Etikettarkiv: 7/10

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

Publicerad den av
daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

A Star Is Born Recension 

Publicerad den av
0061

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Stark kemi mellan Bradley Cooper och Lady Gaga ger oss den bästa versionen – av denna något kantstötta berättelse, sedan originalet 1937.

A Star Is Born är filmvärldens solförmörkelse, det kommer och går mellan åren, och när den väl framträder så kan resultatet antingen vara slående eller helt menlöst. Hela åttio år har gått sedan den ursprungliga filmen hade sin premiär. Judy Garlands version från 1954 må vara den mest omtalade och är utan tvekan den mest påkostade och svulstiga av dem. Men originalet från 1937 är fortfarande den mest koncentrerade och intressantaste versionen. Den senaste iterationen med Barbra Streisand i huvudrollen är så dålig att den inte ens förtjänar att tas upp, om man inte är väldigt intresserad av att slösa bort nästan två timmar och trettio minuter av sitt liv, så kan jag inget annat än avråda från den monstruösa upplevelsen.   

Bradley Cooper regi debuterar med 2018 års upplaga, med sig har han popsnöret Lady Gaga. Min skepsis har varit enorm, hela projektet har verkat vara den värsta sortens fjäsk för den uppkommande Oscarsgalan. Hollywood fullkomligt älskar att hylla ombytta roller, just musiker som blir aktörer verkar alltid gå hem. Min relation till Lady Gagas musik är helt och hållet icke befintlig, däremot har hennes bisarra framträdande med klänningar gjorda av kött och allt mellan himmel och jord, mest fått mig och många andra att mest stöna. 

Gaga verkar till en början bara vara ute efter att posera och på så sätt få tag i en Oscarsnominering att lägga till på sitt CV. Då Gagas karaktär introduceras känns det något sensationslystet, Bradley Coopers nedsupna och förtvinade rockstjärna ger också obehagliga associationer med Kris Kristoffersons loja insats. Och rent visuellt så har man mer gemensamt med hemskheten från 1976, själva berättelsen är återigen förflyttad till musikvärlden. 

018

Follow That Dream 

Men den här inkarnationen av A Star Is Born växer på samma sätt som Gagas karaktär Alley, det börjar lite blåögt och naivt, därefter så börjar man lägga till nya dimensioner och perspektiv på karaktärernas liv. De två första versionerna av Coopers karaktär – spelade av Fredric March och senare James Mason, kämpade enbart med ett sårat ego och alkoholism, Coopers version sätts i en ännu mer desperat situation och blir empatisk genom ett sidospår som målar upp en plågsam historia om förlorad barndom. 

Coopers agerande är nedtonat och grubblande, för första gången så lyckas han skapa en person med ett visst mått empati. Men det är faktiskt Gaga som är filmens största och mest positiva överraskning. Nu står världsstjärnan utan sina tokiga attiraljer och spökliga sminkning. Jag har personligen svårt att köpa konsensus om att Gagas framtid är cementerad inom filmindustrin – detta känns som en engångsföreteelse, men på samma sätt som Whitney Houston lyckades med sin roll i The Bodyguard, så får Gaga en roll/uppgift hon kan hantera. Framförallt är Gaga väldigt trovärdig och genuin i rollen som ungt stjärnskott, även om flera av de många sångnumren är lika svulstiga – samt tiofaldigt mer tårdrypande, än något som Judy Garland genomförde, så finns det en rå emotionell kraft som håller i sig till filmens slut. 

0081

’’I live my life for the stars that shine’’

De tidigare filmerna har haft ett pat återkommande hållpunkter, de två föregående nyversionerna kan bli pliktskyldiga då de försöker att hylla sitt ursprung. Flera av de mest kända scenerna tolkas även här men denna gången känns det som att man vågar förändra strukturen, därför känns det inte heller som att Bradley Cooper bara följer en etablerad ritning.  

Att ta steget från skådespelare till regissör kan sluta hur som helst, Bradley Cooper är helt oerfaren då det kommer till att agera och regissera simultant, hur karriären som regissör kommer att utvecklas är också för tidigt att avgöra, men genomförandet i denna debut är väldigt starkt. Cooper har en bra känsla för personregi genom filmen och den väldigt intima relationen mellan Alley och Coopers Jackson Maine är oerhört snyggt avhandlad. 

