Summering: För otäck för de minsta och för trist för de äldsta, endast det klassiska temat och ett diaboliskt portätt av Wednesday Addams räddar Familjen Addams från att behöva begravas i en krypta långt bort ifrån civilisationen.
Familjen Addams har lyckats hålla sig kvar i det populärkulturella medvetandet trots att det är över två årtionden sedan den skräckfyllda släkten upptog en plats på biorepertoaren. Konceptet har lyckats hålla sig relevant då man adapterat sig till flertalet olika format. Några minns den animerade TV-serien från 90-talet, andra minns perioden som sitcom, och filmatiseringarna med Angelica Houston och Christina Ricci är för andra den definitiva versionen.
Denna representeras den udda familjen i datoranimerad form, därmed hittar man ett av de väldigt få format som Familjen Addams inte figurerat i. Men efter att ha valt en någotsånär ny uttrycksform så verkar idéerna och inspirationen sprungit rakat in i betongväggen. 2019 års upplaga av Familjen Addams må vara morbid, olämplig och – i vissa sekvenser, rejält fräck. Men ramverket runtom känns som en illa genomtänkt efterkonstruktion.
Det komiskt morbida
Att hitta balansen mellan det riktigt otäcka och det mer komiska är inte lätt, Familjen Addams har alltid handlat om att få det helt bisarra och motbjudande att orsaka ett ofrivilligt krystat skratt. Och att hitta denna exakta och precisa balansgång blir Familjen Addams (2019) största problem. Där flera idéer och designval är skruvat sadistiska och obegripligt grymma, så tangerar filmen flera gånger att vara ren och skär skräck, att detta skall fungera som familjeunderhållning är därför närmast obegripligt i ett antal scener som till sitt yttersta tänjer på åldersgränsen från 7 år och uppåt.
Ett par gånger så är inspirationerna till det mörka och gotiska designvalen som hämtade från Laika Studios kultklassiker Coraline, miljöer och figurer är så ogästvänliga att man kan fråga sig om detta inte hade varit bättre som en renodlad vuxenfilm. I ett sådant utförande hade filmen kunnat frodas och ta ut svängarna än mer.
Ingen skönhetsupplevelse
Filmens utseende visar sig snabbt inte vara något att dokumentera och spara för framtida generationer. Det är en slät, platt och uttryckslös animation som drar tankarna åt tidigt Nickelodeon/Jimmy Neutron, scenerna i den färggranna staden är närmast olidligt fula ur ett tekniskt perspektiv.
Familjen Addams mest kusliga inslag är den rent schizofrena personlighet som filmen demonstrerar. Kasten mellan riktigt otäck sadism och sockersöt barnfilm är så tvära att det blir som gå från svartvitt till färg, idén med att attackera vårt moderna samhälles konformitets tendenser är som upplagt för galen humor då den galna Addams släkten möter ett otäckt slätstruket och gentrifierat förortsområde. Humor med kontrasterna kan vara väldigt underhållande, men mer djuplodande skämt om tragiken i en ihålig och ytlig livsstil faller platt då regi och presentation är allt annat än vågat eller magstarkt.
Wednesday är bäst
Den animerade serien från 90-talet använde sig också av den amerikanska förorten och kontrasten med perfekta radhus gentemot Addams spökhus med likdelar och gravstenar. Det komiska segmenten som fungerar utan problem är då filmen anammar förutsägbar men effektiv slapstick humor. Filmens titel är också missledande, för även om karaktärer – eller saker, som den levande lemmen ’’Thing’’ och butlern Lurch medverkar, så är de åsidosatta och passiva, det är endast den sadistiska, känslokalla och illvilliga Wednesday Addams som får stå i centrum. Ett klokt val då filmens porträttering av denna djävulskt maniska flicktös är helt lysande, apatin, sadismen och sarkasmen fungerar till och med i den svenska dubbningen…
Och ja… Tyvärr så måste detta trista klagomål upprepas, men Familjen Addams kommer endast visas i en dubbad version här i Sverige. Detta förtar möjligheten till att bedöma produkten korrekt. Att vi går miste om Oscar Isaac, Charlize Theron och Chloë Grace Mortez är inget annat än skandalöst.
Vi har i alla fall temat…
Filmens moraliska centrum – att man inte skall anpassa sig efter artificiella normer, ekar falskt då hela filmens fundament är tillrättalagt och menlöst. Det är omöjligt att vara vågad utan att ta risker, Familjen Addams försöker sitta på två stolar samtidigt och faller pladask ned på det hårda stengolvet, att vi i alla fall får lyssna till det helt ypperliga temat är åtminstone en viss tröst.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Med hjälp av en överlycklig superkvartett så lyckas Ruben Fleischer komma undan med både trams och scener utan betydelse, Zombieland: Double Tap är inget annat än den bästa sortens skräp-underhållning
En del filmer väver in tidsspannet mellan originalfilmen och uppföljaren som en del i sitt berättande. Då The Force Awakens hade sin efterlängtade premiär så drevs några av de allra mest luttrade till tårar då Han Solo ch Chewbacca ännu en gång steg ombord på Millenium Falcon. Oliver Stone gjorde i sin tur narr av 80-talets jättelika ’’mobiltelefoner’’ i Wall Street-uppföljaren Money Never Sleeps.
Det har hänt en del…
Tio år har gått sedan Zombieland, och det har hänt betydligt mer med filmens diverse medverkande utanför den fiktiva kontinuiteten. Emma Stone var då nästintill ny som filmstjärna, idag har Stone en Oscar samt en status som en av världens mest kända skådespelerskor.
Jesse Eisenberg har också nått stora framgångar, Woody Harrelson har fortsatt att cementera sin status som tung och gedigen veteranen, slutligen så har Abigail Breslin har blivit myndig och medverkat i en vedervärdig nyversion av Dirty Dancing.
Men i detta fiktiva och påhittade zombie land så har väldigt lite hänt sedan vi sist sade adjö till Wichita, Little Rock, Columbus och Tallahassee. Förutom att Breslins Little Rock genomgått både pubertet och lämnat tonåren bakom sig, så känns det som att vi fortsätter precis där vi slutade. Detta sig dock inte var något större problem, samtliga huvudaktörer har utvecklat en än starkare kemi än senast, dessutom så har alla filat och förbättrat sin skådespel i allmänhet. Det är framförallt påtagligt hur roligt alla medverkande verkar ha, det finns inga pretentioner kring att göra något annat än en riktigt underhållande och lättsam actionkomedi, som i sin tur inte tar sig själv – eller sin story, på särskilt stort allvar.
Eländig utfyllnad
Om det inte hade varit så välspelat, charmigt och harmlöst, så hade Double Tap kunnat bli något av en pubertal plåga. Ruben Fleischer har fortfarande problem med att skapa en riktigt finslipad slutprodukt. Allt för många gånger så irrar regissören bort sig i total irrelevans där man åsidosätter den fantastiska kvartetten och försöker introducera en handfull nya karaktärer, varav alla – minus Rosario Dawson, är helt överflödiga. och menlösa. Zoey Deutch i rollen som den helt imbecilla Madison får alltför mycket utrymme och blir mest ett irritationsmoment, Deutch upptar värdefull tid som gärna hade fått ägnas åt Eisenberg, Stone och co. Double Tap har även en mycket kort speltid på knappt 100 minuter, något som gör alla dessa exkursioner oförlåtliga.
Allt detta är dock förlåtet då man låter huvudrollsinnehavarna få dirigera och leda filmen. Scenerna då Emma Stones makalösa mimik fåt stå i centrum skiner likt guld i solen,
Woody Harrelson är roligare än någonsin då han kombinerar bufflighet och burdus charm. Eisenberg gör sin många gånger patetiska karaktär både underhållande och empatisk. Tyvärr så får Abigail Breslin inte alls samma möjligheter till att dela med sig av komik eller spydiga kommentarer.
Varm kärlek
Denna varma kärlek och syskonskap får tittaren att glömma att själva zombie-aspekten inte verkar spelar någon större roll. Filmen hjärta är huvudpersonerna och dess karismatiska skådespelare, den post-apokalyptiska världen och dess halvdöda invånare känns många gånger som en ursäkt för att återigen samla denna eminenta trupp av skådespelare ännu en gång.
Med det sagt så är Double Taps actionscener betydligt bättre än sist, Fleischer har tack och lov inte blivit alltför påverkad av den katastrof som var förra årets Venom – där han stod som regissör, istället är det tillbaka till riktigt morbida och groteska (positivt menat) zombie massakrer som både är stiliga och sadistiskt bloddrypande. Men även i dessa våldsamma orgier bibehåller filmen sitt spjuveraktiga bus.
Inte det bästa men otäckt underhållande
Zombieland: Double Tap är inte det bästa filmhösten har att ge, alltför mycket av den korta speltiden går åt till utfyllnad som stjäl tid från de fantastiska huvudrollsinnehavarna. Men då allt klickar så är det en fullkomlig fest i mängder av blod, magstark humor och överlyckliga skådespelare, och i dessa strålande stunder så är Double Tap fullkomligt genialisk underhållning.
Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2019
Summering: Aningen bättre än sin gräsliga föregångare men fortfarande träig, förutsägbar och oinspirerad.
Nog för att det allt är en liten uppryckning mot senast, men i övrigt är det precis som för fem år sedan, det vill säga plastigt, stelt och slarvigt. Att misslyckas så pass kapitalt som regissören Robert Stromberg gjorde med Maleficent för fem år sedan, vore som att förlora mot en hamster i ett stavnings test. Walt Disney är lika synonymt med filmindustrin som den jättelika Hollywood-skylten som står uppe i Los Angeles kullar.
Få bolag är så associerade med sådant total dominans inom sitt marknadsområde. Det Disney som existerar idag är bortom grundaren Walt Disneys allra vildaste fantasier. Där intäkterna från klassiker som Musse Pigg och Kalle Anka är tillräckligt för att försörja stora delar av det svenska samhället, så har Disneys största framgångar varit i de massiva uppköp som gjorts under VD’n Bob Iger. Genom att spendera åtskilliga miljarder dollar så har Disney lyckats återuppliva Star Wars och skriva filmhistoria med Marvel Studios, även Pixar fortsätter att vara ljusår för all annan animerad film. Där dessa osannolika framgångar överväger det mesta, så har Walt Disney Studios inte haft det lika lätt. Där Tony Stark, Rey och Woody och Buzz, springer ifrån all konkurrens, så har Walt Disney Studios ”inhemska” produktioner haft en betydligt mer oförutsägbar historik.
För varje Frost och Moana, så finns det en Flygplan, en Bolt – och i värsta fall, en John Carter eller A Wrinkle In Time. Varför Disneys interna produktioner är så inkonsekventa känns närmast oförklarligt. Maleficent blev den där märkliga hybriden där filmen var mottog svidande kritik men ändå lyckades spela in gigantiska mängder med pengar.
Godislandet
Filmens groteska budget – på över 100 miljoner dollar, måste ha lagts på dyra espressomaskiner eller svinaktigt kostsam catering, och inte på essentiella saker som kostym eller scenografi. Ur ett regiperspektiv så är Maleficent ett avskräckande exempel hur man inte skall regissera fantasyfilm. En film som utspelar sig i ett drömlikt sagolandskap måste kunna förmedla någon form av genuinitet eller förtrollning. Men istället för påkostade kulisser och snygga kostymer så blev publiken serverade syntetiska CGI-landskap som var identiska med en skrikigt färggrann godisbutik på steroider. Mängden kemikalier och farliga tillsatser var nog detsamma, visuellt så var – och är, Maleficent en ren och skär tortyr för ögonen. Värst var de tre goda feerna som porträtterades av bla Imelda Staunton och Lesley Manville, som – om möjligt, är än mer obehagliga att beskåda än filmversionen av den blåa igelkotten Sonic.
Berättarmässigt var det inte heller mycket att hänga upp ense fjolårets julgran. Men detta hindrande inte Maleficent från att generera en inkomst på en bra bit över 750 miljoner dollar. En uppföljare var därmed given, och denna gång har Disney bytt ut Robert Stromberg mot Joachim Rønning, mest känd för båt-dramat Kon-Tiki.
Tyvärr så anländer även Rønning med ett tungt och otrevligt bagage, detta i form av den senaste Pirates Of The Caribbean filmen; Dead Men Tell No Tales, en minsta lika gräslig film som Maleficent.
Näsan över vattenytan
Och gudskelov så är Mistress Of Evil snäppet bättre än både Dead Men Tell No Tales och Maleficentnummer ett, i någon sorts bildlig mening så kan man visualisera sig Mistress Of Evil med näsan ovanför vattenytan medan de andra två exemplen befinner sig nere på havsbottnen med kättingar i bly bundna kring sina ben.
Den där lilla marginalen ovanför vattnet gör att Mistress Of Evil går att se på utan att drabbas av akut slaganfall eller svidande och illröda ögon. Det gräsliga sockerlandskapet återkommer olyckligtvis och är precis så motbjudande som sist, men för att kompensera för denna filmiska hädelse så har Rønning haft den goda smaken att placera mycket av filmen i mer visuellt behagliga miljöer, som i sin tur inte förlitar sig till ett hundra procent på undermåliga digitala specialeffekter
Delarna som utspelar sig i fysiska kulisser är i sina bästa stunder både stämningsfulla och påkostade. Rønning förmedlar i dessa stunder en atmosfär och stämning som drar tankarna åt tidiga Tim Burton filmer med deras sagolika estetik. Men dessa scener är tyvärr inte bärande för filmens övergripande berättande, produktionsdesignen emellanåt är precis så påkostade som man kan förvänta sig av ett miljardbolag som Disney, så är mer komplexa scanner – med innehåll såsom action eller äventyr, fullkomligt misslyckade och precis lika billiga som sist. Där blir varenda scen till en uppvisning i uruselt hantverk som kidnappar publiken till ett giftigt och gräsligt polkagrisland; med neonfärger, horribel design och en ljussättning som gör alla subjekt i bild platta och livlösa.
Nu är det inte enbart de tekniska tillkortakommandena som gör Mistress Of Evil platt och dråplig. Angelina Jolie har lyckats destillera sitt skådespel till att stirra livlöst på allt och alla, samt att rotera sitt huvud fram och tillbaka likt en berguv. Må så vara att karaktären är både kylig och stram, men Jolies skådespel befinner sig mitt i ointressets territorium, och man kan fråga sig om Jolie tittar på sina motspelare eller mot den jättelika lönechecken som väntar.
Ekskåpet har mer karisma
Angelina må vara aning stel, men Elle Fanning, Michelle Pfeiffer och Harris Dickinson är så träiga och stela att man fråga sig om Mistress Of Evil är en maskerad reklamfilm för Mio Möbler. I en sekvens så blir det träiga skådespelet till en ofrivillig humorsketch, fokuset ligger på Fanning och Pfeiffer, men det är genuint svårt att avgöra om det är meningen att fokusera på aktörerna eller ett jättelikt ekskåp i scenens bakgrund, ungefär sår uttryckslösa är hela ensemblen. Såhär mycket stel och svampig cellulosa kan inte ens SCA producera under ett kvartal. Pfeiffer gör i sin tur en rent pinsam insats, flera gånger så verkar Pfeiffer inte veta om hon skall använda sig av en brittisk eller amerikanska accent. Däremot så måste Chiwetel Ejiofor lyftas fram, trots usel makeup, gräslig dialog och en lövtunn karaktär, så lyckas Ejiofor ändå göra en rolltolkning som har pondus och eftertryck, något som demonstrerar vilken oerhörd förmåga Ejiofor besitter.
Att berättelsen följer sagoboks-konventionerna är ofrånkomligt och inget man kan ifrågasätta, problemet är att Rønning – precis som Stromberg, missförstått att en simpel premiss inte måste innebära slentrian. Paradoxen som introducerades i den första filmen – om hur ont och gott varierar beroende på vem som berättar, är ett budskap som inte ringer fel i vår tid med falska nyheter och lögner från högt uppsatta politiker, men då alla karaktärer och deras respektive agendor är förutsägbara och framförallt uppenbara, så förvanskas budskapet om att världen inte kan målas i svart eller vitt.
Ett stort – ’’jaha’’…
Och mot slutspurten så blir det tydligt att Mistress Of Evil är ointresserad av att fungera som något moraliskt exempel för de allra yngsta i publiken, istället blir det mängder torftig action som är lam, utdragen och medioker. Att man nått aningen längre än sist råder det ingen tvekan om, men därefter så finns det inte mycket att bli glad över. Efter en kavalkad av trist action och livlöst skådespel så återstår bara en tanke – ’’jaha’’…
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Eminent Zellweger lyckas inte kompensera för en platt film.
Att Renée Zellweger gör sin första bra roll – efter årtionden som skådespelare, är så anmärkningsvärt att man nästan glömmer bort hur medioker Judy är som biografi.
Tillsammans med helt hopplösa kollegor som Reese Witherspoon, Anne Hathaway och Sandra Bullock, så utgör Zellweger en – av många, anledningar till varför Oscarsgalan och dess jury numera ses som en ska klåpare. Alla de nämnda aktriserna har – på diverse vis, lyckats roffa åt sig det mest prestigefyllda priset som filmindustrin kan utdela, detta för roller och insatser som i efterhand är parenteser eller rent amatörmässiga.
Efter sin – menlösa, insats i Cold Mountain så har Zellweger bjudit på en mängd urvattnade och ointressanta filmer och rolltolkningar. Utan att fästa någon större vikt vid aktörers privatliv, så verkade den totala bottnen ha nåtts då Zellweger visade upp sitt ”nya jag” med ett helt oigenkännligt och sönderopererat ansikte.
Därför är rollen som en utmärglad Judy Garland som gjord för Zellweger. Båda delar excentriska personlighetsdrag och ytterst specifika sätt att tala. Men där Renée Zellweger bara figurerar flyktigt i skvallertidningar, så är tragedin – som är Judy Garland, något helt annat. Garland som cementerade sitt namn med Trollkarlen Från Oz, skulle bara vara början på ett ungt offer som filmindustrin skördat.
Det hela och det halva
Judy delar många likheter med Jon S. Bairds film Helan Och Halvan, båda filmerna väljer bort ett grandiost berättande, istället fokuserar man på en mindre och utvald del ur sina respektive subjekts liv. Där berättelsen om två av filmvärldens mest älskade komiker hade både tårar och skratt, så finns det absolut ingenting att dra på smilbanden för i Judy, både vad gäller berättelsen eller utförandet.
Men först till filmens starkaste attribut… Renée Zellweger gör en helt utomordentlig rolltolkning av den förstörda och desperata stjärnan. Zellweger är sminkad till oigenkännlighet och har noga studerat den äldre Garlands kroppsspråk. För den som är intresserad att jämföra, så är Zellwegers gestaltning nästan lika porträttlik som Helen Mirrens porträtt av drottning Elizabeth II i The Queen.
Sprutlackerad
Om nu bara filmen hade varit lika autentisk och engagerande som Zellwegers rolltolkning, så hade Judy kunnat vara en sublim studie i ett mänskligt förfall. Själva berättelsen är endast ytligt sorgesam utan att någonsin engagera. Flertalet berättelser om en stjärnors – eller giganters, uppgång – och falla, har flera gemensamma anslagspunkter, men även på ett strukturellt plan så så är Judy oskiljaktig från filmer som Walk The Line eller Ray. Dialog och händelseförlopp känns enbast sprutmålade med annan färg, karossen och de andra delarna förblir detsamma, en bil må komma i flera olika färger men modellen är densamma i det här fallet.
Den här förutsägbara strukturen – och naturen, blir tillslut så påfrestande att Zellwegers rollprestation blir aningen kvävd. Där hennes perfekta mimik och kroppsspråk förblir lika kraftfulla som Judy Garlands ikoniska och igenkännbara röst, så är materialet Zellweger arbetar med så blekt att ett par scener påminner om tradiga charader, med klyschig dialog och utstuderade – samt förutsägbara, metoder att manipulera publiken.
Som starkast i tillbakablickarna
Garlands liv bestod huvudsakligen av lidande, förnedring och desperation. Därför hade filmmakarna gärna fått göra en film som var lika svart som natten. De mest obehagliga och upprörande sekvenserna är faktiskt dem där Zellweger alls medverkar, istället så blir tillbakablickarna från Garlands barndom det som blir mest drabbande.
I de stunderna så ser vi tydliga paralleller med nyhetsrubriker om monster som Harvey Weinstein eller Bryan Singer, som utnyttjar sin maktposition för att tillintetgöra människors liv. Därför är det märkligt att sektionerna med den vuxna Garland inte berör på samma sätt, berättandet är helt enkelt för traditionellt för att engagera.
Cyniskt spel
Och tyvärr så blir kontentan – av denna halvdana studie i misär, ett sorts manifest över den enorma cynism som alltid härjat i filmindustrin. Likt hungrande och ärelystna rubriksättare, så är Hollywood inte direkt känt för att behandla känsliga ämnen med någon större vördnad. Efter det vedervärdiga mordet på skådespelerskan Sharon Tate, så tog det inte lång tid innan Hollywood började fila på ett par filmer som tog inspiration ifrån ett av århundradets mest avskyvärda brott.
Judy blir tyvärr en bricka i detta cyniska spel. Filmens brist på något genuint engagemang gör det uppenbart att hela syftet med filmen är som kommande lockbete för den uppkommande Oscarsgalan. Och därmed har man och förvandlats blivit det man kritiserar genom filmen, en opportunistisk profitör som varken bryr sig om sitt subjekt eller publik. Tydligast blir det i filmens final – som landar på samma trovärdighetsnivå som berättelse om UFOn, jätteapor i skogen eller sjömonster i Skottland.
Förtjänar mer
Skillnaden är bara att Judy Garland fanns på riktigt och förtjänar mer än att bara bli till ett tårdrypande spektakel utan hjärta.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod.
Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla.
Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf.
Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om.
Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel som Road To Perdition och
A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…
Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.
Kunde lika gärna hetat Pistvakt
Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.
En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.
Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna.
Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola.
Burtons Batman-vision var ett sant original
När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’.
Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster.
Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera.
Inte ett uns kompetens
Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i
Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även
Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror.
Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.
Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.
Galnare än Norman Bates
Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant.
Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet.
Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter.
Samma gamla Phoenix
Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting.
Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.
Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.
Usla biroller
Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor.
Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.
Sandpapper i halsen
All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr.
Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar.
Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.
En hädelse
Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Summering: Sylvester Stallone må göra en – delvis, stark insats som den slitne krigsveteranen, men därifrån så är hela Last Blood en katastrofal soppa som osar av rasism.
Det krävs egentligen inte särskilt mycket av en Rambo-film längre. Serien har sedan årtionden tilllbaka lämnat de mer emotionella och psykologiska aspekterna som återfanns i boken av David Morell – och således den första filmen. Där First Blood slutar i tårar och ett emotionellt sammanbrott, så slutar Rambo (2008) med ett blodbad utan dess like. Även om Sylvester Stallone påstod sig ha valt Burma för att belysa landets – dåvarande och även idag politiska och humanitära övergrepp, så kändes det mest som en pinsam ursäkt att ställa till med massaker.
Del fyra var också utan någon som helst personlighet, med en trött Stallone ackompanjerad av ’’genialiska’’ skådespelare som Julie Benz…
Ännu en fullträff för Stallone ?
För ett par år sedan så gjorde Stallone succé med Creed, en film som lyckades med att inkludera hela Rocky-seriens långa kontinuitet, men samtidigt skapa en originell och medryckande film som kändes både spännande och inspirerad. Stallones var dessutom fullkomligt fenomenal i rollen som en åldrad och ensam Rocky Balboa. Ett par av dessa kvaliteter har Stallone tagit med sig till Last Blood. Hela introduktionen innehåller mer emotionell substans än någon av de föregående uppföljarna. Förvisso är regin av Adrian Grunberg stöpt i kalkonens fotspår, men Stallone ger filmen ett mått av mänsklighet, även om det inte varar särskilt länge.
För därefter så blir Last Blood lika grotesk som matsvinn och mobbing. Då Rambo redan mördat sig igenom ett par världsdelar, så väljer man nu att – bokstavligt talat, sätta siktet på Mexico. I en era där Donald Trump spyr ur sig rasism och lögner, och ett USA där latino amerikaner lever i skräck över det allt mer hårdnande klimatet, så är Last Blood oförlåtlig.
Rasism i kubik och kvadrat
För detta Mexico är inte ett land, eller ens en plats, utan ett näste där de värsta fördomarna tillåtits växa och bli till något obeskrivligt motbjudande. Landets invånare porträtteras alla som en samling nedsupna, drogade och opålitliga skurkar, som tar första tillfället i akt att stjäla, ljuga och – självfallet, kidnappa första bästa amerikan.
Hela Mexico sektionen är som en otäck resa tillbaka till Taken med Liam Neeson, där stereotyperna och vanföreställningarna raddas upp. Filmens premiss känns också igen från Pierre Morels film. Och detta dåraktiga vansinne vet tyvärr inga gränser, filmens antagonister kunde lika gärna burit djävulshorn och haft eldgafflar i händerna – istället för skjutdon. Och tillslut så når man en historisk botten då man gör en direkt vikning till Trumps ” stora och vackra” mur… Någonstans där så brister all anständighet och medmänsklighet, och jag har svårt att finna orden…
Våld löses med våld
Och inte helt oväntat, så är den moraliska kontentan – återigen, att våld löses med mer våld. Slutet är en slaktstuga som hade gått att acceptera som ”guilty pleasure”, om det inte vore för den rasistiska inramningen. Reptilhjärnan må få sig en kort stunds stimulans i denna våldsorgie, men det går inte att tvätta bort den horribla smaken i munnen som Last Blood efterlämnar. Behövs det ens nämnas att ’’detaljer’’ som story, karaktärer och dialog är bortom all räddning ?
Istället för att vara ett meditativt och fint avslut – som Creed, så blir Last Blood bara en påminnelse om att alla cyniska föreställningar om action genren inte existerar utan anledning. Last Blood befinner sig tiotusen år efter den moderna filmkonsten och borde stå bredvid valfri utdöd dinosaurie på Naturhistoriska Riksmuseet.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.
Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’sHouse.
Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen.
Local Hero
Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med.
Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv.
Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom.
One Step Up
Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.
Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken.
The E Street Shuffle
Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant.
Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning .
Loose Ends
Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material.
Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap.
Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad.
Glory Days
Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin…
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: En Pedro Almodóvar i högform leverar exakt och vass dramatik som ackompanjeras av ett gudomligt yttre.
Det är inte Pedro Almodóvars mest originella skapelse, men Smärta Och Ära är kanske den spanska superregissörens mest precisa, detaljerade och vackra kreation på åratal. Efter ett par förvirrade år, med ljumma projekt som The Skin I Live In, I’m So Excited och Julieta, så verkar Almodóvar ha funnit sin inspiration – och energi, ännu en gång.
Inledningsvis så kan berättelsens brist på sann originalitet tyckas vara ett alltför stort hinder att överkomma. Stora delar av Smärta Och Ära påminner om en mindre desillusionerad och sötsliskig version av Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso, kontra de excentriska och bubblande filmer som Almodóvar är mest känd för.
Brave New World
Även om exempel som Tala Med Henne eller Allt Om Min Mamma har becksvarta undertexter, så har Almodóvar alltid hanterat sitt filmskapande med en stor mängd värme. Men denna gång så är inte målet att få publiken att skratta och gråta växelvis, Smärta Och Ära hör till det mest strama och exakta som Almodóvar regisserat. Tex så är ett av Almodóvars mest klassiska kännetecken – ett stort antal starka kvinnliga roller – inte ens i närheten lika närvarade denna gång. Istället så får Antonio Banders ensamma och bräckliga karaktär stå i centrum.
För en sekund eller två så kan man ana ugglor i mossen, är det två timmar av surmulen diskbänksrealism som väntar ? Där den gråa och lite bistra uppsynen kan verka frånstötande så dröjer det inte länge innan Almodóvar drar igång på högvarv och överöser publiken med sin briljanta personregi, fantastiska dramatik och underfundiga humor. För oavsett hur grått och mörkt det kan verka, så finns det en hoppfullhet och optimism som ständigt värmer publiken utan att kännas naiv eller påträngande.
Makalös bildkomposition
Visuellt så har det skett stora förändringar, Almodóvar har aldrig varit överdrivet bekymrad med att skapa ett mångbottnat bildspråk i sina tidigare filmer, men att påstå att tex Volver eller Brustna Omfamningar inte är behagliga att se på vore ett massivt falsarium. Men Smärta Och Ära fullkomligt sprakar visuellt, framförallt så återfinns en monumental känsla för detaljer och symmetrisk komposition som vi aldrig tidigare sett Almodóvar använda. Varenda scen är strålande vackra och fotot är så skarpt och glasklart att ett par sekvenser ser att vara målade konstverk från valfritt kvalitets museum.
Att berättelsen är bekant blir ett allt mer betydelselöst problem, än vad som först verkar vara fallet. Framförallt så tillför Almodóvar en otrolig intensitet som gör de mest simpla av scener till en gastkramade njutning. Antonio Banderas och Penélope Cruz må stå som affischnamn, men Almodóvar har alltid varit en mästare på att sy ihop perfekta ensembler som alla agerar på högsta nivå. Asier Etxeandia – i rollen som fallen filmstjärna, är minst lika minnesvärd som de stora affischnamnen.
Fantastiskt skådespeleri
Både Banderas och Cruz visar upp ett mod – som hos Almodóvar leder till tidigare outforskade territorium. Penélope Cruz har genom sin karriär åkt berg – och dalbana, både vad beträffar kvalitén på de filmer hon medverkat i, samt hennes rolltolkningar. Men då hon får återvända hem till sitt hemland och återförenas med sin bundsförvant Almodóvar, så slår det gnistor om Cruz.
Karaktärer som Raimunda är fullkomligt briljanta och exemplifierar hur genialisk Cruz kan vara då hon inte delegeras till att göra sig till åtlöje i vulgärt skräp som Sahara eller Bandidas. Denna gång så vågar Cruz ta nästa steg som aktör, perioden som eldfängda och sensuella samt emotionella krigare är förbi, istället så tar Cruz på sig en mer tillbakadragen och bedagad roll som hårt arbetande moder. Banderas gör detsamma, med grått hår och en mager kropp, så gör Banderas ett porträtt som både är skört men aldrig ömkligt.
Knöligt slut
Men Smärta Och Ära är precis som sin titel inte utan vissa krämpor. Den igenkännbara berättelsen – med en nedgången auteur, har setts alltför många gånger, och där filmens – absoluta, klimax är snillrikt, så stagnerar själva upptakten mot slutet flera gånger, något som gör den tredje akten blir aningen ointressant.
Hur som helst är detta inte tillräckligt för att sänka Smärta Och Ära, en film som visar att Almodóvar har så mycket kvar att ge sin publik. Sammantaget är det inget annat än strålande och utan tvekan en av årets absolut bästa filmer.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
Summering: Regissören James Gray fortsätter att sätta sitt namn på de projekt han tar sig an – bokstavligen, för bortsett från en kraftfull Brad Pitt och fåtal intressanta funderingar kring människans destruktiva konsumtionsbeteende, så är Ad Astra precis så färglös som sin regissörs efternamn.
James Gray har sedan We Own The Night kört fast i ett mönster där han aldrig lyckas göra någonting av berättelser med potential. Den nämnda kriminal-thrillern såg på utsidan ut som en energifylld och emotionell gangstersaga, men James Gray uppvisade en klåfingrighet, där han desperat försöker ge sina filmer ett djup som varken finns eller som han ens har kompetens för. Det ägnas massvis med tid åt nonsens och utfyllnad som känns helt överflödig och ihålig.
Suverän Brad Pitt
Ad Astra är utan tvekan Gray mest ambitiösa produktion, ur ett tekniskt perspektiv. Med sina Tarkovsky och Kubrick-influenser, så är det inget fel på de visuella ambitionerna. Och tillskillnad mot Grays tidigare arbete så kommer man en bra bit på vägen med hjälp av en strålande Brad Pitt i huvudrollen. Pitt har sedan länge brutit sig loss ut det otacksamma ”anställd för sitt utseende”-facket. Och med sin färska och minnesvärda insats i Quentin Tarantinos Once Upon A Time In Hollywood, så borde alla tvivel om Pitts talang som skådespelare vara eliminerade.
Här så tillåts Pitt agera i det tysta, astronauten Roy McBride är stoisk, tystlåten och grubblande, karaktärsdrag som kunde gjort karaktären outhärdlig. Men Pitt skapar en gåtfullhet som fascinerar.
Därför är det närmast tragiskt att James Gray väljer att överrumpla denna solida insats med en bunt inslag som demolerar publikens möjlighet för personlig reflektion. En bra insats behöver inte understrykas med fruktansvärd dramatik eller en påträngande berättarröst, men båda dessa styggelser sticker upp huvudet tidigt och vägrar försvinna.
Horribel berättarröst
Där Pitts skådespel är utmärkt, så är dennes berättarröst så livlös att man kan fråga sig om man spelat in detta segment då superstjärnan just vakant upp efter en sen afton. Visserligen så är det förståeligt att denne visar ett sådant måttligt intresse för detta tragiska inslag. Scener som Pitt agerar med strålande ansiktsmimik förmedlar stora känslor utan att kännas svulstig, men detta förtas av den inre monologen som blir till en pekpinne rakt in i tittarens öga.
Och när vi rör oss ifrån ankaret – som är Brad Pitt, så finns det nästan ingenting höja ögonbrynen för. I en sekvens görs en mikroskopisk observation över mänsklighetens konstanta vilja att förvandla det exotiska till det familjära, en punkt som både känns intressant och drabbande, men detta överges för malande sekvenser där Gray krystar sin berättelse, allt för att få det hela att verka mer märkvärdigt än den enkla popcornfilm som Ad Astra faktiskt är. Att kalla det ytterst pretentiöst vore allt för generöst.
Djupdykning vid strandkanten
Gray försöker skapa ett artificiellt djup som leder till att man fokuserar på helt fel områden, det blir mängder av sekvenser där fasansfull dialog pågår i evigheter. Alla försök till dramatik och grubblande funderingar blir som ett djupdyk vid en strandkant, resultatet orsakar både smärtor i kropp och huvud. Man kanske borde känna sig lyckligt lottad att man inte kan höra biopubliken skrika av tristess ute i rymden…
Visuellt är det inte heller någon dans på rosor, den fantastiska fotografen Hoyte van hoytema står förvisso för filmens foto, men här så leder dennes förkärlek för analogt foto till ett platt fall. Då majoriteten av filmen består av klaustrofobiska närbilder så blir den – överdrivet, analoga kornigheten inte anakronistiskt snygg utan rentav gräsligt ful. Ad Astra har flera vackra bilder som kunde vara som hämtade ur valfri film från Cosmonova, men med en platt färgpalett och sin otäckt närgångna kamera så blir hela filmen syrefattig och ytterst svår att betrakta ur en visuell ståndpunkt.
Platt fall
Även om Brad Pitt glänser så faller Ad Astra på klumpig regi, ett fult utseende och en lövtunn story. Varför en rak och enkelspårig underhållningsfilm skall vara såhär glåmig är lika svårförståeligt som vårt universums egen storlek.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: Den största svenska rättsskandalen i modern tid har blivit till en filmbluff utan dess like.
