig brytt sig om finlir eller detaljer. Sedan genombrottet med Training Day, så har regissören alltid gått rakt på sak, där andra filmskapare är kirurger – som noga konstruerar och skulpterar, så tar Fuqua och sätter på sig stryktåliga arbetshandskar och sliter som en arbetshäst. Filmerna känns därefter kraftiga och rejäla, ingeting är finkänsligt, det handlar bara om att få jobbet gjort. 

Därför har alltid actionfilmen legat nära tillhands då det blir dags för Fuqua att regissera. Det hårdhänta sättet har sina fördelar, Shooter med Mark Wahlberg är egentligen inget annat än en lövtunn dussinfilm, men den får bränsle av Fuquas kännetecken; brutalitet och intensitet.

Detta kompromisslösa sätt skapar fungerande filmer, men slutprodukten bör kanske inte säljas till fullpris. En nyversion av 80-tals serien The Equalizer verkade vara helt i Fuquas smak.

0011

Local Hero

Den första The Equalizer ligger på gränsen till att vara medioker, som vanligt så tar man inte hänsyn till saker som djup, nyans eller reflektion. Ont är ont och Denzel Washington är räddaren i nöden – mannen på gatan som räddar dagen. Övertygelsen i rätt och fel blev något befriande i tider då andra actionfilmer försöker rättfärdiga sig med onödiga pretentioner eller sensmoral. 

Denzel Washington har med åren levererat rolltolkningar som varierat kraftigt i kvalité. Den tysta, hårda och plågade själen i Man On Fire och Roman J. Israel Esq är typexempel på Washingtons enorma kapacitet att skapa något minnesvärt utan särskilt stora medel. Den andra delen av Oscarsvinnarens karriär är inte lila lätt att beundra, då Washington skall vara utåtriktad, högljudd och burdus så tangerar det nästan alltid överspel. 

Nu är han tillbaka i rollen som pensionerad CIA agent, måhända sker det ingen överväldigande utveckling, men Washington är fortfarande väldigt stark i den här rollen, han får både kombinera aggressivitet och pragmatism. Att karaktären går från en hedervärd karl med starkt rättspatos till en massmördare som nästan slumpmässigt ger sig på individer reflekteras det aldrig kring. 

När det bara handlar om inhemska problem – som ligister och våldtäktsmän, så är The Equalizer 2 som bäst, den grovhuggna regin gör sitt jobb och det finns en viss eskapism i att en relativt alldaglig person kan lösa de mest motbjudande problem utan större ansträngning. 

0041

Ett magasin fyllt med klyschor 

Antoine Fuqua nöjer sig tyvärr inte med att bara göra en helt regelrätt fortsättning, efter den första fjärdedelen börjar man introducera ett innehåll som drar tankarna åt de sämsta avsnitten av 24 eller Jason Bourne (2016). Plötsligt så blir allting ännu mer platt och styltigt, hela magasinet av klyschor och dåliga vändningar töms på skrämmande kort tid. Jag uppskattar tanken att man inte vill repetera misstaget att låta allting utspela sig på brädgårdslager. Nu pendlar man istället mellan länder, städer och karaktärer som alla har väldigt liten betydelse. Det saknas en tydlig rödtråd och blir snabbt ointressant. 

De tuffa fasonerna och den – till ytan, hårda jargongen, känns ansträngd och överdriven, tillslut så kulminerar hela filmen i något som drar tankarna åt uppföljarna till Taken med Liam Neeson – med fåniga scenarion och tvivelaktig action. 

Med det sagt så finns det en hel del på pluskontot som avhåller The Equalizer 2 från att bli ett komplett magplask, det är en klart snyggare film än sin föregångare och vi får en fruktansvärt nervpirrande sekvens som måste berömmas. 

Större är nödvändigtvis inte bättre, om Antoine Fuqua menar allvar med att fortsätta serien så måste en bättre och solidare formula appliceras om det inte skall sluta i total katastrof. 

Betyg 4/10  

The Meg Recension 

Publicerad den av
004

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det blir oväntat lugnt ute på havet då klyschorna haglar och spänningen uteblir, men andelen självdistans gör en ytterst medelmåttig film till lite mer än en axelryckning.  

Det är inte någon 100 minuter lång och kvalitativ lyxkryssning som Jon Turteltaub tar med publiken på. Likheterna mellan The Meg och Steven Spielbergs klassiska Hajen har varit oundvikliga att förbise. Förutom att två fiskar spelar en större roll i båda filmerna, så är skillnaderna detsamma som den mellan sjötunga och frysta fiskpinnar. Hajen är en långsam, karaktärsdriven film som sparsamt utnyttjar sin animaliska antagonist. En hel generation fick allvarliga fobier för öppet vatten efter att ha upplevt den filmen som också legitimerade att film under sommarmånaderna kunde dra in stora summor pengar.   

