Det blev ingen proper recension på någon av de tre kvällarna Bruce Springsteen återvände till Ullevi för att ännu en gång pröva byggfundamentet. Vad som följer är en sammanslagen recension av de tre kvällarna som fick sin start i juni och slutade i juli 2016.

Den kritiska massan har blivit mer och mer ouppnåelig för bossen de senaste åren. Samtliga Ullevi konserter har hyllats som grandiosa och gudomliga händelser. 2012 i synnerhet känns som den punkt där alla hämningar släpptes. 28 juli 2012 förblir för många den ultimata konserten. Ett textboksexempel på att rockmusik kan skaka mer än bara betong och mark. Att den kan omforma människans inre och röra oss djupt.

I mina ögon var 2012 strålande men nådde aldrig upp till samma frälsande nivå som den där juni kvällen i Madrid samma år. Jag vågar knappt tänka på vad som hände efter de där nästan fyra timmarna. Känslorna, minnena och nostalgin kväver nästan verkligheten. Madrid 2012 är det största jag någonsin sett.

2012 skulle sedan avslutas med tre makalösa galor på Giants (Metlife) Stadium, där den första spelningen närmade sig Madrid-klass. Ullevi hamlade lite i kläm. 28 Juli i synnerhet, efter ett rent perverst ösregn som vägrade sluta, som i sin tur skulle leda till två hemska veckor i sjuksängen för egen del.

Ullevi 2016 var personligen vid flera tillfällen ännu bättre än 2012.

Wrecking Ball turnén drogs med styrkan och svagheten att vara byggd kring ett tight narrativ.

My City Of Ruins och Tenth Avenue Freeze-Out fick nytt liv i och med Clarence Clemons hyllningarna. Inte olik från The Rising rundan (som jag inte såg) där flera nummer blev cementerade och väl repeterade. Efter att ha blivit van vid Magic och Working On A Dream svängarna kändes det något stelt att We Take Care Of Our Own (underbar), Wrecking Ball (oerhörd) och slutligen Death To My Hometown (usel) konstant följde i samma ordning. Det ledde till en ytterst liten känsla av stelhet. Att ha tältpinnar i ett set är såklart nödvändigt, men det hade varit intressantare om Springsteen valt att förlägga det mer obekanta materielet till senare delar i konserten, likt Long Walk Home år 2008 som fick värma upp publiken inför Badlands.

The River turnén 2016 var en återgång till det vansinniga och vidöppna som Magic turnén blev känd för. Enbart superklassiker får stå som grundstruktur. Ingen kan nog klaga på att få höra The River, Sherry Darling och Hungry Heart som ’’stapelvaror’’, det är som att klaga på att få pommes frites i världsklass serverade till varje måltid.

Kväll ett inledes med den helt förödande starka The Promise. En låt som kallats en gömd skatt och bossens kanske mest oförlåtliga beslut – att välja bort den från Darkness On The Edge Of Town. Pianoversionen som Ullevi får höra får alla hårdhudade och cyniska Springsteen-experter att helt kapitulera.

Sen kallas ’’the mighty’’ E Street Band upp på scenen och pumpar igång Badlands. Detta monster, denna koloss, tjuren som rusade genom Madrid, bulldozern som krossade samtliga tre delstater på Barclays Center i Brooklyn, New York blir på Ullevi… INGENTING.

Publiken vägrar att aktiveras. Reaktionen är som att en röd Volvo passerat på e4’an vid rusningstid. Det är som att hela Ullevi är drabbad av en allvarlig koma. Om det är midsommarspriten som vägrat lämna blodådrorna eller en besprutning av valium, går inte att avgöra. Faktum kvarstår dock att detta är den sämsta publiken jag någonsin upplevt på en Springsteen konsert sedan den där isboxen som var Leipzig 2013.

Första kvällen hålls vid liv av en otrolig Bruce som gör allt för att tina upp en publik som tidigare blivit legendarisk för sin entusiasm. Den stora höjdpunkten i den första akten blir My Hometown, trots att ett lätt regn faller är den odödliga texten om en döende småstad så vacker att den värmer upp själen. Efter en standardiserad sektion med en ösig Johnny 99, Youngstown

och stenhård Murder Incorporated så kommer ännu ett oförglömligt ögonblick

i American Skin (41 Shots). Denna kontroversiella hymn om dödskjutningen i Bronx, New York får nu representera de offer och liv som lämnat världen i och med vansinnesdådet i Orlando, Florida. E Street Band drar ut och förlänger mästerverket i evighet. Varenda not slår som en pålkran mot hjärtsträngarna. När de startar om den igen med ett ännu större klimax spränger bossen alla gränser.  Konserten börjar äntligen få igång någon som helst puls från publiken i och med ett riktigt publikfrieri med Working On The Highway och Waitin’ On A Sunny Day.