013

’’Two hearts are better than one’’

Kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är filmens drivkraft, själ och hjärta. När de står enade och sammansvetsade och delar konsertscener förmedlas det både extas och förtjusning. Sam Elliot är också fullkomligt lysande i rollen som Coopers bror, denna livströtte och vilsna man känns hård men kärleksfull. Trots att Elliot har fått en något ofärdig karaktär – som gärna hade fått spela en större roll, så blir han en lysande representation för krossade drömmar och trogen men krånglig syskonkärlek. Till och med clownen Andrew Dice Clay i rollen som Gagas far är solid. 

Där själva karaktärsarbetet och skådespelet är utsökt, så är vissa dialogutbyten och händelseförlopp något för klyschiga. Den intensiva illusionen bryts då man väljer att plantera repliker som tar sentimentaliteten ett steg för långt. 

011

’’Tonight I’m a rock ‘n’ roll star’’

A Star Is Born må kanske inte vara originell, men den råa energin och passionen som ackompanjerar en berättelse fylld av tårar, konflikter och brustna relationer, är så pass avväpnande att det går att ha översyn med bristerna. 

På frågan om detta faktiskt är material för potentiella Oscarsstatyetter svarar jag nej; av det enkla skälet att A Star Is Born är en genuint solid produkt, tillskillnad mot det exhibitionistiska skräp som ständigt lyckas mygla sig in som nominerade.   

Betyg 7/10     

BlacKkKlansman Recension 

Publicerad den av
001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

005

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

007

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

012

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10 

The Incredibles 2 Recension

Publicerad den av
0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Maria By Callas Recension 

Publicerad den av
maria-by-callas-1771-copyright-fonds-de-dotation-maria-callas.jpg

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

photo_1 maria-by-callas Copyright Fonds de Dotation Maria Callas

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

Derniere Norma a Paris 1965 Fonds de Dotation Maria Callas

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10   

Mission Impossible: Fallout Recension 

Publicerad den av
015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes – precis som föregångaren Ghost Protocol, velande och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10         

Hereditary Recension 

Publicerad den av
0092

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Berättandet brister och flera tillgångar bränns ut alldeles för tidigt. Detta kompenseras av en makalös intensitet som får blodet att rusa. 

Man når inte hela vägen fram, och på sina ställen så hade man gärna få dra in på de överdrivet emotionella utsvävningarna. Bristerna är med andra ord många… Men då Hereditary är som bäst så jagar den upp sin publik med hjälp av sällsynta adrenalinrusher som inte går att glömma bort. 

Varje år så kommer det en handfull skräckfilmer som alla ådrar sig stort uppmärksamhet, ibland visar sig uppståndelsen vara befogad – förra årets Get Out är ett strålande exempel, i andra fall så måste man fråga sig varför tex The Witch ens får en notis i tidningar. 

Skräckfilmen är inte min kopp te. Dessa få högprofils filmer som Hereditary blir de få gånger jag närmar mig genren. Jag kan dock förstå fascinationen för skräck, ofta bygger de på klassisk mytbildning, med närmast mytologiska varelser som ständigt gäckar publiken och huvudpersonerna. De tillfällen då faktiska monster eller demoner förekommer, så blir ofta bakgrundshistorien och förklaringarna minst lika fascinerande. 

Den numera ordinära skräckfilmen slänger dock gärna bort mystiken och fascinationen, och anstränger sig bara för snabb utdelning, istället ersätts genuint obehag mot urusla skrämseleffekter som enbart går ut på att få publiken att hoppa ur sätet. Sedan kryddar man med lite obscent våld och håller speltiden till knappt 90 minuter. 

0101

’’All been washed in black’’

Hereditary har inte bara hyllats, ett ganska stort mått av kritik har riktats mot filmen, det är verkligen ingen lättuggad Saw-historia. Hereditary är långsam, krypande och väldigt abstrakt. Inramningen sker i en komposition som drar tankarna åt en dockteater, vilket bidrar till en olustig känsla av förvrängning. På samma sätt som David Lynch Blue Velvet är en drömlik och surrealistisk färd, så anammar långfilmsdebutanten Ari Aster samma surrealistiska landskap – där vad som kan tyckas uppträda ordinärt, snart verkar vara hämtat ur en mardröm. 

Ett rustikt hus i skogen – som är scenproduktionens ryggrad, är så lömskt, hotfullt och förvridet att det känns som hämtat ur den animerade Laika produktionen Coraline, det är samma upp och nedvända värld som bara väntar på att skrämma livet ur tittaren. 

Skräcken kommer ifrån en känsla som kan liknas med en tryckkokare, vad som än sker så fortsätter kitteln att koka, enkla genvägar som ’’hoppa till effekter’’ är helt förpassade, obehaget kryper fram som en huggorm i högt gräs. Ett helt fruktansvärt otäckt soundtrack bidrar till filmens intensiva natur där man leker med ljuddesignen och förvillar publiken.  

’’Warped mind staring back at me’’

Men i filmens absoluta centrum står en familj på gränsen till upplösning. Att man tar – en till ytan, perfekt amerikansk kärnfamilj och sliter den i stycken är inget nytt, men då det placeras i denna kontext av rädsla och psykologisk tortyr, så får publiken en något ny infallsvinkel på denna klyscha. 

Ankaret i ensemblen är Toni Collette – som unisont har hyllats för sitt porträtt, Collette är i filmens första tredjedel helt lysande. Sättet hon skildrar genuin sorg och saknad är makalöst, tillskillnad mot jämnåriga kollegor som måste ta till sentimentalitet och ett stort mått av självupptagenhet, så är Collette helt ointresserad av sådana skrupler, den ångest som karaktären går igenom är genuint plågsam att bevittna. 

0033

’’The evil face that twists my mind and brings me to despair’’ 

Tyvärr så är Collettes motspelare inte riktigt av samma kaliber, Gabriel Byrnes fadersgestalt gömmer sig bakom en hård och stram yta som enbart hålls upp utav piller och alkohol, men han förblir en skiss som mest påminner om en narrativ katalysator. Det största problemet på skådespelsfronten är Alex Wolff, som tyvärr inte klarar av det enorma ansvaret som tillges honom. De tillfällen då han tvingas bära upp några utav filmens mest emotionella scener, så blir det styltigt och uddlöst. Den här dissonansen mellan aktörerna börjar sakta men säkert också sippra ut i själva filmen. Collettes strålande gestaltning blir mer och mer ansträngd, den fantastiska finkänslighet som visas upp i början spolas bort av ett forcerat slut som drar ned helhetsintrycket. 

0023

’’Can this still be real or some crazy dream ?’’

De enorma kraftuppvisningarna tappar i effektivitet och det sker en tydlig brytpunkt – där jag förmodar, att den stora åsiktsskillnaden härstammar ifrån, där man antingen accepterar filmens riktning eller inte. Nästan alla sidospår blir grumliga och den närvarande ambivalensen stramas åt, utrymmet för egen reflektion försvinner nästan helt och hållet. 

Udden och djupet ersätts av allt fler adrenalinruscher, det kan tyckas vara en recept för katastrof, men då man varvar igång adrenalin- injektionen och drar åt snaran, så är dessa makalöst effektiva. Även om finalen – ur en berättarmässig synpunkt, inte står sig, så är råstyrkan så kraftfull att man nästan kurar upp i biostolen.

Helheten är ganska långt ifrån perfekt, men det bestående intrycket är ändå oerhört starkt. Hur svårsmält och frustrerande upplevelsen än kan vara så är Hereditary en av de mer effektiva skräckfilmerna jag sett på väldigt länge. 

Betyg 7/10 

Förolämpningen Recension

Publicerad den av
0042

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Otroligt välgjort rättegångsdrama med strålande dialog och starka skådespelarinsatser. 

Ibland slår blixten ned från klar himmel. Vem hade kunnat ana att ett libanesiskt drama om något så irrelevant och alldagligt som en enkel dispyt, skulle bli till ett förstklassigt rättegångsdrama som utklassar det mesta som västvärlden kunnat erbjuda inom samma genre de senaste åren. 

Förolämpningen bygger på konceptet om eskalering, hur en struntsak utvecklas till en ohanterlig mardröm som påverkar betydligt fler människor än filmens två huvudpersoner. Tidigt in i filmen så är det uppenbart att regissören Ziad Doueiri velat skapa en allegori till dagens händelser och konflikter i mellanöstern. Risken är således stor för övertydlighet och förenklingar, Doueiri gör ett smart drag när han låter det politiska ämnena enbart fungera som ett tunt ramverk runtom berättelsen, genom denna passiva observation så belyses kulturkrockar, dåliga erfarenheter och fördomar. Det finns en enorm mognad i att kunna balansera saker som flyktingpolitik och människans mest extrema åsikter utan att någonsin trivialisera eller förenkla diskussionen.   

0012

Look Back In Anger 

 I centrum står två män som båda bär på tungt emotionellt bagage. Många filmskapare hade gärna dragit fram den dystra fiolen och vridit om tårkanalen. Det finns oskiljaktigt många berättelser om  hur personligt mörker och hämndbegär resulterar i att hela länder faller in i konflikter och närmast olösliga krig. Steven Spielbergs München har en sådan scen där man kort berör den oupphörliga konflikten mellan Israel och Palestina. Ziad Doueiri vänder på förväntningarna för hur en film brukar hantera konfliktlösningar, han spelar aldrig ut alla korten på en gång. Huvudpersonerna får växa, vandra fram och tillbaka samt se sig själva bli till ofrivilliga martyrer för diverse politiska agendor. 

Stora delar utspelar sig i domstolen eller i små lägenheter, bristen på miljövariation kunde ha lett till en seg och repetitiv upplevelse. Denna sparsamma metodik leder till att filmen liknar en teateruppsättning med ett fåtal kulisser som ständigt återanvänds. Det visar sig vara helt lysande beslut då allt som inte berör karaktärerna suddas bort, det som inte gagnar berättelsen blir bara till ett brus, därför känns det som att hela filmen har ett oupphörligt fokus som banar väg för otroligt välregisserade scener där den mycket välskrivna dialogen blir fullkomligt hypnotisk. 

0032

Infinity War

Trots att allt är fiktion så känns det oväntat genuint och verklighetstroget, då allting utvecklas till ett komplett kaos så tätnar filmen och lägger in en ny växel. 

Förolämpningen är också en visuellt kompetent film. Till en början kan de soldränkta gatorna och det sylvassa fotot påminna om en reklamfilm för Coca Cola. Det skickliga hantverket blir till en sorts brygga – för oss i väst och synnerligen Sverige, som gör Libanon igenkännbart. Det hyllade iranska skilsmässodramat En Separation misslyckades i mina egna ögon – delvis, då det visuella genomförandet var så rudimentärt att det var omöjligt att inte fördöma filmens utseende. Och i jämförelse med den sega och – för mig, ganska ointressanta upplevelsen, så har Förolämpningen ett förvånansvärt högt tempo som alltid håller uppe en hårt slående puls. Bra tempo är helt avgörande för en film som innehåller såhär många stillastående scener där det enbart sker juridiska förhandlingar. 

Hur fåfängt och enfaldigt det än må låta, så har icke engelskspråkiga-filmer ofta fördelen att skådespel och dialogutbyte är betydligt svårare att kritisera. Skarvar eller dramatiska justeringar blir svårupptäckta, delvis pga den språkliga barriären. I fallet med Förolämpningen så bidrar detta till att få den redande strålande dialogen och skådespelet att känns än mer rakbladsvass och  trovärdigt. Skådespelarna Camille Salameh och Diamand Bou Abboud är fullkomligt fenomenala i en ensemble som inte går att anmärka på. Dialogen har några av dem mest slagfärdiga replikerna på väldigt länge, det är både intelligent och flera gånger ganska humoristiskt. 

0022

Courtroom Blitz

Majoriteten av filmen är så snyggt avhandlad att svagheterna – som slutligen kryper fram, blir extra problematiska. Då filmen befinner sig i rättegången och juristerna får går loss i ett verbalt krig, så är Förolämpningen så tätt och intensiv att man nästan skakar på huvudet. 

Denna otroliga Intensitet bryts av mot slutet då man kastar in ett par onödiga scener som skall fungera som andningspaus i detta inferno utav avsky och ilska. Det som skall vara en skönhetsprodukt blir istället dålig fogmassa som tydligt markerar filmens bättre och sämre delar. En och annan gång blir också vissa narrativa beslut långsökta, något som också skapar onödig turbulens. 

Vad som kunde hade varit ett ansiktslöst rättegångsdrama, blir till en intensiv och fängslande upplevelse som i sina bästa stunder fullkomligt kör över all annan konkurrens. Om Ziad Doueiri enbart hade tagit ett fåtal alternativa beslut så hade flaggan kunnat hissats upp till sin absoluta topp. 

Betyg 7/10  

McQueen Recension 

Publicerad den av
B294020_26-212

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Mörk och flera gånger otäck biografi om en av modervärldens största tänkare och visionärer. 

