Kategoriarkiv: Krönikor

Det räcker nu – ilskan mot dagens trailerklimat

Publicerad den av

Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls. 

Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.

Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.

Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider.  Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.

Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.

De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.

Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.

I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.

635840077227089756-screen-shot-2015-11-25-at-12-20-39-am

Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….

 

Tillbaka till dåtiden

Publicerad den av

Hur länge skall vi fortsätta leva i dåtiden ? I ett klimat där allt blir mer tillgängligt och globalt, är årslistorna för föregående års bästa filmer eller spel fortfarande kvar i stenåldern. 

Creed,Steve Jobs,The Heightful Eight och usla Suffragette, har alla biopremiär i nästa års två mest sorgliga och tråkiga månader. Termen slaskmånader signalerar både filmklimatet och vårt sedvanliga svenska väder. Perioden januari till och med början av april innebär ofta bara en förlängning på föregående år. Det har varit likadant år efter år – de filmer som blir injicerade med reklamsteroider för att klara sig till Oscarsgalan ramlar in som berusade sjömän från 1800-talet, de är sena högljudda och ofta låter de mer än att göra något vettigt. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt skall behöva ondgöra mig över Oscarsgalan och hur den förvränger hela filmåret.

Anledningen till ännu ett ilsket vrål från min sida är de årliga listor som också börjar närma sig. FOTY (Film of the year) och GOTY (Game of the yrar) är förkortningar vi kommer se mer av än svensk julskinka och dåliga julkalendrar. Listor har blivit en självklar del av media, allt skall kategoriseras och jämföras mot årets slut.

Även vi kommer gå i detta ledband – om något mindre. Något som dock alltid återkommer min förvåning studerar diverse listors första plats och finner filmer från över ett år tillbaka som vinnare. Jag vet inte hur många som satte Scorseses The Wolf Of Wall Street som 2014 års absolut bästa film. Denna trend är inte hälsosam. Jag respekterar att det som är bra skall framhållas, men kan vi inte bara revidera förra årets lista när dessa försenade klossar faller ned ?

Prisceremonierna har tydliga riktlinjer – ofta idiotiska, men den som klargör att en film som skall vara gångbar för årets priser måste ha gått upp i Los Angeles före slutet av december, vore en standard som jag skulle betala dyrt för att få implementerad globalt.

Om en bildtidning utdelade årets bästa bil till 2013 års modell skulle kritkem var svidande och hatisk. Eller som dan vansinnes debatt som bedrevs en kort period för att nysläpp av gamla spel såsom The Last Of Us och Grand Theft Auto V skulle få ha en chans på 2014 års bästa spel.

Kan vi liva i nutiden och faktiskt bara inse att tåget gick för vissa filmer ?  Saker på nätet må vara skrivet i bläck, men ändringar och modifieringar kan ske snabbare än ljuset dessa dagar. Så min julönskning blir – inför en datum standard,riktlinjer eller bara allmän artighet genom att sluta titta tillbaka. Kan vi slippa ett 2017 där Steve Jobs och The Heightful Eight inte är i närheten av topplistorna ? De hör hemma nu, år 2015.   022

Stay calm, stay cool, stay in 2015. 

Dags för spelvärlden att mogna

Publicerad den av

punk

För ett tag sedan fick vi ett nästan väntat besked. Eidos Montreal skjuter upp sin Deus Ex uppföljare hela sex månader till augusti 2016. Om det vore Star Wars: The Force Awakens som åkte på samma behandling skulle det bli upplopp påa gatorna. Att försena ett spel knappt tre månader innan dess betänkta ankomst är något som bara kan ses som vansinne om vi tittar på vilken annan bransch som helst.

Oftast är en försening av en film (Pan) eller skiva som (Guns N Roses Chinese Democracy) oftast indikationen på stora problem och en slutresultat som oftast faller platt.

