Etikettarkiv: 4/10

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World… 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

Isle Of Dogs Recension 

Publicerad den av
0023

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Även om det är välgjort och detaljrikt ur en estetisk synvinkel, så är det solkiga manuset och röriga strukturen så pass negativ att det aldrig riktigt går att ha så roligt som man borde ha i en film med talande hundar. 

Wes Anderson må ha en helt egen visuell design på allt han regisserar. Det är lite svårt att sätta fingret på vad exakt som gör det så säreget, färgkombinationerna tillsammans med den märkliga rekvisitan gör filmerna lika igenkännbara som de kändisar som spelar huvudrollerna. Anderson har de senaste åren alltid lyckats med att samla toppaktörer i både stora och små roller. Och den gången Willem Dafoe spelade den tyske sjömannen Klaus Daimler i The Life Aquatic With Steve Zissou, kan vara en av förra årtiondets mest underskattade karaktärer.

0041

Black Dog

Och det är ingen tvekan om att rollistan är närmast sinnessjuk på pappret. Bill Murray, Greta Gerwig och Scarlett Johansson är bara ett fåtal av kända aktörer som medverkar. Premissen kan vara Andersons mest absurda, vi får både hundar och korrupta japanska borgmästare i en mix som är lika spretig som det låter. Till en början är själva intrigen så snurrig och förvriden att man inte kan låta bli att skratta. Det hjälper också att Andersons estetik gör sig allra bäst i animerad form. Det är klassisk stop-motion som drar tankarna åt Aardman Animations och Laika.

Att en uppstoppad docka klarar av ett större känslospektrum än Jennifer Lawrence är ganska otroligt. Allting är i ett rasande tempo där hjulen snurrar så fort att bromsarna blir rödglödgade vid inbromsning. När väl denna skruvade inledning är över så verkar mjölksyran ha tagit vid och allt utvecklas till samma sega och ointressanta film Anderson gjort sedan sin debut i Rushmore. 

0081

Sleeping Dogs 

Karaktärerna är fortfarande onödigt pratglada och har inget att tillföra i sina självupptagna och tjafsiga utläggningar. Allting som sägs eller görs är varmluft, trots flertalet fantastiska aktörer så är ingen av de här – visuellt, färgstarka djuren och människorna någonsin minnesvärda eller ens särskilt underhållande. Och flera namn är knappt värda att få ta upp plats på affischen då deras medverkan – i form av tid, är närmast obefintlig.

Själva storyn och dess många sidospår och tillbakablickar blir i allt detta gapande uddlös och väldigt systematisk – på absolut sämsta sätt. Hela premissen borde tillåta enorma utsvävningar och lekar med händelser och deras förlopp, men det mesta är torrt och utan någon större poäng. Anderson har kanske velat skapa en paradoxal film som har ett vilt yttre men ett humorlöst och dött inre, vad än intentionerna är så är slutresultatet inte bra.

I små doser finns det kanske utrymme för Isle Of Dogs, en kortfilm på halva speltiden hade kanske kunnat kapitalisera på konceptet och den detaljerade estetiken. Men just nu är det 100 minuter av tråkigt trams och tjafs.

Betyg 4/10 

Tully Recension

Publicerad den av
0013

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Charlize Theron och Jason Reitman leder matchen med flera poäng, de har  kontroll på läget och det handlar bara om att göra ett högst ordinärt avslut för att ta hem segern. Vad som sedan sker är lika otroligt som de galnaste av sporthändelser där man med ett enda klantigt misstag sumpar allting. 

Vad hände egentligen ? Tully må inte vara något nyskapande mästerverk inom genren drama men den genomför flera av sina hållpunkter på mer än godkänt vis. Jason Reitman har tonat ned volymen och spelar i moll den här gången. Allt är avskalat och befriat det sedvanliga färggranna fotot och de sylvassa replikerna. Charlize Theron har inte varit såhär bra och bekväm i en roll på år och dagar.

Reitman inleder hårt och svårt med trovärdiga scener som drar tankarna åt en film av bröderna Dardenne, musiken är nästan helt frånvarande och den stundande krisen är som kolsvarta moln på himlen. Till ytan liknar det en vanlig amerikansk medelklassfamilj, när vi väl kommer bakom den ytliga barriären, så är de tapetserade väggarna fyllda med sprickor och fel. Therons mor är nedtyngd och deprimerad i sitt ständiga vardagsliv som innehåller en pliktskyldig dotter och en autistisk son. Vardagspredikament som visas är starkt och i ett montage där Theron kastas mellan stress och sömnlöshet får man till en skrämmande effektiv intensitet. Det rymliga hemmet blir till ett fängelse där Theron – trots en anständig make, får bära bördan av att ta hand om sin familj utan någon som helst hjälp.