Av någon anledning så är dokumentärfilmer som rör sig i den – allmänt sedda, ytliga modevärlden, oväntat djupa och engagerande. The September Issue är en personlig favorit där vi får en inblick i Anna Wintour (chefredatör på amerikanska Vogue) och arbetet med tidningens viktigaste utgåva, September numret. Jag kan inte slutas fascineras av kombinationen av vacker design, hårt arbete och industrins alltför återkommande självcentrering. I fallet med R.J Cutlers film så blir ingeting tunt eller tafatt, spelet bakom kulisserna med kläddesigners, inköpare och bångstyriga fotografer gjordes med stort engagemang och introduktionen till Wintours närmaste kollega Grace Coddington var både värmande och rörande. 

I andra fall kan det gå fel, väldigt fel… Valentino: The Last Emperor om Valentino Garavani fokuserade på de punkter som gör många illamående då det kommer till att studera Haute Couture, samtliga medverkande var falska, obehagliga och konstant osympatiska. 

C21-004-640

”Rebel,Rebel…..”

Lee Alexander McQueen var känd som en rebell och provokatör inom industrin, och vad McQueen kanske fångar allra bäst är designerns fantastiska uppfinningsrikedom. De bästa dokumentärerna har tillgång till material som kan ge oss en genuin inblick i personen eller händelsen som presenteras. Filmens två regissörer Ian Bonhôte och Peter Ettedgui presenterar här McQueens privata videofilmer som alla kommer ifrån hans unga år. Flera av McQueens  livsavgörande upplevelser och erfarenheter finns med – anställning på modehuset Givenchy och hans mycket debuterande och även kontroversiella visningar. 

De bilder vi är vana att se från den kända catwalken består av trådsmala modeller iklädda färgglad extravagans. Detta var inslag som tillslut skulle bli närvarande i McQueens arbete, men viljan att provocera och bryta trender var alltid viktigast. Flera kollektioner ramades in av motbjudande kontexter såsom våldtäkt eller mord, när man utforskar varför McQueen drogs till detta obehagliga  mörker så är filmen som mest avslöjande. 

Flera släktingar, vänner och kollegor deltar och verkar – såvitt publiken kan uppfatta, vara helt villiga att berätta hela historien för omvärlden. Värt att notera är att filmskaparna valt att exkludera  celebriteter från intervjuerna, en och annan supermodell får komma till tals, men de har alla haft en personlig relation till McQueen. Det är befriande att slippa se och höra tomma hyllningar från diverse kändisar som enbart kan relatera till McQueen genom att ha ägt eller burit kläderna. 

mcqueen_a4.jpg

”…You’ve torn your dress…”

Filmen är indelad i kapitel som alla har en vinjett där vi får se den numera klassiska dödskallen som idag står som en ackompanjerande logotyp för företaget. Dödskallen är en bra metafor för McQueens person – avskalad, gotisk, mörk och bisarrt jordnära.

Personen bakom de galna kläderna och de innovativa showerna, visar sig vara mångbottnad och fylld av motsägelser. McQueen kan vara kufisk och vidrigt ful i mun, sedan visar han upp en jordnära sida. I Frankrike är klyftorna mellan skräddare och designer så påtaglig att de inte ens delar samma lunchlokal, McQueen fullkomligt ignorerar dessa normer och delar mer än gärna bord med arbetarn på Givenchy. McQueens skakiga psyke är filmens andra huvudtema. Framgången och pengarna blir inte till någon glädje utan en tung börda. Tillsammans med en extrem arbetsbörda – som innebar att ständigt innovera och designa kläder i rasande fart, så framställer filmen det som om det bara var en tidsfråga innan något hemskt skulle ske.

Glamouren och de champagnen får snällt ställa sig åt sidan denna gång för kolsvart mörker, intensivt arbete och outtömlig passion. McQueen är en dyster dokumentär som är fullt villig att dyka ned i ett brustet men genialt psyke.  

Betyg 7/10

Whitney Recension 

Publicerad den av
001

Image courtesy and copyright of Nonstop Entertainment  2018

Summering: Simpel men effektiv skildring av ett alltför ofta förkommande öde i det vansinne som är kändisskap och rikedom. 

