Comic Con Stockholm 2018

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.

Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar.

Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.

Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.

Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.

Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.

Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.

Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…

Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles.

House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.

Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.

Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.

Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…

När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.

Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…

För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.

Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.

Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.

Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas.

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den 17 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före.

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan.

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd.

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn.

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om om den livsviktiga information som hon bär på.

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet.

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta.

Betyg 10/10

Bild

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning.

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika, ansikten och klädtexturer är rakblads vassa.

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått.

Betyg 10/10

Ljud

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer.

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar.

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom.

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt.

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén.

Betyg 6/10

Extramaterial

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får – i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp.

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet.

Betyg 6/10

The Meg Recension

Publicerad den 17 augusti, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det blir oväntat lugnt ute på havet då klyschorna haglar och spänningen uteblir, men andelen självdistans gör en ytterst medelmåttig film till lite mer än en axelryckning.

Det är inte någon 100 minuter lång och kvalitativ lyxkryssning som Jon Turteltaub tar med publiken på. Likheterna mellan The Meg och Steven Spielbergs klassiska Hajen har varit oundvikliga att förbise. Förutom att två fiskar spelar en större roll i båda filmerna, så är skillnaderna detsamma som den mellan sjötunga och frysta fiskpinnar. Hajen är en långsam, karaktärsdriven film som sparsamt utnyttjar sin animaliska antagonist. En hel generation fick allvarliga fobier för öppet vatten efter att ha upplevt den filmen som också legitimerade att film under sommarmånaderna kunde dra in stora summor pengar.

The Meg kategoriseras utan större problem som en typisk sommar blockbuster – budgeten är över 100 miljoner dollar och genren är action, men den har mer gemensamt med moderna b-films klassiker som Sharkando och Piranha 3D än stordåd som The Dark Knight eller Star Wars. Vad som lyfter den här överlag medelmåttiga historien är att Jon Turteltaub verkar ha mognat – något, i sitt filmskapande. Turteltaubs mest kända verk som regissör är National Treasure – en serie filmer som ingen vill eller kan komma ihåg, det var en tafatt försök att göra Indiana Jones med inslag av Dan Browns Da Vinci Koden. I detta ”spektakulära” paket så ingick en hysterisk Nicolas Cage och en måttligt road Diane Kruger.

Även om premissen inte var genialisk, så borde ett halvdant actionäventyr inte kunna vara så slätstruket som de två slutprodukterna faktiskt blev. Turteltaub regisserade filmerna med handen i fickan och där sprudlande äventyr skall ha både spänning och fara, så blev allt till en tand- och ryggradslös soppa.

Efter ett knippe av meningslösa filmer – Last Vegas och The Sorcere’s Apprentice, så väljer Turteltaub att förenkla sitt filmskapande, ingredienserna blir bad, sol och stora hajar. Det är lika platt som en pannkaka och besitter samma djup som en plaskdamm, men det finns ett visst mått av ödmjukhet som väger upp en stor del meningslöshet.

’’Den som gapar efter mycket…’’

Inledningen stapplar fram, det skiftar mellan att vara mörkt och spänt till att vara ironiskt och fånigt. Efter ett tag så hittas fotfästet och då har man insett att det inte går att skapa ett uns av skräck eller spänning. Turteltaub är fortfarande lika oförmögen att bygga upp någon nerv. Inte en enda sekvens förmedlar fara eller olustighet, till och med då karaktärerna är som mest utsatta så dämpas obehaget av att de är skyddade av fordon eller skottsäkra fönster. Adrenalinruschen uteblir och det känns som att åka berg- och dalbana i virtual reality, du kan se men inte röra.

Detta är förödande för en film i genren action-skräck, man får också känslan av censur då de mer obehagliga partierna känns nedklippta eller steriliserade.

The Meg är därefter totalt misslyckad som någon sorts rafflande och spännande underhållning.

Men den harmlösa framtoningen har fördelar, överlag så är det svårt att reta sig på något. Förvånande nog så har The Meg fullt godtagbara karaktärer som tjänar ett syfte utöver att vara fiskmat. Det största underhållningsvärdet blir då det munhuggs och snackas strunt. Tioåriga Shuya Sophia Cai överraskar rejält med en färgstark och karismatisk insats.

