Etikettarkiv: 2019

Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU ! 

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar. 

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken. 

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel. 

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid. 

Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg. 

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken.  Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film. 

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.   

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams. 

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant. 

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:  

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker. 


Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för  biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär. 

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken. 

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.  

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen. 

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna. 

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse. 

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman. 

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin. 

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.  

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.   

The Prodigy Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Alla inblandade borde uppsöka närmaste kyrka och be tiotusen Ave Maria, det är en hyggligt start för att sona för den hädelse som är The Prodigy . 

Någonstans – långt inne hos alla dem som – tyvärr, behöver ser The Prodigy, så tror – och hoppas jag att vi är anständiga nog att ha tillräckligt med tålamod, för att ha överseende med filmindustrin och de tillfällen den serverar det sämsta som finns tillhands. 

Signalerna som The Prodigy uppvisade i sitt promotionmaterial har varit lika spännande som en avlagd utgåva av gula sidorna. Originalitet finns inte att hitta här, även om vi drar fram ett toppmodernt mikroskop. Filmen recept är 99% The Omen och 1% av de sämsta från Twin Peaks. 

I och med det kan denna recension avslutas, mycket mer än så finns det nämligen inte att prata om. I en tid då gemensamma online grupper, kläcker filmiska gåtor och mysterium – genom kanaler som Reddit, så har alla typer av narrativa industrier – litteratur, film och även spel, fått det svårt att vara innovativa och leverera överraskningar.  

Westworlds första säsong blev ganska snabbt nedmonterad, twisten som presenterades i säsongsavslutningen, var därefter inte så chockerande som den borde ha varit. Men även för dem som inte sitter fastnaglad framför långa forumtrådar, så krävs det inte mycket för att lista ut vad som skall hända i The Prodigy. 

Helvetesfönster 

Inom komiken så används det förutsägbara som ett verktyg för att belysa något absurt eller befängt. Och när syftet är komik kan man inte klaga, The Prodigy tar sig dock på mycket stort allvar. Självdistans och humor kunde – kanske, ha dämpat och mildrat plågan något, men några sådana förmildrande inslag finns inte. 

På det mest tjurskalliga vis, så tar regissören Nicholas McCarthy och behandlar hela filmen som om det vore en arvtagare till satanistisk skräck såsom Exorcisten. Att kalla det patetiskt är det enda en artiga jag kan komma på att kalla premissen och historien. 

Men vad vore en superkalkon utan skådespelarinsatser som får marken att skaka av fasa inför uselheten som utspelar sig på bioduken. Skådespelarna Taylor Schilling och Peter Mooney utkämpar något slags gudalikt slag om vem som skall ta pris som 2019 års sämsta aktör, i just det här fallet kan jag tänka mig att låta dem få varsin utmärkelse i ruttet skådespel. Colm Feore får i sin tur dialog som måste orsaka munsår. 

Inte gjort sina läxor 

Och resten av filmen pendlar mellan det skamligt usla och rent löjeväckande. McCarthy undervärderar publikens intelligens då han ständigt kastar in sekvenser som är lika förutsägbara som veckodagar. Trots att filmen vill vara Exorcisten eller The Omen, så verkar det som att man inte sett någon av dessa i sin helhet, detta är YouTube versionen där man enbart sett ett par lösryckta sekvenser som man sedan försöker iscensätta. 

Slutligen så cementeras kalkonstatusen genom en upplösning som ännu en gång idiotförklarar publiken i sin förutsägbarhet. Filmens slogan ’’What’s wrong with Miles ?’’ borde omformuleras till – ’’Vad det är för fel på The Prodigy’’, svar: Allt. 

Betyg 1/10   

Woman At War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.  

När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas  huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga. 

Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd  plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film. 

Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna. 

This Land Is Your Land 

Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa  Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen. 

Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt. 

’’War – What is it good for ?’’

Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas. 

Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag. 

I Won’t Back Down

Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet. 

Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision. 

Betyg 4/10     

Draktränaren 3 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Stark avslutning på en något icke märkvärdig filmserie.  

