Searching Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Intressant koncept blir tillslut långsökt och ensidigt. Bitvis intressant men på det hela väldigt meningslös.

Det här är inte en fullständig film, det är ett experimentellt koncept. Genomförandet är betydligt mer genomtänkt än många andra filmer som bara utformas efter en gimmick. The Social Network kan ses som den inledande faktorn för filmer som handlar om social media. Man får inte glömma bort att den filmen egentligen har väldigt lite att göra med Facebook som verktyg i samhället, det är ett välskrivet och rafflande drama som får näring av regissören David Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin, Facebook är enbart en katalysator för berättelsen.

Searching bygger hela sin presentationen på informationsteknologin och dess många gestalter. Det hemska begreppet ’’found footage’’ är förmodligen det bästa sättet att beskriva själva berättarknepen, sekvenserna sker i realtid med väldigt lite redigering. Men det finns en twist på det hela, istället för skakiga videofilmer så upplevs hela Searching som om att biopubliken satt framför sin eget virtuella skrivbord. Söktermer, musklick och kopierade filer spelar minst lika stor roll som dialogen. Och på den punkten utför regissören Aneesh Chaganty hela konceptet väldigt väl, det är oväntat spännande och medryckande, där andra filmer lägger pussel genom att karaktärer får återge lösningarna, så är detta som att befinna sig mitt händelsernas centrum.

Chaganty undviker också att allt för tydligt använda sig av en moralisk pekpinne, de skrämmande avarterna som internet inneburit hanteras helt neutralt. Man fångar det totala vansinnet i personlig överexploatering, där människor – utan hämningar, lägger ut hela sina liv på internet. Då all form av social media idag skapar förstasidor i tidningarna, så känns Searching väldigt obehaglig, det finns något hotfullt genom hela filmen som lämnar en väldigt bitter eftersmak, och det är något positivt i det här fallet.

Men filmer som till största del är gimmicks håller sällan ihop, Searching är som mest intressant i början, man är till och med så fräck att man tar viss inspiration från Pixar klassikern Upp och dess legendariska introduktion. Sedan så är tricksen och överraskningarna slut, diskretion saknas helt, med det åsyftas hur klumpigt och oförsiktigt man behandlar filmens mest centrala aspekt – mysteriet. John Cho är den enda aktören som inte spelar över, hans skådespelarpartners befinner sig någonstans mellan obekvämt stela eller pinsamt överspelande. Till och med Cho dras ned efter ett tag, manuset tvingar honom till ett par episoder som helt och hållet förstör illusionen av att detta skall vara någorlunda realistiskt.

Och då vi ändå talar om trovärdighet så är filmens övergripande logik så perforerad att man kan mista det hela för en basketkorg. Searching lyckas delvis genomföra sin gimmick, men det räcker inte för att fylla ut drygt 100 minuter, om man hade sett över felen och nöjt sig med en enklare men robustare berättelse så hade vi kunnat få en kultklassiker, nu får vi en film som i slutändan enbart lämnar tittaren förvirrad och frustrerad.

Betyg 4/10

Alpha Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.

Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år…

Olidligt tråkig

Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr.

Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse.

0141

Tortyr

Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300.

Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.

Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm.

0202

Människans bästa vän

Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta.

Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.

Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.

Betyg 4/10

’’Higher Further Faster’’ – Captain Marvel Trailern

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

Marvel Studios har en förmåga att lämna ett oerhört tomrum då de inte är dagsaktuella. I år har vi fått tre fantastiska filmer från en av världens mest framgångsrika filminstitutioner. Överexponering är aldrig bra och när vi nu ser tillbaka på hur Marvel hade strukturerat sitt premiärschema är det väldigt tydligt att de vet när det skall bullra och när det skall vara tyst. Ant-Man & The Wasp gick upp på bio för två månader sedan, därefter har vi inte hört ett ljud och varken Captain Marvel eller den största elefanten i rummet – Avengers 4/Infinity War Part 2.

San Diego Comic Con har varit helig mark för Marvel, den legendariska Hall H är den mest eftertraktade platsen att befinns sig på då den historiska mässan går av stapeln varje sommar. Marvel har mellan varven inte valt att medverka, 2018 var ett sådant år… Det här beslutet visade sig vara mycket genomtänkt, då hungern och aptiten för mer information om de kommande filmerna har nått febertemperaturer.

Som utlovat är Clark Gregg tillbaka i rollen som SHIELD agenten Phil Coulson, denna gång föryngrad med samma teknik som användes på Michael Douglas och Kurt Russel

Vi försöker att undvika att skriva ingående åsikter eller analyser av promotionmaterial som trailers. Idén om att man bör vara objektiv – under alla omständigheter, är en självklarhet, men samtidigt något som de flesta av oss inte är. En trailer är betydligt mer manipulerande och cynisk än själva filmen, det är nästan en konstform i sig, bra trailers kan liknas med framgångsrika singelspår i musikvärlden, där man lyssnar till det timme efter timme.