Även om de äldre aktörerna inte kommer få någon plats i filmhistorien som världsbäst inom sitt område, så är insatserna tillräckligt avslappnade och sympatiska för att passera gränsen för mediokert. Till och med Jason Statham är fullt godkänd, även om försöket till att framställa honom som en charmig buse faller helt platt.

’’…Mister ofta hela stycket’’

Tyvärr så går det rejält utför då filmen börjar anamma sina actionscener. Renodlad action kräver ett solitt hantverk, tyvärr så ser The Meg bedrövlig ut, foto och komposition är under all kritik, det är smetigt och platt. Det ser lika tragiskt ut som plasthajarna i de åtskilliga uppföljaren till Spielbergs original.

Stoppkloss

Hela slutklämmen blir en tråkig och sölig stoppkloss där hela The Meg tar in stora mängder vatten – bokstavligt talat. Klyschorna fullkomligt haglar in, med riktigt bedrövlig dialog och logik som orsakar en lättare form av migrän. Man tappar helt bort B-films charmen som etablerats tidigare.

The Meg är definitionen av en B-film, det är inte mycket att bli glad över visuellt, slutet är en axelryckning och spänningen uteblir. Men trots detta så står man ut, om The Meg hade placerats på en streamingtjänst hade den varit i sitt rätta element. På bio finns det både större och bättre fiskar att åta sig.

Betyg 4/10

The Darkest Minds Recension

Publicerad den 9 augusti, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre.

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen.

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar.

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting.

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

Våld och mörker

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren.

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt.

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama.

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet.

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta.

Betyg 1/10

Tag Recension

Publicerad den 26 juli, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En fruktansvärt juvenil och ensidig skräphög till film.

Alla filmer förtjänar en ärlig chans. En av världshistoriens mest kända advokater Jacques Vergès, sade alltid; att vem som än står anklagad så förtjänar denne en advokat. Nu är filmkritik inte ens en tusendels promille så pass relevant eller betydelsefullt som faktiskt juridik där det kan handla om liv och död. Men man kan i alla fall rätta sig efter tanken, att vad som än skall bedömas, så skall det faktiskt få en uppriktig chans.

The Game

Tag påstår sig vara baserad på verkliga händelser – där ett kompisgäng ifrån Spokane,Washington fortsatte att bedriva en yttest avancerad vision av kull, en lek som pågår än idag. Marginalen för justeringar och överdrifter, som filmskaparna åkallat, är inte precis måttlig, om ens en tiondel av det som sker i filmen är sant, så kan jag med handen på hjärtat påstå att rymdstationen dödsstjärnan från Star Wars snart befinner sig ovanför Göteborg.

Om Tag enbart hade tummat på verkligheten så hade det i förlängningen inte spelat någon större roll. Filmen marknadsförs som ”en vuxenkomedi” och inte en dokumentär. Att man lyckats hampa sig fram till en så kalls R-Rating – som i USA innebär att ingen under 17 år som ej ackompanjeras utav en myndig tillåts se filmen, måste ses som någon sorts ironi. Tag försöker i början av filmen dra någon filosofisk ramsa att man slutar vara barn då ungdomliga lekar såsom kull upphör.

Fools On The Hill

Vad man dock glömmer bort är att skillnaden mellan att vara barnslig och ha barnasinnet kvar är densamma som mellanrummet mellan en bil och en släpvagn. Det beteende som uppvisas utav samtliga av filmens karaktärer är inte bara infantilt, det är rent imbecillt. Om 17 års gränsen applicerades på någon utav filmens diverse karaktärer så skulle de behöva bli tvångsintagna på ett dagiset i minst tjugo år. Att komedier ofta låter sina huvudpersoner agera mot all form av rationalitet är en sak, men hela den här samlingen jubelidioter saknar till och med självbevarelsedrift.

Efter de fruktansvärda upplevelserna med Game Night och Blockers så hoppades jag på någon sorts nåd inom genren ’’fräck komedi’’, mer tragiskt än de två exemplen tycktes vara en fullkomlig omöjlighet. Men nu har Tag lyckats ta priset som årets minst intelligenta film i nästan alla kategorier.