’’Touchdown !’’, ’Hole In One’’, frivarv etc, nästan så förlösande känns det att äntligen se en riktigt bra film, biorepertoaren under årets första kvartal brukar – nästan, allltid bestå av en samling sorgsna ursäkter till filmer. 

I en äldre artikel namngav vi Januari – Mars som en motsvarighet till en återvinningsstation, förutom Black Panther, Logan och en handfull andra filmer som släppts under denna period, så är årets inledning alltid en lågpunkt för film.

Efter pinsamheter som Escape Room och Alita: Battle Angel, så är det nästan lite av ett spirituellt uppvaknande att få se en så solid och charmig film som Draktränaren 3. 

Många har försökt att utmana Disneys världsherravälde som enväldig härskare över västerländsk animerad film. Dreamworks Animation var i början av 00-talet, en genuin utmanare då det släppte den första Shrek filmen till lyriska recensioner. Att passera Disney kändes aldrig som en trovärdig möjlighet, men att studion mycket väl kunde bli en tuff konkurrent verkade däremot inte helt uppåt väggarna. 

Tjugo år senare så har Dreamworks Animation nästan blivit utraderade. Shrek sägs nu vara på väg mot en omstart, Kung Fu Panda-serien har nått slutdestinationen, Madagascar och dess pingviner borde vara på samma kyrkogård som Crazy Frog. 

Mättnad 

Draktränaren har däremot gett ökad avkastning för varje episod, det stora intresset har tillåtit Dreamworks att utöka varumärket till flertalet kortfilmer och även en TV-serie. En viss mättnad är därför naturligt.  

Tack och lov så har filmerna inte drabbats av någon trist rutin. För varje del så är det märkbart hur filmskaparna blivit mer trygga och självsäkra med världen de skapat – baserade på Cressida Cowell böcker. Berättelsen utvecklats och blivit mer färggrann än tidigare. 

I del tre så fortsätter denna positiva utveckling, även om man inte vänder upp och ned på spelplanen, så är förbättringarna och fingerfärdigheten glasklara från första börja . Man vågar skapa en lite mörkare och vågad stämning, de sockersöta momenten mellan Toothless och Hicup blir inte filmens huvudsakliga näring. Stabilitet verkar ha varit ledordet under produktionen, det finns inga onödiga exkursioner eller överdrivet komplexa tillägg. Bortsett från den nya antagonisten Grimmel – som
F. Murray Abraham lånar ut sin röst till, så är det samma stökiga och burdusa skara av skotska vikingar och runda mjuka drakar. 

Strålande skådespel 

Det kan knappast kallas originellt, men filmens blandning av fantasy-äventyr och obrytbar vänskap är oväntat potent. Draktränaren 3 skäms inte över att använda sig av breda penseldrag för sin berättelse. Bristen på innovation gottgörs genom mycket starka sekvenser där filmens skådespelare får briljera. Kristen Wiig är den solklara vinnaren, hennes imbecilla karaktär Ruffnut får en helt genialisk sekvens som får största delen av salongen att vika sig dubbel. 

Den självklara moralkaka kastas såklart in, och är lika bitter och tradig som alltid. Trots detta menlösa inlägg så lamslås inte filmen, den tårdrypande dramaturgin tar inte alltför stor plats.  

Tekniskt åldrad

Då det kommer till det tekniska så förblir Draktränaren 3 något åldrad. Jämte Ralph Breaks The Internet så är dessa detaljlösa karaktärerna långt ifrån någon teknisk revolution. Miljöerna kan däremot vara rent spektakulära att titta på. I en sekvens så skapar man ett fantastiskt färgsprakande spektakel som förnedrar både Avatar och Aquamans neon indränkta landskap. 

Självsäkert och professionelt 

Självsäkerheten och övertygelsen som regissören Dean DeBlois utstrålar gör det hela riktigt  gemytligt, och avslutningen är rentav fantastisk. 

Draktränaren 3 tar inga risker, man försöker inte uppfinna hjulet igen, istället så samlar man nio års samlad kompetens och förädlar konceptet. I dessa trista vintertider så känns ett såhär charmerade äventyr som en liten indikation på att bättre tider är på väg.      

Betyg 7/10 

Happy Death Day 2U Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Lovande start blir snart en repetetiv och inspirationslös historia vars enda lyckade skräckinslag är groteskt plump patetik.