Den här spartanska presentationen visar på en mognad hos Reitman, för första gången verkar fokus ligga på att leverera allt utan fraseringar eller konstigheter, tidigare har det verkat som om att allt enbart handlat om att finjustera dialogen.

’’And man that was all she wrote’’  

Charlize Theron har pendlat mellan skräp, kultfilmer och festivalfavoriter. Trots sin Oscar och uppenbara talang har hennes karriär aldrig riktigt tillåtit henne att klassas som en av de riktigt stora inom skådespelaryrket.

Här får Theron det utrymme hon behöver, hon verkar genuint glad att sätta ned händerna i jorden och göra lite manuellt arbete, där hon inte är rädd för att smutsa ned sig. Resultatet blir en karismatisk, slagfärdig och empatisk person. Mackenzie Davis som utgör den andra halvan av filmen påminner om Sally Hawkins karaktär från Happy Go Lucky. 

Ett energiknippe som må vara enkelspårig men samtidigt sympatisk. Davis porträtterar en karaktär som, trots sin kärlek till livet, aldrig känns naiv eller dumdristig. Om Reitman hade gjort personen helt fläckfri så hade det fallit platt, genom att han nu inte gör karaktären till en Messiasgestalt så blir det här förhållandet mellan Davis och Theron värmande.

’’I know that job you got leaves you so uninspired’’  

Resten av personerna är – tyvärr, långt ifrån så intressanta som de skulle behöva vara. Det finns stor potential hos flera som negligeras. Förutom Theron och Davis så hade övriga aktörer kunnat bära anonyma masker, de är svarvade nycklar som genast öppnar de narrativa dörrarna så att filmens duo skall kunna röra sig framåt utan komplikationer.

Allt som allt så ser det ut att leda till en fullt godkänd film som bryter den starka trenden att de flesta filmer i årets första kvartal är skräpproduktioner….

Självmål

Från ingenstans förvandlas de säkra korten till tärningar som ger sämsta möjliga utslag. Allting sker mot slutet som är chockartat av helt fel anledningar. Det är som en fotbollsmatch där det ledande lagets spelare tar och gör ett självmål och sedan fixar rött kort.  

Det är ett helt osannolikt sabotage som är lika obegripligt som finansminister Anders Borgs helt sinnessjuka och groteska utspel.

Tully kommer – för min egen del, att gå till historien som det största filmiska självmålet någonsin. Allt hårt arbete med att bygga upp två empatiska karaktärer spolas, den hårda och nästan klaustrofobiska cellen som är familjehemmet, blir till ett dockhus där Barbie och Ken förverkligar dagdrömmar. Vad som sedan återstår är bara ett snopet ansiktsuttryck som sedan övergår till frågan… ’’Vad hände !?’’

Betyg 4/10  

I, Tonya Recension

Publicerad den av
007

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Allison Janney är filmens stora stjärna i en obehaglig modersgestalt som orsaker fler mardrömmar än både Freddy Kruger och Jason Voorhees tillsammans. Resten är en ganska krånglig historia som aldrig riktigt hittar en bäring. 

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att något är kraftigt över förväntan. I, Tonyas stjärna Margot Robbie har haft en karriär som varit fullständigt hopplös och vobblande sedan genombrottet i The Wolf Of Wall Street. Robbie må placera sig högt i omröstningar i diverse herrtidningars ’’makalöst’’ matnyttiga listor som årets mest åtrådda kvinna. Hennes bidrag till skådespelaryrket kan nog inte beskrivas med någon större entusiasm.

Robbie har lyckats måla in sig själv i ett trångt hörn där hon själv uppfyllt nidbilden att vara rollbesatt efter sitt utseende. I The Big Short förekommer aktrisen i ett badkar liggande halvnaken i en ekivok ställning. Som uppföljare till det skamliga framträdandet, så lyckades Robbie också pricka in två av 2016 års sämsta filmer; Suicide Squad och Legenden Om Tarzan, varav den första är lika giftig och farlig som ett rum fyllt med asbestsdamm.

Robbie sonar kanske inte för sina brott mot filmkonsten i sitt porträtt av Tonya Harding, men hon visar i alla fall upp betydligt mer kapacitet än tidigare, även om är mellan spridda skurar av överspel och tafatthet.

