Förolämpningen Recension

Publicerad den 21 juni, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Otroligt välgjort rättegångsdrama med strålande dialog och starka skådespelarinsatser.

Ibland slår blixten ned från klar himmel. Vem hade kunnat ana att ett libanesiskt drama om något så irrelevant och alldagligt som en enkel dispyt, skulle bli till ett förstklassigt rättegångsdrama som utklassar det mesta som västvärlden kunnat erbjuda inom samma genre de senaste åren.

Förolämpningen bygger på konceptet om eskalering, hur en struntsak utvecklas till en ohanterlig mardröm som påverkar betydligt fler människor än filmens två huvudpersoner. Tidigt in i filmen så är det uppenbart att regissören Ziad Doueiri velat skapa en allegori till dagens händelser och konflikter i mellanöstern. Risken är således stor för övertydlighet och förenklingar, Doueiri gör ett smart drag när han låter det politiska ämnena enbart fungera som ett tunt ramverk runtom berättelsen, genom denna passiva observation så belyses kulturkrockar, dåliga erfarenheter och fördomar. Det finns en enorm mognad i att kunna balansera saker som flyktingpolitik och människans mest extrema åsikter utan att någonsin trivialisera eller förenkla diskussionen.

0012

Look Back In Anger

I centrum står två män som båda bär på tungt emotionellt bagage. Många filmskapare hade gärna dragit fram den dystra fiolen och vridit om tårkanalen. Det finns oskiljaktigt många berättelser om hur personligt mörker och hämndbegär resulterar i att hela länder faller in i konflikter och närmast olösliga krig. Steven Spielbergs München har en sådan scen där man kort berör den oupphörliga konflikten mellan Israel och Palestina. Ziad Doueiri vänder på förväntningarna för hur en film brukar hantera konfliktlösningar, han spelar aldrig ut alla korten på en gång. Huvudpersonerna får växa, vandra fram och tillbaka samt se sig själva bli till ofrivilliga martyrer för diverse politiska agendor.

Stora delar utspelar sig i domstolen eller i små lägenheter, bristen på miljövariation kunde ha lett till en seg och repetitiv upplevelse. Denna sparsamma metodik leder till att filmen liknar en teateruppsättning med ett fåtal kulisser som ständigt återanvänds. Det visar sig vara helt lysande beslut då allt som inte berör karaktärerna suddas bort, det som inte gagnar berättelsen blir bara till ett brus, därför känns det som att hela filmen har ett oupphörligt fokus som banar väg för otroligt välregisserade scener där den mycket välskrivna dialogen blir fullkomligt hypnotisk.

0032

Infinity War

Trots att allt är fiktion så känns det oväntat genuint och verklighetstroget, då allting utvecklas till ett komplett kaos så tätnar filmen och lägger in en ny växel.

Förolämpningen är också en visuellt kompetent film. Till en början kan de soldränkta gatorna och det sylvassa fotot påminna om en reklamfilm för Coca Cola. Det skickliga hantverket blir till en sorts brygga – för oss i väst och synnerligen Sverige, som gör Libanon igenkännbart. Det hyllade iranska skilsmässodramat En Separation misslyckades i mina egna ögon – delvis, då det visuella genomförandet var så rudimentärt att det var omöjligt att inte fördöma filmens utseende. Och i jämförelse med den sega och – för mig, ganska ointressanta upplevelsen, så har Förolämpningen ett förvånansvärt högt tempo som alltid håller uppe en hårt slående puls. Bra tempo är helt avgörande för en film som innehåller såhär många stillastående scener där det enbart sker juridiska förhandlingar.

Hur fåfängt och enfaldigt det än må låta, så har icke engelskspråkiga-filmer ofta fördelen att skådespel och dialogutbyte är betydligt svårare att kritisera. Skarvar eller dramatiska justeringar blir svårupptäckta, delvis pga den språkliga barriären. I fallet med Förolämpningen så bidrar detta till att få den redande strålande dialogen och skådespelet att känns än mer rakbladsvass och trovärdigt. Skådespelarna Camille Salameh och Diamand Bou Abboud är fullkomligt fenomenala i en ensemble som inte går att anmärka på. Dialogen har några av dem mest slagfärdiga replikerna på väldigt länge, det är både intelligent och flera gånger ganska humoristiskt.

0022

Courtroom Blitz

Majoriteten av filmen är så snyggt avhandlad att svagheterna – som slutligen kryper fram, blir extra problematiska. Då filmen befinner sig i rättegången och juristerna får går loss i ett verbalt krig, så är Förolämpningen så tätt och intensiv att man nästan skakar på huvudet.