’’I’d rather be with an animal’’

Vartenda skämt baseras på ett koncept som innebär att det är hysteriskt roligt se korkskallar – som skall föreställa vuxna människor, göra sig till åtlöje. Att se Ed Helms och Jake Johnson slå ihjäl sina karriärer har jag svårt att höja ögonbrynen över, men hur Jon Hamm har lyckats sjunka ned till denna bottennivå är faktiskt uppseendeväckande. Tidigare en av TV världens bäst betlada skådespelare, så har nu Hamm behövt se sig degraderas till en femte klassens skådespelare – som likt andra TV stjärnor aldrig fick karriären att lyfta efter slutet på sin succéserie.

Hamm spelar här chef för ett medelstort företag inom läkemedelsindustrin, hur en så uppenbart lågt begåvad person ens skulle kunna få in foten på en konkurs drabbad korvkiosk, är ett mysterium.

Vem som än presenteras genom filmens plågsamma 100 minuter, så delar alla egenskapen att vara den typ av dårfink som får mig att överväga att bli eremit och isolera mig från omvärlden. Isla Fisher och Jake Johnson är så påfrestande att en allvarlig brasklapp med hälsovarning borde klistras på varenda affisch för filmen.

Inte ett skratt så långt ögat kan nå

En komedi utan vare sig humor eller skratt borde vara lika illavarslande som en båt med ett par rejäla hål i sig, Tag har tagit sig ned på den absoluta botten då det kommer till minst antal skratt per minut. Precis som Blockers så är själva slutpoängen för skämten alltid vulgära. Det är så snustorrt att det varken går att skratta åt eller med filmen, man kan bara lägga händerna i ansiktet och kvida.

Antalet gånger man passerar dålig smak eller ens sunt förnuft är så många att man tappar räkningen. Och mycket mer än så känns onödigt att tillägga, den enda aktör som kommer undan med någon sorts heder i behåll är Jeremy Renner, förvisso är karaktären lika omogen och osympatisk som resten av dessa pajsare, men Renner får i alla fall visa upp sina fysiska förmågor i ett par oväntade actionscener.

Det enda riktigt positiva med Tag är att den visas i en perfekt tempererad salong, i den nuvarande värmeböljan är det en ren välsignelse, om bara projektorn inte var funktionell så hade det varit en ganska trevlig stund.

Betyg 1/10

Black Dog Comics Berlin

Publicerad den 18 juli, 2018 av bosstime55

Adress: Rodenbergstraße 9, 10439 Berlin, Tyskland

Hemsida

Facebook

Det gjordes mer i Berlin än att bara se på en historisk rockkonsert med Pearl Jam. Där storstäder som London och New York har ett multum av butiker som stolt kan bara ’’nördstämpeln’’, så är Berlin fortfarande i sin linda då det kommer till mer specialiserade butiker med produkter som samlarstatyer eller serietidningar.

Den enda platsen i Berlin – som idag, har en fysisk butik med ett stort sortiment utav Sideshow och Hot Toys är CineCollectibles. Olyckligtvis har butiken sporadiska öppettider och är inte heller särskilt lätt att ta sig till. Och om man har oturen att närma sig butiken från fel håll så hamlar man mitt i Berlins sämsta kvarter – med en myriad utav sexaffärer, där det visas upp piskor och andra mindre trevliga tillhyggen.

Så med begränsad tid i kombination med udda de öppettiderna så hamlade fokus istället på att uppsöka tre utav stadens serietidnings butiker.

Tursamt nog så visade sig den första anhalten också vara den bästa utav de tre. För att som hastigast summera de andra två;

Grober Unfug, relativt liten med ett snävt utbud av amerikanska serier, något för strikt också då de helt förbjuder någon som helst användande utav telefoner.

Modern Graphics, en utav tre butiker, den i stadsdelen Kreuzberg sägs vara den bästa, bohemiskt men med ett stort fokus på tyska serier. Fullt godkänt men för min egen del ganska ointressant.