Det har många gånger spekulerats varför spelbranschen inte kan hålla sig till ett tidsschema som alla de flesta branscher klara galant. Chanserna att Apple först skulle annonsera iPhone 7 – placera ett datum, för att en månad senare en kort innan lansering, skicka tillbaka produkten till arbetsbänken. Det sker inte, aldrig.

Analytiker och branschexperter skyller på finansvärlden och Wall Street. Flera åsikter menar att spelet måste få igång en förhandsförsäljning och på så sätt kunna bjuda kvartsrapporterna med goda prognoser för framtida inkomster.

Detta stämmer inte helt, en aktie rör sig uppåt på framtida vinster, och förväntningarna om att slå föregående vinster och prognoser. Disney får ännu inte rapportera om någon försäljning relaterad till Force Awakens merchandise  eftersom de strider mot revisionsregler och bestämmelser.  Det är alltså bara skadligt att först presentera en vinstprognos för att sedan behöva revidera den nedåt.

Om vi tittar på mediabolaget Viacoms senaste kvartalsrapport, är en stor del av kritiken från bössexperter att kvartalet saknade ’’kraften’’ från Transformers. Detta drog ned aktien flera procent och aktien sänktes av flera analytiker.

Så att presentera prognoser och förhandsbokningar för ett spel som sedan skjuts upp två kvartal är ingeting någon önskar. Då är till och med värt att skicka ut ett ofärdigt spel som Assassin’s Creed Unity, enbart för att klara prognosen.  När ägaren Square Enix rapporterar och prognostiserar kommer Deus Ex Mankind Divided bli en öm punkt att ta upp, det är utebliven vinst i ett par kvartal. Wall Street tittar alltid på framtiden inte det faktiska kvartalet, prognoser är allt.

Vi måste få utvecklarna och distributörerna att börja bli ärligare, att sluta annonsera sina produkter åratal innan de ens är på förproduktionsstadiet. Vem blir egentligen glad av att se en snygg men total irrelevant CGI-trailer som Dishonored 2 ? Är det någon som kan säga att Watch Dogs blev precis så bra som den där falska snutten lovade två år innan ?

Det talas om att Half Life studion Valve rör sig i en egen tidsrymd som döpts till ’’Valve Time’’. Tyvärr verkar vi behöver applicera denna rabiata galenskaps matte på de flesta kommande spel. Om vi tittar på Blizzards nu avslutade Starcraft 2 saga, så tog den fem år att slutföra allt. Om någon hade lagt upp detta schema för mig hade jag fått gråa hår.

Jag kan redan nu cyniskt börja spekulera i att Kingdom Hearts 3, Horizon Dawn och ett par andra kommande annonseringar på 2016 års E3 ligger årtal framåt i tiden.

Ett drömscenario vore att få hela branschen så ärlig och realistisk som Witcher utvecklaren CD Projekt Red eller Bethesda Game Studios. Fallout 4 annonserades ett halvår innan och Bethesda höll datumet. Kommande sci-fi spelet Cyberpunk 2077 som CD Projekt Red skissar på skall först visas upp 2017, tills dess kniper de igen.

Men ett sådan makalöst klimat kan vi bara drömma om. Framtiden kommer troligtvis att bara bjuda på mer hybris, brustna löften och provocerande tidsplaner.

 

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Publicerad den av

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad.   

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

”I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City

”Vi kommenterar inte rykten”

Publicerad den av

OBS: Spoilers för The Dark Knight Rises

Japanska Sony brukar ha den där frasen som en vara på lager. Och det borde vara en term att leva efter. Det finns inget så upprivande och frustrerande än den sfär av rykten vi presenteras varje dag. Efter att Christopher Nolan avslutat sin Batman-trilogi gick ryktena heta om att Joseph (Divan) Gordon Levitt skulle ta över rollen i en ny serie filmer om Gothams hämnare. Detta visade sig vara falskare än ICA’s ommärkta köttfärs.

