Etikettarkiv: Recension

Vaiana Recension 

Publicerad den av

002

Vacker men otillräcklig 

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter  att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt 

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar 

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor 

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10 

Moonlight Recension 

Publicerad den av

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa 

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel 

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt  Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood 

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla 

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10 

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris

 

Rings Recension

Publicerad den av

003

Meningslös, tandlös och tråkig uppföljare som vi aldrig behövde 

Rings känns förlegad på så många sätt. Det är över tio år sedan den japanska skräckvågen sköljde över västerländsk film – i och med otaliga nyversionen och remakes, av uppmärksammade asiatiska original. Tillslut kvävde elden sig själv och bleka småbarn med förvuxet hår lämnade biograferna illa kvickt. En uppföljare på den redan utskällda The Ring Two kändes minst sagt märklig såhär tolv år senare.

Och just märkligt och besynnerligt går att upprepa flera gånger. Märkligt förvirrad, märkligt tandlös samt makalöst uddlös.

Vilse i pannkakan 

Det huvudsakliga problemet för Rings är dess totalt förvirrade identitet. Den första sektionen liknar något ur valfri Final Destination-film, medan den andra halvan drar tankarna åt de mest platta brittiska deckare. Det kulminerar i ett slut som är mer besläktat med en riktigt dålig thriller än en renodlad skräckfilm.

Särskilt obehagligt blir det inte heller. Tragiskt uppenbara skräckklichéer upptar samtliga av de tre faserna. Allt bygger på ett ”ingenting här, ingenting där”-system som alltid slutar på samma sätt. Den psykologiska terrorn uteblir helt och hållet.

Liknar den sämsta av slasherfilmer

Den övergripande tonen för tankarna åt riktigt flamsiga slasherfilmer från 80-talet, och allt vad det för med sig i och med dåligt skådespeleri och ännu sämre dialog, pannkaksplatta karaktärer, som enbart verkar kunna ge ifrån sig diverse tjut och kvidande, dock utan extrem våldet.

Än mer pinsamhet uppstår, då hela seriens koncept om att kopiera ett analogt VHS-band, blir än mer långsökt och banalt, när filmens huvudsakliga mål och – åldersgrupp, inte ens kan förklara vad ett åbäke som en VHS-spelare är för tillhygge.

Kopieringsskydd ? 

En omedelbar tanke blir att spöket Samara borde vara stendöd i och med digitaliseringen. Jag kan till och med ge ett tips till nästa gång (som vi förhoppningsvis slipper); använd YouTube, det går snabbare så.

Oftast ligger Rings nära de där riktigt usla TV-versionerna av gamla filmklassiker, som smugit fram på TV de senaste åren – se Dödligt Vapen och Exorcisten. Produktionen känns knapphändig och billig, genomförandet ointresserat. När Samara väl gör entré så är det med vedervärdiga specialeffekter.

Själva dödsstöten kommer i filmens tredje akt, där släpper alla positiva hämningar. Då förvandlas filmen till Familjen Adams, med svarta katter, Baskervilles hund och allt annat som kan tänkas förstöra bioupplevelsen.

Då blir det hela glasklart… Rings är en lam spökhistoria för klassfesten i årskurs ett, där den självklara ficklampan saknas.

Betyg 2/10 

Fråga: Samara måste ha världens dyraste telefonräkning ?

Resident Evil: The Final Chapter Recension

Publicerad den av

026

Med lite tur är detta slutet….

Skall man skratta eller gråta ? Jag tror jag väljer det första alternativet. Nu skall man såklart inte  vänta sig för mycket av en filmserie som aldrig brutit sig ur omdömet tråkig och banal. För alla er som längtat efter detta ögonblick – finalen för Resident Evil-serien som nu pågått i femton långa och svåra år, kan jag bara sorgset konstatera, att den final The Final Chapter bjuder på är lika tillfredställande som den gången Bobby kliver ur duschen i TV-serien Dallas. The Final Chapter är en röra av dålig regi, kasst hantverk och ofrivillig komik.

För att vara den sjätte delen i serien, och således den sjätte gången Paul W.S. Anderson regisserar, är det helt ofattbart hur osäker och amatörmässig hela produktionen känns. Det verkar som att hela filmen sitter fast i ett träsk, som förvandlar allt till att se ut som en riktigt billig reklamfilm för deodorant. Det är från början till slut identitetslöst och totalt ointressant.

Slarv och återigen slarv 

Fumligt, klantigt och slarvigt blir de pelarna som The Final Chapter få stå på. De flesta dödssynder i filmvärlden, begås redan i en intrig som är helt obegriplig och som helt ignorerar den föregående filmens cliffhanger.

Anderson verkar inte ha förstått att man inte kan göra en film i genren skräck eller action, där moment och skeenden ständigt upprepar sig. The Final Chapter måste slå något slags rekord i flest usla ’’hoppa-till’’ – sekvenser på kortast tid.

Komedi ? 

Snabbt förvandlas allt till en repetitiv och förutsägbar skrattfest, där humorn kommer från de rent pinsamma berättarknepen och det helt grundlöst dåliga hantverket. Det råder inte heller någon brist på usla specialeffekter och ännu sämre vändningar. Allt medan publiken antingen fnissar eller står stumma av den dumhet som tvångsmatar besökaren.

Trots marknadsföringen om att detta är avslutet, och mer eller mindre ett definitivt sådant, råder det en stor brist på några som helst insatser. Inte en enda gång uppstår det mest minimala engagemang. Det förblir o-spännande och utdraget.