The Meg kategoriseras utan större problem som en typisk sommar blockbuster – budgeten är över 100 miljoner dollar och genren är action, men den har mer gemensamt med moderna b-films klassiker som Sharkando och Piranha 3D än stordåd som The Dark Knight eller Star Wars. Vad som lyfter den här överlag medelmåttiga historien är att Jon Turteltaub verkar ha mognat – något, i sitt filmskapande. Turteltaubs mest kända verk som regissör är National Treasure – en serie filmer som ingen vill eller kan komma ihåg, det var en tafatt försök att göra Indiana Jones med inslag av Dan Browns Da Vinci Koden. I detta ”spektakulära” paket så ingick en hysterisk Nicolas Cage och en måttligt road Diane Kruger. 

Även om premissen inte var genialisk, så borde ett halvdant actionäventyr inte kunna vara så slätstruket som de två slutprodukterna faktiskt blev. Turteltaub regisserade filmerna med handen i fickan och där sprudlande äventyr skall ha både spänning och fara, så blev allt till en tand- och ryggradslös soppa. 

Efter ett knippe av meningslösa filmer – Last Vegas och The Sorcere’s Apprentice, så väljer Turteltaub att förenkla sitt filmskapande, ingredienserna blir bad, sol och stora hajar. Det är lika platt som en pannkaka och besitter samma djup som en plaskdamm, men det finns ett visst mått av ödmjukhet som väger upp en stor del meningslöshet. 

006

’’Den som gapar efter mycket…’’ 

Inledningen stapplar fram, det skiftar mellan att vara mörkt och spänt till att vara ironiskt och fånigt. Efter ett tag så hittas fotfästet och då har man insett att det inte går att skapa ett uns av skräck eller spänning. Turteltaub är fortfarande lika oförmögen att bygga upp någon nerv. Inte en enda sekvens förmedlar fara eller olustighet, till och med då karaktärerna är som mest utsatta så dämpas obehaget av att de är skyddade av fordon eller skottsäkra fönster. Adrenalinruschen uteblir och det känns som att åka berg- och dalbana i virtual reality, du kan se men inte röra. 

Detta är förödande för en film i genren action-skräck, man får också känslan av censur då de mer obehagliga partierna känns nedklippta eller steriliserade.  

The Meg är därefter totalt misslyckad som någon sorts rafflande och spännande underhållning.

Men den harmlösa framtoningen har fördelar, överlag så är det svårt att reta sig på något.  Förvånande nog så har The Meg fullt godtagbara karaktärer som tjänar ett syfte utöver att vara fiskmat. Det största underhållningsvärdet blir då det munhuggs och snackas strunt. Tioåriga Shuya Sophia Cai överraskar rejält med en färgstark och karismatisk insats. 

Även om de äldre aktörerna inte kommer få någon plats i filmhistorien som världsbäst inom sitt område, så är insatserna tillräckligt avslappnade och sympatiska för att passera gränsen för mediokert. Till och med Jason Statham är fullt godkänd, även om försöket till att framställa honom som en charmig buse faller helt platt.  

005

’’…Mister ofta hela stycket’’ 

Tyvärr så går det rejält utför då filmen börjar anamma sina actionscener. Renodlad action kräver ett solitt hantverk, tyvärr så ser The Meg bedrövlig ut, foto och komposition är under all kritik, det är smetigt och platt. Det ser lika tragiskt ut som plasthajarna i de åtskilliga uppföljaren till Spielbergs original. 

014

Stoppkloss 

Hela slutklämmen blir en tråkig och sölig stoppkloss där hela The Meg tar in stora mängder  vatten – bokstavligt talat. Klyschorna fullkomligt haglar in, med riktigt bedrövlig dialog och logik som orsakar en lättare form av migrän. Man tappar helt bort B-films charmen som etablerats tidigare.

The Meg är definitionen av en B-film, det är inte mycket att bli glad över visuellt, slutet är en axelryckning och spänningen uteblir. Men trots detta så står man ut, om The Meg hade placerats på en streamingtjänst hade den varit i sitt rätta element. På bio finns det både större och bättre fiskar att åta sig. 

Betyg 4/10    

The Darkest Minds Recension 

Publicerad den av
002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre. 

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen. 

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar. 

009

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting. 

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

0151 

Våld och mörker 

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren. 

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt. 

001

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama. 

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet. 

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta. 

Betyg 1/10 

Slender Man Recension 

Publicerad den av
Joey King

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Chockerande smörja som vill få oss alla till att tro på tomtar och troll.  

