Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 11 oktober, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers för allt som har med Vol. 2 att göra.

Filmen

Ibland är det nödvändigt att få lite perspektiv… Guardians Of The Galaxy Vol. 2 mottogs överlag väldigt väl när den gick upp på bio i våras, men fick samtidigt utså en hel del kritik, man pekade på diverse problem med tempot och att humorn inte alltid klickade. Jag skrev i min recension att filmens betyg eventuellt kunde sänkas med tiden. Ett halvår senare kan jag – lättad, konstatera att betyget inte skall ned, snarare upp…

För även om ett par av skämten inte fungerar (scenen där Rocket behöver tejp är ett fiasko) så är helheten inget annat än makalös. James Gunn ingjuter värme, själ och hjärta i samtliga av filmens delar. Visuellt så fortsätter Marvel Studios höja ribban. Man tar mycket av de fantastiska färgerna från Doctor Strange och skapar en upplevelse som är helt makalös att se på.

Men det är inte bara visuellt slående, när James Gunn vill visa upp filmens muskler så får vi stunder som inte går att glömma.

Sekvensen där Rocket Raccoon och Yondu skjuter sig ur sitt fångenskap och ackompanjeras av Come A Little Bit Closer får mig fortfarande att gapa stort. Musiken är närmast genialt integrerad, mixen av allt från Cat Stevens till George Harrisons LSD dränkta My Sweet Lord är rysligt bra och har fått en cementerad plats i min musiksamling.

Men bäst är fortfarande manuset och karaktärerna. Skådespelarna är varma i kläderna och de bästa scenerna kommer ifrån interaktion mellan dem. David Bautista som Drax är utan tvekan en av årtiondets roligaste karaktärer. Det är inte så ofta man får skratta såhär högt och hjärtligt till en film med sådan här enormt stor produktion.

Dramatiken är det inte heller så mycket att diskutera kring, avslutet är fantastiskt och innehåller det där emotionella klimax som regissören Irvin Kershner pratade om i och med Empire Strikes Back.

Den kanske starkaste scenen sker mellan de två systrarna Gamora och Nebula, Karen Gillan gör ett helt fantastiskt porträtt av en trasig och plågad individ, det är en ren fröjd att se hennes karaktär växa och bli tredimensionell. Sedan har vi en Kurt Russell i storform, han lyckas kombinera nostalgin från sina största stunder under 80-talet med en mycket dynamisk och karismatisk skurk som bryter mot den vanliga mediokra normen som Marvel skurkar har inneburit.

Det här är en fantastisk åktur som visar att filmer med gigantisk budget kan vara bland det bästa som finns, ett fantastiskt konstaterande i en industri som ofta kan kännas helt själlös.

Betyg 9/10

Bilden

Tyvärr så har vi inte möjlighet att recensera 4K versionen av filmen. 1080P versionen har dock fantastiska färger och behåller samma klara bild som den vi fick ta del av på IMAX-versionen. Den upplevelsen blev en uppenbarelse kring hur bra IMAX kan vara. I synnerhet så var skärpan i absolut världsklass, detta genom att filma allt digitalt med kameratillverkaren REDs bästa produkter i vansinniga 8K. Detta är en upplösning som enbart kan jämföras med 70mm. Det finns idag inget format som kan reproducera denna upplösning så en komprimering har behövt ske.

Denna 2K utgåva bär med sig ett tunt filter som verkar ha uppstått då man skalat ned filmen, antagligen pga den massiva mängd data som en 8K fil innebär. Skräpan är inte så sylvass som jag vill minnas den. Man tar dock igen väldigt mycket på den otroliga färgpaletten som är lika hysterisk som på bio, enligt James Gunn är Vol. 2 mindre rik på färgvariation, istället har man förstärkt hela sitt färgspektrum. Se på scenen där gruppen möter upp den stoiske drottningen Ayesha i sitt trontum, det är ett nirvana i tokiga färgkombinationer med guld och neon blå väggar.

I framtiden hoppas vi kunna ge en recension av 4K versionen men tillsvidare är detta mycket bra men inte fantastisk representation.

Betyg 8/10

Ljudet

För den som vill riva sina väggar och riskera att grannarna kommer på besök med spetsiga tillhyggen bör nog undvika att spela Guardian Of The Galaxy Vol. 2. Det här är ett av de mest aggressiva ljudspår jag någonsin hört. Varenda utomjordisk jetmotor får det att dåna, sekvensen där rymdskeppet Milano kraschar i en barrskog får fönstren att skaka, det är fullt med nyanser som fågelläten, träd som svajar och mark som rivs upp.