Jason Blum – filmens producent och chef för produktionsbolaget Blumhouse Productions, har en strikt regelbok för vilka filmer han väljer att producera. Grundtanken är att komma undan så billigt som möjligt, denna sparsamma inställning innebär att att man reducerar antalet inspelningsplatser, drar in på antalet skådespelare och betalar samtliga minimilön med möjlighet att få procent på intäkterna.   

Om Blumhouse hade varit ett börsnoterat bolag så hade deras aktiekurs antagligen rusat, bolagets förmåga att närmast trycka pengar med sina lågbudget filmer, är beundransvärt.

I det allt mer växande filmarkivet hos Blumhouse kan vi se två sorters filmer, de mer uppriktiga och kvalitativa produktionerna – Get Out och BlacKkKlansman, och på andra sidan de filmer som enbart är gjorda för att hålla igång omsättningen.   

Happy Death Day 2U hör till den senare kategorin. Även om det ser ut att bli en lite mer varierad och mindre monoton upplevelse än föregångaren, så antar filmen samma snåla inställning som en sekvens i Kalle Anka, där Joakim Von Anka ber sin sekreterare använda samma tepåse för femte gången i ordningen. Flera gånger känns det inte som en film, utan en sparsession där Blum och hans kollegor vänder på slantarna. Detta är en film som gjorts på rester från föregångaren, om ingredienserna är fräscha eller inte spelar ingen större roll. 

’’Äta, jobba, sova dö’’ – Per Gessle 

Vi publicerade aldrig någon recension för Happy Death Day då den hade premiär 2017. Och efter att – nyligen, ha sett skräckversionen av Måndag Hela Veckan/Groundhog Day, så var  frånvarande recensionen inte någon större förlust. Happy Death Day är – och var, en enda lång och ofärdig gimmick.

Efter att nu ha sett uppföljaren, så önskar jag innerligt att vi hade producerat en recension för del ett i serien. På så vis så hade vi kunnat göra en någotsånär vitsig och lustig recension – där vi enbart kopierade texten rakt av – det skulle passa in med filmens tema som helt och hållet baseras på repetition. 

När vi nu inte har sådana möjligheter blir det istället att genomföra en mer traditionell recension, men även i detta läge så behövs det inte många ord för att förklara varför Happy Death Day 2U inte är någon uppenbarelse i filmform. Ett par pluspoäng skall dock utdelas till regissören Christopher Landon, själva upptakten är betydligt mer humorfylld och underhållande än det vi fick se i föregångaren. Det kan ha att göra med att vi faktiskt inte behöver se Jessica Rothes stela och trista skådespel. 

Själva gimmicken har utvecklats något, man försöker inte hymla med den absurda intrigen, ett antal sekvenser fylls av självmedveten ironi, där man ständigt påpekar det befängda och osannolika som tar sin plats. 

Realisation

Filmens ytterligheter – såsom foto och kulisser, bär en tydlig REA-etikett, det går att ha överseende med – till en viss grad. Landon försöker inte lura publiken om att han gör en spirituell uppföljare till någon svårtuggad historia som den becksvarta och svåra Hereditary, detta är slitna andrahands varor med en viss glimt i ögat – medelmåttig underhållning i knappt 90 minuter. 

Den busiga ödmjukheten avtar tyvärr då man tvingar tillbaka filmen till Rothes skrikiga och stirriga karaktär. För ett kort ögonblick så verkar det som att Happy Death Day 2U, skulle vara mer vågad och frikostig, men det ignoreras och väldigt snart är allting tillbaka på ruta ett. Även om filmen aldrig är långt ifrån det mer humoristiska inslagen, så räcker inte det då man kopplar på autopiloten och leder tittaren genom förutsägbara och tjatiga sekvenser som aldrig förstår när vi fått nog av dem. 

Informationsblad  

Happy Death Day 2U är också fylld med exposition som upptar minst en tredjedel av hela filmen, förvisso så länkar man samman de båda filmerna utan större problem, men det är inte bara händelseförloppet som går på slinga, glasklara faktum ältas om och om igen, som ett religiöst sakrament. 