Om I,Tonya är en bra representation av verkligheten kan verkligen ifrågasättas. Hela filmen har en vimsig oskyldighet kring sig som går emot den hårda och brutala historien som är den om Tonya Harding. Till och med tjugo år senare är Hardings namn förknippat med en absolut nollpunkt i sporthistorien.

0131

Demons On Ice

Steven Rogers som tidigare skrivit poetiska ”höjdpunkter” som Stepmom och Love The Coopers, begår ett misstag när han endast försöker måla upp Harding som ett offer, inte en manipulativ skurk som till varje pris var villig att vinna. De värsta oförrätterna underbyggs av ganska sjaskig sentimentalitet. Stora delar av Hardings liv må ha varit en tragedi, med en tyrannisk moder – här spelad av en otroligt obehaglig Allison Janney. Samtliga relationer är likaså fyllda av misshandel, aggression och helt osannolika händelser.

När det är som bäst så skapas en viss empati för huvudpersonen, även om det sticker i ögonen att en ganska burdus och bufflig människa ständigt hålls fram som en ömtålig och brusten själ. Där publiken kan känna empati för det förskräckliga predikamentet, så är det svårare att ha överseende med Hardings flera gånger stötande beteende och hennes naivitet.

Till en början så ser det väldigt skakigt ut, introduktionen är ett montage där man försöka återskapa känslan av en dokumentär fast med skådespelare. Startsektionen är inget annat än katastrofal, samtliga aktörer spelar över, tonen påminner om en parodi och det ger mig rysningar vid tanken på vad som eventuellt kan vänta i resterande två timmar.

Och i linje med Robbies ojämna instats så har filmen vissa ljusglimtar som delvis får mig att ursäkta tydliga problem. Sekvenserna på is är mycket välgjorda och fördelar en fysisk och taktil känsla där man håller andan inför varje avancerad piruett.

015

Monsters Inc

Allison Janney är kanske inte värd sin nyvunna Oscar för sin insats, men det här är en en antagonist som är minst lika skräckinjagande som vilket bloddrypande monster som helst. Janney får med cynismen,  grymheten och en totalt brist på empati i ett paket som får tittaren att känna omedelbar avsmak.

Urvalet på särskilt trevliga människor är synnerligen begränsat. Sebastian Stan får representera en annan sida av Hardings kaotiska liv, ett förhållande som delvis är byggt på kärlek men också starka tvångsmässigheter. Robbie är som sagt ojämn, fram tills filmens tredje akt så är prestationen inte särskilt pålitlig. Hon spelar över minst en gång för mycket och när hon tvingas till att bryta den fjärde väggen så märker man hur hela filmen börjar hosta och harkla sig.

Trots att I,Tonya lämnar väldigt lite utrymme för egen tolkning – då man hela tiden överöser publiken med berättarröster och tydliga markeringar, så blir det ändå strul med berättelsen. Bortsett från Stan,Robbie och Janney så är resten av personerna dåligt realiserade. Nyckelpersoner i själva skandalen avhandlas slarvigt och efter att själva skandalen/dådet utförts så får filmen komplett motorstopp.

Bristen på något verkligt djup gör det svårt att bli helt engagerad. Den tragiskt underskattade och förbisedda Battle Of The Sexes gör historien om omöjliga odds och personliga strider både bättre och mer helhjärtat.

Betyg 4/10 

Wonder Recension 

Publicerad den av
0171

Image copyright and courtesy of Lionsgate 2018

Stephen Chbosky regisserar med enormt hjärta och stor empati för sina karaktärer, olyckligtvis så räcker det inte till då allting förpackas med alldeles för stora mängder sockrad sentimentalitet berövar Wonder starkaste stunder från att göra intryck. 

Wonder är till sin natur emotionell och känsloladdad, allt är upplagt för att bli en Hallmark historia där man borde skicka med motmedel för att motverka överflödet av tårar och dramatiska uppoffringar. Chbosky tar sig runt flera av dessa hinder genom att använda en helt strålande Jacob Tremblay i huvudrollen.

Enbart tolv år gammal så har Tremblay redan mer erfarenhet och förståelse för skådespelaryrket än flera av sina mer rutinerade och erkända kollegor. Dold under stora mängder smink så ger den unge kanadensaren ett levande och trovärdigt porträtt av ett barn som tvingas leva med ett svårt symptom som Treacher Collins. Tremblay har fångat utanförskapet och ensamheten som alla former av handikapp kan leda till, omvärldens reaktion är skildrad med ett brett spektrum som inte bara innebär översittare och intoleranta elakheter.