Det finns ännu fler exempel på dessa typer av vansinnesrykten både i spel och filmvärlden – Tillbaka Till Framtiden remaken, att Dr Doom skulle vara en kvinna i årets kalkonversionen av Fantastiska Fyran, att nedlagda Prey 2 skulle ha räddats av Dishonored studion Arkane.

Det här är bara ett fåtal av de falska och i ärlighetens namn tokiga idéer som verkar födas ur den mest grumliga och ogästvänliga pöl av mytomani och hycklare.

Att publicera en världsnyhet som Batman rollbesättning ger klick och besökare, det säger sig självt. Sidan som först publicerar nyheten blir refererad och således uppmärksammad. Om någon besitter tålamodet och kunskaperna att skapa ett diagram, så vore det intressant att se hur många av filmsidan Latino Reviews påstådda och bombsäkra rykten som visat sig vara falska. Jag skulle gissa på minst 25 % och då är jag generös. Jag ogillar starkt att kritisera någon person eller institution direkt, men när en plats blir en så uppenbart skyldig till majoriteten av falska nyheter, känns det fullt berättigat att ifrågasätta hur vi faktiskt vill hantera framtida nyheter.

När ryktet gick om att den amerikanska millennium-uppföljaren skulle spelas in bara månader efter The Girl With The Dragon Tattoo hade gått upp på bio nådde jag min spärr av tålamod. Det fanns ingen som helst praktiskt möjlighet att dra igång ett så stort projekt bara efter några månader. Detta sker bara om du sitter på en arbetsplan som Sagan Om Ringen eller Pirates Of The Carribean. Ryktet muterade dock vidare och ett år senare gick sägnen om att Daniel Craig skulle sparkas ut och budgeten skulle reduceras. Vi sitter nu över två år senare och har nu fått in flaskposten om att Sony planerar ännu en omstart och denna gång med gråsparven Alicia Vikander som Lisbeth Salander, ett rykte som jag gärna ser vara falskt.

Jag har stark empati med att folk vill drömma och diskutera möjligheter för kommande projekt, vem vill inte det ? Hela den här malande bloggen är baserad på analys och spekulationer. Men när dessa fantasier omvandlas till nyheter som sätter städer i brand, känner jag en stark längtan att börja gallra och mota tillbaka allt vad rykten och spekulationer heter.

Någonstans måste det här få ett slut, jag vet inte hur många gånger vi måste ta in information från exploateringstidningar som brittiska The Daily Mail, för att kort därefter deducera att uppgifterna är helt uppåt väggarna. Ta de den där förmodade återupplivningen av Peter Cushing i Star Wars Rouge One med en nypa salt kära läsare.

Det må låta arrogant och uppkäftigt men vi kommer aldrig,aldrig att kommentera eller analysera kring rykten innan nyheten är bekräftad till fullo. Ni läsare förtjänar den respekten, ingen person på jorden skulle känna sig särskilt nöjd att ha läst igenom en tusenteckens skrift som senare visare sig vara helt irrelevant.

Policyn som råder är; när kamerorna rullar kan vi diskutera, analysera och studera, allt innan dess förpassas helst till skamvrån och med stark Leif GW Persson skepsis.

”I’am vengeance, I’am the night I’am……. not Batman……..” 

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Att leva på en lögn

Publicerad den av

Pearl Jam (världens näst bästa band ) och deras sångare och poet Eddie Vedder skrev det redan 1998 i och med skivan Yield och det stora mästerverket Do The Evolution – ’’It’s herd behavior’’.

Jag minns mycket väl tiderna då årets Oscarskandidater ramlade in i webbläsaren. Allt skulle ses, de slog alla möjliga rekord på tomatmätaren hos Rotten Tomatoes, hysterin var total, de var mästerverk och andra stordåd som väntade. Filmer som Crash,Milk,Capote och Transamerica älskades och lovordades av varenda person som hade tillgång till ett tangentbord. Om du inte gick med i kollektivet ’’fullpott på allt’’ var du lika välkommen som en allvarlig sjukdom.