Och varför man i filmens slutskede försöker klämma in skräckinjagande artificiell patetik – med hjälp av pinsam dramatik och katastrofalt skådespel, är förbluffande i och med filmens nonchalanta och lättsamma inställning till sitt innehåll, hur vi helt plötsligt skall finna något emotionellt värde i filmens karaktärer är kanske det största skämtet i hela filmen. 

Sett det förr… 

Ordspråket – ’’ man har att det förr’’, har aldrig varit så användbart som den här gången. Vad som till en början tycks vara en lite vågad och humoristisk uppföljare, blir snart till en bräkande och tjatig gubben i lådan med stela skräckinslag. 

Betyg 2/10 

Ben Is Back Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Alita: Battle Angel Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell. 

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

LEGO Filmen 2 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: En oftast underhållande och rolig film väntar den som orkar följa med i en svängom som aldrig slutar flåsa och svettas. 

Vi i Skandinavien har en – lite extra, kärvänlig relation till den danska framgångssagan LEGO. Inget är så målande som då man beskriver smärtan med att trampa barfota på en legokloss. Då man placerar ett varumärke i en filmtitel, så brukar det oftast innebära fullkomlig apokalyps. De hundratals Pokemon-filmer som barn och föräldrar behövde genomlida under 00-talet, brukar vara standardmodellen för de ’’långfilmer’’ som i praktiken enbart är gräslig reklam med en extremt utdragen speltid.  

Den första filmen om de gula plastfigurerna, gjorde succé kommersiellt men också hos kritiker, den ekonomiska framgången var kanske ingen oerhörd bedrift med tanke på varumärkets status. LEGO befinner sig på samma nivå som Barbie och Hello Kitty. De många licensierade byggsatserna – som numera inkluderar alltifrån Star Wars till Harry Potter, har cementerat dem som ett modernt fenomen. Bara nyfikenheten – kring vad en LEGO-film innebar, räckte för att attrahera folk till biograferna. 

Mer än en reklamfilm 

LEGO Filmen blev så framgångsrik att varumärket nu blivit till en plattform. Sedan premiären för fem år sedan, så har vi fått en LEGO Batman – och Ninjago film, varav den första av dessa var betydligt bättre än något som DCEU levererat.  

Där de flesta flesta filmer med ett varumärke i titeln – oftast, är lika kliniskt sterila som ett sjukhus, så har LEGO-filmerna alltid haft en inställning som innebär att man kastar ut sunt förnuft och logik. Nästan vad som helst kan hända i dessa plastvärldar, den enda sammanhållande faktorn återfinns mellan LEGO filmerna har varit total kalabalik. 

Flås och svett 

Varenda scen i Lego Filmen 2 flåsar som en maratonlöpare, mängden svett fyller utan problem ett tankbilar. Logik, lugn och rationalitet har inget att göra i denna skruvade värld, filmen verkar gå på ett bränsle som består av ett par årsförsörjningar av sockerbitar och koffein. Varje sekvens är överfylld av detaljer, händelser och rörelse. 

Replikskiftena slår alla hastighetsgränser, karaktärerna vrider och vänder på sig som om de vore pressade politiker i en TV-intervju, ingenting är heligt eller värt att respektera, om man kan skapa kaos så är det att föredra. Den första filmens sporadiska och kaotiska berättelse gjorde det svårt att helt uppskatta filmen. För uppföljaren så skapar man ett par hållpunkter, således känns filmen inte längre som en samling av korta sketcher. 

Klossar och möjligheter 

Genom denna ’’struktur’’, så får publiken ett ankare i detta virrvarr av klossar och action. Det är överlag ganska befriande att se på en film som fullkomligt ignorerar att vara aktuell i dagsaktuella debatter, filmskaparna tar oss tillbaka till de där ögonblicken då vi satt framför en hög av klossar och fantiserade om vad nästa byggprojekt skulle bli.

Chris Pratt återvänder till sin roll som den naiva byggaren Emmet och Elizabeth Banks som den hårdhudade Lucy. Pratts expertis på att hantera pinsamheter passar som handen i handsken i en film som ständigt gör narr av sig själv. Banks är minst lika kapabel att hantera ett manus som har kvicksilver i benen.

