Etikettarkiv: Recension

Peppermint Recension 

Publicerad den av
0132

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig. 

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel. 

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende. 

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning. 

0081

Punisher !? 

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten. 

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum. 

0061

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch. 

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation. 

0013

Hemska stereotyper 

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen. 

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential. 

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10

Searching Recension 

Publicerad den av
0021

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Intressant koncept blir tillslut långsökt och ensidigt. Bitvis intressant men på det hela väldigt meningslös.   

Det här är inte en fullständig film, det är ett experimentellt koncept. Genomförandet är betydligt mer genomtänkt än många andra filmer som bara utformas efter en gimmick. The Social Network kan ses som den inledande faktorn för filmer som handlar om social media. Man får inte glömma bort att den filmen egentligen har väldigt lite att göra med Facebook som verktyg i samhället, det är ett välskrivet och rafflande drama som får näring av regissören David Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin, Facebook är enbart en katalysator för berättelsen.  

Searching bygger hela sin presentationen på informationsteknologin och dess många gestalter. Det hemska begreppet ’’found footage’’ är förmodligen det bästa sättet att beskriva själva berättarknepen, sekvenserna sker i realtid med väldigt lite redigering. Men det finns en twist på det hela, istället för skakiga videofilmer så upplevs hela Searching som om att biopubliken satt framför sin eget virtuella skrivbord. Söktermer, musklick och kopierade filer spelar minst lika stor roll som dialogen. Och på den punkten utför regissören Aneesh Chaganty hela konceptet väldigt väl, det är oväntat spännande och medryckande, där andra filmer lägger pussel genom att karaktärer får återge lösningarna, så är detta som att befinna sig mitt händelsernas centrum. 

Chaganty undviker också att allt för tydligt använda sig av en moralisk pekpinne, de skrämmande avarterna som internet inneburit hanteras helt neutralt. Man fångar det totala vansinnet i personlig överexploatering, där människor – utan hämningar, lägger ut hela sina liv på internet. Då all form av social media idag skapar förstasidor i tidningarna, så känns Searching väldigt obehaglig, det finns något hotfullt genom hela filmen som lämnar en väldigt bitter eftersmak, och det är något positivt i det här fallet. 

Men filmer som till största del är gimmicks håller sällan ihop, Searching är som mest intressant i början, man är till och med så fräck att man tar viss inspiration från Pixar klassikern Upp och dess legendariska introduktion. Sedan så är tricksen och överraskningarna slut, diskretion saknas helt, med det åsyftas hur klumpigt och oförsiktigt man behandlar filmens mest centrala aspekt – mysteriet. John Cho är den enda aktören som inte spelar över, hans skådespelarpartners befinner sig någonstans mellan obekvämt stela eller pinsamt överspelande. Till och med Cho dras ned efter ett tag, manuset tvingar honom till ett par episoder som helt och hållet förstör illusionen av att detta skall vara någorlunda realistiskt. 

Och då vi ändå talar om trovärdighet så är filmens övergripande logik så perforerad att man kan mista det hela för en basketkorg. Searching lyckas delvis genomföra sin gimmick, men det räcker inte för att fylla ut drygt 100 minuter, om man hade sett över felen och nöjt sig med en enklare men robustare berättelse så hade vi kunnat få en kultklassiker, nu får vi en film som i slutändan enbart lämnar tittaren förvirrad och frustrerad. 

Betyg 4/10 

Alpha Recension 

Publicerad den av
0191

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.  

Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år… 

Olidligt tråkig

Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr. 

Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse. 

0141

Tortyr 

Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300. 

Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.  

Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm. 

0202

Människans bästa vän 

Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta. 

Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.  

Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.  

Betyg 4/10 

 

The Predator Recension 

Publicerad den av
006

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En förkastligt usel och desperat film som slår in sista spiken i kistan för en filmserie som aldrig blev någonting utanför sitt original. 

Detta är egentligen inte en recension, det är en dödsannons. Minnestexten lyder; 

’’1987 föddes en liten och – på förhand ointressant film som utvecklades till ett fenomen, sedan så följde svåra, svåra år för den utomjordiska jägaren. Det majestätiska rovdjuret gick från att vara en ostoppbar mördarmaskin till att bli en utskrattad clown som for runt i storstadsdjungeln och i leksakspyramider. De sista åren levde storjägaren en hårt liv med tre usla produktioner. Slutligen stupade denna magnifika varelse år 2018… Vila i frid… ’’

0031

Älskat monster 

Predator-monstret må vara älskat, den första filmen av John McTiernan är fortfarande en fullt godkänd upplevelse såhär trettio år senare. Måhända så skrattar man ganska rejält åt alla – numera, legendariska Arnold Schwarzenegger repliker, ingen kan ha undgått kommentaren om den där helikoptern. 