Det är ett tag sedan de där filmerna kom, ung och ännu dummare än idag föll jag för masspsykosen som omgav dessa och så många andra kritikerfavoriter. Minnet av att sitta igenom Bennet Millers ytterst mediokra Capote och rent skräp som Transamerica, för att sedan komma ut springandes ut ur salongen, trycka igång datorn och sätta ett toppbetyg på IMDB, sitter kvar som ett ärr. Ärligheten och integriteten var som bortblåst under denna mörka period. Det lämnade en tomhet inombords som inte ens finansmannen Jan Stenbecks ökända potatismos ( bestående av smör,Beluga kaviar och vispgrädde) skulle kunna mätta.

Flera år senare skulle poletten trilla ned. Insikten kom tillslut – man tjänar ingenting på att lura sitt eget tycke eller omdöme. Ett självklart koncept för de många, men det är sannerligen inte trevligt att stå där i periferin i oerfarna dagar. När varenda artikel och expert talar varmt om föregående års bästa filmer. Ekonomen och tänkaren Adam Smith myntade iden om att människan är ett socialt djur som inget hellre vill än att uppfattas i positiv dager och delta i en gemensam grupp.

Att få delta i den sammanslutning som sker kring tilldelningsceremonier som Golden Globe och Oscarsgalan, när du sitter där inpå småtimmarna med kaffe,kex och ilska över fel vinnare, så känns det bra att tycka om allt och flina åt att alla de platta skämten som värdarna drar. Som Smith sade – människan vill bli omtyckt.

Jag återkommer ofta till alla de där tillfällena då grupptrycket fick ta kontrollen över omdömet, och jag både skäms och grimaserar bara på tanken över filmer som; Star Wars Episode 3,Avatar,

The Queen,The Departed, Frost & Nixon, listan kan fortsätta.

Flera av dessa filmer minns jag bara ytligt andra inte alls – den kanske bästa mätaren på en films kvalitet, i fallet Star Wars föll jag pladask ned i en lejonkula att grupptryck och nattpremiärs-rus. Flera gånger inser jag hur lyckligt lottad jag har varit som inte har några av dessa vansinnes betyg utlagda på internet.

Nuförtiden är instinkten allt, hur känns det när eftertexterna rullar ? Vad är känslan av trailern,klippet eller bara den samlade gruppen av regissör och aktörer ?

Det är inte alltid lätt att gå emot skaran, vårt betyg på Metal Gear Solid 5 är nog ett av världens lägsta. Jag vet inte hur mycket förolämpningar och ruttna ägg vi kommer att få ta för den mediokra femma i betyg som spelet tilldelades. Trösten får jag finna i att jag inte behöver få kramp och ångest varje gång jag ser över recensionen. Du kan bara leva så länge på lögner, fråga bara Volkswagen.

”It’s herd behavior – It’s evolution baby !” – Pearl Jam,Do The Evolution

”There is light side, don’t let it go out”

Publicerad den av

Det diskuteras inte politik eller samhälle på den här sidan. Sådana ting lämnas åt mer intelligenta skribenter än jag själv. Men behovet av att ryta till om den kommande Star Wars policyn som införts på flera av USAs biografer är för stor. De flesta biografkedjor har bestämt sig för att bannlysa masker,smink och allt som kan liknas vid ett vapen på premiärvisningen av The Force Awakens. Amerikanska besökare kommer alltså få avstå från stora bitar av cosplay om de önskar se filmen.

De två förfärliga dödsskjutningarna som skett i anslutning till olika premiärvisningar det senaste åren, är inte bara vulgära och frånstötande illdåd, det är en attack mot hela vårt fria samhälle.