Den andra höjdpunkten är Tremblays familj, vi får se deras uppoffringar och förändringar som behövt ta plats för att anpassa sig till situationen. I andra fall kan de här typen av sidospår bli platta och få tunnelseende då man enbart tittar närmare på brustna drömmar och övergivna initiativ. Men det här är en stark samling personer som står för sina beslut och som aldrig försöker se tillbaka på historien med facit i hand.  Bara det faktum att Julia Roberts är uthärdlig borde räknas som ett genombrott, hennes modersporträtt känns omtänksamt och känsligt.

Ännu bättre är Izabela Vidovic som Tremblays syster Olivia, en person som tagit på sig rollen att ställa sig i andra ledet och på så sätt inte orsaka några former av hinder för sin bror. Tillskillnad mot alla neurotiska och hysteriska porträtt av unga tjejer så är det här väldigt upplyftande att se en generös men bräcklig person. Den som drar det korta strået blir Owen Wilson, hur mycket jag än uppskattar att inte behöva se Wilson göra sig själv och publiken till åtlöje, så är hans förmåga till bra skådespel för bristfällig, han är också den person som känns lite negligerad genom väldigt liten närvaro genom berättelsen.

Birollerna är kanske den största överraskning och filmens största styrka. Wonder berättas i ett uppbrutet narrativ där vi på ett ganska rättframt sätt får följa individuella personer som rör sig runt huvudpersonen. Karaktärer som kan tyckas vara endimensionella visar sig istället bära på minst lika stora problem och komplicerade livsöden. Skådespelet från filmens unga skådespelare är strålande och det finns väldigt få personer som inte känns empatiska på något plan.

Så vad är det egentligen som orsakar ett så lågt betyg ? Trots att så många rutor kryssas för så misslyckas Wonder kapitalt då det kommer till att avsluta eller expandera sina olika stickspår. Där alla personer känns levande, så är händelseförloppet och dess utveckling stelt och förenklat. När man har chansen till komplexitet så målar man över allt med en platt och skrikig färg, allt löses upp på ett maner som påminner om riktigt banala barnsagor. Utan att ha läst boken av R.J. Palacio – som mycket väl kan vara anledningen till dessa problem, så är det ett slöseri med dessa duktiga skådespelare då allt toppas med vispgrädde och andra former av utfyllnad som täpper till artärerna.

Tillslut blir filmen så sentimental och slätstruken att jag helt och hållet tappar intresset, lite mer subtila berättarknep hade räckt långt i det här fallet. Det känns hårt att behöva avföra en film som ofta gör så mycket rätt, med en gnutta mer djup och stilfulla avslut så hade Chbosky kunnat stoltsera med en en varmhjärtad och intelligent film. Nu får det enorma hjärtat nästan en infarkt pga den sockersöta sentimentaliteten.

Betyg 4/10

Pelle Kanin (Svensk Version) Recension

Publicerad den av
0032

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Lite bus och en hel del förutsägbart rättspatos, den enorma efterkonstruktion kring att Pelle Kanin är ett hot mot samhället är kanske filmens mest uppseendeväckande attribut.  

Det är aldrig idealt att ha att göra med dubbad tagning av någonting, i vissa fall har filmskaparna genomfört en noggrann lokalisering – som innebär att samtliga delar av filmen har översatts. Pixar lägger en ansenlig tid på att justera filmen till olika marknader. Där har man också till sin fördel att arbeta med hel animerade filmer, på så sätt löses problem som icke synkade läpprörelser och skådespel som inte stämmer överens med de pålagda rösterna. Pelle Kanin blandar samman de digitala gnagarna och skådespelare i form av Rose Byrne och Domhnall Gleeson. Att förlora dessa aktörer och röster som Elizabeth Debicki och Daisy Ridley känns plågsamt.

002

Jack Rabbit Slims 

När vi bara har att göra med kaniner och talande grisar – som tagna ur George Orwells Animal Farm, så distraherar inte den – ofta, mediokra dubbningen. Flera skämt och engelska ordvitsar må ha förlorats i översättningen. Tack och lov så är de bästa scenerna i Pelle Kanin universella på så sätt att de helt och hållet koncentrerar sig på bus och rackartyg. Det är enkel slapstick humor som blir extra roliga då talande djur genomför hyssen. Någon form av sofistikation är det inte talan om, allt är enkelt men fungerande.