Mjölksyra  

Överlag är det svårt att inte ha ganska roligt med LEGO Filmen 2, men naturlagarna gäller även för en värld bestående utav LEGO-klossar. Den ständiga rushen tar ut sin rätt, finalen fylls med litervis av mjölksyra. Hysterin och intensiteten blir helt enkelt för ansträngande. 

Allting är kanske inte ’’Awesome’’ – något som den ikoniska låten från den flesta LEGO Filmen lovade, däremot är det – oftast, mycket underhållande. 

Betyg 6/10  

Mary Queen Of Scots Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars. 

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10 

Escape Room Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Ett rent sömnpiller som står utan tänder, attityd eller för den delen skräck. 

Hur tortyrfilmen överlevt i en tid då varenda Saw-uppföljare blivit utskrattad och där Hostel bara finns att hitta i det mörkaste hörn på filmbiblioteket, så kan man undra varför Sony valt att ge oss en barntillåten version av ovanstående filmer. 

Gammal trött genre 

Själv har jag aldrig varit lockad till genren, men intresset och fascinationen i att betrakta timmar av extremt brutal tortyr på film, verkar inte kunna mättas. En del av nöjet tycks ligga i hur uppfinningsrika filmskaparna varit i att designa de olika bloddrypande avrättningarna. Hela konceptet om att ta våldet till sin yttersta spets är ett måste i en genre som enbart handlar om chockvärde. 

Escape Room misslyckas därmed kapitalt, jämte Saw och Eli Roths makabra slakthus så är detta ett litet trevligt barnprogram på en lördagmorgon. Inte en enda utav filmens livsfarliga dödsrum kan överhuvudtaget betraktas som det minsta innovativ – eller för den delen spännande. Vad som borde vara nervkittlande, svettigt och otäckt, destilleras ned till uselt regisserade sekvenser där hela skådespelarensemblen tvingas göra bort sig själva.  

Bellman !? 

Den största skräcken i Escape Room är inte de fasansfulla dödsrummen, det är faktumet att vi tvingas spendera över 90 minuter med en samling karaktärer som är som hämtade direkt ur ett lastgammalt Bellman-skämt. Det brukar vara en tysk eller en ryss, men i Escape Room så får vi följande; en lantis, en marinsoldat, en slemmig finanshaj, en suput, ett ungt matematiskt geni och slutligen en överaktiv nörd. Alla alarm och varningssignaler om stereotyper fullkomligt skriker.  

Om det inte vore för att en av historierna innehåller Bellman, så hade karaktärerna nog kunnat byta plats. Skådespelet är därefter inte heller av någon hög kaliber. Bortsett från Deborah Ann Woll, så ställer jag mig skeptisk om någon av dessa skådespelare ens skulle klara av att iscensätta en ordinär kafferast, än mindre att agera genuint livrädda och uppspelta. 

Ingen vändning, ingen story, absolut ingenting 

Bortser man från ’’onödigheter’’ såsom skådespel och dialog, så lämnas vi med en film som har lika mycket substans som ett påstående som menar att jorden är platt. Konceptet är alltför bekant och händelserna är tragiskt förutsägbara . Det skulle behövas ett antal – MYCKET, genomtänkta vändningar för att motivera varför Escape Room skall få ta upp något som helst utrymme på en bioduk. Den minimala optimisten inom mig hoppas på någon chockartad vändning där idiotin framstår någotsånär vettig… 

Denna hoppfulla inställning får tyvärr se sig överkörd av en ’’berättelse’’ som till varje pris försöker lägga krokben för sig själv. Att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop förblir lika omöjligt som att få en tupp att värpa ett ägg. 

Alla de livsfarliga scenarion känns tillslut som en loj version av Lustiga Huset på Gröna Lund. Det är ingen våldsam och häftig kamp på liv och död, det är ett lekrum för vuxna barn. Som åskådare ställer man sig bara och skakar på huvudet. Nästa gång föreslår jag att vi åker till IKEA och låser in oss i det klassiska bollhavet, det är betydligt mer spännande och oförutsebart än något i Escape Room. 

Betyg 1/10