Att vi nått en punkt i samhället där inte ens en så enad sak som en bioupplevelse får vara helig borde skrämma oss alla. Jag tror ingen gick oberörd när vi fick nyheterna om vad som hade hänt i och med visningen av The Dark Knight Rises i Colorado för tre år sedan. Mitt starkaste minne är av den man som hade gått med sin son bara för att få ut några timmar av underhållning och gemenskap, i ett känslosamt tal i TV borrar sig repliken ’’ vi ville bara se en Batman-film’’ in och fästs med en hård plugg.

Beslutet om förbud mot masker och vapen är nu taget hos flera av de stora biografkedjorna i det stora landet i väst. Giganten AMC är helt tydliga med policyn på sin hemsida – om du kommer med en mask kan du vända i dörren.

Att amerikanska biografer vill göra säkerheten till högsta prioritet kan vi inte klandra dem för. Detsamma kan sägas för alla andra publika evenemang. Ingen skall någonsin behöva känna sig rädd eller ängslig för att få drömma bort sig i ett fåtal timmar med sin favorit musiker eller skådespelare. Som U2 frontmannen Bono säger i live spelningen från Paris under Johsua-Tree Turnén – ’’ No one gets hurt at a U2 concert’’.

Att ljussablar och hemsnickrade Mauser-pistoler får ligga kvar i lådan är en sak, de riskerna behöver vi inte ta. Men när det kommer till att förhindra och skada cosplay känns det lika fel som när The Rolling Stones gick med på att censurera sig själv när de genomförde sina första spelningar i Kina. Att se ett av världens största rockband lägga sig platt för en enstats diktatur sitter kvar som en brännmärke varje gång jag spelar Gimme Shelter.

Säkerheten skall alltid gå först, men när vi börjar introducera förbud och bestämmelser som faktiskt skadar de ting som drar oss samman – som cosplay, låter vi monstren ta kontroll över oss, ännu ett U2 citat ’’bli inte ett monster för att bekämpa ett monster’’ .

En Star Wars premiär är något vackert, förväntningarna är så höga att man kan känna dem med sina bara händer. Stormtroopers ställer upp på bilder med småbarn, vars drömmar om en egen TK 421-tag föds. Vi kan inte låta dessa magiska stunder förtas av sadister och psykopater vars högsta önskan är att splittra och krossa vårt gemensamma samhälle.

Vi behöver Stormtroopers, olika Darth’are och intergalaktiska prisjägare på plats den 16 december. Låt inte ’the dark side’’ ta det ifrån oss.

John Wells (minimala) Filmografi

Publicerad den av

Bradley Cooper kör loss som Michelin-kock i Burnt som har svensk premiär idag, recensionen kommer imorgon. I sedvanlig ordning kör vi en överskådlig titt på regissören John Wells tidigare eskapader. Trots Wells måttliga CV på ynka två filmer, är dessa nog för att konstatera att Wells hör lika hemma i filmvärlden som de där två tragiskt inklämda elefanterna på Skansen för årtionden sedan. Ovanpå detta är samtliga filmer mönstrade och stämplade med Weinstein sigill, vilket lämnar en ännu sämre eftersmak i min mun än de ytterst mediokra filmer som utgör John Wells filmografi.

The Company Men  

Weinstein kör sitt vanliga knep och införskaffade en Sundance snackis som självklart innehöll hett debatterade amerikanska frågor som arbetslöshet,finanskraschen 2008 och förfallet av klassisk amerikansk industri. Det borde kännas relevant,vasst och träffande. Men precis som majoriteten av de inköp Weinstein utför känns det som om någon slug börshaj suttit och filat på utdelningsplanen – och inte filmens faktiska kvalitet, utdelningen i där här fallet stavas guldgubbe i sena februari eller tidiga mars. Det känns manipulativt och hjärtlöst, något som borde vara omöjligt i en film som trots sin ålder på fem år – bär med sig ett tema så relevant och aktuellt att det borde slå lika hårt som en ishaka genom en japansk pappersvägg.