Filmskaparna kan glädja dig åt en sak; ingen film från 2018 kommer kunna mäta sig samma konspirations noja. Slender Man är till mångt och mycket, en helt osannolik film, avsaknaden av någon som helst kompetens är mer skrämmande än några utav filmens usla försök till skräckmoment. 

Att ens veta vart man skall börja gräva i den här gyttjan är mycket svårt, det är som att se ut på ett forntida slagfält där det ligger trasade kroppar som kvider och vädjar, synen får en att vilja rusa därifrån… 

Men för att behålla någon sorts simpel recensionsstruktur så kan vi börja med filmens ensemble av skådespelare som är ett ihopkock av några av de mest färglösa och intetsägande aktörerna jag någonsin behövt se på, måhända behöver de inte ha någon utstrålning som kan jämföras med Ingrid Bergman eller Audrey Hepburn för att få det att rulla på. 

Skådespelet – eller vad det skall föreställa, är så tragiskt att jag nästan får tårar i ögonen. Alla interaktioner och dialoger är som rivna ur amatörfilmer där glada galningar har snickrat ihop ett manus medan de intravenöst har hällt i sig sprit. Om vi samlade en hel trupp utav världens främsta forskare för att försöka hitta kemin mellan skådespelarna, så skulle det inte vara möjligt med den teknik som idag finns tillgänglig. 

Osympatiska narcissister

Om vi nu bortser från att skådespeleriet inte kommer skrivas in i historieböckerna, så är filmens karaktärer det som förseglar kistan och begraver Slender Man flera kilometer under jorden. Slasher-filmen behöver inte ha personer med samma djup som Shakespeares Hamlet eller Macbeth, men något empatiskt drag måste existera, den här samlingen av uppblåsta narcissister är så osympatiska och odrägliga att jag drabbas av panik över det faktum av att jag kommer behöva spendera cirka 90 minuter i deras sällskap. 

Bilden av tonårstjejer är inte heller särskilt smickrande, hela hopen är besatta av festande och såklart olovligt sex, de är som en kollektion utav Barbie-dockor som läser upp slumpmässiga kommentarer från valfri social media.  

Varje filmgenre har sektioner eller områden, att kräva att allting skall leva upp till genreklassiker  som Kubricks The Shining av är inte rimligt. Det finns dyra chokladpraliner och billigt plockgodis, vissa föredrar det ena före det andra, mer enkelspåriga skräckupplevelser kan vara fullt godtagbara i rätta händer. 

Slender Man kan inte ens kategoriseras som en kass påse med det sämsta av sockerbomber, det är ett klistrigt pulvermos som försätter hela den mänskliga kroppen i allvarliga skakningar. Alla skräckmoment är presenterade med sådant ointresse att det framkallar starka gäspningar då det – klart och tydligt, signaleras att någonting ’’ruskigt’’ är på ingång. Till och med remaken av Terror På Elm Street förvandlas till ren poesi i jämförelse.

Kontrovers

Innan så premiär så har det uppstått en kontrovers pga ett relaterat mordförsök – där två unga flickor försökte ta livet av en skolkamrat, i tron om att detta skulle stoppa den så kallade Slender Man ifrån att mörda deras familjer och närstående. Båda har nu blivit dömda till isolering på mentalsjukhus. Offrets familj har – enligt uppgift, fördömt filmen som den värsta sorten av opportunism. Debatten var så hetsig att Sony övervägde att inte distribuera filmen överhuvudtaget. 

Så det är nog en väldigt klen tröst för alla drabbade, att Slender Man är genom rutten, samt att den traumatiska händelsen inte berörs i filmen. 

Att vi har att göra med ett bottenbetyg råder det ingen tvekan om, och då eftertexterna äntligen börja rulla så drar alla en lättnadens suck…. Men just då så kastar man in en serie sekvenser som får mig att blekna i ansiktet. 

Paranoida vanföreställningar 

Från att ha varit en gräslig superkalkon, så blir Slender Man till en konspirations mani som får det att vända sig i magen. Nojan och vanföreställningarna som sätts i rullning är så provocerande dumma att jag faktiskt bara kan gapa. I det tillfället så är vi inte långt ifrån att erkänna att Elvis lever, att Loch Ness har ett monster som bara väntar på att äta turister, och så lite tomtar och troll som bur under farstun. 

Istället för att lugna ned vansinnet och faktiskt belysa problematiken i ryktesspridning så eldar man istället på en farlig paranoia. Jag får obehagliga associationer med de lögner och fantasier som satte igång häxprocessen under 1400-talet. 

Om det var möjligt så skulle Slender Man täckas över med bly och sänkas ned till havets botten, det är nog den enda metoden för att rädda den goda smaken. 

Betyg 1/10