Om man skall vara kortfattad kring Kevin Macdonald’s dokumentärfilm om sångerskan Whitney Houston, så kan man utan större problem kalla den för traditionell, i huvudsak fungerar den som en omfattande biografi, vi får följa med från barndomen till den tragiska döden år 2012. Till en början känns det hela något för standardiserat, Macdonald använder inte några läckra tricks som i den nervpirrande Touching The Void – där han blandade intensiva intervjuer med hisnande spänning i form av dramatiserade bilder, då bergsbestigarna Joe Simpson och Simon Yates såg döden i vitögat, här utspelas allt rättframt och enkelt. 

Fördelen med den här simpla presentationen är uppbyggnaden som sakta men säkert banar väg för ett väldigt objektivt porträtt av Houston som person och hennes predikament. Andra dokumentärer som rör sig inom celebra kretsat får sällan en genuin inblick i händelseförloppet eller människan då så få av personerna som verkligen varit där, inte väljer att delta. Macdonald har lyckats samla ihop de flesta som stod allra närmast Houston, såsom familj, nära vänner, till och med hennes kontroversiella exmake Bobby Brown.  

Tillsammans med ytterst privata och avslöjande filmer från Houstons privata liv bortom rampljuset, så skapar man en medryckande upplevelse där man nästan kan känna sig delaktig i sångerskans tragiska historia. 

Uppgång och fall 

Iden med att skildra ett uppgång och fall är knappast något nytt under solen, men då vi återges alla händelser och skandaler från detta nakna perspektiv, så blir det betydligt mer plågsamt att bevittna då Houston gradvis bryts ned som människa och sakta men säkert går mot sin tragiska död. 

Det är ett liv som kantas av ambition, osäkerhet och opportunister som enbart ser guldgruvan som Houston just slagit upp dörrarna till då hon inleder sin framgångsrika karriär. Att vi både får se bilder och höra historier om Michael Jackson och Elvis Presley gör det hela än mer upprörande och svårsmält. 

Kevin Macdonald vågar dock leka lite med formatet på sina ställen, vid ett par tillfällen slänger han in bilder och scener från upploppen i Houstons hemstat New Jersey, han tar även upp USA’s intolerans mot homosexualitet och etniciteter under 80-talet. Musiken får då en helt annan kontext, de smäktande och överdrivet emotionella sångerna känns relevanta då Macdonald visar upp dess inspirationskraft för en hel generation som enbart blivit delegerade till att förföljas och nedvärderas. 

Perilous fight

Absolut starkast är då vi får se den legendariska tolkningen av den kontroversiella nationalsången Star Spangled Banner från 1991 års upplaga av Super Bowl. Star Spangled Banner är ett stycke musik som både upprört och tröstat sedan den skrevs för 200 år sedan. Då framförandet visas upp så blandar man in ett par våldsamma bilder från upploppen i New Jersey. I det tillfället förstår man Houstons verkliga inverkan på samhället och varför folk var beredda att betala stora summor för att se henne uppträda live i ett helt katastrofalt comeback försök år 2010.   

Filmen må vara enkel och det tangerar återigen den där eviga frågan om detta bör visas på en bio i tider då streamingtjänster är så utbredda. Man blir också lite undrande till ett par beslut som tagits, mot slutet av filmen slänger man in ett par oerhört laddade och mörka avslöjanden kring sångerskans barndom där hon sägs ha antastats av en nära släkting. Detta känns felplacerat så pass sent i filmen och det hade varit effektivare att visa detta tidigare. Vi skulle då fått en mer omedelbar förståelse kring varför Houston valde att dränka sin många sorger i droger och en destruktiv hedonism. 

A Whole Lot Of Dope

Slutspurten drabbar också hårt. Man brukar säga att historien inte upprepar sig utan rimmar, men i fallet med skådespelare och sångare som går ur tiden (för tidigt) vekar det som att vi aldrig flyr undan detta hemska stigma. Med Tim Berglings bortgång färskt i minnet blir det smärtsamt att se de bitar då Whitney Houston – mer eller mindre, sitter ensam i sin arkitektoniska mardröm till hus och är så påverkad av diverse substanser att hon knappt vet vart hon befinner sig.

Som hastigast får vi även se den mardrömslika miljö hennes dotter Bobbi Kristina Brown fick växa upp i, just då ställer man sig frågan hur det kan sluta så illa för människor som till ytan verkar ha allt… En fråga som både skrämmer och fascinerar. 

Whitney må inte vara extraordinär som dokumentärfilm, men den är solid och mycket medryckande, till och med för en som aldrig ägt en enda skiva. Enbart det borde räcka som en en stor pluspoäng. 

Betyg 7/10