Etikettarkiv: 2019

Mid90s Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Shazam! Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman. 

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

At Eternity’s Gate Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Fruktansvärd ful och högdragen smörja med ett soundtrack som djävulen dansar till på helgerna. 

Då Mads Mikkelsen gästade Stockholm Comic Con förra året så passade vi på att ställa en kort fråga: hur det var att spela in At Eternity’s Gate ? Mikkelsen svarade med ett stort ”Det var meget sjovt” enkelt översatt – ”det var jättekul”. Och om det inte vore för det uttalandet så

hade det varit i det närmsta möjligt att hitta något i At Eternity’s Gate som har någon sorts association uttryck som underhållande eller roligt…

Filmvärlden drabbas ganska ofta av rundgång, då och då blir det lite extra påtagligt. Vi serveras årligen en drös med nyversioner av gamla filmklassiker. Och så ibland så får vi ett knippe filmer som är lika som två blåbär då vi ser till deras berättelser eller huvudämnen. 

’’It takes two…’’

Loving Vincent – som vi recenserades för ett par år sedan, var – berättarmässigt, inget att bli lyrisk över. Filmens invecklade animering var mellan varven imponerande, i andra stel och ofrivilligt lustig. Att man valde att berätta historien om Vincent Van Goghs sista år i livet, i någon sorts Rashomon-stil – där diverse individuella berättelser utgör filmen, gav filmen lite mystik och spänning. 

At Eternity’s Gate är i grunden en mycket enklare film, men tyvärr så accepterar inte regissören Julian Schnabel detta faktum. I ett försöka att ’’förhöja’’ filmupplevelsen, så krånglas filmen till, förhoppningarna är att vilseleda publiken till att tro att filmen är betydligt mer innovativ och djup än den egentligen är. Detta leder till att hela filmen snabbt faller in på ett otäckt tröttsamt och destruktivt spår som rentav stinker av pretention och självgodhet. 

Van Goghs tavlor delar idag samma väggar som konstnärliga gudar som Picasso och Salvador Dali. Den säregna och hårda värld som Van Gogh visade upp i sin konst var rentav revolutionerande, motiven är vardagliga – med ett stort fokus på närgångna porträtt och färggranna landskap, samtidigt finns det ett tredimensionellt djup i varje målning. 

Gult är fult 

Färgen gul återkommer i ett antal av Van Goghs mest berömda målningar. Julian Schnabel har otursamt nog – för publiken, intalat sig att filmens utseende blir mer autentiskt eller snarlikt en Van Gogh-tavla, om allting dränks i gult. Tron att detta skall skänka det visuella attributen någon skönhet slår slint. Hela filmen ser ut att vara drabbad av gulsot, och inte någon konstnärlig bildskönhet. 

Utöver detta så fascinerar sig Schnabel för helt förfasande usla visuella knep, detta manifesterar sig i att låta kameran skaka som om den vore ett asplöv i en orkan. Sedan blir det oändliga bilder på identiska veteodlingar där man allra helst riktar kameran rakt ned i marken. 

I bästa fall – då det gräsliga gula filtret blandas med starkt solljus, så ser filmen ut som ett par lösryckta och avförda scener från resebyrån TUIs sämsta reklamfilmer. Att Mads Mikkelsen dessutom medverkade i en ökänd snutt för nämnda bolag, för ett par år sedan, kan bara sammanfattas med en ansträngt skratt. 

Musik designad för tortyr 

Där ögonen och tålamodet tryter ganska snart – i denna visuellt horribla upplevelse, så är det ingenting emot vad ett par normala mänskliga öron kommer behöva genomlida i två timmar. Det sades/sägs att det skräckfängelset Guantanamo Bay använder Heavy Metal band som Metallica, uppskruvat till högsta volym, som ett tortyrredskap. 

Jag kan med sorgen i hjärtat nu konstatera att Tatiana Lisovskaya soundtrack för At Eternity’s Gate numera kan komma att ersätta James Hetfield och Lars Ulrichs knivrock. Bestående av ett spikpiano – som kan jämställas med att få sitt huvud dunkat in i klump av bly, så plågas vartenda mänskligt sinne. 

Det låter som att dagisföreståndaren glömt att låsa förskolans pianot och en hel hop av småbarn bankar och slår på klaviaturen som om det vore en smällkaramell – fylld med godsaker, som vägrar att brisera. Efter att behövt höra valsång med distorsion i Jackie, så bad jag till högre makter om att aldrig mer behöva genomlida något liknande, bönerna har inte hörts och vi har ytterligare ett soundtrack som måste uppsökas och grävas ned tillsammans med hela världens radioaktiva avfall. 