Denna otroliga Intensitet bryts av mot slutet då man kastar in ett par onödiga scener som skall fungera som andningspaus i detta inferno utav avsky och ilska. Det som skall vara en skönhetsprodukt blir istället dålig fogmassa som tydligt markerar filmens bättre och sämre delar. En och annan gång blir också vissa narrativa beslut långsökta, något som också skapar onödig turbulens.

Vad som kunde hade varit ett ansiktslöst rättegångsdrama, blir till en intensiv och fängslande upplevelse som i sina bästa stunder fullkomligt kör över all annan konkurrens. Om Ziad Doueiri enbart hade tagit ett fåtal alternativa beslut så hade flaggan kunnat hissats upp till sin absoluta topp.

Betyg 7/10

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension

Publicerad den 7 juni, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare.

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World…

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig.

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord.

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.

God Forgotten Place

Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting.

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega.

Neandertalare ?

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation.

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av.

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer.

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ.

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi.

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom.

Betyg 4/10

Utøya 22 Juli Recension

Publicerad den 8 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: En iskall, respektlös och osmaklig exhibitionism gör ett ytterst känsligt ämne till rena rama såpan. Osmakligare och klumpigare blir det knappast.

När man tar sig an ett så fruktansvärt tungt, allvarligt och tragiskt ämne som massmorden på Utøya och terrorattacken mot Oslo så krävs det respekt, fingerfärdighet och en enormt stor empati för offren och de drabbade. Inget av dessa återfinns i den här grymma, cyniska och exhibitionistiska filmen.

Det finns idag våldsamma debatter kring vad en film kan ta upp för sorts ämnen. Flera skribenter kritiserade Kathryn Bigelow för sin film om upploppen i Detroit – hur den visade upp människans mest hänsynslösa och kyliga sidor. Hur man än vrider och vänder på det så finns den en del ämnen som oavsett hur finkänsligt de närmas kommer vara fruktansvärda att behöva se på film, vare sig det gäller Steven Spielbergs Schindlers List eller Terry Georges Hotel Rwanda, så är det svårsmälta upplevelser som etsar sig fast i minnet. Båda dessa exempel är fasansfulla upplevelser som påminner oss om några av världshistoriens mörkaste och mest skamfyllda ögonblick.

Vad som gör dessa upplevelser till något mer än bara en studie i mörker och brutalitet är att de drivs av en berättelse, välarbetade karaktärer och en brinnande empati.

Utøya 22 Juli struntar i alla dessa byggstenar och gör en pseudo fiktiv version som lämnar tittaren i fullständig provokation – av helt fel anledningar. 66 människor mördades den där ofattbara dagen för snart 7 år sedan, ytterligare åtta dog i bombattentatet. När man i dokumentärer och reportage försöker beskriva händelseförloppet på ön så låter det som en grotesk skräckfilm än något som är besläktat med verkligheten. Och just det obehaget är fångat i filmens inledande minuter, precis som när författaren Stig Dagerman planterade vetskapen om att ett barn just var på väg att dö, så är upptakten helt befriad från något sorts andrum. Varenda sekund känns som ett steg närmare det ofrånkomliga, kameran är påträngande intim och den disiga sommardagen skapar en olustig känsla.

Denna lilla upptakt hade egentligen räckt, den är betydligt mer drabbande än något som följer. Det största problemet är dramatiken som används, Dagermans lilla novell är en mycket kort historia som får läsaren att skälva av obehag. Personregin som borde vara filmens kärna blir istället förbisedd för en mängd ihålig sentimentalitet där regissören Erik Poppe – på ett riktigt iskallt vis, slänger in klyschor och svajig dialog som helt berövar filmen från någon genuin emotion.

Skeenden som borde vara hjärtkrossande kollapsar av denna grovhuggna regimetodik. Paul Greengrass (som också jobbar på en filmversion om terrorattentatet och morden i Oslo den 22 juli) må ha skapat enorm kontrovers med sin film om det fjärde kapade flygplanet den 11 september 2001. Greengrass hade i alla fall förståelsen att inte stirra sig blind på det som hände i flygplanet, den historien är fortfarande omdebatterad och filmen rättade sig efter – den så kallade, officiella Pentagon versionen. United 93 tog och också upp de övriga drabbade såsom flygledning och delar av försvaret. Detta gjorde att händelsen hamlade i centrum, inte en specifik person.