Men istället likviderar filmen alla sina styrkor genom att spela på stereotyper och billiga genvägar. Händelseförloppet och dramatiken är för bekant och ingen av de tre olika karaktärsberättelserna engagerar. De nämnda genvägarna består i att spela på helt uddlösa känslor med rent löjliga melodramatiska drag. Trots en ensemble som är så namnkunnig att affischen behövt sätta sitt typsnitt till minsta möjliga storlek – Ben Affleck,Tommy Lee Jones,Chris Cooper och Kevin Costner, känns det som om varenda karaktär har blivit inköpt på dramafilmens Jula – på hyllan som har en stor REA lapp – redo att användas utan proffsinstallation, det känns grått och blir efter en kort stund plågsamt trött och förutsägbart, Affleck känns också minst tio år för gammal för sin roll. Den skulle ha spelats av en yngre och mindre erfaren aktör för att få den dramatiska effekt filmen söker.

John Wells regisserar som om han just vaknat upp lite för sent och glömt kaffet på väg till jobbet – sömnigt och oengagerande. De må vara oerhört stiligt med Roger Deakins som fotograf, men vad hjälper det när innehållet är så torftigt ? Små ynkliga spår av de teman som filmen borde omfamna – jobbet som en identitet och amerikaners världsunika arbetsstolthet, förekommer bara på den tunnaste ytan och leder aldrig någonstans.

Om The Company Men hade fått bearbetas mer – tagit sina karaktärer på större allvar och verkat utan de övertydliga gesterna hade vi kunnat få en förödande stark film som visat morgondagens hårda och skoningslösa jobbmarknad i USA. Men istället är vi fast med en film lika intressant som en maraton-tittning av hur cement stelnar.

 Betyg 4/10

August Osage County 

Jag vet inte ens vart man skall börja att dissikera den här kalkonen. Det här är så risigt att valfri Hallmark-film framstår som genialisk och nytänkande. Wells ger sig i kast med en teaterpjäs som vill visa kärnfamiljen på bristningsgränsen till undergång. Det fullkomligt ramlar ut svordomar,förolämpningar och folk som skriker så ansiktet blir rött. När den hör typen av film utförs måste det göras med en självsäkerhet med god kontroll på sina skådespelare, även om Sam Mendes Revolutionary Road är ganska långt ifrån de högre betygen – så är hans kontroll över Winslet och DiCaprio sansad och säker. Det måste finnas en fyr i stormen av utbrott och konfrontationer.  Men Wells verkar ha gått åt motsatt håll, istället för att få ensemblen att vara harmonisk och synkroniserad verkar varenda aktör få rusa på fritt som tjurar i spanska Pamplona.

Meryl Streep drar upp sin överspelsmätare förbi elva och lämnar ett överdrivet plastigt intryck. Wells gör inget för att kontrollera överspelet eller ens dosera det. Istället sväljs allt penicillin på första dosen – och det smakar illa.

När vi kommer till Julia Roberts prestation kan man enbart sucka och fråga sig hur den här kvinnan en gång i tiden håvade in groteska 20 miljoner dollar per film i lön. Detta är ca 5% av superbolaget Disneys aktieutdelning – jag står mållös när jag tänker och gör min primitiva mattematik. Roberts hänger på Streep i det vulgära överspelet. Det känns som om jag tittar på en tjugo år gammal informationsfilm inspelad för dagis. Roberts agerar så falskt och iskallt att popartisten Madonnas frostiga scenframträdande framstår inbjudande och spontant trevligt, hennes prestation känns lika genuin som en Volkswagenmodell med dieselmotor.

Problemen skall bara fortsätta med Wells oförmåga att hantera berättandet. Det skriks och bråkas utan någon ändhållplats i sikte. Scenerna känns lika stadiga som en uppblåsbar gummibåt i den starkaste av stormar. Filmen öser på med allt den kan, vändningar,missbruk, svek och etc. Tillslut verkar det som om Wells laddat en spikpistol och sporadiskt skjuter in ett magasin för att fästa de tunna plankor som skall utgöra filmen.

Hela August: Osage County känns som ett fuskbygge som TV4s program med samma namn borde muddra. Det är lamt, torftigt, enerverande långt och fullkomligt uselt.

Betyg 1/10 

Inga multiplayer recensioner

Publicerad den av

Jag får ursäkta mig. Dessa informationsblad är måttligt roliga att läsa. Men då vi fortfarande är i startgroparna vill jag förklara vår filosofi när vi recenserar spel med multiplayerkomponenter. Jag har aldrig dragits till multiplayer, om du saknar en stadig grupp att avnjuta hundratals ’’fånga flaggan’’ uppgörelser, väntar en ravin av oförskämdheter,xenofobi och annars otrevligheter som borde vara lika levande som alla de skurkar vi skjutit ned i samtliga actionspel. Dagens onlinemiljö är inget annat än en skam för alla oss som önskar spel att bli ett än mer respekterat medium.

Men det finns såklart gånger då även en kritiker som jag själv har uppskattat multiplayer. Titanfall,Battlefield Bad Company 1,2 samt ett axplock av Call Of Duty sedan det första Modern Warfare har erbjudit ett par riktigt minnesvärda timmar.

Multiplayersektioner av spel öppnar upp gator och gränder som bara kan uppstå i en så oberäknelig och kaotisk miljö som är online multiplayer. Alla har vi berättelser,anekdoter och livstidsminnen från diverse stunder i valfritt dödsmatchläge, det går inte att finna någon annanstans.

Det är såklart svårt att värja sig från den enorma adrenalinkick en vinst i Titanfall ger, kontra massaker i ett rum fullt av datorstyrda A.I enheter – i en välgjord men kraftigt styrd upplevelse som Uncharted serien.

Nu är det återigen dags för Call Of Duty att inta hyllorna och förmodligen krossa alla tänkbara försäljningsrekord. Utvecklaren Treyarch spinner vidare på det framtidstema som fått ersätta nutidens gamla och förutsägbara vapenarsenal samt krigshärjade mellanöster nivåer. Titanfall satte igång en trend där snabbare spelsystem och utökat rörelseschema blev högsta prioritet.

Vi kommer att erbjuda en recension av Treyarchs tredje del, men vi kommer att utesluta multiplayer. Jag får ursäkta om detta uttalande är provocerande och verkar ha skapats i något självgott syfte för att skapa irritation. Beslutet har tagits då varken jag eller någon i vår cirkel kan prestera på en vettig nivå för multiplayer precis som i fallet Halo 5. Inte ens om det skulle finnas sex stycken så kallade ’’kill streaks’’ aktiva samtidigt skulle jag kunna producera ett acceptabelt resultat.

Det skulle kännas både fel och förmätet att bedöma en sektion där vi saknar full kompetens. Det vore som att begära en djup och erfaren recension av Sagan Om Konungens Återkomst från en individ som inte sett eller haft någon kontakt med Tolkiens Midgård. Därför kommer vi att avstå från de flesta multiplayerlägen då vi recenserar spel, vi kommer dock göra det enskilda undantaget med Star Wars Battlefront och ett fåtal andra titlar. Jag får be alla att ha överseende med denna idé.

Men sololäget i Call of Duty har blivit en tradition lika självklar som att ljusen tänds den första advent. Det är sex till tio timmar interaktiv dum-action – där utvecklarna Treyarch,Sledgehammer Stuios och Infinity Ward tävlar i vem som kan dra längsta strået när det kommer till att fylla sitt alster med explosioner, överdrivna vändningar och fånigt dum story. Det hör till serien, det är lika självklart som att AC/DC spelar Back In Black på varje konsert och att Angus Young drar med sig sin Gibson SG. Sådana traditioner är här för att stanna och de skall även få sin rättvisa bedömning.

”The ancient fighting style of….. Blow up em’ up real good ! ” – The Mask Animated Series