I detta ljudmässiga helvete så späs det på med metafysiska utläggningar i filmens dialog som nästan leder till att jag måste krypa under biostolen för att behålla något anständigt mentalt tillstånd efter att denna mardröm tagit slut.

Dafoes svåra år 

Jag kan inte nog uttryck hur mycket jag uppskattar och respekterar Willem Dafoe. Ständigt placerad i biroller och alltid lika ödmjuk och generös gentemot fans, så gör det fysiskt ont att konstatera att Dafoe medverkat i två praktfiaskon under 2018, i och med detta och Aquaman. Dafoe borde blivit tilldelad hela filmen som en plattform att visa upp sitt fantastiska skådespel, och ett par gånger så kan man skymta ett både empatiskt och utsatt porträtt av en man som är långt före sin tid – då vi talar om konstnärskapet. Van Gogh missförstås gång på gång, och hans isolering och ensamhet borde vara filmens hjärtefråga, inte denna – ofrivilliga, dumhet som filmen visar upp. 

De få relationer som Van Gogh bygger upp under filmens gång, kunde ha blivit emotionella språngbrädor, men filmens dramatiska kärna förtas av de motbjudande pretentionerna. Där Dafoe nästan dränks av det motbjudande överflödet av dålig smak och minst lika usel regi, så blir den – i ordinarie fall, lysande Oscar Isaac till ett stort ingenting i rollen som Paul Gauguin. Det förekommer också ett antal toppskådespelare – Niels Arestrup och Mathieu Amalric, båda i totalt irrelevanta roller. Mads Mikkelsens roll är förvisso inte usel men liknar snarare ett gästinhopp. 

Liver består av 29 000 dagar…

Själva upplösningen kan inte heller ses som något annat än pinsam, Van Goghs död är ett fortfarande omdebatterat ämne, och internet är inte precis fattigt på diverse teorier om vad som hände den är dagen i södra Frankrike. Oavsett så måste händelsen placeras i berättelsen så att den känns fullständig eller rimlig. Men hela slutklämmen liknar en bedrövlig eftertanke, mitt i detta malande trams av fult foto och gräslig dialog, så dyker slutet upp från ingenstans och lämnar biopubliken i ett än mer frustrerat tillstånd. 

Mads Mikkelsen talar i sin reklamfilm för Fritidsresor/TUI, om hur många dagar som bara rinner ut som sand i händer. Jag kan inflika att ingen dag på denna jord bör spenderas åt att se At Eternity’s Gate. 

Betyg 2/10 

Dumbo Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish. 

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

Helan och Halvan Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Platt start förvandlas till en oväntat stark film om vänskap, framgångens baksida och desperationen att förbli relevant i en värld som ständigt rör sig framåt. 

Så kallade biopics, kan höra till filmindustrins mest uttjatade och ensidiga produktioner. James Mangolds Walk The Line är förmodligen ett av få exempel som står sig bäst i en övergödd hög där vi finner filmer som Beyond The Sea eller Get On Up. 

Bohemian Rhapsody – som hade premiär förra hösten,är lika förutsägbar som dåligt väder i Januari. Regissören Dexter Fletcher försöker på drygt två timmar, visa hur bandet bildades, deras framgångar och motgångar, och utöver det så grottar filmen ned sig i Freddie Mercurys livsöde. Slutresultatet blev en film som gapade efter mycket men förlorade hela stycket. 

Därför är det något befriande att Helan Och Halvan inte har lika ’’episka’’ visioner.  Ineldningen må signalera en mer ’’storslagen’’ upplevelse, men ganska snart så väljer filmens regissör Jon S. Baird att gå ifrån modellen där man följer subjekten genom hela deras liv. Glansdagarna som Stanley Laurel och Oliver Hardy upplevde blir bara ett suddigt minne, snart så möter vi karaktärerna på nytt, då som äldre, slitna och (för samhället) något irrelevanta personligheter. 

Isbrytare 

Tyvärr så begår Baird ett allvarligt misstag filmens första akt när han låter karaktärernas sinnesstämning återspeglas i filmens humör och attityd. Den inledande sargade och frostiga relationen mellan Laurel och Hardy då de möts på nytt, gör filmen en björntjänst. Interaktionen mellan Steve Coogan och John C. Reilly är långt ifrån självklar eller ens trovärdig, då denna spända stämning slås ihop med ett antal skämt – som går i slapstickens spår, så känns filmen styltig och rentav obekväm.