Introt med Mr. Blue Sky låter precist och mycket exakt, sången och instrumenten samverkar på mycket bra vis med det kaos som pågår i bakgrunden.

Alla kanaler är ypperligt mixade där man aldrig tappar bort dialogen eller de viktiga omgivande ljuden som är så viktiga för att skapa en bra känsla av närvaro. Det må kanske inte vara något finlirar ljud – som Paul N.J. Ottoson arbete med The Hurt Locker, men på ren råstyrka så är detta som gjort för att bli en framtida referenskopia.

Betyg 10/10

Extramaterial

Tyvärr så är Disney/Marvel Studios inte helt villiga att verkligen omfamna riktigt djupt extramaterial. De små glimtar vi får av arbetet bakom kulisserna är alldeles får korta och triviala för att verkligen ge oss insikt i en sådan här gigantisk produktion. James Gunns kommentarspår är gemytligt men inte särskilt ingående i själva skaparprocessen, för den som vill ha en lektion i filmskapande får söka upp något annat, detta är enbart centrerat kring trevliga anekdoter och lite funderingar kring att filmen faktiskt är ett drama där relationerna mellan karaktärerna är viktigast och inte explosionerna och spektaklet runt om.

De tekniska insikter vi får delgivna hör till det mest intressanta – som det otroliga arbetet med filmens final som utspelar sig i den levande av planeten Egos inre, en scen som sägs innehålla över en biljon polygoner.

Betyg 6/10

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Publicerad den 25 september, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

Dags för filmen

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

’’And where have you been ?’’

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

Marvels starkaste hjälte

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

En milstolpe

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

Stockholm Comic Con 2017

Publicerad den 18 september, 2017 av bosstime55

Och så var det slut… Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM.

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

Legogubbar och trams

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

Lyx nörderi hos MIVA Gallery

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

Logan Blu Ray Tävling

Publicerad den 4 augusti, 2017 av bosstime55

Eftersom vi fortfarande ligger på minussidan med mängden tävlingar så drar vi igång ytterligare en. Denna gång är det Logan på Blu Ray som 20th Century Fox Sverige har varit så vänliga att bidra med.

Precis som förr gäller det att skicka ett mail till stromsonab@gmail.com och ange namn och adress. Denna tävling avgörs onsdag den 16 augusti.

Lycka till !

Spider-Man: Homecoming Premiär Utställningen 05-07-2017

Publicerad den 6 juli, 2017 av bosstime55

Och så var ännu en premiär avklarad på Filmstaden Täby. Detta var utan tvekan den bästa hittills. Att nå det slutgiltiga målet hade sina hinder på vägen. Det är alltid lika exalterande att se de glada minerna och de unga besökarnas stora ögon.

Vi kommer fortsätta göra dessa evenemang och vi vill gärna höra vad ni skulle vilja se mer eller mindre av ?

Kommande evenemang kommer vara för premiären av Justice League den 17 november och såklart Star Wars: The Last Jedi den 13 december. Dessa datum är enbart preliminära då man aldrig vet om saker och ting kan flyttas om av filmbolagen.

The Last Jedi evenemanget kommer vara något mycket annorlunda mot tidigare. Vid kan även flagga för att vi har något ganska stort på gång inför premiären av Avengers: Infinity War nästa år.

Jag vill slutligen tacka hela personalstyrkan på Täby bion som alltid är lika trevliga och entusiastiska kring våra arrangemang. Utan er hade detta inte gått att genomföra. Speciellt tack till Elliot som är hela skälet till att vi ens kunde inleda denna ’’epok’’ för Tiger Film.

Stort tack till alla som hjälpte till med packning och andra installationer. Ni vet vilka ni är !

Och slutligen, ett enormt tack till er i publiken som var helt eminenta genom er vänlighet och nyfikenhet. Vi lovar att bara göra dessa tillställningar bättre och bättre.

Vi ses om några månader !

Hör av er på stromsonab@gmail.com med frågor eller åsikter !

Spider-Man: Homecoming Recension

Publicerad den 2 juli, 2017 av bosstime55

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?

En artikel: Doctor Strange Del 3 – Samlarstaty och andra attiraljer

Publicerad den 14 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Vi mottog ej denna staty från XM Studios. Åsikterna är objektiva och ej påverkade av någon tredje part. Vi har ej heller mottagit sponsring från någon av de länkade sidorna.

Och så har vi nått slutet på vår artikelserie om Doctor Strange. Som avslutning tittar vi närmare på de hyllade XM Studios och deras figur av The Sorcerer Supreme.

Ibland vill man ha lite mer. När en film verkligen slår rot inom en närmar man sig lätt det farliga området som kallas replica, eller figursamlare. Det är en hobby som ibland kan kännas hopplös. Leveranstiderna är ofta långa, förhandsbokningarna kan ske så tidigt som ett år innan, och communityn som omger dessa föremål är tyvärr både aggressiv och gnällig.

Men efter alla dessa svårigheter kommer det fantastiska ögonblicket då man mottar ett stycke konst som faktiskt golvar en.

Singapore-baserade XM Studios har slagit ned som en bomb i samlarkretsarna. I och med sin numera legendariska staty av Magneto från X-Men satte sig studion på kartan med en smäll. XM Studios är unika på så sätt att de producerar ett litet antal figurer och kvalitetskontrollen är förmodligen den bästa i världen. Andra mycket bra tillverkare som amerikanska Sideshow Collectibles dras fortfarande med så kallade “Quality Control”-problem. Det kan var allt ifrån små skador där delar kan lossna, till slarvigt måleri som innebär ytor som inte ser bra ut.

Trots de långa leverans- och produktionstiderna så drabbas en del statyer och föremål av att dessa företag försöker producera saker som egentligen inte borde serieproduceras i tusentals exemplar. Detta är konst och kan inte jämställas med produktionen av till exempel hemelektronik.

Just Sideshow blir idag utsatta för obehagliga hatkampanjer som mer än gärna begår personangrepp och smutskastning. Det mest ironiska är då en tillverkare tvingas höja priset och klagomålen strömmar in över prishöjningen, samtidigt som folk skriker efter bättre kvalitetskontroll samt förhöjd övergripande kvalité.

Och för att ta på mig Thomas Di Leva-rollen så behöver denna community mer kärlek och fred, eller något sådant. Vi behöver respekt från både samlare och producenter. Sätt inte upp omöjliga datum och var ärliga i kommunikationen mot kunden. Och sluta genast med att håna tillverkare med glåp- och könsord.

Som vanligt inkluderar XM ett par olika alternativ för uppvisning

XM Studios vet att de ställs inför omöjliga förväntningar, men har trots det slagit alla på fingrarna.

Allt från den otroliga lådan till deras unika kvalitetskontroll (som innebär en kontrollant i Kina samt en i Singapore), gör att slutprodukten närmast är identisk med den prototyp som visas upp i samband med förhandsbokningar. Prototypen är ofta gjord av den bästa av konstnärer, och att serieproduktionen kan hålla samma nivå är inget annat än makalöst.

Efter biopremiären av Doctor Strange blev behovet efter en ännu större del av kakan för stor. XM-Studios stod redo med sin staty. Avbildad från serietidningen snarare än Benedict Cumberbatch ges XM Studios stort utrymme för improvisation, och deras otroligt dynamiska och innovativa designlösningar är förmodligen de bästa i branschen.

Doctor Strange levereras i en massiv låda som man nästan kan kalla för skottsäker. Med sina metallhörn, tjocka papper, och genialt konstruerade frigolitinsida är bara förpackningen ett mindre konstverk. Lägg till små men otroliga detaljer, som en biografi för karaktären på innerlådan, och att vi istället för en överdriven mängd tejp som förseglar frigoliten här får straps med kardborre. Det känns både lyxigt och exklusivt.

När väl lådan öppnats så fortsätter galenskapen. XM Studios bygger sina statyer som pansarkryssare. De väger mer än Anna Kinberg Batras problem som partiledare, och hantverket är av sällan skådat slag. XM definierar kvalité och passion.

Det alternativa ansiktet som nog ingen kommer använda

Stephen Strange avbildas som en fantastisk skulptur där han faktiskt svävar med hjälp av sin mantel. Basen är en representation av den mäktiga amuletten Eye Of Agamotto. Men inte nog med det! Med basen får du också två små diodlampor som lyser upp ögat i olika färger. Texturarbetet på basen måste upplevas på riktigt för att helt förstås. Lägg sedan till att man också får med ett par utbytbara delar. Man får valet att antingen visa upp Strange med The Orb Of Agamotto, ett mycket viktigt föremål i serietidningen, eller i ett attackläge där han ser ut att förbereda en stark besvärjelse. Också hans klart mer impopulära maskerade ansikte ingår.

XM är också generösa i att de inkluderar en otroligt stilig och välproducerad print, som bäst visas upp tillsammans med figuren.

Dynamiken och statyns hållning är oerhört slående

Tillsist får köparen The Book Of Vishanti, den bok där Strange hämtar kunskap och nya trollformler. Boken sitter lös ovanpå en hållare/bas som ser ut att vara hämtad ur mardrömssekvensen från Scott Derricksons filmatisering. Det är ett helt enkelt otroligt paket som inte kan rekommenderas nog för den köpsugna.