Predator uppfyller samtliga fördomar om hur 80-talets actionfilm såg ut, kvinnorna är våp, männen byggda av så mycket muskler att de knappt kan rotera sin överkropp. Det som ger Predator en plats i sci-fi genrens Hall Of Fame är dess antagonist, den bortgångne specialeffekts-gurun Stan Winston skapade ett kreatur som – visuellt, var så distinkt och skräckinjagande att karaktären har lyckats leva vidare, trots att serien inte har gett oss någonting av värde sedan 1987. 

0131

Början på slutet 

Vad som skedde under det tidiga 00-talet vill ingen levande – rymdvarelse eller människa, minnas. Alien Vs Predator slog ihop den intergalaktiska jägaren med H.R Gigers otroliga skapelse numera kallad Xenomorph. Både Alien och Predator-serierna var nedkörda i bottnen redan innan det anskrämliga spektaklet som var Alien Vs Predator anlände. 

Och fjorton år senare har varken Gigers eller Winstons skapelse fått någon form av upprättelse. Ridley Scott fortsätter att förnedra sig själv och fansen med pretentiösa och menlösa sömnpiller som Prometheus och Alien: Covenant. Predator har haft det ännu tuffare, för åtta år sedan gjordes ett försöka att återuppliva serien med Predators, den flitiga arbetshästen Robert Rodriguez producerade, resultatet var bedrövligt. 

008

’’It’s all bull&%&% all of it !’’ 

The Predator har inte ingett några goda föraningar. Hela marknadsföringen har lämnat både mig själv och så många andra helt iskalla. Det enda mikroskopiska hoppet har varit regissören Shane Black, från sitt arbete med Dödligt Vapen till Iron Man 3, så har Black alltid levererat underhållande och roliga filmer. Iron Man 3 må vara kontroversiell, men efter misslyckandet med del två så kändes Blacks fräcka hantering av materialet uppfriskande. Black medverkade även i originalet från 1987, således fanns det ett litet hopp om att The Predator skulle kunna ingjuta lite energi i en filmserie som legat i koma. 

Innan vi går vidare till själva recensionen så kan man inte undgå att nämna den kontrovers som nyligen figurerat i media. I en bortklippt scen sägs huvudrollsinnehavaren Olivia Munn tvingats till att spela in en sekvens med en ökänd sexförbrytare – Steven Wilder Striegel. 

Munn sägs ha blivit utfryst av sina med skådespelare och Shane Black efter att hon rapporterat och krävt att scenen skulle tas bort. Black och Striegel sägs båda känna varandra privat. Denna alarmerande nyhet gör en redan katastrofal film ännu sämre.

Det påstås att filmens tredje akt behövde göras om till följd av tekniska problem, med facit i hand hade det kanske varit bäst att göra om hela filmen då man ändå höll på… 

Att det återigen har blivit en katastrof är sorgligt då inledningen drar tankarna åt Guardians Of The Galaxy, med den explosiv scen i yttre rymden.  Så fort berättelsen förankras till fastlandet så går går allting åt skogen. Publiken kastas rakt in i ett händelseförlopp som aldrig riktigt förklaras. Det är som att Black inte vet vad han vill göra, de flesta scenerna är meningslösa och introducerar karaktärer som inte har någon som helst betydelse och försvinner efter några korta scener. Själva storyn känns improviserad och osäker. 

Mellan varven så dyker Black ned i den hemlighetsfulla mytologin som – på film, aldrig har utforskats på allvar under dessa decennium. Till en början är detta en styrka då vi äntligen verkar få en extra dimension till dessa stumma dödsmaskiner. Men sedan så tappar både Shane Black och publiken intresset, precis som Alien: Covenant så handlar det inte om att utforska och utveckla, det är en totalt demolering av allt som hänt tidigare. 

0151

’’One ugly…. ’’

På de mest krystade sätt så försöker Black ändra hela seriens logik och innebörd. Den nya informationen vi får är så fasansfullt dålig att man nästan kan höra hur filmens hjärta slutar slå. Det finns en tydlig brist på respekt gentemot fansen när man tramsar och flamsar bort  element som kunde ha lett fram ill något konstruktivt. Den ökända vändningen i Iron Man 3 är ingeting i jämförelse med vad som sker här. 

Från Dödligt Vapen till The Nice Guys har Shane Black alltid skrivit svordomsfylld och grabbig  dialog som fungerat då han sätter sina karaktärer i makabra scenarion. Till och med en brutal tortyrsekvens blev till en skrattfest i Blacks händer. Karaktärer som Martin Riggs eller Harry Lockhart är skapelser som med stolthet bär Blacks signum; stöddiga, vilda och tokiga.  