Men för Captain Marvel måste undantaget göras, för ett år sedan publicerade vi en artikel med funderingar och spekulationer kring filmen. Och även om det är över ett halvår kvar tills premiären, så finns det en hel del att börja se över då det kommer till våra spekulationer.

Som vanligt då det handlar om Marvel så ser det fantastiskt ut visuellt, de där dagarna med ganska platt foto och släta texturer är borta. Rymdscenerna i Marvels filmer kan snart utmana Star Wars då det kommer till visuell flärd. Men det är filmens narrativ som intresserar mest, samtidigt som den avlämnar flest frågor.

I vår artikel – Tankar och teorier kring Captain Marvel, så nämns den eventuella möjligheten med minnesförlust för Carol Danvers. Brie Larsons berättarröst gör det klart i trailern att förlorad identitet kommer att vara ett av många teman genom filmen. Vi får se Danvers från barnsben till fullfjädrad kosmisk superhjälte, Marvels tidigare filmer har använt tillbakablickar, de har varit sporadiska och långt ifrån centrala i flera fall. Denna gång verkar vi ha att göra med ett mer uppbrutet narrativ, i artikeln från Entertainment Weekley, så gör Kevin Feige (chef för Marvel Studios) det klart och tydligt att detta inte är en berättelse om Danvers ursprung. Doctor Strange sades vara tänkt att utgå från samma idé, en del av publiken har uttryck kritik mot att alltid följa samma mönster där karaktärer introduceras i ett narrativ som egentligen inte har ändrats sedan Superman 1978.

Captain Marvel och hennes väg till att bli superhjälte är en krånglig och – i ett läge, pervers historia. Att nu bryta upp strukturen och låta oss känna Danvers genom henens egna reflektioner känns intressant, på så sätt gör man också serietidningen rättvisa där Danvers förlorade identitet och minnen alltid stått i centrum.

Sedan har vi den mest självklara frågan – vart har hon hållit hus under alla dessa år ? Marvel undviker helst krångla till sina förklaringar, Infinity War kunde ha blivit en enda lång gröt om storyn hade valt att slå knut på sig själv – slutet till The Dark Knight Rises. Att Danvers skulle befunnit sig på jorden alla dessa år ser jag som ytterst tvivelaktigt. Relativitetsteorin kan spela en roll, vi har att göra med en karaktär som – i serietidningen, kan flyga snabbare än ett jetplan och röra sig mellan planeter utan en farkost. Ett par bilder i trailern indikerar att Danvers redan har integrerat sig hos den utomjordiska rasen Kree, vem vet hur tid fungerar ute i Marvels kosmos ?

Än så länge är det för tidigt att bedöma Brie Larson i rollen, trailern är ganska sparsam med att visa vem Danvers är i denna film.

Den personliga höjdpunkten sker då vi äntligen får se den där fantastiska hjälmen. Med sina lysande Iron-Man ögon och den klassiska tuppkammen är detta en av de häftigaste huvudbonader jag sett på ett bra tag.

Carol Danvers är bland det bästa serietidningsvärlden har att erbjuda, om Marvel spelar ut sina kort lika smart som förr, så kan vi ha ännu en kvinnlig ikon.

Comic Con Stockholm 2018

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.

Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar.

Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.

Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.

Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.

Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.

Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.

Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…

Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles.

House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.

Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.

Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.

Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…

När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.

Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…

För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.

Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.

Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.

Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas.

Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.

Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt.

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss.

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort.

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY begravning’’.

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare.

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe.

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé.

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar.

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet.

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt.

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler.

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna.

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter.

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna.

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version.

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist.

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action.

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.

Meningslösa småuppdrag

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt.

Betyg 9/10

The Predator Recension

Publicerad den 13 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En förkastligt usel och desperat film som slår in sista spiken i kistan för en filmserie som aldrig blev någonting utanför sitt original.

Detta är egentligen inte en recension, det är en dödsannons. Minnestexten lyder;

’’1987 föddes en liten och – på förhand ointressant film som utvecklades till ett fenomen, sedan så följde svåra, svåra år för den utomjordiska jägaren. Det majestätiska rovdjuret gick från att vara en ostoppbar mördarmaskin till att bli en utskrattad clown som for runt i storstadsdjungeln och i leksakspyramider. De sista åren levde storjägaren en hårt liv med tre usla produktioner. Slutligen stupade denna magnifika varelse år 2018… Vila i frid… ’’

0031

Älskat monster

Predator-monstret må vara älskat, den första filmen av John McTiernan är fortfarande en fullt godkänd upplevelse såhär trettio år senare. Måhända så skrattar man ganska rejält åt alla – numera, legendariska Arnold Schwarzenegger repliker, ingen kan ha undgått kommentaren om den där helikoptern.