Dubbningen är som värst då Byrne och Gleeson talar rikssvenska, då åker filmen raka vägen ned i det imaginära och djupa kaninhålet. Dialogen är så stelt översatt att man kan tro att det är en parodisk amatördubbning på YouTube.

Pelle Kanin är faktiskt oväntat rustik i sitt hantverk, filmen iscensätter flera ikoniska och igenkännbara brittiska platser väldigt stilfullt, varuhuset Harrods i London fångas nästintill perfekt, med sina kurerade hyllor och välklädda personal. Den engelska landsbygden är också välkomnande och trevlig att vistas i. Specialeffekterna som används är acceptabla, ibland tenderar det att påminna om hemska digitala skapelser som filmversionen av katten Garfield.

0192

Krig Och Fred I Grönsakslandet

Vad beträffar den – numera, kontroversiella ’’björnbärskontroversen’’, kan jag bara säga att scenen blir något roligare då man tänker på den absurda debatten som rasar i media. I en värld där man det mesta är upp och ned, så blir hysterin om en kanin med en slangbella ganska patetisk.

Något som däremot bör diskuteras är ett par av filmens mer vågade skämt, de riktar sig åt den vuxnare delen av publiken. Jag är personligen inte särskilt glad åt att se scener – i en barnfilm, som helt och hållet går ut på att skämta om avklädda bakdelar och underkläder.

Will Gluck som tidigare har gjort Easy A, lyckas föra över en hel del av sin rappa dialog och   av empati gentemot karaktärerna. När Pelle Kanin skall leverera moral och ärlighet spricker det i sömmarna. Gluck regisserar de sekvenserna med totalt ointresse. Från att ha visat upp både krig i grönsakslandet och fällor i bästa Ensam Hemma tappning, så blir det motbjudande sentimentalt och tråkigt. Om Gluck nu ville ta ut svängarna och utmana familjefilmens olika tabun och regler så hade det varit bättre att bearbeta filmens sista tredjedel.

Pelle Kanin i sin svenska version är som att försöka bedöma en maträtt med en klädnypa för näsan. Jag kan enbart rekommendera att se filmen i sin originalversion för att få ut maximalt värde för pengarna.

Betyg 4/10      

 

Lady Bird Recension 

Publicerad den av
0031

Image copyright and courtesy of Universal Studios 2018

Narcissism och meningslöshet i en osympatisk mix som varken charmerar eller intresserar. 

Greta Gerwigs andra film som regissör anländer med stor pompa och ståt. Lady Bird har äran att vara en av de – statistiskt, högst betygsatta filmerna på filmsidan Rotten Tomatoes. Den helt osannolikt positiva responsen har lett till både en och annan kontrovers där det tisslats och tasslats om att vissa skribenter försökt justera betyget – både upp och ned. Hur det än ligger till med den saken så blir jag den där tråkiga och sura skribenten som ställer mig helt på sniskan mot den lyriska majoriteten. Vad som blir mest slående under filmen blir – tyvärr, den stöddiga frågeställningen – ’’ vad är grejen med det här ?’’

Lady Bird hamlar i samma kategori som Easy A och Juno, samtliga filmer har en uppkäftig och vältalig huvudperson. Easy A är en fantastiskt charmig och energisk film, mycket tack vare en – som alltid, självlysande Emma Stone. Juno och andra sidan är en långsam, tråkig och slö historia. Juno är som en soffpotatis som knappt har energi till att avsluta sina egna meningar, det blir lite surt, lite salt och såklart sött. Att bli arg på Juno var svårt då den är ytterst harmlös och därefter helt ointressant. Lady Bird är nästan identiskt på så sätt, den är slö, såsig men betydligt mer utdragen.

013

Blackbird

Karaktärerna är filmens absolut största sänke, Saoirse Ronan är en uppenbart duktig skådespelerska, hon har all möjligheter att fortsätta sin framgångsrika karriär som sjösattes innan hon ens hunnit komma upp i tonåren. Ingen av skådespelarna går att anmärka på, däremot är alla karaktärer vi får möta ytterst otrevliga och självupptagna, de är narcissister som enbart verka bry sig om status och att slå andra människor på fingrarna genom sin egen genialitet.

Ronans karaktär är den där typen av människa som man bara kan skaka sitt huvud åt. En fullkomligt talanglös och dryg översittare, som i sin tur säljer sina bästa vänner till lägsta pris och alltid måste vara överlägsen alla andra. De svårigheter och oöverkomliga hinder som personerna stöter på blir total ointressanta som dramatiska ankarpunkter, det är svårt att se hur någon kan sympatisera med någon av dessa självupptagna pajsare.