Poppe kunde ha gjort något liknande, visa upp vad som skedde i övriga delar av Oslo, larmcentralen och hur polisen mobiliserade för att tillslut- men för sent, ta sig ut till Utøya som ligger ett par mil utanför Oslo. När allting centreras kring dådet på ön och i synnerhet karaktären Kaja, så räknar jag kallt med att Poppe gjort en noga iscensättning av ett verkligt händelseförlopp, att filmen porträtterar en av de människorna som faktiskt tog sig levande ur det värsta massmordet i modern skandinavisk historia.

I sådana fall hade det varit enklare att ha överseende med det faktum att karaktärerna saknar substans, att dialogen är under all kritik och att hantverket är långt ifrån godkänt, en sådan genuin berättelse om överlevnad kan besegra de flesta narrativa problem

Men då eftertexterna rullar så slängs det en paj i ansiktet på både publiken och de drabbade. Först då klargör man att filmen har fiktiva element och att den enbart nyttjat lösryckta delar av skeendet. Här slutar i alla fall mitt överseende med bristerna, innan filmens faktiska start så inleder man med ett par dokumentära bilder där regeringsbyggnaden bombas. Det här ingjuter en icke genuin och falsk fernissa som bara fortsätter sitt hyckleri genom att noga peka ut olika klockslag.

Det känns manipulativt och fel att blanda fiktion med verklighet då det kommer till denna hemska dag. Filmen nonchalerar händelsen genom att närma sig denna hemska tragedi som ett sorts dockskåp där man lite nonchalant flyttar om sina medverkande.

Absolut värst är då man kastar in en plump politisk ståndpunkt i form av ett textmeddelande i filmens epilog – som jag förvisso helt håller med om, men i denna kontext känns det bara opportunistiskt, det blir ingen lång – eller nödvändig, lista med namn, bilder eller hyllningar till alla de som aldrig fick komma hem, bara en svart bakgrund med text som känns som tagen ifrån Wikipedia. Just då känner jag ett osedvanligt obehag.

Även om det passerat hela sju år så är det för tidigt och för opassande att filmatisera, särskilt om det är såhär respektlöst och ogenomtänkt.

Jag kan inte minnas den gång jag hade såhär stora reservationer med att dela ut ett lågt betyg, ämnet och händelsen är så pass hjärtskärande att det känns hemskt att konstatera att Utøya 22 Juli är ett totalt misslyckande.

Betyg 2/10

Ready Player One Recension

Publicerad den 27 mars, 2018 av bosstime55

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år.

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

The Post Recension

Publicerad den 10 januari, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer.

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10

IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

Allied Recension

Publicerad den 24 november, 2016 av bosstime55

001

Vilken soppa Zemeckis.

För många ser säkert Allied ut som ett gratis julbord hos Leif Mannerström. Två duktiga och välkända huvudroller i Marion Cotillard och Brad Pitt, en regissör som förvisso har svajat på senare år men ändå levererat vad många anser vara världens bästa film – Forrest Gump. Lägg sedan till en i praktiken intressant berättelse.

Vad kan egentligen gå fel ? Tydligen allt.

Chockerande fult

Det som omedelbart faktiskt chockerar i Allied är dess foto och scenografi. Såhär billigt och platt har jag inte ens sett en skolpjäs te sig. Vi talar om ett platt fult foto som ger en plastig och falsk atmosfär. Det ser precis lika illa ut som i Zemeckis lekstuga Beowulf eller Spielbergs helt misslyckade filmatisering av Tintin.

Många gånger är det så fult att jag undrar om inte all budget spenderats på de två huvudrollerna, det här är verkligen en julkalender i storformat, produktionsvärden verkar vara helt obekant.

När det kommer till filmens stora dragplåster i Pitt och Cotillard så kan jag bara finna orden platt och dött som bästa liknelse. Kemin finns inte så långt ögat når, dialogen de får slåss med är tragiskt dålig. Romansen är lika levande som charkdisken på närmsta ICA.

Rambo ?

Lägg sedan till ett manus som påminner om en urvriden illaluktande disktrasa. Skeenden och händelser dras så till den extrem att det känns som en parodi. Zemeckis lyckas inte ingjuta någon form av puls eller tempo. I två hiskeligt långa timmar maler Allied på som någon otäck vinyl skiva som fått både ett eller två jack i sig, det vägrar ta slut och hettar aldrig till.