Predator uppfyller samtliga fördomar om hur 80-talets actionfilm såg ut, kvinnorna är våp, männen byggda av så mycket muskler att de knappt kan rotera sin överkropp. Det som ger Predator en plats i sci-fi genrens Hall Of Fame är dess antagonist, den bortgångne specialeffekts-gurun Stan Winston skapade ett kreatur som – visuellt, var så distinkt och skräckinjagande att karaktären har lyckats leva vidare, trots att serien inte har gett oss någonting av värde sedan 1987.

0131

Början på slutet

Vad som skedde under det tidiga 00-talet vill ingen levande – rymdvarelse eller människa, minnas. Alien Vs Predator slog ihop den intergalaktiska jägaren med H.R Gigers otroliga skapelse numera kallad Xenomorph. Både Alien och Predator-serierna var nedkörda i bottnen redan innan det anskrämliga spektaklet som var Alien Vs Predator anlände.

Och fjorton år senare har varken Gigers eller Winstons skapelse fått någon form av upprättelse. Ridley Scott fortsätter att förnedra sig själv och fansen med pretentiösa och menlösa sömnpiller som Prometheus och Alien: Covenant. Predator har haft det ännu tuffare, för åtta år sedan gjordes ett försöka att återuppliva serien med Predators, den flitiga arbetshästen Robert Rodriguez producerade, resultatet var bedrövligt.

008

’’It’s all bull&%&% all of it !’’

The Predator har inte ingett några goda föraningar. Hela marknadsföringen har lämnat både mig själv och så många andra helt iskalla. Det enda mikroskopiska hoppet har varit regissören Shane Black, från sitt arbete med Dödligt Vapen till Iron Man 3, så har Black alltid levererat underhållande och roliga filmer. Iron Man 3 må vara kontroversiell, men efter misslyckandet med del två så kändes Blacks fräcka hantering av materialet uppfriskande. Black medverkade även i originalet från 1987, således fanns det ett litet hopp om att The Predator skulle kunna ingjuta lite energi i en filmserie som legat i koma.

Innan vi går vidare till själva recensionen så kan man inte undgå att nämna den kontrovers som nyligen figurerat i media. I en bortklippt scen sägs huvudrollsinnehavaren Olivia Munn tvingats till att spela in en sekvens med en ökänd sexförbrytare – Steven Wilder Striegel.

Munn sägs ha blivit utfryst av sina med skådespelare och Shane Black efter att hon rapporterat och krävt att scenen skulle tas bort. Black och Striegel sägs båda känna varandra privat. Denna alarmerande nyhet gör en redan katastrofal film ännu sämre.

Det påstås att filmens tredje akt behövde göras om till följd av tekniska problem, med facit i hand hade det kanske varit bäst att göra om hela filmen då man ändå höll på…

Att det återigen har blivit en katastrof är sorgligt då inledningen drar tankarna åt Guardians Of The Galaxy, med den explosiv scen i yttre rymden. Så fort berättelsen förankras till fastlandet så går går allting åt skogen. Publiken kastas rakt in i ett händelseförlopp som aldrig riktigt förklaras. Det är som att Black inte vet vad han vill göra, de flesta scenerna är meningslösa och introducerar karaktärer som inte har någon som helst betydelse och försvinner efter några korta scener. Själva storyn känns improviserad och osäker.

Mellan varven så dyker Black ned i den hemlighetsfulla mytologin som – på film, aldrig har utforskats på allvar under dessa decennium. Till en början är detta en styrka då vi äntligen verkar få en extra dimension till dessa stumma dödsmaskiner. Men sedan så tappar både Shane Black och publiken intresset, precis som Alien: Covenant så handlar det inte om att utforska och utveckla, det är en totalt demolering av allt som hänt tidigare.

0151

’’One ugly…. ’’

På de mest krystade sätt så försöker Black ändra hela seriens logik och innebörd. Den nya informationen vi får är så fasansfullt dålig att man nästan kan höra hur filmens hjärta slutar slå. Det finns en tydlig brist på respekt gentemot fansen när man tramsar och flamsar bort element som kunde ha lett fram ill något konstruktivt. Den ökända vändningen i Iron Man 3 är ingeting i jämförelse med vad som sker här.