Att stora delar av filmen helt ägnas åt förklaringar och expositioner (fåniga sådana) som drar ned tempot till noll och orsakar omedelbart hjärtstop, gör inte saken roligare.

Allt förblir obegripligt och långsökt – även för en film i denna genre.

Platt fall 

Milla Jovovich blir återigen placerad i rollen att bita sig i läppen och grymta fram repliker som skall verka slagfärdiga men som istället bidrar till lustgasen som filmen pumpar ut till publiken i sitt konstanta trams. Iain Glen underpresterar till en sådan nivå att jag börjar misstänka medvetet själv sabotage från hans sida.

När det blir dags att dra fram vapnen och visa actionmusklerna, faller det platt, i en soppa av dålig klippning och brist på nerv. För den som sett tidigare delar vet vad som väntar, uråldrig koreografi och evighetslånga slagsmål, som efter ett tag flyter samman till en ful gegga av dåligt filmskapande.

Det enda jag faktiskt kan tänka mig berömma i Resident Evil: The Final Chapter, är att den faktiskt fått mig att skratta mer än flertalet moderna komedier. Med sitt vedervärdiga skådespel och berättelse som liknar en parodi, kan den bara klassas som en skrattfest, fast på helt fel sätt.

Betyg 1/10 

Bäst: Att vi förhoppningsvis slipper ännu en uppföljare… eller ?

Sämst: Ian Glen och det helt undermåliga hantverket.

xXx: Return of Xander Cage Recension 

Publicerad den av

012

Vid profetens skägg vilket skräp ! 

Tro det eller ej men det fanns ett visst övervägande om detta skulle bli en lång eller kort recension. Men logiken och det allmänna förnuftet, säger mig att det är bäst att offra er och min egen tid, så lite som möjligt när det gäller xXx: Return of Xander Cage.

Från början till slut, är det en vulgär och smaklös mardröm, som saknar både känsla och värme. Största delarna av filmen ser ut som en sjaskig musikvideo, där allt är fult och plastigt.

Sexismen sprider sig som något otäckt virus över varenda bildruta, där allt som faller i den kvinnliga fållan enbart verkar kunna anspela på sexuella referenser eller gå så nakna som möjligt. Till och med den duktiga Toni Collette är under all kritik.

Lägg sedan till värdelös action och ett skådespeleri som bäst kan liknas vid en tramsig lek i bollhavet på IKEA, så har vi en av årets sämsta filmer, klar till nästa kalkonmiddag.

God natt !

Betyg 1/10 

Bäst: Ha ha ha !

Sämst: Inte ens värt att lista de tusentals synder som begås.

La La Land Recension 

Publicerad den av

016

Wow…… 

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone 

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi 

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel 

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10   

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.

Jackie Recension 

Publicerad den av

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne 

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto 

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer 

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack 

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10 

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”

Live By Night Recension 

Publicerad den av

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Split Recension

Publicerad den av

005

Ännu en plågsam uppvisning i dåligt manus och kasst skådespeleri från M Night. Shyamalan.  

Ja, denna gång lyckas Shyamalan, med nöd och näppe, komma undan med sina nu regelbundna idiotiska vändningar. I övrigt är det tyvärr samma havererande skräpfilm som M.Night gjort till sitt signum de senaste åren.

Allting är som vanligt, det är ett bedrövligt manus i en smaklös kombination med provocerande dåligt skådespel (eller vad man nu vill kalla det) från ensemblen.

Hemskt skådespel 

De tre kvinnliga huvudrollerna där Anya Taylor-Joy får gå i första ledet, sänker ribban för vad tragiskt skådespel innebär. Det är lika fruset och otillfredsställande som att vänta på en försenad buss i januaris snöstormar.

James McAvoy åsamkar sitt dugliga CV enorm skada med ett helt bedrövligt överspel.

Det enda riktigt skrämmande i filmen förblir Shyamalans totala oförmåga att kunna foga ihop det mest grundläggande manus och berättande. De ögonblick som skall skapa obehag eller fascination blir direkt direkt komiskt dåliga.

Hitchcock på dagisnivå  

Stora delar av filmen vill Shyamalan leka Alfred Hitchcock och emulera Psycho, för att mot slutet släppa alla vettiga tyglar och servera publiken en hel dunk med ättika, rakt ned i halsen.

Men vad som får filmen att gå ifrån patetisk till rent osmaklig är i sitt högmod att ta upp starkt kontroversiella debatter och ämnen – som psykisk o-hälsa och övergrepp på minderåriga.

Framförallt den sistnämnda delen är skött med sådant slarv och okänslighet att jag faktiskt känner ett visst illamående. Det är rent motbjudande att närma sig dessa frågor med en jargong som pendlar mellan skrämmande arrogans och opportunism.

Om det inte hade varit för en desperat slutscen – som i alla fall lindrar det värsta vansinnet i logiken, samt lite, lite, basisk pulshöjning i några utav filmens spänningssekvenser, är Split redo för att begravas djupt till havs.

Betyg 2/10 

Bäst: Den knappt godkända tvisten på slutet.

Sämst: Högmodet och smaklösheten i sitt sätt att exploatera starkt känsliga frågor.

Assassin’s Creed Recension

Publicerad den av

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån. 

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse 

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här  domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som  visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig 

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet 

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta