Etikettarkiv: Recension

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Allting har gått käpprätt åt helvete i denna katastrofala uppföljare. Ett narrativt kaos som helt och hållet indikerar att J.K Rowling tappat greppet om sin egen berättelse. 

Jag har faktiskt svårt att finna orden för det här… I somras fick vi möjligheten att närvara då 

rockbandet Pearl Jam skrev in sig i historieböckerna, det var en spelning som kommer minnas  som en av de bästa någonsin. Det var en så magnifik upplevelse att jag – nästan ett halvår senare, inte känner att jag gjort den rättvisa rent skriftligt. I och med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald står jag mållös, men av helt fel skäl.  

Spider-Man 3 var – och är, den enda filmen som krossat mitt hjärta… Och ja, det där är en ganska fånig formulering då man faktiskt talar om en spelfilm, men när de första recensionerna började publiceras, så framträdde någon sorts minimal klump i halsen. Efter tre års väntetid och en hypemaskin utan dess like, så var det en grym verklighet att Spider-Man 3 inte bara var medioker, den var rentav genomusel…

Det är 16 år sedan J.K Rowlings magiska värld trollband mig i och med den första filmen i Harry Potter-serien, även om få idag – inklusive mig själv, inte ser tillbaka på Chris Columbus två första två filmer med någon större entusiasm, så är minnet av själva bioupplevelsen odödlig. Efter att ha sett De Vises Sten – genom en förhandsvisning, så stapplade jag in genom ytterdörren och var helt oförmögen att sluta tala om filmen.

Men efter Hemligheternas Kammare så började Potter-filmerna sluta komma ut regelbundet. Då Fången Från Azkaban slutligen fick premiär, så lämnades jag förvånansvärt oberörd. Rowlings böcker fortsatte dock att vara lika spännande och underhållande, men mitt riktigt fanatiska intresse för serien hade avtagit många år innan den sista filmen utkom 2011. 

Harry Potter – eller The Wizarding World, som det nu kategoriseras som, har fortfarande en arme av följare som är religiöst hängivna till Rowlings författarskap. Samtliga av dem har nog bevakat uppföljaren till Fantastic Beasts med samma intensitet som en vakande moder över sitt nyfödda barn. Och drygt elva år efter Spider-Man 3 så får jag ta på mig den osmickrande uppgiften att  komma bärandes med hundhuvudet. Det är inte filmens antagonist Grindelwald som begått det största brottet denna gång… Den skyldige är istället J.K Rowling och regissören David Yates. 

För att göra processen kort… Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är gräslig… 

Den där meningen svider nog lika mycket som salt i öppna sår för alla fans därute, även om jag själv inte längre är den påtänkta målgruppen, så vet jag hur exalterande och spännande det är att slutligen få se sin mest efterlängtade film. Men även för mig – som är vänligt inställd till Rowlings arbete, så finns det verkligen ingenting att tycka om här. 

Uselt mellanspel 

Warner Brothers låg på sina knän och bad om en möjlighet att få fortsätta göra filmer som relaterade till Harry Potter-universumet. Rowling uppfyllde önskningarna då hon tillkännagav att hon personligen skulle vara involverad i denna nya filmserie, då den utspelade sig flera årtionden innan De Vises Sten så hade man – enligt Rowling och Warner, fria narrativa tyglar.

Det första alstret var kanske inte så magiskt som teamet utlovat, återigen så bad man David Yates regissera – bara det ett oinspirerat val. Fantastic Beasts And Where To Find Them var medioker, men den såg åtminstone fantastisk ut. Eddie Redmayne hade också sina stunder, men därefter fanns det inte mycket att bli glad över. Katherine Waterston fortsatte med sitt döda skådespel och hela finalen var en axelryckning. 

När man nu har etablerat denna värld i hela åtta Harry Potter-filmer, plus den första Fantastic Beasts, så borde man kunna trampa gasen i bottnen och ge oss en explosiv film med fantastiska effekter och karaktärer som vi verkligen kan komma att älska… Men ingen av de förhoppningarna har uppfyllts, istället så har Yates och Rowling bestämt sig för att skapa ett horribelt mellanspel där absolut ingenting händer. 

Trots att det flyger båda besvärjelser och begivande kreatur, så står själva berättelsen helt stilla. Ett – av tusentals, problem är att Rowling valt att injiciera hela filmen med oändligt många sidospår och nya karaktärer, varav ingen av dem är det minsta intressanta.

Om man enbart hade hållit sig till etablerade karaktärer, som Redmayne och Waterston ,så hade vi haft en dödstrist film, men inte en plågsam. Detaljer som i föregångaren borde föra med sig stora konsekvenser, avhandlas här så slarvigt att jag nästan får en allergisk reaktion i ögonen. 

Konsten att döda en åsna

Rowling verkar mest intresserad av att pröva om man kan lasta en packåsna tills den stupar och dör. Efter att ha sett The Crimes Of Grindelwald så är svaret ja, efter att det stackars kreaturet stupat så fortsätter Yates och Rowling att – helt oberört, fortsätta binda fast bråte på den sedan länge döda åsnan. 

Denna barlast är i sin tur lika onödig som internet mobbing och allmän oförskämdhet. Vem har tex inte drömt om femton minuters lång lyteskomik där Dan Fogler gör sig till åtlöje ? Och då vi ändå håller på med att förstöra filmkonsten, så får vi specialeffekter som jag trodde hade begravts tillsammans med mammutar. 

Trots en skyhög budget så är allt det som skall verka magiskt mer som en sunkig trollerilåda från Tobbe Trollkarl. Men den där lådan har i alla fall magiska tricks som fungerar. Harry Potter har alltid tagit det fantastiska till en extrem, med flygande kvastar och jättelika hundar med tre huvuden, till och med för 17 år sedan detta genomfört med stor sofistikation, framförallt så var det påkostat.

Tekniken befinner sig numera ljusår förbi tidigare filmer, men The Crimes Of Grindelwald ser förkastlig ut. De magiska odjuren skulle inte ens kunna få göra ett inhopp i ett bannlyst avsnitt utav barnprogrammet Bolibompa. Designen är i sin tur gräslig, innovationsnivån är katastrofal, synen av katter med kycklingben är fulare än stryk. 

Med tanke på att ordet fantastisk är med i titeln så överväger jag att gå till konsumentombudsmannen och klaga, det finns inte ens en mikroskopisk fiber av detta som kan beskrivas som fantastiskt eller ens måttligt roande. 

Viva Las Vegas !

Alla trollformler och magiska uppfinningar har spetsats men någon hemsk drog som får allting att framstå som en förvriden parodi. Där det tidigare räckte med lite enkla färger och ljuseffekter, så vräker Yates nu på med en ljusshow som måste vara stulen från en av Celine Dions Las Vegas shower. Allting överdrivs och förlöjligas i denna totalt tondöva hantering. 

Förra gången fick vi åtminstone besöka ett vackert New York, med snygg art deco design. Nu så får vi istället packa resväskan och åka tills Paris, men förutom Eiffeltornet så ser den europeiska pärlan identisk ut med Manhattan. Den franska huvudstaden verkar också bara bestå utav en gatukorsning. 

Sedan har vi ’’berättelsen’’ och skådespelarna som tvingas medverka i den. Att filmen är fylld av referenser och påskägg är fullt acceptabelt, problemet är att de tryckts in utan någon större eftertanke. Precis som när George Lucas ödelade Star Wars med sin ökända prequel-trilogi, så begår man misstag på misstag då man desperat försöker länka The Crimes Of Grindelwald med de – kronologiskt, framtida Potter-filmerna. 

Trafikvakt 

Detta bidrar också till känslan av att filmen verkar vara på väg att brisera. Så fort det finns möjlighet så trycker man in lite till. Filmens tempo borde också fängslas på livstid, varenda sekvens är utdragen och innehåller vedervärdiga inslag då man klumpigt försöker förklara vad som händer. Inte ett enda av dessa tusentals klargörande ger oss någonting av värde, det är som att titta på en aggressiv trafikvakt som hurtigt dirigerar trafiken. 

Filmens mest effektiva scen – då vi återigen får så den magnifika trollkarlsskolan Hogwarts, förtas av det hemska manuset, i en scen som borde vara ren och skär magi, så passar man istället på att fördunkla och krångla till sin – redan genomusla, berättelse ytterligare. Rowling binder ett knut runt sina egna ben. författarinnan är den som borde ha svar på alla frågor, men hon framstår här vilsen och skogstokig när hon demolerar sitt egna noggrant uppbyggda arbete. 

Att idéerna är slut och inspirationen bortblåst sedan årtionden tillbaka, är plågsamt uppenbart. Enligt uppgift så kvarstår hela tre filmer i denna serie, det känns redan nu som att det är dags att börja samla på sig sandsäckar och konservmat för att överleva den epidemin. Det måste också tilläggas att detta är en rent groteskt mörk och otäck film, Rowling verkar vilja leka George R.R Martin och klämmer in ett par helt onödigt grymma sekvenser som inte har någon anledning att existera i en familjefilm.  

Eddie Redmayne och Katherine Waterston må stå som huvudrollsinnehavare, men deras tid på duken är minimal, istället för att utveckla dessa två, så stirrar mig sig istället blind på allt som inte har någon relevans. Det tillkommer en drös med nya och anonyma karaktärer, tillslut orsakar det huvudbry då jag förtvivlat försöker sortera dem i sinnet. Redmayne fick utstå en hel del kritik för sitt porträtt som den excentriske Newt Scamander, nog för att det var spretigt, men Redmayne är en karaktärsaktör som ändå försökte stabilisera föregående film. Denna gång så verkar Oscarsvinnaren vara nedbruten till ett miserabelt tillstånd där han stirrar ned i golvet och mest verkar vilja att eländet skall ta slut. Waterston som aldrig inspirerar till några glädjeskutt, är lika trist som alltid. 

Johnny Depp(ar) och dippar  

Allt det här är mer än tillräckligt för att helt och hållet underkänna filmen, men bottnen än inte nådd än. Mitt i denna totala gröt så finner vi Johnny Depp. Att ens beskriva Depps historiska nedgång i droger och anklagelser om våld mot – både, sin exfru Amber Heard och medlemmar av ett inspelningsteam, är en uppgift för betydligt bättre och mer erfarna skribenter och författare. J.K Rowling är inte rädd för att säga vad hon tycker på socialmedia, hennes progressiva och liberala agenda är något jag personligen kan relatera till och uppskatta. Därför är det så bisarrt då Rowling talade att försvara Depp i denna skandalcirkus. 

I all denna misär kunde Rowling inte ens ta det kloka beslutet att åtminstone vänta med att uttala sig tills dammet lagt sig kring skådespelaren. En redan grotesk film blir således än värre då denna kontrovers ligger som en tjock dimma över filmen. Depps insats är lika inspirerad som då han leker sjörövare, denna gång verkar han vilja efterlikna David Bowie, med en fruktansvärd frisyr och en kontaktlins som är otäckt likt sångarens skadade iris. 

Vart detta befinner sig på uselhetens botten är svårt att avgöra, Depp har på konststycket lyckats medverka i allt som kan kallas fruktansvärt de senaste åren, rockbandet’’ Hollywood Vampires som värsta exempel. 

Om det gör saker och ting enklare så är ni välkomna att kalla oss demoner för vårt låga betyg, om det på något sätt hjälper till i den läkande processen efter filmen så är det ett litet pris att betala vad det anbelangar oss. Men ingenting kan ändra det faktum att Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är rent och skärt skräp, och för det är jag genuint ledsen för alla er hängivna fans där ute, ni förtjänar bättre…

Betyg 1/10 

Cold War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Illusionen att befinna sig på 50-talet kommer med oväntat mycket bagage. Cold War saknar intensiteten och målmedvetenheten från Ida och känns osammanhängande och diffus. 

Efter kritikerfavoriten Ida så gör nu den polska regissören Paweł Pawlikowski comeback med Cold War, återigen handlar det om den svartvit och avskalad film. Man talar rätt ofta om filmer som ”påminner” tittaren om en svunnen tid, Sista Natten Med Gänget känns som en enda lång hyllning till det tidiga 60-talet, framförallt så är det en träffsäker kommentar kring den annalkande förlorade amerikanska ungdomen, den som snart skulle behöva fara till Vietnam för att slåss för ett ideal som ingen längre trodde på. 

Det är dock stor skillnad mellan nostalgi och en faktiskt representation av en del av vår historia. Hur tidstypiska kläder och kulisser man än kan skapa, så behövs det så mycket mer än ytterligheter för att verkligen övertyga sin publik om att filmen utspelas flera årtionden sedan. 

Österliga mästare 

Pawlikowski listar Andrei Tarkovskys The Mirror som en av sina favoritfilmer. Men i både Ida och Cold War ser jag snarare paralleller med den ryske mästarens episka Andrei Rublev. Den svartvita paletten och de oerhört vackra kompositionerna är rena hyllningar till den legendariska regissören. Pawlikowski hyllar inte bara bildspråket från Tarkovskys film, tempot och den enigmatiska mystiken är också på sin plats. 

Cold War anammar hela serven då det kommer till att bygga upp illusionen om att detta utspelar sig under tidigt 50-tal. Ingmar Bergmans filmer från samma årtionde är också en stor inspirationskälla, Bergmans mest kända verk från denna period var oftast kring 90 minuter långa, de bekymrade sig inte med att artigt presentera sina visioner, allting förblev som en mörk låda där man själv fick försöka beräkna och lista ut vad allt betydde. 

Tidsmaskin 

50-talet var fortfarande tidsperiod med dåtida principer, känslor var något som man fick hantera i ett isolerat utrymme, långt bort från nyfikna ögon. Och Cold War känns så autentisk att den skulle kunna placeras in i en filmfestival med temat 50-tal och misstas för ett stycke filmhistoria från nästan ett halvt århundrade sedan. Varenda scen ser fantastisk visuellt, ett par mycket avancerade sekvenser drar tankarna åt Citizen Kane och Orson Wells säregna sätt att filma folkmassor.

Och disciplinen att bibehålla denna illusion genom 90 minuter är imponerande. Förvisso så var Ida också återhållsam och reserverad, men denna gång har Pawlikowski höjt ribban ytterligare. 

Detta må vara en bedrift – tekniskt, men samtidigt så för en tidsmaskin som detta med sig allt det man inte reflekterar kring då man drömmer om ett liv i historien. Romantiken att föreställa sig vara en dekadent middagsgäst i någon av F. Scott Fitzgeralds champagne orgier under 20-talet, låter fantastiskt… Till en början… Med sedan kommer allt det där vi filtrerat bort eller försökt att glömma, syfilis, tuberkulos, bilar där ratten spetsade sin förare vid en krock, för att inte tala om de vedervärdiga ideal som gällde gentemot kvinnor eller människor med annan hudfärg än vit. 

Baggage 

Visserligen behöver vi inte drabbas av några av de där hemskheterna då vi ser Cold War, men flera av de moderna filmiska innovationerna har skett av en anledning. Eftersom Pawlikowski är så fast besluten att ge oss en så autentisk upplevelse som möjligt, så får vi också uppleva grovhuggen redigering, medeltida tempo och ganska fumlig hantering av filmens mest centrala hållpunkt – romansen. 

Enligt Pawlikowski själv så baseras mycket av filmen på hans föräldrars mycket trassliga relation, ett giftemål som var lika osäkert som en eka ute på världshavet. Detta skildrar han genom att låta filmen kasta sig mellan årtal och olika länder. Cold War är avsevärt mer ambitiös film än den lilla road trippen som Ida innebar, att Pawlikowski vidgar sina horisonter är enbart positivt, men det saknas en tydlig röd tråd och ett behövligt engagemang. 

Grovhuggen 

Karaktärerna förloras i sorlet från sjungande körer och snofsiga lägenhetsfester. Eftersom de båda huvudpersonerna båda är vårdslösa och måttligt ödmjuka, så är det för min egen räkning svårt att engagera sig för någon av dem. Cold War är också rastlös och otålig. Pawlikowski forcerar hela berättelsen, i en så kylig upplevelse som detta så måste det finnas utrymme till att studera detaljerna och nyanserna hos karaktärerna.

Kasten är så pass tvära att jag lämnas förvirrad och ganska känslokall inför hur berättelsen skall sluta. Det känns som att hela filmen bara är en ofärdig synopsis, en hiss-pitch som skulle behöva substans och eftertanke.  

Att Paweł Pawlikowski har ambitioner med Cold War råder det inget tvivel om, tyvärr så är det inte tillräckligt för att väga upp en ganska intetsägande och ganska grovhuggen historia. 

Betyg 5/10  

Boy Erased Recension 

Publicerad den av

0081

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ett starkt slut får publiken att glömma ett menlöst mittparti. 

Måhända är kanske inte Joel Edgerton redo att axla det stora ansvaret som en film som Boy Erased innebär. Men skådespelaren – som allt mer börjat intressera sig för regi, är en bra bit på vägen att bli genuint solid inom arbetsrollen. 

Det filmiska ekot slår till igen… För ett tag sedan var det Christopher Robin Och Nalle Puh, den kom som ett brev på posten efter Goodbye Christopher Robin. Tidigare i år såg vi The Miseducation Of Cameron Post gå upp på svenska biografer, där spelade Chloë Grace Moretz en tonårsflicka som – mot sin vilja, skickas till en tvångsinstitution där hon förväntas avprogrammeras sin homosexualitet. Premissen för Boy Erased känns som en enäggstvilling, förutom att huvudpersonen är av maskulint kön denna gång så kan man utan problem förlåtas om man skulle blanda ihop de två filmerna. 

Men då vi dyker djupare i de två filmerna, så är skillnaderna markanta.  The Miseducation Of Cameron Post kändes som en ofärdig skiss, för min personliga räkning hade jag svårt att relatera till någon av karaktärerna, filmen presenterades med en sorts självgod nonchalans. Istället för att belysa det fruktansvärda i att institutionaliseras för sin sexualitet, så var man mer bekymrad med att uppvisa den uppkäftiga revolt, man försökte vara lustig för sakens skull, något som fick filmen att verka fånig. 

007

I Want To Break Free 

Boy Erased gör genast ett mer personligt intryck. Edgerton har fortfarande svårt med att verkligen lyfta det tunga dramat, armstyrkan har inte hunnit byggas upp än, men övertygelsen och viljan att flytta berg är uppenbar. Filmens introduktion är utan tvekan väl menande, men den griper inte tag och ruskar om tittaren. I centrum står den religösa och till ytan perfekta förortsfamiljen Eamons, där Russel Crowe spelar familjens orubbliga frontfigur. 

Både Crowe och hans fru – som spelas av Nicole Kidman, känns under flera sträckor som otydliga och ofärdiga karaktärer. Edgerton väljer att porträttera dem som anpassningsextremister, inte ett hårstrå står på sniskan i Kidmans Dolly Parton frisyr. Att de dessutom lever strikta liv efter katolska principer, gör det en smula ensidigt, framförallt då filmen inte skapar några riktiga dimensioner åt någon av sina karaktärer. 

Att låta två extremer kollidera är ett klassikt berättarknep för att skapa spänning och friktion i sin berättelse. Boy Erased har åtminstone ett frikort för denna kliché – den är baserad på en självbiografisk roman, men oavsett så känns en berättelse som detta predestinerat att fungera i filmad form. Och ett flertal scener är både kraftfulla och oväntat mörka, även om starten inte fullt anammar denna svärta så kommer den krypande som ett rovdjur desto längre filmen löper. 

003

Håglöshet 

Tyvärr så kämpar Joel Edgerton med lite av samma håglöshet som återfanns i Cameron Post, man väljer – precis som ovannämnd film, att hacka upp storyn och presentera scenerna i icke kronologisk ordning. Detta skapar en viss mystik kring händelserna som lett ’’tvångsinläggningen’’, men samtidigt så berövar man publiken på ett visst emotionellt engagemang, det tar avsevärd tid innan vi faktiskt börjar förstå hur pusselbitarna skall ligga. 

Själva mitten är också en tröttsam svacka, hela historien går runt i cirklar, Edgerton medverkar själv som den inbitna tyranniske reformatorn. Tyvärr verkar han ha lite svårt att både agera och regissera, karaktären bör vara diabolisk utan att bli en karikatyr, men det blir bara ett slag i luften då Edgerton inte förmedlar något obehag.  

Lucas Hedges är i sin tur lättare att finna tycke för här än i Manchester By The Sea, detta är återigen en fåordig och strulig person som har svårt att uttrycka sig verbalt. Hedges förblir dock något onåbar i flera viktiga scener, karaktären han spelar är också onödigt avslagen, både i sitt känsloliv och beslutsamhet, resan från passiv till aktivist känns för hastig och det skapar viss irritation att Hedges agerar med sådan överdriven apati. En tystlåten karaktär behöver inte vara otillgänglig, det har vi sett prov på i flertalet andra filmer med grymma premisser där personerna marginaliseras pga externa krafter.  

0101

Superb slutspurt 

Det är filmens final och epilog som det verkligen lossnar… Då slås ögonen upp hos både Edgerton och publiken. Alla vredeskänslor och orättvisor får äntligen stå i centrum, hur man väljer att visa revolten mot förtrycket är simpelt men oerhört starkt. Där Kidman och Crowe har gått på energisparläge genom hela filmen, så tar de sats i den tredje akten. Tillslut så får de skina i två mycket emotionella och minnesvärda roller, de är också helt befriade från pretentioner eller förhoppningar om hedersceremonier.    

Joel Edgerton har en bit kvar innan han verkligen kan stoltsera med att båda kunna agera och regissera, men med Boy Erased visar han prov på en god förmåga att hantera konflikt och upplösning. När man väl lämnar salongen så har man förträngt mittendelens mediokra innehåll. Istället är det besinningslöst starka slutet omöjligt att sluta fundera kring, och det är en rejäl bedrift.

Betyg 6/10  

Red Dead Redemption 2 Recension 

Publicerad den av

tdxv4zzkqyjnm9pmwxw0

All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Summering: Man lämnas helt utkörd och gråtfärdig av Rockstar Games nya mästerverk. Konkurrensen lämnas kvar i dammet när vi får besöka ett vilda västern som nästan kan misstas för Westworld. En ny standard har satts… 

Full Disclosure: Detta spelades igenom på en vanlig Playstation 4 (Ej Pro)

En dryg vecka har passerat sedan Rockstar Games släppte sin uppföljare till Red Dead Redemption som kom ut år 2010. Under denna korta period så har uppföljaren redan reserverat en plats i spel – och kulturhistorien. Försäljningssiffrorna är ofattbart stora, snittbetygen på recensionsaggregats webbsidor som Metacritic slår alla rekord. Att ens försöka bidra med något nytt i denna hyllningskör är således svårt – kanske till och med omöjligt… Men att inte erkänna att Rockstar återigen har skapat en helt unik upplevelse som saknar motstycke vore att abdikera från något sorts journalistisk ansvar. 

Det finns bra spel, det finns usla spel och sedan så finns de spel som är utvecklade av Rockstar Games. Spelindustrin växer exponentiellt för varje år, spelbranschen kommer – tillskillnad mot film och musik, alltid vara beroende av lagar och begränsningar som relaterar till teknik och hårdvara. Desto bättre processorer och grafikkort, desto fler möjligheter att förnya och innovera. För ett årtionde sedan så associerade man ett konsolskifte – uteslutande, med bättre grafik, då Microsoft’s Xbox 360 och Sony’s Playstation 3 anlände var en försäljningspunkt att upplösningen hade mer än dubblerats och nu kunde kategoriseras som HD. 

Väldigt lite av diskussionen ägnades åt vilka spelmässiga förbättringar vi kunde vänta oss. Som alltid så är det initiala utbudet av spel till en ny konsolgeneration sällan något man ser tillbaka på med någon större stolthet. Oftast handlar det bara om tekniska demonstrationer. Ingen vill idag – frivilligt, spela igenom Peter Jacksons King Kong eller HD versionen av ’’Riiiiiiiiidge Racer’’. 

Ca två till tre år brukar behöva passera innan den nya tekniken kan användas till att förbättra det spelmässiga innehållet. Gears Of War förförde spelvärlden med sin otroliga grafik, men det innovativa ’’cover-systemet’’ var spelets hjärta. Med detta innovation så kunde man förändra tempot och strukturen för så kallade ’’shooters’’. 

Man var inte längre tvingad till att röra sig i en korridor och blixtsnabbt skjuta allt som framträdde på skärmen, istället kunde man nu röra sig på en spelplan som erbjöd taktiska möjligheter, att enbart rusa fram ledde till en snabb begravning. Mekaniken i sig hade förekommit innan Gears Of War, men då den nya hårvaran även kunde hantera artificiell intelligens som hade förmågan att flankera, så hade man skapat ett helt nytt spelsystem för actionspel. 

kcfpf8wa8esalk0qkpo5

’’Tonight I’m a rock ‘n’ roll (rock)star’’

Rockstar prövade initialt sina vingar genom att släppa något så oväntat som ett spel om bordstennis. Efter att ha släppt tre Grand Theft Auto spel till Playstation 2 och Xbox med samma motor, så bestämde sig studion för att genomföra en rejäl teknisk renovering och uppgradering inför nästa stora projekt. Grand Theft Auto 3 var inget annat än en teknisk revolution då det utkom i början av 00-talet, att Rockstar – med mycket begränsad teknik, hade lyckats skapa en hel stad med trafik och fotgängare, var ett närmast chockartat genombrott. Uppföljarna Vice City och San Andreas blev även de hyllade för sina skyhöga ambitioner, men gameplay-delen förblev oförändrad. Grand Theft Auto var fortfarande bara en sandlåda, spelkontrollen var klumpig och det var snarare ett mästerligt koncept än ett fullbordat spel. 

Bröderna Sam och Dan Houser – som är Rockstars överhuvuden, förstod att något behövde förändras då serien gick in i en ny konsolgeneration. Arbetet påbörjades med Grand Theft Auto 4, en utveckling som kantades av uppsägningar, förseningar och ytterst medioker PR. För första gången någonsin så verkade Rockstar vara på väg att släppa ett spel som inte skulle försätta spelvärlden i eld och lågor. 

Men efter att antal förseningar och mediokra trailers så släppes äntligen den fjärde delen i spelserien i april 2008. Och likt en storartad rockstjärnas comeback så klev Grand Theft Auto 4 upp på scenen och rev ned både taket och arenan. Från och med första scenen där Nico Bellic sätter sin fot i Rockstars version av New York City – Liberty City, så stod det klart att detta inte bara var en uppföljare i namnet, den nya tekniken tillät Rockstar att skapa en spelvärld som var mer detaljerad och ambitiös än allt annat som vi tidigare sett. 

Från skrämmande livslik fysik till makalös ljussättning så var Grand Theft Auto 4 det närmaste man kom till att uppleva en gangstersaga i spelbar form. Men den största överraskningen var spelets manus och det i sin tur starka berättandet. Tidigare inlägg i spelserien kändes som tramsiga pastischer, där man blandade ihop allt det som inspirerat bröderna Houser. Både Vice City och San Andreas lutade sig på filmer som Scarface och Boys ’’n’’ The Hood. Det förstärkte känslan att Grand Theft Auto enbart var en lekstuga där den huvudsakliga behållningen låg i det kaos som spelaren kunde orsaka.  

Med del fyra så var det slut med tramset och lekarna, även om det fanns ett överflöd av popkulturella referenser så valde Rockstar att presentera Nico Bellic som en empatisk och tänkande människa som dras ned i ett helvetisk kaos av kriminalitet och intriger. 

Grand Theft Auto 4 cementerades i mitt sinne som spelet som fick mig att inse att industrin var på väg in en ny era; en mer vuxen och artistisk fas som gjorde mediet till något mer än bara ett tidsfördriv. 

Den femte delen serien var ännu bättre, återigen så tog Rockstar och lärde sig av sina misstag och gav sig sjutton på att slå världen med häpnad. Återigen så var det obestridda härskare av spelvärlden. 

x8xczj2a0y6g9rnhboko

’’Saddled his pony and rode out deep into the West’’

Men mellan Grand Theft Auto 4 – och 5 så släpptes Red Dead Redemption. Ett spel som tog GTA- modellen och applicerade den på vilda västern. Det var ett enormt kliv framåt – rent tekniskt   . Världen innehöll denna gång vildmarker, med vilddjur och ett raffinerat stridssystem. Red Dead Redemption ansågs av både kritiker och spelare vara ett bättre spel än Grand Theft Auto 4. Och spelmässigt var det ingen diskussion om att vi hade tilldelats en avsevärd förbättring, spelkontrollen var bättre och uppdragen hade äntligen fått de efterfrågade kontrollpunkterna som längre uppdrag till rena mardrömmar. 

Istället var det storyn och dess övergripande ton som inte fick mig att bli lika lyrisk och hänförd. Rockstar återgick till något lite mer surrealistiskt och skruvat, huvudpersonen John Marston blev aldrig lika fascinerande som Nico Bellic. Karaktärerna som spelaren mötte kändes som menlösa karikatyrer, något som förstärktes av de överdrivna sydsats dialekterna. 

Spelet belyste också ett problem hos Rockstars spel som inte GTA 4 heller hade löst. Uppdrag som mest gick runt i cirklar, det kunde ta ett ex antal timmar att nå fram till sitt mål, under den tiden så genomförde spelaren enbart meningslösa uppgifter. Precis som flertalet TV-serier så verkade det som om Rockstar försökte förlänga upplevelsen på konstgjord väg. 

Så inför uppföljaren har jag varit spänd, men kanske inte så extatisk som resten av spelvärlden. Grafiskt har det sett fantastiskt ut, men berättelsen – som utspelar sig innan det första spelet, har lämnat mig oberörd. Men efter oräkneliga timmar i detta semi-fiktiva USA, så är jag helt stum… Red Dead Redemption 2 kan – hittills, vara det bästa spelet som någonsin gjorts… 

qg7gx276z3hsqlr9xpt6

’’He cocked his pistol pulled the trigger and shouted, ”Let it start”

Dagens uppföljare inom spelvärlden kan ofta påminna om dåtidens expansioner, små förbättringar men överlag oförändrat. Om vi ser på exempel som Assassins’s Creed eller Halo 2-3, så är det en fråga om medelstora förbättringar, inte jättelika kliv. 

Det är åtta år sedan Red Dead Redemption kom ut, fem år har passerat sedan Grand Theft Auto 5. Enligt uppgift har utvecklingen för Red Dead Redemption 2 pågått i sju år, en oerhörd period. Rockstar kunde ha tillfredställt sig själva och spelarna genom att bara släppa ett spel som var en teknisk förbättring och uteslutit större förändringar. Men några halvmesyrer finns inte hos denna utvecklare, målet är att förbluffa, dominera och visa vart skåpet skall stå. 

Det är nästan omöjligt att förklara hur stor skillnaden är mellan del ett och två. I en långsam och suggestiv introduktion så börjar spelarnas resa med huvudpersonen Arthur Morgan, en grovhuggen med godhjärtad buse som leds av den idealistiske och predikande ledaren Dutch Van Der Linde. Det är inte frågan om någon explosiv introduktion, den största faran är den mördande kylan och en snöstorm som nästan orsakar temporär blindhet. Mitt i detta ger sig spelaren ut i vildmarken och således har ett epos startat. 

dhw6ucx9laj5esv6rngn

’’Till he sat high upon an icy mountaintop’’

Rockstar har inte bara förbättrat utan förädlat hela sin spelformel. Det börjar rent estetiskt, Red Dead Redemption 2 är ett tekniskt under, förutom CD Projekt Red, så finns det ingen utvecklare som ägnar sig åt samma detaljrikedom och omsorg. En snöstorm i andra spel är lite enkla partikeleffekter. Här så drar man in spelaren genom TV-skärmen, snön är som kvicksand vilket gör det omöjligt att röra sig, snön fäster i de tjocka yllekläderna och mörkret omfamnar horisonten. I andra spel är transportsträckor enbart tristess, här är det gastkramande spänning. 

Den helt absurda detaljrikedomen slutar aldrig att förundra. Då man äntligen lämnar snön bakom sig och kommer ned till lummig grön skog, så startar det på allvar. Red Dead Redemption kunde vara något segt då man skulle ta sig mellan städer och uppdragsgivare, denna gång är spelvärlden större än någonsin. Men det är inte fråga om några ointressanta sessioner på en hästrygg, varenda ridtur är ett äventyr i sig. En liten detalj som förändrar nästan allting är den vänstra avtryckaren, det sitter nästan i ryggmärgen att avtryckarknapparna enbart är till för att avlossa bly. Nu är den förvandlad till en kontext känslig knapp som gör det möjligt att interagera med ALLA spelets karaktärer. Dialogbeslut och interaktion är nästan alltid statiskt, men genom att luckra upp detta stigma så får spelaren en helt annan kontroll över spelvärlden. 

Att tillföra något så enkelt som ständig interaktion med omgivningen, skulle kunna ha lett till en spelmässig röra. Dialogen kunde ha återupprepats och de icke spelbara karaktärerna kunde ha känts som döda delar av kulissen. Rockstar har ett rykte som spelvärldens divor och deras egensinniga och nonchalanta attityd innebär att de gör allt på sitt eget sätt. Det ironiska är att deras spel är raka motsatsen mot den PR-bild de vill bibehålla. Det finns en sådan omsorg och ödmjukhet inför spelaren, allting skall bara fungera och briljera. 

De små men många tillvägagångssätten är så varierade och djupa att jag försätts i trans. Alla av spelets invånare reagerar naturtorget på spelarens handlingar, det finns varierade svar och beteenden. Istället för att sätta upp en rad olika alternativ för vad som skall uttryckas, så är allt satt till två sorters interaktioner – aggressiv eller tillmötesgående. 

Detta gör att ett dispyt på stan kan utvecklas till en helt egen och unik berättelse. Vid ett tillfälle på min färd mot den lilla staden Strawberry uppe i bergen, så stöter jag på två campare som slagit upp ett läger, nyfiket närmar jag mig dessa två herrar. De är måttligt roade av mitt sällskap och ber mig lämna, uppkäftigt så väljer jag att inte röra en fena och väljer att ge dem ett aggressivt gensvar. På ett par sekunder tappar de båda herrarna tålamodet och drar sina vapnen och börjar beskjuta mig. Därifrån kastar jag mig bakom en sten och en galen eldstrid utbryter. Men nöd och näppe får jag fram ett hagelgevär som avslutar konfrontationen. Efteråt så väljer jag att söka igenom deras kroppar efter värdesaker. 

Denna lilla episod är bara ett exempel på briljansen i Rockstars design, flera event är såklart planerade och programmerade, men beroende på hur spelaren hanterar dem så är spelet flexibelt. Improvisation kan leda till äventyr som är lika episka som den skrivna och snitslade berättelsen. 

mptosgjarjlyqxy7lqsm

”We cannot undo these things we’ve done”

Mängden anekdoter och personliga äventyr kan fylla ett antal lexikon. Om man nu inte skulle vara intresserad av att utforska och leka med spelvärlden så är Red Dead Redemption 2 helt briljant som en ett rent enspelar äventyr. Dan Houser – som skriver manus, har tonat ned den överdrivna cynismen och sarkasmen från Grand Theft Auto 5, mycket av brutaliteten och den kolsvarta humorn finns kvar, men denna gång så verkar det som att Rockstar vågar berätta en riktig berättelse utan konstigheter. Morgan och hans anhang är en typ av alfahanne som inte har någon plats i det annalkande 1900-talet, samtliga karaktärer processar det på olika sätt, Morgans filosoferande och reflektioner kring sin allt mer marginaliserade existens är både fascinerande och tragisk. Parallellerna med dagens USA, där allt är till salu blir slående, i och med den högerpopulistiska våg som sköljer över förenta staterna och Europa, är det tydligt att saker som rasism och imperialism inte var exklusivt till 1800-talet. 

I GTA så delas uppdragen ut av specifika karaktärer, man tar sig till det uppdrag som man önskar utföra och fortsätter därefter. Denna gång så behöver inte den namngivna interaktion innebära att denne har ett uppdrag för spelaren, andra karaktärer kan dyka upp mitt i mellansekvensen och ge Arthur en uppgift. Således får berättelsen och mellansekvenserna en helt annan relevans, det känns inte längre som att man systematiskt klättrar på en stege, man lever och är Arthur Morgan i spelets nu. Spelaren ges tillåts även fatta ett antal beslut under några av de mest dramatiska uppdragen, detta försätter känslan av att man som spelare har total kontroll. 

c9xalka7stjkx4mes7kp

The Good, Bad And no Ugly 

Huvudstoryn är så pass stark och spännande att jag många gånger helt ignorerar spelets uppsjö av aktiviteter och sidouppdrag. Än mer hisnande blir det då samtliga sidouppdrag är minst lika spännande och välskrivna som huvudberättelsen. Utöver det så kan man jaga efter legendariska djur, spela poker, tämja hästar, leta efter efterlysta banditer och, och…… 

Ja, sådär kan man hålla på ett bra tag. Det är nästan obegripligt stort och varierat, mot slutet av Red Dead Redemption 2 är jag helt matt, och trots en rigorös genomspelning finns det tonvis med saker kvar att göra i denna värld. 

Spelmässigt känns det också betydligt bättre än sin föregångare, fysiken är återigen obehagligt realistisk, de många eldstriderna blir nästan aldrig detsamma då samtliga vapen har en enorm kraft och påverkan. Det är utan tvekan Rockstars mest brutala och våldsamma spel, hagelgevär sliter av kroppsdelar, kulor penetrerar kroppar och lämnar stora kulhål där blodet sprutar. Våldet är både obehagligt och filmiskt, efter varje eldstrid bör man söka efter ammunition och andra användbara objekt som kan finnas hos fallna fiender, då man gå runt i en salig blandning av blod och avslitna lemmar känns det som ett vykort från en Sam Peckinpah film. 

Spelkontrollen är överlag stabil och funktionell men kan då och då upplevas som oprecis. Problematiken uppstår då man skall interagera med vissa föremål inomhus. Som vanligt så använder man väldigt många av handkontrollens knappar till ett antal olika funktioner, i vardagliga ärenden är det inget större problem, men då man snabbt behöver dra fram ett vapen från sin sadel, så kan det vara något bökigt. Att ta skydd bakom solida saker som väggar fungerar smärtfritt, men i vissa lägen kan det vara svårt att veta om man är skyddad eller inte bakom saker som stenar eller träd. 

Väl inomhus så ges man möjligheten att genomsöka köksskåp och nattygsbord, detta leder ibland till att de kontextkänsliga knapparna har svårt att avgöra ville manöver man vill utföra. Kameran är också något för inklämd de gångar man befinner sig på mindre ytor inomhus, visserligen kan man byta till förstapersons vy och på så sätt lösa en del av problemet, men jag hade gärna sett att Rockstar hittat en lösning som inte kräver att vi byter perspektiv.   

xegpfnsvlyeld0zkjnrc

’’I feel a dirty wind blowing’’ 

Sedan bör man vara beredd på att Arthur Morgan inte är någon höjdhoppande supersoldat från Titanfall. Eftersom allt är bundet till realistisk fysik så rör man sig långsamt i gyttja eller snö, ett gevär laddas om efter varje skott, att byta ett magasin tar avsevärd tid. Allting sker genom knapptryckningar, vill du flå ett djur för att ta dess päls så måste du initiera detta genom ett knapptryck, detsamma gäller för att öppna låsta dörrar etc. Detta kan låta som en oerhörd tristess, men Rockstar vet precis vart gränsen skall dras, ammunition plockas upp automatiskt och icke låsta dörrar öppnas också av sig självt. Men då man tvingar spelaren till att genomföra mycket av interaktionen själv så får man en slags fysisk relation till spelvärlden, detta är en interaktiva plats, inte en interaktiv film där man bara kan se på. 

Animationen är också ett kapitel i sig, sättet spelaren rör sig och kämpar igenom terräng är trollbindande. En detalj som att ens hatt kan blåsa av i en eldstrid och ta skada är ännu ett exempel på den otroliga hängivenheten till detaljer. Känslan att gå in i en butik och handla individuella paket med ammunition är osedvanligt tillfredställande.

dorsz0jbcecmkxvzi3t8

’’Devils and dust’’

Slutligen så måste en eloge ges till grafiken. Detta är ett smärtsamt vackert spel, i vissa lägen kan  ljussättningen och de högupplösta texturerna få spelet att se fotorealistiskt ut. Varenda stad och plats har sin egna geografi och identitet. Från leriga och smutsiga småstäder till den industriella storstaden Saint Denis. Där det första spelet till största del var öken och sand så är detta klart mer varierat och stimulerande. Då jag besöker spelets olika barer ställer jag mig och bara tittar med stora ögon, i ett hörn så står bartendern och serverar drinkar och ett par meter därifrån spelas det poker. Än så länge har vi inga naturtrogna robotar som gör det möjligt för oss att besöka Westworld, men Rockstar har skapat ett substitut som heter duga.     

Och det låter lika ljuvligt som det ser ut, musiken är förvisso diskret men samtidigt oerhört stämningsfull, röstskådespelet är mästerligt och alla små läten som den porlande bäcken med omgivande fågelsång måste upplevas.  

Antalet instanser av briljans är oräkneliga… 

Det enda jag egentligen kan ifrågasätta är den överdrivna mängden jaktsekvenser och strider där det enbart strömmar in fiender. Det påminner om äldre Call Of Duty-titlar där bataljen inte tog slut förens man rörde sig fram till en osynlig spärr. En del av dessa sekvenser blir förutsägbara mot slutet då det nästan alltid slutar i blodbad. De gånger man tillåter spelaren att slutföra uppdragen mer försiktigt är klart mer stimulerande. 

h8f9uojkzvaau8pxsyxi

Bättre än bäst 

Så visst finns det en och annan av Red Dead Redemption 2 som inte kan kallas perfekt, men absolut perfektion finns inte. Rockstar har denna gång vuxit, de berättar en story som både är underhållande men emotionell, vi får möta karaktärer som är mer än bara karikatyrer. När allting är sagt och gjort så lämnas man andfådd och slutkörd. Detta är en helt ny standard för spelindustrin och det kommer ta lång, lång tid innan detta blir normen. Red Dead Redemption 2 är – just nu,  tillsammans med The Witcher 3: The Wild Hunt, det bästa spelet som någonsin har gjorts… 

Betyg 10/10 

The Nutcracker And The Four Realms Recension 

Publicerad den av

005

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

015

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

013

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

004

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

006

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ? 

Bohemian Rhapsody Recension

Publicerad den av

0092

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Det helt geniala slutet får en i övrigt platt film att lyfta något.  

150-300 miljoner sålda skivor… Det är bara en av de ofattbart många och stora valörerna som det brittiska rockbandet kan pryda sin Wall Of Fame med. Det är nu hela trettiotvå år sedan Queen genomförde sin sista konsert med Freddie Mercury som frontman, men ständigt drar bandet till sig nya och yngre lyssnare. 

Mick Wall författade för tio år sedan en bok om Led Zeppelin med titeln; When Giants Walked The Earth. 70 och 80-talet var den tidsperiod då rockmusiken nästan uppnådde religös status.  Rockband spelade numera på gigantiska sportarenor som utan större problem kunde husera tiotusentals besökare. Flertalet av dessa gudomligt framgångsrika band omgavs av minst lika bisarra och otroliga anekdoter. Van Halen sades tex kräva att godiset M&M inte fick innehålla karameller med färgen brun. Led Zeppelin levde ett minst lika osannolikt lov med en privatjet som hade en öppen eldstad installerad. 

Queen var definitivt inte befriade från bandmedlemmars drogmissbruk eller excentriskt uppförande, men då vi jämför dem med sina kollegor så var den brittiska kvartetten osedvanligt dämpad. 

Således har man ganska liten tillgång av dramaturgisk ammunition, filmer som Walk The Line och Beyond The Sea tenderar alltid att sammanstråla då det kommer till artisternas livskriser.  Bohemian Rhapsody har istället genomgått en osannolikt strulig produktion. Redan på manusstadiet var bandmedlemmarna Roger Taylor och Brian May missnöjda med filmens fokus. Enligt utsago så ansåg de att den initiala versionen uteslöt resten av bandet och enbart fokuserade på Mercurys liv och karriär. Vem som skulle spela en av musikvärldens mest kända ikoner var också långt ifrån problemfritt. Klåparen Sacha Baron Cohen var till en början redo att ta sig an rollen som Mercury, vi får nog tacka högre makter för att detta inte blev verklighet. 

0084

’’How music changes through the years’’

Svårigheterna ville inte ge med sig, regissörer och skådespelare kom och gick. Det såg ut att vara lika låst som det nuvarande svenska parlamentariska situationen. 

Mitt i detta infernaliska utvecklingshelvete så stod det till slut klart att Bryan Singer skulle regissera med Rami Malek i huvudrollen. Men det tog inte lång tid innan denna sjösättning också började nosa på samma öde som Vasaskeppet. Singer verkar – enligt uppgift, ha äntrat någon sorts temporär galenskap och utsatt hela filmteamet för diverse otrevligheter. Delvis vägrade regissören att komma i tid, det blev också aggressiva konfrontationer med Rami Malek. 

Och som kronan på verka så drogs Singer ned av MeToo och ytterligare avslöjanden om att han  utnyttjat minderåriga sexuellt. Då Bryan Singer slutligen lämnade projektet var förvåningen minimal. Skådespelaren och regissören Dexter Fletcher fick det otacksamma jobbet att ta över inspelningen, men pga av filmindustrins bångstyriga byråkrati, så får Singer fortfarande stå kvar som regissör, ett faktum som ingen kan känna sig särskilt bekväm med. 

Sådan här turbulens brukar aldrig leda till något bra, i bästa fall så kan hoppas på en nödlandning. Bohemian Rhapsody är inte på något sätt en katastrof, bara medelmåttig och anonym. Att spekulera i vad för sorts film Singer hade gjort är helt lönlöst, att byta regissör under pågående inspelning verkar bli allt mer normalt. Årets Solo: A Star Wars Story känns nästan som ett avlägset syskon till Bohemian Rhapsody, två högt profilerade projekt som bägge stötte på oväntade missöden. Slutprodukterna är inte förskräckliga, men meningslösa och tråkiga.  

0062

’’You’ve yet to have your finest hour’’

Brian May och Roger Taylor må ha opponerat sig mot tidigare utkast av manuset, men de kan omöjligt ha blivit mer tillfredsställa över detta slutresultat. Förvisso så är Taylor, May och basisten John Deacon närvarande i filmen. Men det största fokuset är på Mercury, allt annat faller bort ju längre man fortsätter i berättelsen. Det finns flera tillfällen då man kunde ha avvikt från Mercury och åtminstone nämnt egenheter som att Brian May faktiskt spelar på en gitarr som är skräddarsydd av honom och hans far. 

Genom hela filmen så försöker man understryka att bandet var – och är, som en sammanvävd familj, att deras kreativa skapande var som bäst då de argumenterade och slogs för sin sak. Hur många gånger man än poängterar detta så känns det ihåligt då själva karaktärsarbetet är genomgående mediokert. Saker och ting förvärras också av att berättelsens struktur är stel och mekanisk. Det handlar om övertydlig symbolik, klena sekvenser där man försöker binda dramat direkt till det kreativa skapandet. Själva dramaturgin har en alldeles för uppenbar passform och allting smälter samman på ett ytterst tveksamt sätt.  

0023

’’You had your time, you had the power’’

Med tanke på att Queen ägnade stora delar av studioinspelningarna till att experimentera och böja på normerna, så är det beklagligt att filmen vägrar att ta risker eller göra ett tydligt avtryck. 

Mercurys resa, som börjar på flygplatsen Heathrow, är den sortens narrativt stoff som Hollywood åtrår mer än något annat. Mercurys egen sexualitet var ständigt en medial diskussionspunkt, och då filmen skall visa hans insikt kring att vara homosexuell så känns det osannolikt klumpigt. 

Rami Maleks porträtt känns också något obestämt. Privat så beskrevs Mercury som skygg och lågmäld, Malek spelar enbart rollen som den flammande och energiska karaktär man kunde se på scen. Mercurys något säregna sätt att tala – en bieffekt av hans fyra extra tänder, känns ogenomtänkt. Malek är alldeles för ansträngd och bekymrad över teknikaliteter, inte att hitta karaktärens sanna själ. De sista året av sitt liv så sägs Mercury ha varit mer produktiv än någonsin, han fortsatte att blanda soloprojekt med Queen, denna episod av hans liv berörs inte alls. 

0012

’’Our voices can’t be heard’’

Mercury besatt en röst som än idag är legendarisk för sin dynamik och makalösa omfång, att tro att någon icke tränad aktör skulle kunna imitera detta vore dåraktigt. Flera av de många montagen av konsertscener, använder originalinspelningar med Mercury, men utöver detta så har man valt att göra en mix där man blandar tre olika röster, Mercurys, Malek och en imitatör. Detta gör att vissa sångnummer som inte finns inspelade, låter någotsånär trovärdiga. Att vi har att göra med en sorts ljudmässig retuschering kan dock urskiljas alldeles för väl då själva ljudmixen är rejält ihålig, det låter ibland som en riktigt dålig bootleg inspelning.  

Resten av ensemblen får lika lite utrymme som Bröderna Marx i den där båthytten i En Natt På Operan. Basisten John Deacon må har varit gruppens mest tillbakadragne medlem, men hans närvaro i Bohemian Rhapsody är nästan spöklik, han är enbart en kropp som skall fylla en av fyra stolar, mer än så är det inte.   

Precis som förra årets film om tennislegenden Björn Borg, så är Bohemian Rhapsody fylld med pompösa och överdrivna tal, karaktärerna genomför teatral monolog där de begrundar vad deras handlingar kommer innebära för framtiden. Hela persongalleriet känns ofullständigt, trots alla strapatser och äventyr så har det egentligen hänt väldigt lite då vi når filmens slut. 

0034

’’Become some background noise’’ 

Det största misslyckandet är att man helt och hållet ignorerar att belysa de ting som gjorde att Queens musik blev så framgångsrik. Gruppen går från barband till världsartister på ett par minuter, detta är i en tid då konkurrensen var mördande. Möjligheten att ge publiken en god inblick i varför detta band lyckades med att dominera försäljningstoppar och fortfarande får folk att tala i tungor då man nämner dem, utesluts helt och hållet, det är ett klassiskt filmmisstag där man enbart fastslår artisters briljans utan att egentligen utreda vad som gör dem så unika.             

Emotionellt känns hela upplevelsen tandlös, men mot slutet så rycker man upp sig och levererar en fantastisk sekvens där man iscensätter bandets mest bejublade framträdande – Live Aid konserten 1985. Genom lite enkla berättarknep och en oerhört imponerade rekonstruktion av de smockfulla Wembley Stadium, så lyckas man förmedla den extas och lycka som rockmusik kan innebära. Musikens helande kraft visualiseras av den upphetsade publiken som sjunger med och fäller tårar, det är obeskrivligt kraftfullt att se. Det är så starkt att man nästan kan förlåta resten av den ytterst medelmåttiga upplevelsen… Nästan….     

Om man hade kunnat ta denna briljanta sekvens och låtit den ge näring åt restan av filmen så hade vi haft en rockopera fylld av känsla och glädje, nu får vi bara en påminnelse om vad som kunde ha varit, showen fortsätter inte, den sätter sig bara i ett hörn och suckar uppgivet.  