Statyn är slutsåld, men går att hitta genom olika nätbutiker runt om i världen. Var noga med att kolla upp renommé och omdöme innan ni gör ert inköp, då denna bransch tyvärr är utsatt för piratkopiering där helt anskrämlig produkter säljs till konsumenter. För den som är intresserad ges rådet att inhandla den inom EU’s gränser för att undvika dyra tullavgifter som dessa produkter ofta råkar ut för.

marvel-doctor-strange-sixth-scale-hot-toys-902854-16

Tyvärr är Doctor Strange kraftigt underrepresenterad i områden som replicas eller statyer. Dock har Hot Toys visat upp en mycket bra 1:6 figur, fullt ledbar, som bör finnas i butik i slutet av sommaren. Hot Toys erbjuder fantastiska porträtt och enormt mycket värde för pengarna. Framgångarna med filmen och Doctor Stranges kommande medverkan i flera Marvel-filmer kommer förhoppningsvis kunna förvandla detta underskott till en klart mer dynamisk marknad.

Och med detta avslutar vi artikelserien om Doctor Strange. Närmast ser vi den gode doktorn i Thor: Ragnarok, återigen spelad av Benedict Cumberbatch.

Tack ni som har läst, och för de som är intresserade att se dessa figurer ber vi er hålla koll på vår hemsida, där vi i framtiden kommer annonsera utställningar och event där ni kan komma för att träffa oss och diskutera allt från film till figurer.

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

”Jag blir ledsen…” Första bilden från TV-serien Inhumans

Publicerad den 13 maj, 2017 av bosstime55

Man skall vara ytterst försiktig med att använda ord som kränkning i diskussionsämnen som popkultur. I dessa tider bör socialt allvar inte trivialiseras för en enda sekund.

Den första bilden från TV-serien Inhumans visades upp förra veckan. Inhumans är en av Marvels kanske mest intressanta serietidningar just nu. Den kan jämföras med en modernare och mörkare X-Men, med inslag av politiska allegorier och teman som utanförskap och segregering.

Det är en fantastisk berättelse med starka karaktärer som blivit omedelbara personliga favoriter. Den övergödda hunden Lockjaw, den stumme men intelligenta kungen Black Bolt och slutligen den kyliga men empatiska drottningen Medusa. Den ursprungliga planen var att Inhumans skulle bli en produktion som skulle få stå sida vid sida med Marvel Studios andra biofilmer. Det lät ypperligt.

Allting såg klappat och klart ut, men så uppenbarade sig problem på horisonten, projektet sköts upp, för att sedan försvinna.

Sedan kom beslutet som skickade en kall kår genom själen…

…Projektet skulle bli en TV serie.

Marvels TV-produktioner har visat sig vara av en helt annan kaliber än deras biofilmer.

Daredevil pendlar mellan knappt godkänd och överdriven B-produktion. Jessica Jones – medioker. Luke Cage – hemsk och Iron Fist är genomgående kass.

Jag har fortfarande inte klarat mig igenom ett enda avsnitt av Agents Of Shield.

Och trots att Marvel insisterar på att allt hänger ihop – och flera referenser till biosyskonen delats ut under Netflix-seriernas olika avsnitt, så känns det för första gången som ett klumpigt påhäng, inte ett väl genomtänkt nätverk. Ingen Marvel-film har ännu utnyttjat någon av karaktärerna från TV-rutan.

Tonen och atmosfären, är lika skilda som Lars Ohly och Jimmie Åkesson på det politiska spektrat. Och den snutten vi fått se från The Defenders – en trailer jag faktiskt sett, då mitt intresse är lika med noll, och risken för självsabotage därmed inte existerar. Trailern inger inte särskilt stort hopp. Det ser lika billigt och slappt ut som tidigare försök, kemin mellan de fyra hjältarna verkar också vara på bottennivå.

Men den första officiella bilden från Inhumans går utanpå allt. Innan massakern startar, så behövs lite opartiska notiser. Promotionbilder tas ofta av helt avskilda fotografer från den huvudsakliga Director Of Photography. Stillbilder har väldigt lite att göra med produktionens slutgiltiga kvalitet.

Så den (minimala) optimisten inom mig säger att loppet inte är helt kört.

Nu till sågningen. Det ser bedrövligt ut. Kostymerna för tankarna till… ja, jag vet inte vad. Och Medusas hår ser ut som perukerna som ligger slängda på gatan efter allahelgonafirandet. Man kan bara citera mästerkocken Leif Mannerström.

”Jag känner mig lite kränkt faktiskt…”

”Vart du sårad Leif ?”’

”Ja….”

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Marvel