När det vankas action serveras kanske årets största komedi, här förvandlas katastrofen till ett skämt som fastnar i halsen och sakta kväver sitt offer där Brad får stoltsera som Rambo och mejar ned allt i sin väg, det är en enmans armé som enkelt kan utmana Chuck Norris.

Mot filmens andra hälft blir det något, något bättre då Zemeckis slänger in lite krystad spänning. Men den trösten är svag, likt att få ett skämt stycke kött serverat till sig marinerat istället för rått, slutresultatet är inte kul.

Betyg 2/10

Doctor Strange Recension

Publicerad den 21 november, 2016 av bosstime55

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa.

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10

2015 Års 5 Bästa Filmer

Publicerad den 31 december, 2015 av bosstime55

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.

Marvels värsta fiende

Publicerad den 4 december, 2015 av bosstime55

Mer hjältar och mer nörderi. Igår kom trailern till 2016 års första riktigt stora koloss, Batman V Superman:Dawn Of Justice (Puh!).

Jag har som alltid inte sett någonting förutom den alldeles för avslöjande och destruktiva Comic Con snutten Warner Brothers skamset fick sända ut, efter att ha misslyckats med att hålla mässhallen i San Diego smartphone fri.

Men i och med den nya snutten där DCs finaste trio av hjältar sammansluter sig har överväldigande kritik börjat komma. För alla militanta fans som försvarat regissören Zack Snyders samtliga beslut – som Gal Gadots rollbesättning, den sedvanliga Snyder-estetiken, och såklart den där Frank Miller inspirerade Batman-dräkten, verkar det nu som om hybrisen eller den naiva optimismen slutat.

På flera håll och kanter rasar nu kritiken, allt ifrån att trailern gett iväg för mycket (varför får jag för mig att jag hört det där förut ? Ursäkta arrogansen) till att Jessie Eisenbergs Lex Luthor känns forcerad och fel.

Alla vet vad jag anser om de kommande DC satsningarna, Zack Snyder har egentligen aldrig producerat något som fallit mig helt i smaken. Måhända att Watchmen fungerar, men det är primärt för den råa styrkan som återfinns i Alan Moores geniala story, filmiskt är den precis lika steril,torr och stel som alla Snyders projekt.

Flera analytiker,experter och regissörer spår gärna serietidningsfilmens död. Stora tänkare som Steven Spielberg pekar på en otäck likhet med 60-talets westernfilmer. Andra skriker högt och spår domedagen i och med Age Of Ultrons något svagare inkomster kontra del ett.

Döden kan komma men inte genom några av dessa faktorer. Att Age Of Ultron inte rusade ifrån sin föregångare är ingen konstighet i ett nuvarande klimat där inprincip varenda film har underpresterat mot sina tidigare eskapader, titta bara på Hunger Games och Spectre. Den amerikanska ekonomin är fortfarande en osäker plats där hyror ökar drastiskt och suger upp stora delar av kassan för bio.

Om döden kommer så gör den det via DC eller 20th Century Fox.

Deadpool ser lika intressant ut som nästa års skattedeklaration och Suicide Squad har jag redan satt cirkelsågen i. Kvalitet spelar stor roll, Ant-Man kämpade upp sig upp på otroliga 500 miljoner dollar genom positivt ’’word by mouth’’, Fantastic Four (årets sämsta film, alla kategorier) dog på samma princip.

De infektioner eller skador som usla eller misslyckade satsningar kan innebära är det virus som kan komma att slå hårdast mot Marvel och deras fortsatta framgångar. För utanför denna cirkel av dedikation och nörderi på hög nivå, skulle jag gissa att en stor del av publiken inte sitter och kategoriserar och analyserar om filmen kommer från Warner Brothers stall eller Marvels.

Det hela kan i värsta fall slut med att den generella publiken klumpar ihop allt som en enda sammanlagd middag där det välsmakande rätter blandas med pulver-såser och mos.

För oss som växt upp med figurer som Spider-Man,Captain America eller Batman har 2000-talet varit en dröm. Christopher Nolan välsignade oss med visioner vi aldrig kunde ha drömt om för bara ett par år sedan. Marvel gjorde det omöjliga i och med den första Avengers-filmen. Jag kan bara ana att det skulle göra ont i fler hjärtan än mitt eget om klantar och klåpare som Josh Trank och David Ayer innebär digerdöden för denna historiska era.

batsignal

”Alla som ser ljuset får se mig gratis….”

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Steven Spielberg