Från Dödligt Vapen till The Nice Guys har Shane Black alltid skrivit svordomsfylld och grabbig dialog som fungerat då han sätter sina karaktärer i makabra scenarion. Till och med en brutal tortyrsekvens blev till en skrattfest i Blacks händer. Karaktärer som Martin Riggs eller Harry Lockhart är skapelser som med stolthet bär Blacks signum; stöddiga, vilda och tokiga.

Nu har man samlat ihop en grupp gökar som inte går att tycka om under några som helst omständigheter. Detta team av busar – som skall efterlikna Arnolds överdrivet maskulina supertrupp, kan vara några av de mest burdusa och smaklösa människor jag sett på ett bra tag. Humorn är så låg att man svettas av skamkänslor.

0012

Ljushuvuden

Om dessa ljushuvuden i alla fall spelats av acceptabla aktörer så hade kanske denna dagishumor gått hem. När man nu bara har en samling b-aktörer till sitt förfogande så kraschar man rakt ned. Man skall aldrig sparka på någon som redan ligger ned, men Olivia Munn i rollen som doktorerad forskare går inte att ta på allvar. Att kontroversen fortfarande är glödhet verkar Black inte bry sig om, Munn behandlas illa i ett flertal sekvenser där hon enbart blir en katalysator för pubertala sexanspelningar.

Olivia Munn behöver dock inte skämmas då hon agerar mot Keegan-Michael Key. För de som tvingades genomlida Keanu och Friends from College vet vad som väntar. Key presterar så illa att det knappt går att beskriva, han blandar överspel med usel komisk tajming, till och med Gary Busey i Predator 2 framstår som en superstjärna i jämförelse.

Men det slutar inte här, Jacob Tremblay har återigen blivit rollbesatt efter typ, den introverta, utsatte och ensamme pojken har han redan gjort i Wonder – och där mycket bättre. Just Tremblays karaktär är problematisk då han är diagnostiserad med autism. Det är svårt att kritisera Tremblay för slutresultatet, men sättet Shane Black trivialiserar och leker med detta tillstånd känns ytterst osmakligt då filmen närmar sig sitt slut.

0091

’’Don’t stick around’’

Men spänningen då ? Jodå, vi får lite joggande i mörkret och lite skottlossning och inte så mycket mer… Det måste också sägas att ambitionen till att göra The Predator till en – tydligt markerad, barnförbjuden historia, inte fungerar. Blodet sprutar bara man vidrör någon i denna verklighet, tillslut liknar det talkshowvärden Conan O’Briens inslag där han blir huggen med ett låtsas svärd.

Det enda positiva är rovdjurets utseende, i en helt fantastisk blandning mellan praktiska och digitala specialeffekter, skapar man det snyggaste rovdjuret vi någonsin sett. Men inte ens det håller då Black ändrar riktning i filmens mitt – att säga mer vore att avslöja lire för mycket.

Efter trettio år är det helt uppenbart att Predator är lika slut som chokladdrycken O’boy sensommaren 2018. Gräv ett hål och ta fram kistan, det här filmmonstret förtjänar i alla fall att vila i frid…

Betyg 2/10

Unga Astrid Recension

Publicerad den 13 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant.

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia.

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar.

004

Vilsen i Villekulla

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia.

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar.

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig.

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd…

0011

In i snickerboa

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna.

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet.

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän.

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt.

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier, aldrig berörs.

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare.

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10

Mile 22 Recension

Publicerad den 8 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.

Peter Berg borde – likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL.

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar.

0051

Army Reserve

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar.

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ.

014

En sorglig kliche

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter.

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet.

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås.

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle.

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person.

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets.

010

Pliktskyldig konspiration

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder.

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier.

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna.

009

Action In The Streets

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer.

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler.

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter.

Betyg 1/10

The Nun Recension

Publicerad den 7 september, 2018 av bosstime55

Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge.

1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt.

Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle.

019

From The Pinnacle To The Pit

Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla.

Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om.

002

Devil Church

The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall.

James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga.

Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.

020

”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”

Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen.

Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska.

En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog.

015

’’To procreate the unholy bastard’’

Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun.

Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning.

0121

’’Smells of dead human sacrifices’’

Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den.

The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet.

Betyg 2/10

BlacKkKlansman Recension

Publicerad den 7 september, 2018 av bosstime55

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont.

005

’’One man to overthrow’’

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig.

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor.

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan.

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama.

007

”One man he resists”

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven.

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning.

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.

012

Brist på djup

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss.

Betyg 7/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: 2018

Alpha Recension

’’Higher Further Faster’’ – Captain Marvel Trailern

Comic Con Stockholm 2018

Spider-Man PS4 Recension

The Predator Recension

Unga Astrid Recension

Mile 22 Recension

The Nun Recension

BlacKkKlansman Recension