Det enda som gör filmen uthärdlig blir just dess totala uddslöhet. Greta Gerwig har valt att arbeta med ett flertal personer som hon stött på som aktör och manusförfattare. Lady Bird gynnas av detta då den känns avslappnad, något som gör att min ilska överlag blir ganska mild. Hur illa jag än tycker om filmens huvudperson så känner jag mig mest uttråkad och framförallt ointresserad istället för rasande arg.

012

’’And Your Bird Can’t Sing…’’

Mellan varven fälls en och annan syrlig kommentar där jag inte kan undgå att flina.   Något besynnerligt är det dock att dialogen när nedkörd i referenser och formuleringar som känns formade efter dagens giftiga klimat på sociala medier, detta trots att filmen utspelar sig 2002-2003, en tid då dessa fenomen var helt okända.

De få tillfällen med svärta och berörande dramatik, berövas på sin emotionella relevans då allt pressas in i ett forcerat slut. Situationen blir inte bättre då berättelsen både är förutsägbar och för lång. Den korta speltiden på 94 minuter känns som ett par evigheter.

När man läser och ser intervjuer med Greta Gerwig så råder det inget tvivel om att hon är både intelligent och skärpt, en stark personlighet som är ett bra exempel på den mediala person som vi borde bejaka, detta i en värld där man trampar på kvinnors värdighet och rättighet och där deltagare i reality-TV istället får alla spaltrader i massmedia. Tyvärr så kommer ingen av dessa positiva sidor fram i Lady Bird. Gerwig säger att filmen delvis tar inspiration från hennes eget liv – som hon i sin tur menar är raka motsatsen till Ronans karaktär.

En korrekt biografisk film över Gerwigs liv och hennes personliga resa, hade varit en betydligt mer sympatisk och fascinerande upplevelse än att se Saoirse Ronan gnälla och grina över I-landsproblem.

Betyg 4/10 

Insyriated Recension 

Publicerad den av
ki3pbwxhr69jopssxmnq

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant. 

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room 

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10 

Wonder Wheel Recension

Publicerad den av
kate-winslet-wonder-wheel

All images copyright and courtesy of Scanbox Entertainment

Inte ens en delvis inspirerad Kate Winslet får liv i denna sega och virriga berättelse. 

Woody Allen fortsätter sin närmast omänskliga produktionshastighet, från att ha rest runt i Europa och även den amerikanska västkusten så återvänder han nu till ett sommar New York och specifikt Brooklyn. Allens tydliga förkärlek för sin hemstad får det inledningsvis att kännas tryggt och bekvämt, men när väl storyn drar igång på allvar så blir det tydligt att tanken står tom och att Wonder Wheel bara blir ännu ett stort menlöst mellanrum i Allens långa historik som regissör.

Filmerna som Allen regisserat de senaste åren har varit som en svenskt sommarväder. Ibland soliga och varma paradis, i värsta fall regniga och fullkomligt bedrövliga. Match Point som fyller tolv år i år (2017) blev en påminnelse om att Allen fortfarande var vital nog att göra en film som trots bekant innehåll kunde vara både vass och rejält obehaglig. Kvalitetsskillnaden på ’’efterföljarna’’ har ofta varit varierande.

Ljuspunkterna har till största delen bestått i enskilda insatser från skådespelare som Penelope Cruz. Inte ens den hyllade Midnatt I Paris inspirerade till några extatiska applåder från mitt eget håll.

wonder-wheel-4-1600x900-c-default

Live from New York it’s… 

Wonder Wheel hör till en av Allens mer allvarliga och mörka filmer. Trots en hel del neurotiska gräl och en och annan rakbladsvass replik så är det en ganska miserabel och tragisk berättelse som vi får se. Man kan dra vissa likheter med vår egen Roy Andersson där erbarmliga människor hamlat i en ond cirkel där deras självbevarelsedrift bara består i moraliskt dubiösa livsbeslut.

Men det finns ingeting i Wonder Wheel som är särskilt märkvärdigt. Precis som alltid då Allen inte är i toppform så känns manuset och engagemanget lite sömnigt och forcerat. Den fruktansvärt intensiva takten som Allen avverkar filmer i känns helt absurd, flera bra idéer och historier får falla offer för stressen och ihärdigheten att slå något slags rekord i flest antal filmer på kortast tid.