Men med tiden så går Baird, Coogan och Reilly, in dessa – till en början, obekväma skor. När man börjar närma sig Laurel och Hardy som riktiga människor, och inte karikatyrmässiga avbildningar av de personer vi sett på film, så finner Baird en varm och medryckande kärna som snabbt blir till filmens bränsle. 

Där Coogan och Reilly börjar som imitatörer, som inte helt lyckas fylla ut kostymerna – ej bokstavligt talat, så uppnår de båda skådespelarna – tillslut, en god kemi som övertygar tittaren om att detta par sett det mesta under de gångna åren. 

Bokhyllan Billy

Vi lever i en tid då litteratur, spelfilm och andra konstformer, gärna koncentrerar sig på att nedmontera och exponera celebriteter, hjältar och ikoner. Helan Och Halvan går emot denna trend, Laurel och Hardy framställs som oerhört sympatiska, tålmodiga, generösa och artiga. Med tanke på att det sägs att Stan Laurel ägnade sina sista år att besvara beundrarbrev så är denna porträttering inte helt orimlig. 

Vid ett par tillfällen så överdrives personregin, duons bättre hälfter – som spelas av Shirley Henderson och Nina Arianda, känns som två – påtagligt, formgivna personligheter som enbart fungerar som slutpoängen för filmens många skämt. Berättelsens olika turer och vändningar går att förutse på flera kilometers avstånd, men det tillåter Coogan och Reilly att få bra fotfäste, duon skapar ett starkt intresse för Laurel och Hardys relation, och halvvägs så förblir filmen mycket engagerande. 

Trots en hop utav förutsägbara knep, så förblir Helan Och Halvan lika självklar och klassisk som en Billy bokhylla från IKEA. Det må brista då det kommer till överraskningar, men det igenkännbara – men stabila, fundamentet utnyttjas synnerligen effektivt.

Kraftfull laddning

Slutet är farligt nära att bli till en plågsamt fånig melodram, men tack vare det solida skådespelet och en självsäker regi – som bär med sig en övertygelse, så blir finalen istället filmens absoluta höjdpunkt. Vänskapen och alla minnen som dessa två herrar bär med sig, återges till oss i publiken genom strålande skådespel – inte överdrivna mängder stelbenta tillbakablickar. Presentationen av livslång vänskap, som kantas av misslyckanden, interna strider och kortvariga stunder av total framgång, går inte att värja sig ifrån, den emotionella laddningen blir ytterst potent. 

Helan och Halvan – duon, inte filmen, är idag så folkkära att de närmast har blivit en självklarhet då man talar om skämt och diverse humoristiska bestyr. Lika klassiskt och egensinnigt är det inte tal om i en film som väljer det säkra framför det osäkra, något nyanserat eller hundraprocentigt korrekt porträtt är det inte tal om, men vad vi får är en imponerande uppvisning i hur enkla och kraftfulla medel kan skapa en genomgående riktigt bra film. 

Betyg 7/10  

The Old Man And The Gun Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En – delvis, härlig hyllning till Robert Redfords långa och historiska karriär, tyvärr så förtas mycket av firandet av ett malande manus och en sömnig Casey Affleck. 

Vad som ”påstås” vara Robert Redfords sista roll – innan självvald pension, blir ingen gigantisk parad med brass och konfetti, istället får vi en sakta lunk genom Memory Lane, som i sina stunder  är både trevlig och passande, men som alldeles för ofta känns splittrad, ogenomtänkt och tråkig. 

’’A notion deep inside…’’

David Lowery är en regissör med potential, sedan långfilmsdebuten år 2013 så har Lowery alltid haft ett öga för stil, inspirationen från Terrence Malicks tidigaste film Badlands, är uppenbara. Därför är det trist att konstatera att Lowery verkar ha stött på komplikationer då det kommer till att utveckla och förnya sig som regissör. 

Pete’s Dragon är det närmaste Lowery kommit att hitta en uttrycksform som kombinerar hans närgångna och varsamma registil med en berättelse som försatte honom i en helt annan miljö än den sotiga prärien i Texas. Ekonomiskt blev den filmen en smärre katastrof, och Lowery fick därmed söka sig tillbaka till independent scenen.  