Betyg 5/10 

The Girl In The Spider’s Web Recension 

Publicerad den av

0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10      

Sorry To Bother You Recension 

Publicerad den av

0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10 

Suspiria (2018) Recension 

Publicerad den av

0033

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Stor potential massakreras av dålig disciplin och fruktansvärt utdragen speltid.  

Vissa saker skall inte kunna inträffa… Som att förlora en fotbollsmatch då man leder med fem mot noll i den sista perioden. Men i år har två sådana kapitala misslyckanden skett i filmvärlden, i våras hade Jason Reitmans Tully premiär. Allting var på sin plats för en godkänd eller till och med bra film, sedan kom avslutningen som underminerade allting. 

Många gånger så kan man på ett ganska tidigt stadium avgöra vad för sorts film man har att göra med. Att någonting börjar mediokert och sedan blir bra är väldigt sällsynt. Suspiria når en nagelbitande topp mot mitten och ser ut att klara sig hela vägen fram till målsnöret. Men då segern hägrar så tar man både en toalettpaus samt en kafferast, när man väl kommer fram till mållinjen så finns varken åskådare eller domarna kvar. Både filmen och publiken bli snuvade på segerfyrverkerierna och folkets jubel. Att Suspiria misslyckas så kapitalt med att ro hem segern är närmast smärtsamt då det finns flera inslag som är mäkta imponerande. 

0011

’’Wanna bewitch you in the moonlight’’

Regissören Luca Guadagninos senaste film var Call Me By Your Name, det var allt annat än en färgstark upplevelse. Romansen mellan Timothée Chalamet och Armie Hammer må – narrativt, ha varit dämpad och reserverad, men det innebär inte att det inte skall återfinnas någon passion eller emotionellt kraft. Ang Lee lyckades hitta en helt fantastisk balans i Brokeback Mountain, där var karaktärerna är än mer tillbakadragna och inkapabla att visa upp sann kärlek mellan varandra, men det som skedde mellan raderna var både vackert och plågsamt att bevittna. Call Me By Your Name lämnade mig enbart kylig och ointresserad. 

Dario Argentos Suspiria film är en kort, ganska otydlig och abstrakt upplevelse. Argento må ha varit en pionjär då det kom till att göra mer ”intellektuella” skräckfilmer. Men samtidigt som han gärna stoltserade med att göra skräckfilmer som inte följde i genrens fotspår, så hade Argento inga större problem med att ösa på med våld, blod och makabra vyer. 

004

Chaos Walking 

Denna version av Suspiria inleds något förvirrat, salongen där filmen visas har – till en början, tekniska svårigheter. Mitt under titelsekvensen så smattrar det till och allt blir svart. Om det är menat som en konstpaus eller inte är något oklart… När väl allt rullar på som det skall känns det fortfarande som om någonting inte stämmer. Den tyska huvudstaden 70-talets Berlin är filmens nav, uppdelat i öst och väst. Introduktionen känns främmande och inte alls som någon gotisk skräckupplevelse. 

Hela inledningen är ett smärre kaos, då filmen ser ut att börja så följer ännu en titelsekvens, förvirringen är mer än total. Om nu inte denna narrativa röra var illa nog så har Radiohead sångaren Thom Yorke fått komponera filmens soundtrack. Efter att hans Radiohead kollega Jonny Greenwood blivit universellt hyllad, för att ha upptäckt konsten att förstöra folks öron genom att uteslutande göra filmmusik med hjälp av hemsk distorsion, så har nu Yorke beslutat sig för att även han skall satsa på en karriär inom filmbranschen. 

Där Greenwood i all fall låter musiken vara instrumental, så har Yorke den fantastiska ’’ödmjukheten’’ att låta två av filmens spår innehålla sång – hans egen för att vara mer exakt. Att Yorke bedriver verksamhet som musiker och härjar runt med sin snurriga politiska agenda, är   fullt godkänt om det sker i hans eget forum – det vill säga Radiohead, varför denna drönande och sega musik nu blivit en del av en psykologisk skräckfilm är ett mysterium.     

Dance Macabre 

Nu är det tack och lov inte musiken som avgör om Suspiria lyckas eller misslyckas, även en mer psykologisk skräckfilm måste – då det kommer till kritan, vara obehaglig. Och filmens stämning är oerhört tätt och syrefattig. Att låta filmen utspela sig i den västra delen av Berlin skapar en stark klaustrofobi, den helvetiska dansskolan står mittemot den lika hotfulla och otäcka Berlinmuren, bakom den lurar ett diktatoriskt övervakningssamhälle, det känns som att vara fångad i skärselden. 

Det visuella är i sin tur oerhört vackert, Guadagnino ramar in sina bilder på samma sätt som Stanley Kubrick, tittaren får en total överblick över karaktärerna och utrymmet de befinner sig i. Med sitt utomjordiskt gröna filter och otroligt trovärdiga miljöer, så förstärks den apokalyptiska stämningen.

Witch Image 

Och flera gånger är Suspiria lika obehaglig som att ha en hel myrstack innanför skjortan. Då filmen börjar varva upp mängden blod och chockmoment så fastnar obehaget och skräcken på hornhinnan, snart blir en vardaglig uppgift som att gå och lägga sig en ren ångest för publiken, vad som helst verkar kunna hända i denna mardröm. 

Dakota Johnson är ganska uträknad jämte en gigant som Tilda Swinton, men tillskillnad mot hennes bedrövliga insats i Bad Times At The El Royale så får hon denna gång en roll som är klart mer hanterlig. Johnsons karaktär Susie är menad att vara lika lågmäld som en skogsmus, hon närmast viskar fram sina repliker, detta fungerar men kan knappast kallas världsomvälvande. Swinton däremot är som alltid et kraftpaket av närvaro, karisma och gigantisk pondus. 

Storyn är fortfarande abstrakt och i värsta fall obegriplig, men filmens beslutsamma drivkraft är påtaglig och Argentos film känns ganska snart som ett litet kommatecken. 

Body And Blood

Men någonstans mot mitten så åker man rakt ned i helvetet – bokstavligt talat, speltiden är nästan 50% längre än originalet, om denna utökade speltid hade använts till produktivt innehåll så hade en detalj som utökad speltid inte ens behövts nämnas. Det stora – till och med gigantiska, problemet är att man halvvägs in inte har något mer att erbjuda. Skräcken blir tandlös och återigen så blir allting ett osammanhängande kaos. Att filmen är tydligt uppdelad i fem kapitel gör det än mer svårsmält då man alltid påminns hur mycket av filmen som faktiskt kvarstår. Om man hade haft självinsikten att koncentrera sitt innehåll hade man haft en liten men solid film. 

Om turbulensen hade upphört efter en stund så hade svackan kunnat förlåtas, men Suspiria faller tillslut ihop som ett korthus. Det underliggande obehaget och de magstarka bilderna tas till barnslig överdrift, sedan har vi det rent bedrövliga slutet som vägrar att ta slut. När allt verkar vara på väg att ta slut så går man i en otroligt utdragen epilog, vid den tiden har mitt tålamod redan förbrukats 

Att se god potential bli överkörd utav dåligt fokus och än sämre disciplin är smärtsamt. Suspiria är till ytan förförisk och full av möjligheter, slutresultatet är enbart en gröt som både är en smula arrogant och framförallt tröttsamt. 

Betyg 2/10  

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10