Flera element och inslg i Wonder Wheel förtjänar bättre än den här slutprodukten, precis som i Café Society verkar Allen fascineras av klassiska filmgangsters. Och sett till den filmen så är detta en klart mer kompetent film, att bli skonad från Kristen Stewarts kriminellt usla skådespel är värt en liten eloge bara det. Och det förekommer ett helt fantastiskt litet fiktivt gangster påskägg.

wonder-wheel-trailer

Wonder Woman

Beklagligt nog så förbättrar inte det de redan tama och slarviga förutsättningarna. Det här är Allen då han är som mest ofokuserad och vårdslös. Det överläggande berättandet får drivas av en som alltid platt Justin Timberlake, Allens ihärdighet kring dessa publikfriande inslag – Stewart i Café Society eller Louis C.K i Blue Jasmine, känns enbart närvarande för att bidra till en krystad känsla av trendighet.

Vad som ger filmen någon som helst relevans är Kate Winslet. Efter alla dessa år har Allen äntligen lyckats fått samarbeta med en av världens bästa skådespelerskor. Winslets filmer har de senaste åren liknat Allens på så sätt att det växlat mellan mördande trista och måttligt intressanta.

Inte sedan Winslet samarbetade med Roman Polanski har hon varit såhär pigg och energisk. När hon först gör entré så har hon redan vunnit hela striden, detta utan att avfyra ett enda gigantiskt emotionellt vapen, blicken och hela hennes fantastiska utstrålning är helt makalös att se. Det verkar som att det brittiska monstret är på väg att skapa ännu en klassisk insats.

WA16_D06_0047.ARW

Waiting For The Miracle 

Tyvärr går väldigt mycket fel efter denna andlöst häftiga introduktion. Istället för att nyttja detta skådespelarunder så pressar Woody Allen in scener med Justin Timberlake där han leker Baywatch, den fantastiska möjligheten att låta Winslet driva filmen tas ifrån henne då den – i jämförelse bleka ensemblen får ta alldeles för stor plats.

Till och med när Winslet verkligen tar i från tårna så är det som att försöka lyssna till en bra och karismatisk talare som försöker förespråka mitt under en pågående Heavy Metal konsert. Hennes skådespel dränks i en berättelse som stapplar fram.

Bristen på någon underfundig humor gör odet hela ganska stelt. Manuset är för återhållsamt men ändå excentriskt, scenerna som skall vara dramatiska blir bara ångor. Det blir varken hackat eller malet. Mitt intresse har helt och hållit försvunnit då vi når klimax.

Trots filmvärldens kanske mest skarpsinniga aktör och en regissör och manusförfattare som kan leverera stordåd så blir Wonder Wheel bara ett trist utkast för något som kunde ha blivit klassiskt.

Betyg 4/10 

Mordet På Orientexpressen Recension 

Publicerad den av
0014

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

För de som redan vet hur historien slutar är filmen bara en ytlig axelryckning, för den skaran som inte är bekanta med denna mordgåta är för kompakt och tråkigt. Trots en ensemble med fantastiska aktörer så går Mordet På Orientexpressen på total tomgång.  

Hur elegant och stiligt det än må vara, så kommer inte denna nytolkning av Agatha Christies klassiska novell någonstans. Det som borde vara en biljett i förstaklass blir lite av en pina, inte helt olikt att fastna på tågspåret ett par ynka kilometer ifrån slutdestinationen.

Sidney Lumets filmversion från 1974 är antagligen den mest välkända av de flertal adaptioner som gjorts av Christies bok. Den versionen är sannerligen inte perfekt med sitt makliga tempo och högst ordinära produktion. Den tar däremot igen på en otrolig finess och elegans. En hårt sminkad Albert Finney gör ett suveränt porträtt av den legendariske privatdetektiven Hercule Poirot. Varenda replik levereras med eftertryck och precis rätt mängd syrlighet. Finalen – där alla kort läggs på bordet, är ett utmärkt exempel på hur man kan genomföra en spännande mordutredning i filmformat.

Lumets version transporterar publiken till en idealistisk period då verkliga jättar inom skådespelaryrket vandrade på vår jord. Ingrid Bergmans bortkomna svenska missionär tillförde också en stor dos välbehövlig humor.

Kenneth Branagh som står som både regissör och huvudrollsinnehavare har valt att inte helt efterlikna denna klassiska version. Strukturen är annorlunda och en hel del utfyllnad har tillkommit i form av en konstig exkursion i ett ganska ruttet intro. Tekniskt  är denna version betydligt mer sofistikerad, fotad i det numera exklusiva 70mms formatet och välsignad med med en helt otrolig produktionsdesign så kan ytan delvis beskrivas som mycket snygg.