Och så kommer den numera givna Ullevi klassikern Drive All Night. Återigen så kapitulerar alla sinnen. Vemodet och ömheten förstärks i den vackraste versionen som någonsin spelats. När Bruce viskar fram de sista textraderna finns det inga ord eller formuleringar som kan fånga ögonblicket.

Precis då gör E Street Band en klassisk ’’kör över alla igen’’ uppvisning i en helt otrolig version av Tunnel Of Love, låten som fått vila sedan 2008. Ikväll är den perfekt, perfekt. Från det inledande aggressiva trumintrot till Nils Lofgrens helt sinnessjuka solo.

De här två låtarna blir konsertens hjärta.

När den tredje akten väl inledes med Born In The U.S.A och avslutas med en vild Shout så kommer äntligen publiken på fötter. Då släpper koman och apatin och ger en liten, liten aning om vad en Springsteen konsert skall vara. Seven Nights To Rock har aldrig låtit bättre och är så brutal att jag måste blunda.

Thunder Road i akustik form får avsluta en kväll som helt räddas av E Street Bands energi och gränslösa hängivenhet.

Nästa afton ärver samma väder från kväll två 2012. Regnet gör hela Göteborg våt och kallt. Vädergudarna skonar dock publiken genom att undvika mer än duggregn under konserten. Som alltid får kväll två mer fokus på kalenderbitare. Redan som låt nummer fem kommer

Something In The Night. Det riktigt svarta materialet från Springsteens hårdaste album,

Darkness On The Edge Of Town. Kväll två skall kantas av rariteter och undangömda mästerverk. The Price you Pay som äntligen nåt en perfekt version dras fram, även den helt underbara Jole Blon, ett cover-ögonblick med Gary U.S Bonds får sig en sväng om.

Hela kväll två får snabbt signalementet som en frälsning för de mest inbitna, en som vanligt helt andlöst stor Racing In The Street och en turné premiär av den intensiva Lucky Town. Men precis som den första kvällen så är det Tunnel Of Love ögonblicket som står sig som starkast.

Tougher Than The Rest spelas för första gången i Sverige sedan 1988. Återigen får vi en klassiker serverad som får mig att buga djupt av tacksamhet och repsekt.

Jungleland får en repris från 2012 och är monumental men inte så överväldigande (en omöjlig sak) som gången Springsteen chockade en hel värld då den debuterades som en super special sista kvällen 2012.

Finalen är identisk med kväll ett, förutom Ramrod som äntligen får Ullevi att skrika ’’bosstime !’’.

Kväll två är bättre men återigen så vägrar publiken delta och göra den odödlig.

Finalen sparas en hel månad och får hela Sverige att återigen vallfärda till Ullevi. Kväll tre har haft en konstig plats i Springsteens senaste historik. Förutom ett par undantag som Giants Stadium 2008 så har den tredje kvällen alltid haft svårt att hitta en plats, de blir ofta en udda mix som inte alltid tillfredställer efter allt godis från kväll två. Den extra månaden hjälper till att ta bort den mest extrema udden av förväntningar.

Spekulationerna förblir dock vilda fram till sista minuten och frågan alla ställer är; ’’skall The River spelas i sin helhet ?’’

Svaret kommer redan efter Meet Me In The City, bossens längsta album skall spelas i sin helhet. Detta resulterar i en show som till stor del är identisk med de två jag bevittnade i Brooklyn i April. Spontaniteten försvinner samt spänningen. Men vem kan egentligen klaga när vi får ett av världens bästa album framförda av ett E Street Band som vill toppa alla förväntningar och skapa ännu en klassiker ?

Höjdpunkterna blir en helt galen Cadillac Ranch, en strålande Independence Day, The Price You Pay och som förra gången Drive All Night som inte ens kan betygsättas.

Och tillslut får vi en publik som kan tillåtas stämplas som sann Ullevi publik. Engagemanget och energin är påtagligt större än de där två sömnsessionerna i juni.

När The River är slut och finalen inleds är det fokus på fullt ös. Candy’s Room är blodröd av intensitet där Max Weinberg nästan slår sönder sina trummor. Badlands som äntligen får publiken att röra sig.

Finalen är förutsägbar men effektiv, jag kan dock tycka att något oväntat extranummer kunde fått göra entré (Detroit Medley vart är du !?). Men alla petitesser till invändningar förvandlas till lacknafta som dunstar då Twist And Shout slutligen gör sin premiär. Allt spårar ut och exploderar. Äntligen skakar marken så våldsamt att jag börjar bli rädd för att Ullevi ännu en gång ska få se sig mördat av E Street Band. Bossen vill inte sluta, Twisten blir en gigantisk allsångsövning, sedan ett massivt stampande hopp och slutligen totalt kaos – på bästa sätt.

Det vägrar att ta slut, extasen accelererar bortom all sans.

Kväll tre bli tillslut den bästa av de tre och känns slutligen som en sann Ullevi saga.