Sagan om Sture Bergwall är så ofattbar och provocerande att den knappt går att greppa. Det handlar om giriga bluffmakare, karriärister och lögnare, som alla spelat hat ett finger med i en rättsskandal utan dess like.
Varför man då gett Mikael Håfström privilegiet att göra film av denna juridiska soppa är nästan lika galet som att Christer van Der Kwast fortfarande har sitt jobb kvar som åklagare. Efter succén med filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan, så begav sig Håfström över atlanten för att regissera ett gäng gräsliga b-filmer.
Likt sin landsman Lasse Hallström – då denne gjorde Hypnotisören, så vänder Håfström nu skutan hem efter en – minst sagt, misslyckad karriär utomlands. Men tyvärr verkar tulltjänsten ha missat att konfiskera alla kalkontendenser som Håfström injicerade ’’mästerverk’’ som Derailed med. Hela skandalen kring Thomas Quick är paradoxal, den är både dramatisk men ändå ytterst tam. Eftersom samtliga av Quicks/Sture Bergwalls morderkännanden är falska, så finns det egentligen väldigt lite att utforska då det kommer till makabra och blodiga mord.
En thriller i det tysta
Själva spänningsmomenten borde ligga närmare Alla Presidentens Män, där undersökandet och jakten på sanningen är det som driver filmen framåt. Filmen baseras på journalisten Hannes Råstams arbete kring fallet samt den bok som utgavs postumt efter hans död – Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Det behövs inga tillkrånglade tillbakablickar eller bisarra stilistiska grepp för att göra denna berättelse intressant, korruptionen och lögnerna är minst lika chockerande som blod och mord.
Men Mikael Håfström är inte intresserad av att göra en thriller som utspelar sig i arkiv och bakom datorskärmar. Likt ett litet barn – som har svårt att tygla sig på en tråkig skollektion, så tar Håfström första tillfället i akt och leker David Fincher, hela starten, samt flertalet flygbilder över tex Stockholm, är ren och skär intellektuell stöld från Finchers Zodiac eller hans Millenium filmatisering. Finchers Zodiac hade kunnat vara en fantastisk inspirationskälla för Quick, då även den handlar om journalistiskt arbete som stöter på både fram – och motgång. Men Håfström vill snarare göra en svensk version av Seven, de hårda och snabba klippen är bara ett fåtal exempel på det mest patetiska av Fincher-komplex.
Håfström verkar inte lita på att det finns mer än tillräckligt med substans i det enkla för att få publiken intresserad och fastspikad i sina biofåtöljer. Filmen understryker konstant hur farligt och oförlåtligt hyckleri och lögnaktighet kan vara, därför känns det helt schizofrent att Håfström gång på gång iscensätter ett gäng sekvenser där man visar upp våldsamma mord – som Quick påstods ha genomfört.
Varför detta tar upp dyrbar tid är fullkomligt barockt, Håfström tar ingen hänsyn till att denna rättsskandal är lika känd i svensk historia som sagan om Stig Bergling. Att man försöker instifta något sorts tvivel kring Bergwalls delaktighet känns som ren och skär idioti.
När Håfström tystnar
Sättet flera saker och ting presenteras framkallar ofrivilliga skrattsalvor, då Jonas Karlsson – i rollen som Råstam, först möter Bergwall så iscensätter Håfström det hela som då Jodie Foster först mötte Anthony Hopkins Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar. Till detta har man klistrat på ett soundtrack som låter som en exakt kopia av John Williams tema till Steven Spielbergs Hajen.
Och i någon sekvens senare så får Håfström för sig att leka Quentin Tarantino, med dånande popmusik och lustig klippning… Förvirringen är lika total som efter det svenska riksdagsvalet 2018.
Dessa patetiska beslut berövar filmen på någon om helst trovärdighet eller auktoritet, detta til trots att man försöker tillskriva sig legitimitet med hjälp av text som stoltserar med datum och namn för alla inblandade karaktärer. Här görs också ett svidande misstag då filmen helt och hållet glömmer bort att kritisera – eller ens inkludera Göran Lambertz, som spelade en avgörande roll då det kom till att ställa Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Åke Christianson till rätta för sitt förkastliga arbete.
Det rent dramatiska innehållet är inte heller något att hänga i julgrannen. Kemin mellan Jonas Karlsson och Alba August finns inte så långt ögat kan nå, denna duo känns avslagen och nästan uttråkade.
En fantastisk David Dencik
Vad som räddar Quick från total undergång är David Dencik i rollen som Bergwall. Dencik lyckas visa upp galenskapen, passiviteten och Bergwalls enigmatiska kvalitéer. Dencik bygger upp en empati som inte känns förhärligande. Dessutom så är Dencik skrämmande lik Bergwall i utseendet med hjälp av ypperligt smink.
För att vara en film om en av de största svenska bluffarna genom tiderna, så är ironin total då Mikael Håfström lyckats knåpa ihop en ren och skär filmbluff med obegripliga inslag och kass dramatik. Ett rättsövergrepp är inte en lekstuga utan en tragedi, synd då att Håfström inte begriper skillnaden mellan de två.
Tiger Film 