0051

Stop This Train 

Oturligt nog så är det just bara en tunn yta som utgör det bästa filmen har att erbjuda. Branagh verkar inte vara helt säker på vad han vill göra. Introduktionen är en ojämn och väldigt fånig matiné som drar tankarna åt den sämsta av Indiana Jones-kloner. Försöken till ansträngd humor drar tankarna till riktigt dålig slapstick, det är inte heller i linje med en i övrigt allvarlig och dramatiskt tung film. När vi slutligen lämnar introduktionen bakom oss och stiger på det instängda lokomotivet så försvinner lite av det här velandet.

Någonstans här börjar också Mordet På Orientexpressen ta form visuellt. Det taffliga introt – i ett märkbart iscensatt Jerusalem, försvinner och ersätts men den täta kammaren som tåget får utgöra. Den slutna miljön tillåter delar av den fantastiska produktionen att verkligen lysa. Varenda kupédörr, tallrik och nattlinne känns utstuderade och noggrant valda.

Men det finns även visuella fläckar i den här annars skinande solen, det analoga fotot är inte ens i närheten så bra som i Christopher Nolans Dunkirk. Där använde man upplösningen och det naturliga grynet till att skapa en autentisk upplevelse, Haris Zambarloukos som fotograferat Mordet På Orientexpressen belyser flera scener med ett ljus som ger en platt och tråkig framtoning. När man försöker blanda in digitala specialeffekter så påminner filmen om Guy Ritchies snedvridna version av Sherlock Holmes.

0042

’’Running Right Of The Track’’ 

I ett såhär intimt spelrum krävs det framförallt två ingredienser, suveräna aktörer som kan hålla igång publikens intresse och en berättelse som trots sina snäva möjligheter till miljövariation överraskar. Dessa två element är inte närvarande här. Ensemblen – som beskrivits som en av de mest imponerade någonsin, är ojämn och skådespelare som Johnny Depp och Michelle Pfeiffer verkar tro att detta är en lekstuga där de kan ränna runt i tidstypiska kostymer.

Branaghs version av Hercule Poirot porträtteras som en superhjälte med övernaturliga förmågor, här löser han komplexa mordpussel i sömnen. Prestationen från den adlade Shakespeare veteranen ligger någonstans mellan Saturday Night Live parodi och fånig radioteater. Albert Finney framhävde Poirots karisma och slutledningsförmåga, Branagh går helt in för att göra ett mer ’’intellektuellt’’ porträtt, där han gärna grubblar och tystlåtet gör några riktigt krystade A Beautiful Mind liknande slutledningar.

0063

Slow Train 

Den äldre och mer erfarna skaran skådespelare bestående av Derek Jacobi och Judi Dench klarar sig enbart på ren pondus. Den yngsta gruppen med bland andra Daisy ”Rey” Ridley varierar från spända till mer eller mindre förfärliga. Tom Bateman gör en utav årets mest överspelade karaktärer och passerar gränsen för vad som faktiskt är uthärdligt.

Men för det mesta faller det mesta till att bara bli en axelryckning, trots fantastiska aktörer som Willem Dafoe och Penelope Cruz så känns det mesta återhållet och allmängiltigt. Karaktärerna är ansiktslösa och magra till innehållet sett.

Christies berättelse är till grunden en väldigt stabbig och rörig historia. Motiven och händelseförloppet är krystat och närmast löjeväckande. Det här är givetvis ingeting man kan råda bot på när man väl adapterar, men det löser inte problemet med att den här berättelsen inte fungerar i modern tid. Mot slutet känns det som om att man forcerar alltifrån logiken till trovärdigheten, det görs inte ens en ansats till att sätta upplösningen i en lite mer överraskande kontext.

0073

On A Downbound Train 

Mordet På Orientexpressen känns som ett stort frågetecken, den saknar energin för att attrahera en yngre och eventuellt helt ny publik. För de som redan är bekanta med historien blir den snygga ytan bara en tillfällig ljuspunkt som sedan kulminerar i en film som sömnigt famlar fram till ett tråkigt avslut. Jag har haft mer uppfriskande uppresor på ett Intercity tåg utan luftkonditionering.

För att citera musikern John Mayer;

’’Stop this train I wanna get off and go home again’’

Betyg 4/10