Black Dog Comics ligger norrut och nås enkelt genom Berlins – komplicerade, men effektiva tunnelbana U och S Bahn. Berlin är känt för att vara bohemiskt och stora delar är luggslitna och bär spåren efter både andra världskriget och då landet och staden var delat i två. Området som angränsar till butiken är dock en kombination av det mer frispråkiga Berlin samtidigt som en rustik ålderdom skänker de omgivande moderna Unibail köpcentrumen och butikerna mer identitet än de vanligtvis brukar ha.

Butiken ligger på en lugnt belägen gata och brukar ha en timid schäferhund som mottar vid ingången. Tyvärr så var maskoten inte på plats denna gång, men utbudet och personalen kompenserade mer än väl för detta.

För att falla in på fördomens spår, så är det ett nöje att möta tysk ordning och reda. Personalen kan inget annat än att få beröm för sin hjälpsamhet och vänlighet. Sorteringen hör till bland de bästa jag sett, varenda tidning har arkiverats och att be om samtliga J.Scott Campbell omslag är därefter inga problem.

Detta året har min personliga ’’hitlist’’ – för serietidningar, varit Wonder Woman #47 Variant Edition, Captain Marvel (2014) #2 och Batgirl #23 Variant Edition. Och efter att ha kastat mig raka vägen mot Wonder Woman sektionen så drar jag som ett lyckligt barn fram omslaget där Diana och Supergirl – med ett stort leende, äter glass. Med andra ord är en tredjedel av kampen redan avslutad.

Då jag efterfrågar samtliga nummer på min önskelista så hjälper personalen mer än gärna till att leta rätt på vad de har. Det blir en hel del inköp, däribland flertalet J. Scott Campbell omslag, Batman, Batgirl och en myriad av Marvel tidningar.

Men så kommer vi till den stora elefanten i rummet, finns Captain Marvel #2 Variant Edition ? Med hårt hållna tummar framkommer det att tidningen faktiskt finns…

Kanske är det den galna manikern i mig som kan likna det med känslan med att göra mål i fotboll eller utföra ett riktigt bra slag på golfbanan. Serietidningar har bara blivit mer och mer populära i och med Marvel Studios framgångar, vissa omslag säljer slut på timmar och ibland även minuter.

Ingen av de numren som införskaffas har egentligen något större ekonomiskt värde, däremot har det ett personligt värde och i slutändan är det viktigast . ’’Köp det du älskar’’ sade Steve Sansweet, ägare och förvaltare utav en av världens största Star Wars samlingar.

Utöver att flera tidningar nu kan kryssas av på min lista, så är Black Dog Comics en fantastiskt trevlig institution som är väl inredd, har trevliga medarbetare och ett suveränt utbud. Utanpå det tillåts vi även ta bilder, något som inte händer särkilt ofta.

Även om Batgirl #23 Variant fortsätter gäcka, så är det ett nöje att veta att det finns såhär bra oaser för fantaster även i Europa.

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension

Publicerad den 7 juni, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare.

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World…

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig.

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord.

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.

God Forgotten Place

Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting.

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega.

Neandertalare ?

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation.

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av.

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer.

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ.

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi.

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom.

Betyg 4/10

Solo: A Star Wars Story Recension

Publicerad den 22 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande mattan Chewbacca är närmast anonym här.

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.

’’This is where the fun should begin…’’

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.

’’That is why you fail…’’

Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.

Betyg 6/10

Rampage Recension

Publicerad den 12 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser.

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord.

Dum möter dummare

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container.

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm.

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.

Mighty George Young

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa.

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre.

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.

Betyg 2/10

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Publicerad den 30 januari, 2018 av bosstime55

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

Solo: A Star Wars Story

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One.

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

Black Panther

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen.

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes

The Predator

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick. The Predator kan få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes

Fortsättning följer i del 2…

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Star Wars

Comic Con Stockholm 2018

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension

The Meg Recension

The Darkest Minds Recension

Tag Recension

Black Dog Comics Berlin

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension

Solo: A Star Wars Story Recension

Rampage Recension

Filmspekulationer för 2018 Del 1