Friedkins fotspår 

The Old Man And The Gun är – utseendemässigt, inspirerad av betonggrå filmer som The French Connection, filmen må utspela sig i början av 80-talet, men den märkbart korniga bilden och de urvattnade färgerna, drar genast tankarna åt William Friedkins kompromisslösa film från 1971. 

Friedkins klassiker är en av filmhistoriens tätaste och mest hårdnackade filmer, med alfahannen  Gene Hackman i huvudrollen som Jimmy ’’Popeye’’ Doyle, men The Old Man And The Gun undviker alla former av macho klichéer som ofta associeras med laglösa antihjältar. Redford – som fortfarande är sedd som en stil – och sexsymbol, är helt ointresserad av att låta filmen bli till en uppvisning. 

Istället presenterar Reford sin silkeslena charm från superklassiker som Blåsningen. Skådespelarens enorma erfarenhet blir i kombination med ytterligare en veteran – Sissy Spacek, en inblick i hur ’’old school’’ kan vara oslagbart då det utförs på rätt sätt. Första scenen som Redford och Spacek delar, är ett ypperligt exempel på hur rutinerade proffsaktörer kan förvandla ytterst alldaglig dialog, till något helt magiskt. 

Klanderfria replikskiften 

Redford och Spacek genomför helt klanderfria replikskiften och den mikroskopiska och försynta  humorn blir fulländad i dessa kapabla händer. Allt detta sker i en inledning som ingjuter förhoppningar om att något genuint trevligt är i görningen . Men underbart är kort som Povels Ramel sjöng, efter denna fantastiska uppvisning i rutinerat och moget skådespel, så börjar Lowery spä ut filmen med ett platt sidospår som involverar Casey Affleck. 

Varför Lowery fortfarande använder sig av en aktör – som stått i hetluften för flera anklagelser om sexuella trakasserier, under inspelningen av galenskapen I’m Not There, känns något obehagligt. Utöver denna kontrovers, så är Affleck lika sömnig och passiv som alltid. Eftersom scenerna med Redford och Spacek ständigt rörs ihop med Afflecks sega berättelse, så blir filmen till en besynnerlig och ojämn soppa. Kasten mellan bra och ointressant, kan jämföras med en sönderslagen glasmålning i en katedral. Den vackra helheten ligger framför ens fötter, men enbart ett par bitar kan sättas ihop och bli någotsånär behagliga att beundra.

Trampar vatten 

Lowery har beskrivit filmen som en hyllning till Redfords långa karriär. Och för dem som följt skådespelaren genom de många årtiondena, kommer att belönas med referenser och likheter med några utav Redfords mest ikoniska stunder och roller. En svängning och uppkäftig sekvens som – återigen, sneglar på Blåsningen, ger filmen lite välbehövlig puls efter en ansenligt lång sträcka av sumpmarker . Tyvärr blir denna korta återhämtning bara en tillfällighet, filmen fortsätter  mynna ut i diverse sekvenser som trampar så mycket vatten att biopublikens sockor blir genomblöta. 

Långt ifrån minnesvärd 

Och när allt väl är slut så känns det som att det stora avskedet till Robert Redford, förvandlats till  ett platt fall. Nog finns det scener och brottstycken i The Old Man And The Gun som utan större problem placerar sig som bland det mest minnesvärda Redford gjort de senaste åren, därför är det synd att helheten – till största del, knappast kommer bli ihågkommen för någonting. 

Betyg 5/10     

Alla Vet Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill. 

En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen. 

Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt  influerat av snarlika västerländska filmer. 

Tillslut blev hela filmen  enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation. 

Vässad penna och linjal 

Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna. 

Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta  för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma. 

Två sidor av ett mynt

Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar. 

Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid. 

Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare  undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.

När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film. 

Cruz far till Sahara 

Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte. 

När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga  området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara. 

De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot,  men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad. 

Filmmaking For Dummies

I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade. 

Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’ 

Betyg 2/10    

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

Publicerad den av

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin. 

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice. 

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Publicerad den av

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

On The Basis Of Sex Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur. 

Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa  förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över   betyget godkänt. 

Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka. 

Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering. 

’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’

Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket  skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.  

De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang. 

Chimes Of Freedom 

Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt. 

Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som  slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia. 

Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.  

Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna. 

’’I’m not giving up on a miracle drug’’

Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis. 

Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.  

She’s The One 

Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer.  Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe. 

Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv. 

On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift. 

Betyg 6/10