Nu har man samlat ihop en grupp gökar som inte går att tycka om under några som helst omständigheter. Detta team av busar – som skall efterlikna Arnolds överdrivet maskulina supertrupp, kan vara några av de mest burdusa och smaklösa människor jag sett på ett bra tag. Humorn är så låg att man svettas av skamkänslor. 

0012

Ljushuvuden 

Om dessa ljushuvuden i alla fall spelats av acceptabla aktörer så hade kanske denna dagishumor gått hem. När man nu bara har en samling b-aktörer till sitt förfogande så kraschar man rakt ned. Man skall aldrig sparka på någon som redan ligger ned, men Olivia Munn i rollen som doktorerad forskare går inte att ta på allvar. Att kontroversen fortfarande är glödhet verkar Black inte bry sig om, Munn behandlas illa i ett flertal sekvenser där hon enbart blir en katalysator för pubertala sexanspelningar. 

Olivia Munn behöver dock inte skämmas då hon agerar mot Keegan-Michael Key. För de som tvingades genomlida Keanu och Friends from College vet vad som väntar. Key presterar så illa att det knappt går att beskriva, han blandar överspel med usel komisk tajming, till och med Gary Busey i Predator 2 framstår som en superstjärna i jämförelse. 

Men det slutar inte här, Jacob Tremblay har återigen blivit rollbesatt efter typ, den introverta,  utsatte och ensamme pojken har han redan gjort i Wonder – och där mycket bättre. Just Tremblays karaktär är problematisk då han är diagnostiserad med autism. Det är svårt att kritisera Tremblay för slutresultatet, men sättet Shane Black trivialiserar och leker med detta tillstånd känns ytterst osmakligt då filmen närmar sig sitt slut. 

0091

’’Don’t stick around’’

Men spänningen då ? Jodå, vi får lite joggande i mörkret och lite skottlossning och inte så mycket mer… Det måste också sägas att ambitionen till att göra The Predator till en – tydligt markerad, barnförbjuden historia, inte fungerar. Blodet sprutar bara man vidrör någon i denna verklighet, tillslut liknar det talkshowvärden Conan O’Briens inslag där han blir huggen med ett låtsas svärd. 

Det enda positiva är rovdjurets utseende, i en helt fantastisk blandning mellan praktiska och digitala specialeffekter, skapar man det snyggaste rovdjuret vi någonsin sett. Men inte ens det håller då Black ändrar riktning i filmens mitt – att säga mer vore att avslöja lire för mycket.     

Efter trettio år är det helt uppenbart att Predator är lika slut som chokladdrycken O’boy sensommaren 2018. Gräv ett hål och ta fram kistan, det här filmmonstret förtjänar i alla fall att vila i frid… 

Betyg 2/10  

Unga Astrid Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant. 

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas  ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia. 

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar. 

004

Vilsen i Villekulla 

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia. 

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar. 

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig. 

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd… 

0011

In i snickerboa 

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna. 

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet. 

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän. 

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt. 

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier,  aldrig berörs. 

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare. 

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10 

Mile 22 Recension 

Publicerad den av
MILE 22

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.  

Peter Berg borde –  likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL. 

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar. 

0051

Army Reserve 

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar. 

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan 

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ. 

014

En sorglig kliche 

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter. 

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet. 

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås. 

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer 

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle. 

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person. 

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets. 

010

Pliktskyldig konspiration 

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder. 

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier. 

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna. 

009

Action In The Streets 

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer. 

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler. 

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter. 

Betyg 1/10

The Nun Recension 

Publicerad den av
013

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge. 

1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt. 

Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle. 

019

From The Pinnacle To The Pit 

Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla. 

Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om. 

002

Devil Church 

The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall. 

James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga. 

Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.

020

”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”

Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen. 

Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska. 

En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog. 

015

’’To procreate the unholy bastard’’

Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun. 

Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning. 

0121

’’Smells of dead human sacrifices’’

  Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den. 

The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet. 

Betyg 2/10  

BlacKkKlansman Recension 

Publicerad den av
001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

005

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

007

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

012

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10 

The Incredibles 2 Recension

Publicerad den av
0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Maria By Callas Recension 

Publicerad den av
maria-by-callas-1771-copyright-fonds-de-dotation-maria-callas.jpg

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

photo_1 maria-by-callas Copyright Fonds de Dotation Maria Callas

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

Derniere Norma a Paris 1965 Fonds de Dotation Maria Callas

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10